Snikna as

No llora, no mama. Den som inte gråter får ingen tröst av mamma. Det är signifikativt för hela flocken enligt Carlos, min spansklärare. Och det stämmer. De har ingen skam i kroppen. Du som är marknadschef, kan jag få en t-shirt? Var är våra kepsar? Nu när ni har köpt presenter till kunderna, har ni inga över? Kan du inte köpa något till mig i Sverige, jag ger dig pengar. (Betyder: jag vet att du inte kommer att ta emot några pengar så jag frågar egentligen efter en present från Sverige.)

Det rysliga är att de frågar på ett spelat skämtsamt sätt så det går inte att sucka åt dem. Tjejerna är nästan värst eftersom de spelar på sin så kallade kvinnlighet. Putar med läpparna och trycker upp brösten så de knappt ser var de går. I början blev jag helt ställd men nu säger jag att det ska vi fixa och så kollar jag hur lång tid det tar innan de börjar tjata igen. Alternativt spelar jag med och säger att det ska vi lösa, men att det kommer att kosta dem…

Jag har inget emot att ge dem grejer men det känns fel när de är så jäkla snikna. De vill ha precis allt, så länge det är gratis. Vi ska köra ett gig på stranden i februari med lite frågesport, gratis reklamprylar och tävlingar och sådär. Vi har blivit tipsade om att ha vakter med oss så vi inte blir övermannade av hugade spekulanter. Det finns en risk att folk helt enkelt övermannar oss och tar vad de vill ha!
Vi hade några tusen(!) multimediaskivor med jultema som låg och skräpade på lagret. De var i dåligt skick och föga representativa så vi slängde nog 90%. Folk som gick förbi på gatan och såg oss slänga dem plockade på sig hundratals skivor ur soprummet! Jag försökte skämtsamt ge bort ett par till några i personalen men de fattade ingenting och tog tacksamt emot dem. Då hämtade jag typ 20 till för att verkligen få skämtet att gå fram men de blev lika glada den gången. Tror att en typ på tekniska avdelningen gick hem med minst 50 skabbiga skivor. Gud vet vad han ska göra med dem.

Kulturkrockar

Det ska till en del tjatande innan man får saker gjorda. Inte inom marknadsavdelningen, de är nog för skraja, men i samarbete med andra avdelningar. Well, enda sättet att komma till rätta med det hela är att sätta hårt mot hårt och det har jag gjort också. Jag lägger bombmattor med påminnelser per mail och hugger folk så fort jag ser dem. Till sist slog jag i bassängkanten och fick tillbaka några småsyrliga mail där de ber mig vara ute i god tid och ha överseende med att de har annat att göra också. Men de vågar inte fronta mig personligen för de vet att de släpar efter. Jag trodde jag var ensam om min frustration men jag märker hur Marianela myser när jag driver på och häromdagen berättade hon hur glad hon var att jag hade kommit hit för det var så skönt när någon slutligen sätter ner foten.
På tal om fötterna så vill jag gärna ha mycket på dem. Så den sista veckan har jag inte följt upp några ärenden utan jag ska vänta tills deras insats blir försenad. Då kommer det att bli betydligt lättare att motivera mina påminnelser.Vidare ska jag framöver prova att formulera mig med förväntade deadlines som jag förutsätter att de accepterar om de inte hör av sig. Intressanta erfarenheter som jag hoppas slippa ha nytta av i framtiden.

Medarbetarsamtal

Nu har jag haft första utvecklingssamtalen med personalen på marknadsavdelningen. Det var intressant och ganska tråkigt. De är så förutsägbara och strömlinjeformade. Säger precis vad de tror jag vill höra. Så jag fick lirka och lirka för att få fram något matnyttigt.

Kortfattat har vi en del spänningar mellan Marianela och Erika, något som jag anat. Vidare har de ingen som helst koll på vad de behöver utveckla, ej heller egentligen vad de är bra på. De talar allihopa om att de lär sig mycket och utvecklas som personer och yrkesmänniskor, men de kan inte peka på en enda sak som de utvecklat den senaste tiden!

Feedback till mig var att jag var för strikt, Erika var nervös för att komma sent till möten och jobb och tyckte att jag skulle sänka mina krav. Jag sa att det var ok om hon kom 10 minuter för sent till mötena. På villkor att mötena började tio minuter tidigare för henne.

Jag fick också höra att jag borde ta till mig mer av deras förslag. Det var inget jag kände igen mig i, och jag kan tänka mig att det beror på att de tidigare varit vana vid att bestämma allting själva, men ingen rök utan eld och jag ska vara uppmärksam på det framöver.

Miami Meeting

Presentationen jag ska hålla i Miami är ganska tråkig. Mest uppräkning av siffror och en massa externa faktorer som förklaring till de få svaga punkter vi trots allt har att visa upp. Året har varit fantastiskt. Vi har slagit alla försäljningsrekord och budgetar och alla måltal ni kan tänka er. Nästa år kommer dock ekonomin att mattas. Vi kommer att ta stryk av en devalvering och växlingsförluster och priskontroller kommer att göra livet surt för oss. Problemet är att Sverige inte verkar titta på omständigheter när de sätter våra mål. De såg ett fantastiskt bra resultat detta året och så skruvar de upp de siffrorna några procent. Den budget vi skickade blev inte godkänd och det luriga är att de nya måltalen fick vi inte förrän igår! Det innebär att Manuel Rojas (VD:n) inte ens kommer att ha sett dem när jag ställer mig på podiet och ska kommentera. Kortfattat ska vi sälja fler varor, nå en högre marginal genom att skära kostnader, samtidigt som vi får minskade anslag till marknadsföring och administration. Dessutom har de nya målen tagit föga hänsyn till kommande växlingsförluster… Well, jag tycker det ska bli rätt kul faktiskt.

Men jag tror faktiskt att vi kommer att nå de högre målen! Jag tror att insatserna på marknadsföringssidan kommer att ge åtminstone en 10% extra. Lägger vi sen på det vi kan vinna på ökad träning av säljare och promoters, tillsammans med förbättrad distribution så är vi nog hemma. Men jag hade också gått lite försiktigt fram om jag vore Manuel Rojas. Bättre att slå i taket som underdog och överträffa förväntningarna.

Outlook

Världen är fantastisk. Nu när vi lyfter ser jag ljusen i San José i mörkret nedanför. De ser ut som glöd som långsamt falnar i takt med att vi stiger. Man kan ana silhuetterna av berg, lite svartare i färgen än himlen, som är stenhårt blåsvart. Jag har sett alldeles för lite av Costa Rica. Alla jag pratar med säger att det är fantastiskt. Det finns för mycket fantastiskt i världen för att jag ska få ro. Jag är nära att få kläm på vad jag behöver, men ändå inte. Varje gång jag tror mig kunna definiera min strävan så glider känslan undan. Jag tror den handlar om enkelhet, samhörighet, natur, tystnad och oberoende. Och där definierade jag strävan för 90% av alla människor! Utmaningen är att hitta det sammanhang där allt detta sammansmälter till en fungerade och varaktig enhet. Guatemala var bra nära. Utom det där med varaktighet…

Säkerhetskontroll

Vi mellanlandade något sena. Och nu var nästa stopp USA. Och självklart hade jag min klant inte tänkt på förbudet mot vätskor på planet… Inte nog med att de konfiskerade min Electroluxmärkta vinöppnare i Caracas, nu skulle de även sno min after shave, min hudkräm och min deo! Those bastards. Tydligen kunde de sälja en plastpåse till mig för en dollar – i vilken jag kunde ta med grejerna. Men nu var påsarna slut och jag var den ende som inte hade boardat… Sorry. Det är inte mitt fel att vi är sena. Ni kan ta deon och min hudkräm, men after shaven lämnar jag inte. Jag skämdes inte ens där jag stod och väntade på att den stackars yngling sprang över hela flygplatsen för att fixa mig en påse. Wtf. Har jag businessbiljett så har jag! :-)
Men egentligen borde jag inte ha businessbiljett, för jag uppskattar det inte. Det skulle varit Dogge eller Viktoria som satt här istället och tackade nej till påfyllningar, efterrätter och godis.

Pitstop

Nu har jag gjort 16% av det första året! Sitter i businessklass på planet mellan San José och Miami, knaprar lite blandade nötter och känner mig faktiskt lite sliten. Jag hinner knappt hämta mig från en infektion innan nästa knackar på. Jag undrar om det kan ha med lägenheten att göra? Jag har upptäckt att jag i sovrummet har mögliga trälådor.
Igår när jag skulle packa kunde jag knappt ta i min ryggsäck. Den fullkomligt stank av mögel. Jag hade lite handdukar och lakan i en av lådorna och det var bara att slänga dem i tvättmaskinen. Efter lite efterforskningar har jag en svag aning om att det kan vara en läcka från badrummet som ligger bakom.

Middag i Galipan

I fredags åkte ledningsgruppen upp med telekabin till toppen av Avila för att äta julmiddag. Byn Galipan, som ligger på andra sidan berget, är en stark kontrast till staden. Grusvägar av så dålig kvalitet att man måste ha 4X4-drift, branta bergssluttningar, eukalyptusträd och en mängd exklusiva restauranger.
Att restaurangen är exklusiv vet man när man inte får någon meny utan det kommer en person och reciterar menyn utantill. När man inte heller får se några priser gäller det att kontrollera saldot på kontot innan man hivar fram kreditkortet. Jag beställde något som lät gott men som visade sig vara lamm. För att vara lamm var det visserligen utsökt men det är inte riktigt min tekopp.

Myggor, återigen

Ärligt talat, nu får det vara bra. Jag vaknar varje natt i panik när det surrar i öronen. De är inte så många, max en 7-8 stycken per natt, men de är omöjliga att hitta när jag rusar upp och tänder lampan. Det är som att de lärt sig att ljus innebär exponering och så gömmer de sig i alla tänkbara mörka skrymslen och vrår.
Det kliar inte så mycket heller och betten bleknar snabbt, men det känns... påtagligt äckligt på något sätt. Jag känner mig utnyttjad!

När jag kommer tillbaka ska jag investera i ett myggnät.

Snuskiga kryp

Ok, det är inte lika illa som i Singapore. Men där räckte det å andra sidan med att lämna ett par tånaglar på ett bord i några timmar för att myrorna skulle bygga motorväg…
I morse blev jag smått förskräckt när jag skulle börja mumsa på min egenhändigt blandade musli. En liten bagge halkade förskräckt omkring på kanten av skålen och försökte se oskyldig ut. Ett par millimeter lång men ack som hans lilla snabel avslöjade honom. Jag vet inte på vilket sätt jag menar att det avslöjade honom men avslöjad blev han. Så jag fick gå igenom alla ingredienserna i muslin och hittade strax en livlig koloni snuskhumrar bland rågkornen. Vet inte hur mycket extra protein jag fått i mig de senaste dagarna men jag verkar må bra fortfarande. Men nu vilar de bland fiskarna de snabelbeklädda snytbaggarna.

Phyrruskväll

En sådan kväll till och jag är förlorad.

Vi gick på whiskybar, Juan Manuel, praktikanten på Electrolux, samt en rad kompisar till honom. Alla tjejer av någon anledning. Jag avgick med segern men attans vad det kostade. Köpte in en flaska rom till allmän förtäring men till min förtvivlan visade det sig att ingen ville ha! De föredrog whisky eller vodka så där stod jag ensam med en saftig utgift och alldeles för mycket sprit för mitt eget bästa… När kvällen började lida mot sitt slut fick jag dessutom stå för nattamat för en tjej och hennes taxi hem. Det kostar att ligga på topp här. Eller snarare, det kostar att vara kille här, och dessutom utlänning. ;-)

Besök från Brasilien

En duo från Brasilien har rumsterat bland våra finanser. Ena halvan, av duon då, var svensk och hette Marcus Larsson!

Vi har besök från andra Elux-länder några gånger i månaden och varje gång är det representation. Ledningsgruppen tar med gästerna på flådiga lunchrestauranger där vi bjuds knytnävsstora bitar av oxfilé, alternativt blir det middag på kvällen på restauranger med utsikt, service eller inredning som inte är av denna världen. Det läggs faktiskt en hel del pengar på den typen av representation vilket är intressant i relation till det allmänna löneläget.

Kul med fina restauranger och fint vin men jag har sällan mage att beställa det allra dyraste, vilket många andra har... :-)

Socialt samspel på arbetsplatsen

En smula raljant beskrivning av hur det fungerar på jobbet.

Som svensk smyger man gärna intill och väntar på att personen man söker ska bli ledig eller prata färdigt. Det fungerar dåligt här har jag märkt. Helst ska man storma in och verka viktig, ta över allt utrymme, ställa sina frågor och storma ut igen.

Inte heller kan man lita på att folk ger informationen man frågar efter. Ibland ställer jag samma fråga upp till fem gånger, utan att överdriva, för att få bekräftelse. Varje gång kommer ett nytt svepande svar tills det bara inte GÅR att undvika ett rakt svar.
Inte heller går det att använda deadlines på svenskt vis: ”Det vore bra om jag kunde få informationen så fort som möjligt.” För det betyder att de kan ta hur lång tid som helst på sig. Att skicka mail och be om saker går definitivt inte. Du får svar på precis alla mail du skickar, utom de där du frågar efter något. De försvinner på något oförklarligt sätt ut i cyberrymden där Fuglesang samlar upp dem och lagrar dem i ett svart hål. Och när du hugger personen i korridoren lyfter de handen och säger att de har det på gång…

Som svensk är det pinsamt att bli påmind om något som man inte gjort. Här är det mer standard. Och om man inte påminner blir ingenting gjort. Jag ska bli tuffare i min kommunikation, eller jag MÅSTE bli tuffare i min kommunikation. Ställa tydligare krav. Annars får jag gå runt och hålla inte bara mina uppgifter i huvudet utan dessutom måste jag hålla koll på om andra kommer ihåg de uppgifter jag gett dem. Som tur är gäller det mest när jag behöver något från andra avdelningar. Marknadsavdelningen sköter sig!

Världens äldsta ursäkt

Ni vet den med att ”klockan ringde inte”? Jag fick använda den idag. Och det värsta är att den var sann! Klockjäveln ringde inte. När jag vaknade med ett ryck var klockan fem minuter i arbetstid. Det sjuka var att när jag kontrollerade inställningarna så var telefonen faktiskt inställd på att ringa!Vore jag lite smartare skulle jag kommit sent och om någon frågat hade jag varit på möte. Jag är ju för tusan chef! Men korkad (ärlig) som jag var ringde jag och körde världens äldsta ursäkt. Som de såklart inte köpte. Förstå nesan i att komma för sent när jag själv försöker uppfostra hela Venezuela att komma i tid. Kollegorna pikade mig hela dan.

Fastighetsmäklare

Det pågår ett maktspel mellan min hyresvärd och fastighetsmäklaren. Och jag har hamnat mitt emellan.
Jag är överens med värden att jag sätter in AC och tvättmasking när jag har lust. Ingen press eller stress. Dessutom säger hon rakt ut att hon är kär i mig, vilket jag får henne att lova att inte berätta för sin man!
Fastighetsmäklaren däremot hänger mig som en terrier i hasorna för att jag ska sätta in sakerna så fort som möjligt! Jag har luskat ut att mäklaren inte har skött sig som hon borde och att värden därför håller inne pengarna tills sakerna är på plats. Vilket jäkla meck!

Lägenheten verkar dessutom vara i nedförsbacke. Den ser jäkligt frisk ut med stengolv och balkong och sådär. Men bakom fasaden döljer sig droppande rör, strömförande spis, ständigt spolande toalett, mögelangripet förvaringsutrymme…
Som tur var fick jag reda på att en månad efter inflyttning, det vill säga om bara ett par dagar, så är JAG ansvarig för att fixa alla problem med lägenheten. Så jag fick eld i baken i morse och skrev en lista på allt som behövde ordnas så jag slipper oroa mig.

Elräkningen

Jag har inte fått någon elräkning ännu. Däremot fick jag igår en vänlig men bestämd tillsägelse att om jag inte betalar den så stänger de av strömmen. Och enligt lappen skulle de ha stängt av den för fyra dagar sedan! Ehm… först får jag ingen elräkning, vilket jag skyller den snedtandade vaktmästarinnan för. Sen får jag en påminnelse med hot som enligt lappen skulle ha verkställts fyra dagar innan jag fick den!
Well, vi skickade budkillen med pengar till elbolaget för att betala. Tur var nog det eftersom när jag kom hem idag, en(1) dag efter påminnelsen kommit, låg det en ny påminnelse. Eller snarare en bekräftelse på att strömmen numera var avstängd. Men den fungerar fortfarande. Antar att budkillen kunde sina saker.

Avila

Det är för jäkligt att jag bor bara ett par kilometer ifrån en nationalpark utan att utnyttja det. Så idag efter jobbet tog jag det långa benet före för att hinna dit innan det blev mörkt.

Berget Avila är Caracas gröna lunga och ligger majestätiskt mellan staden och havet. Strax under 2000 meter högt och beklätt med regnskog är det en enorm kontrast till gyttret av betong och människor i dalen nedanför. Gränsen mellan bebyggelsen dras med hjälp av en motortrafikled, som går alldeles bakom Luis och Marias hus.

Att gå från bebyggelsen genom tunneln är som att gå in i Narnia-garderoben. På andra sidan får du djungeln rakt i ansiktet. Ett par hundra meters promenix in i grönskan dämpas trafikens brus och ger plats åt andra, mer exotiska ljud. Svårt att avgöra vad som är vad men jag utgår ifrån att det är främst fåglar, grodor och olika syrsor.

När skymningen kommer, den är kort och intensiv, täcks hela berget av en tjock matta av pipanden, kväkanden och porlande. Eller, det är fel att kalla det för skymning. Det är helt enkelt en kort period när dagen ersätts av natt. Svår att definiera och plötsligt har det bara hänt.

Jag gick långsamt uppför en stig och saktade in vid en oansenlig vattenströmning och lyssnade. Förlorade mig i tankar i vad som kändes som ett ögonblick, och när jag kom tillbaka till nu var det nästan mörkt och en stjärnhimmel låg för mina fötter. Stjärnor som försvann när jag sökte dem med blicken. Svaga ljuspunkter som tilltog och avtog med ojämna mellanrum. En del av en urgammal parningsritual. Jag följde bäckens svaga konturer med hjälp av de svagt flämtande lyktorna och kände mig som en del av en historia. Snabbt tilltagande mörker, behagligt ljum och fuktig luft. Lekande vatten, intensiv närvaro och lysmaskarnas skådespel.

Underbart men också påfrestande eftersom själva upptäckten av känslan jagade bort densamma. Det är den där förbannade självmedvetenheten som förstör allt. Att titta förstör känslan som kommer av att se. Att lyssna förstör känslan som kommer av att höra. Att smaka, lukta och känna förstör känslan av att bara förnimma. Ju äldre jag blir desto svårare har jag att låta bli att ställa mig utanför mig själv. Jag vill komma tillbaka till förmågan att vara kvar i mig själv och bara ta in omgivningen utan reflektion. Reflektionen föder strävan efter nästa steg. Men det finns ju inget nästa steg!

Jag undrar vad det är för fantastiskt i mig som får mig att känna så starkt. Och jag undrar vad det är för skit i mig som får mig att förstöra känslan.
När allt var klart famlade jag mig ner längs stigen i mörkret, mot stadens ljud och ljus.

Rasism och kultur

På fotbollsplanen är vi alla lika. Så sant som det är sagt. Men eftersom knappast någon känner de andra vid namn så blir det många smeknamn. Gringo, svarting, kines, smalis, gamling, tjockis. Ingen tar illa upp, utom jag då, när de kallar mig gringo. Jag är ingen gringo, jag är sueco!
De har fått för sig att rasism är vanligt i Europa och de har dessutom missförstått ordet. Det måste de ha gjort, eftersom de med bestämdhet menar att det inte förekommer rasism i Venezuela. Pyttsan. Ju mörkare i hyn du är desto svårare har du att ta dig fram. När Janet Jackson var på besök för några år sedan hade hon faktiskt problem enligt ryktet. Vem tror hon att hon är den där svarta!

Det var nära att det inte blev något spel i helgen. Det andra laget hade nämligen ingen målvakt. De skulle byta målvakt efter varje mål men ingen ville ta sitt ansvar så målet stod tomt. Så ni skiter hellre i att spela än att ni ställer er i mål i fem minuter? En liten mestis slog ut med armarna och sa att så är det här. Alla i venezuela är egoister. Well, jag kan gå över till ert lag och stå i mål så det blir något av. Men det gick ju inte heller, för då blev vi en man kort och ingen ville gå över till vårt lag…

Full fart fredag!

GT Promociones hade julfest idag. Och de som sa att de inte skulle ordna något i år. Precis som jag misstänkte var det bara skitsnack för att de ville att VI skulle fixa något för promotorerna…

Hur som helst var det trevligt och ett tillfälle att lära känna promotorerna ytterligare lite bättre. Så här långt har avståndet mellan mig och dem varit extremt långt, men när de hällt i sig lite whisky vågar de prata.
Har ni tänkt på hur många det är som pratar för pratandets skull? De har inget syfte med vad de säger utan de bara bubblar på om helt oväsentliga saker. Det tillför absolut ingenting utan det är bara ett sätt för dem att motionera käkmusklerna och passa in i den förväntade sociala mallen. Det är fascinerande hur jag har fulländat min förmåga att låtsas intresserad. Jag lyssnar inte ens på vad de säger utan kommer bara med leenden och nickanden på strategiska ställen, genom att bara lyssna på språkmelodin med ett halvt öra.

Marianela fyllde år samma dag och Juan Manuel (praktikanten på marknadsavdelningen) körde oss dit. Att han hade tagit sig ett par stadiga whisky/vatten bekymrade honom inte. Marianela har arabiskt påbrå och hennes mamma hade dukat upp ordentligt med läckerheter. Kippe, taboulet, falafel och liknande. Friskt och fräscht.

Hemresa

Det börjar faktiskt närma sig nu. Mindre än två veckor kvar. Helt otroligt vad fort det gått. Ikväll är luften från balkongen härligt kylslagen men jag ser fram emot den riktiga varan i Sverige!

Vad gör jag här egentligen...?

Låt er inte luras av titeln. Jag funderade mest över vad vi på marknadsavdelningen åstadkommit så här långt. Vad gör en marknadschef egentligen? Well, det vet jag knappt själv.
Kortfattat är min uppgift att tillsammans med övriga marknadsanställda hjälpa och stödja säljarna med material, kampanjer, information, säljargument, produktutbildning och i mitt fall även säljträning.

Nedanstående är vad vi gjort de första 1,5 månaderna.

• Skapat ett nytt kodsystem för produkterna.
• Gjort arbetsbeskrivning för promotorerna.
• Gjort arbetsbeskrivning för supervisorerna.
• Skapat veckorapporter för båda ovanstående personalgrupperna.
• Designat produktmärkningar.
• Skapat informationsinhämtningsformulär för personal som besöker försäljningsställena.
• Upprättat en must-stock list för att hjälpa säljarna att prioritera sina insatser.
• Gjort klart business folder – ett stöd för säljarna i kontakten med kunderna.
• Styrt upp och strukturerat mötena med promotorerna.
• Lärt mig dansa halvhyfsad salsa.
• Arbetat fram sex olika kampanjer för brand building och sales promotion.
• Upprättat utbildningsplaner för både säljare och promoters under 2007.
• Inventerat allt marknadsmaterial. (Tog en hel dag!)
• Anställt en person som ska ansvara för kontakten med promoters.
• Tecknat avtal med reklambyrå.
• Initierat projekt om samarbete med universitet och banker.
• Genomfört nödvändiga förändringar i prislistorna efter dollarkrisen.
• Upprättat en quarterly business review som stöd åt säljarna att motivera en fördjupad relation med nuvarande kunder.
• Initierat ett projekt om att tydliggöra den direkta kompetensen för varje enskild produkt.
• Initierat ett projekt för att förbättra produktmärkningen.

Och lite annat smått.

Dammsugarförsäljare!

Är vad jag är! Vi åkte ut till ett par affärer för att se hur den senaste kampanjen tog sig uttryck. Jag blev lite besviken över att se hur promotern arbetade så jag tog mig friheten att hugga tag i ett par kunder. På en kvart hade jag sålt en dammsugare, en fläkt och en air conditioner. Men föreställ er skammen när det visar sig att butiken inte hade en enda av produkterna på lager! Allt är nästan slut och vår logistik hinner inte med. I kombination med att det är jul, alla har fått bonus och oljepengarna rinner i strida strömmar så vore det väl tusan om vi inte slog försäljningsrekord, vilket vi mycket riktigt gjorde förra månaden.

Hund

När jag går av metron i Chacaito ser jag oftast en raggig, grå hund. Jag har knappt sett den röra på sig en enda gång. Den ligger gärna i en grop i asfalten för att inte bli trampad på, men ibland även mitt i folkmassan som myllrar förbi. Jag brukar tänka på hur mycket avgaser den andas in varje dag, hur obekvämt den tvingas ligga, så många sparkar den säkert får och det obegripliga att den överlevt till vuxen ålder.

Häromdagen var vi i ett närliggande köpcentrum och undersökte konkurrensen för vår kommande produktintroduktion. Marianela hade ätit pizza och skulle slänga de två sista bitarna. Knappast. Nu skulle raggis få sig sitt livs måltid. Jag hade lite svårt att hitta honom först men han låg på ett trappsteg och andades knappt. Med spänd förväntan höll jag upp pizzabiten framför nosen på honom, men han öppnade inte ögonen. Med ett slafs släppte jag ner slicen varpå han öppnade ena ögat till hälften. Han tittade på pizzan, han gav mig en slö blick, sniffade helt kort på godbiten, och la sig ner och sov igen. Vilket as…
Jag högg tag i en gammal kvinna som satt och sålde kaffe ur en termos och frågade henne om hunden. Lucky hette den, och var familj med skomakaren som satt där på lådan. Nej, nej. Lucky äter inte vad som helst. Han vet vad han vill ha. Bortskämda racka!

Ett sista ord om köteori...

Jag kommer allt närmare slutstriden! Att stå i kö och se folk smita förbi till höger och vänster irriterar mig fortfarande, men jag orkar inte göra något åt det när jag står långt bak i kön. Jag samlar på mig lite adrenalin istället och när jag börjar närma mig tätpositionen stoppar jag handgripligen folk som försöker tränga sig förbi mig. En bjässe i skjorta och slips stod bakom mig och försökte kasta sig fram. En snabb handflata i bröstet och en ättiksdrypande fråga om det här med att vänta på sin tur fick honom att vackla bakåt och resten av kön att fnissa. Folk här är verkligen dumma i huvudet. Men ett lika stort problem som bristen på moral är faktiskt bristen på reaktion. Folk skiter i vilket. Och då går det som det går…

Pål är smart!

Vi såg déja vu. En relativt ny film med Denzel Washington. Intressant tankeexperiment, men den brast något i logiken. Men å andra sidan är kanske logiken något vi människor kommit på för att kunna hantera omvärlden?

Efter filmen lät jag honom läsa en text jag skrivit med liknande tankeexperiment som i filmen, men applicerade på våra vanliga liv. Han är riktigt smart. Inte en fråga ställde han. Istället satte han sig och drog upp de grundantaganden som låg bakom mina resonemang och vi hade en mycket givande diskussion.
Jag minns någon gång under gymnasietiden när vi satt några klasskompisar och delade med oss av djupa tankar. Det var en ganska upprörande känsla när man för första gången kände att man delade mycket med andra. Många igenkännande nickar och tecken på acceptans och förståelse. Jag minns att jag darrade lite i kroppen efteråt.
Den känslan har jag inte haft på säkert 10 år. Men jag fick en skymt av den under samtalet med Pål. Han kanske är lika knäpp som jag!

Valets efterskalv

Marianela körde mig hem efter jobbet. Det blir en liten omväg för henne men idag var det nog ingen kö eftersom valet tagit så hårt på folk att många stannat hemma från jobbet. Trodde vi. Vägen upp mot Altamira Plaza var nästan helt igenkorkad. Av demonstranter! Det var ungdomar i 17-20-årsåldern som lagt ut saker på vägen och protesterade mot ett kommande socialistiskt/kommunistiskt land.
Två saker gör mig förbannad. Det ena är när någon protesterar mot någon de inte gillar, genom att förstöra för sina allierade! För det är precis vad de gör. Antalet chavister vid Plaza Altamira ryms förmodligen i en myggas navel så det enda de gör är att reta upp anhängare till Rosales. Åk för fanken ut till kåkstäderna och demonstrera istället era överklassyngel.
Det andra är när människor inte accepterar majoritetsbeslut. Tråkigt att ni ska behöva betala för de synder som era föräldrar och farföräldrar begick när de försummade de fattiga, men nu är det som det är. Jobba demokratiskt om ni vill förändra något. Till och med Rosales gick ut på TV och bad att demonstranterna vid Altamira skulle upplösa samligen eftersom Chavez vunnit fair and square.

Jag gick såklart ur bilen och skulle resonera med dem. Svårt att få till ett normalt samtal när de hoppar oupphörligen hoppar upp och ner framför mig och ropar att de inte bryr sig om vad jag tycker. Marianela blev eld och lågor och ville haka på, men sen tystnade hon och menade att ”Vi har ju egentligen inget att demonstrera mot…”. Vi fick köra en omväg och självklart ryckte jag åt mig kameran och rusade ner till torget.

Med lite överblick var det en futtig demonstration men det hindrade inte polisen att postera ut sig i alla fyra väderstrecken. Det kom någon typ av kommandostyrka med coola västar och pumphagel men allt gick lugnt till. Jag och Pål tröttnade ganska snabbt och gick hem och såg på film istället.

Innan vi gick tog jag mig för att intervjua en kille och lindade in min killer question riktigt ordentligt: Vad tycker du om demokrati?

Jag hade väntat mig att han skulle falla i fällan men han sa uppriktigt att han trodde att det var gammalmodigt och att vi borde hitta ett annat sätt.
Ok, om inte majoriteten ska bestämma, hur ska vi då avgöra vilka grundvärderingar vi ska fatta beslut efter? Är det en elit som ska bestämma vad som är bäst för andra? Och vad innebär "bäst"? Jag kan inte se några alternativ till demokrati. Dock bör den kombineras med utveckling av människor så de lättare kan avgöra vad som gynnar dem.

Dagen efter valet

Chavez no se va. Men Rosales visas på porten.

Dagen efter valet är stämningen dämpad i de finare områdena i Caracas. För första gången får jag plats att sitta på tunnelbanan på väg till jobbet. Trafiken är nere på hanterbar, nästan europeisk, nivå. Arbetsplatser och restauranger öppnar senare än vanligt, eller inte alls.

Marianela kommer in på mitt kontor med tårar i ögonen och ber om ursäkt i förväg för att hon inte kommer att vara särskilt produktiv idag. En utsträckt hand får henne att brista i gråt och för hundrade gången ventilera den oro och de farhågor hon känner inför framtiden. Hon vill inte bli mor i ett land som hon menar kommer att bli det nya Kuba. Hon vill inte känna att hennes barn indoktrineras i skolan, inte heller vill hon vara rädd att bli angiven av sina närmaste i en framtid som hon tror kommer att präglas av envälde och populism. Hellre vill hon fly landet, som så många andra, och leva med sina föräldrar eller släkt i Colombia eller USA. Men helst av allt hoppas hon kunna stanna. Det är ju hennes land. Här har hon sitt hjärta.

Människor som trots allt kommit till arbetet sitter med tom blick eller bearbetar gårdagens händelser med varandra. Hur kunde det hända?

Att samtliga opinionsundersökningar visat på överväldigande majoritet för Chavez har bortförklarats med köpta analytiker. Att tidigare prognoser visat sig vara korrekta har i sin tur bortförklarats med att valresultaten manipulerats i efterhand.
Den välutbildade delen av befolkningen har vågat hoppas, eftersom alla de känner stödjer Rosales. Men alla de känner tillhör de socioekonomiska skikten A, B eller C. Att 81% av befolkningen lever i relativ fattigdom i skikten D och E har de inte velat se.

Ingenting är värre än blindhet som kommer av att du inte vill se.

För tre år sedan var Chavez popularitet farligt låg varpå han sköt de offentliga utgifterna i höjden. Sedan dess gjuter Chavez dagligen oljepengar på vågorna. Istället för att lära sina ungar att jaga sin egen föda och försörja sig själva, matar han dem med bröd och skådespel som förgyller tillvaron och stillar oron för ögonblicket. Tankar på framtiden skjuts åt sidan. Symtomen döljs men problemen fortsätter att gro. Och när brödet en gång tar slut finns inga bakelser att äta.

I kåkstäderna är det fest idag. Deras commendante sitter kvar ytterligare en period, som enligt lagen är den sista. Men den lagen vill han ändra. Han vill fortsätta att spela rollen som massornas frälsare, på obestämd tid. Denne frälsare som är den förste som verkligen sett dem, de fattiga och behövande, och som fått dem att hävda sin rätt till det som kommer av oljan.

Ändåmålet är gott, eller var det åtminstone en gång. Medlen må därför vara helgade men ack så kortsiktiga. Eller som en yngling med trasiga skor som jag mötte på fotbollsplanen sa:

”Äsch, när oljan tar slut är det inte mitt problem längre. Då är jag borta för länge sen.”

Valdag

Nu är det nästan mörkt ute. Det småstrilar och åskar lite på avstånd och för första gången drar det en smula kyligt från balkongen. Hela landet står mer eller mindre stilla i väntan på valresultatet. Det är förmodligen svårt för mig att förstå hur de känner men jag tycker de överdriver. Marianela var vid vallokalen klockan 03.30 i morse. Hon gick tillsammans med alla de andra som bor i samma hus.
Alla affärer är stängda. Bara några restauranger och caféer öppna. Till och med Sambil, ”Vi har öppet 365 dagar om året”, var mörkt och tyst. Ikväll ska Electrolux dra igång en telefonkedja för att meddela om vi ska jobba imorgon eller inte. Många företag ska ha stängt oavsett valutgång för alla eventualiteter.
Jag lyckades mygla mig in i en vallokal för att ta några bilder genom att utge mig för att vara från en studenttidning. Det var inget spektakulärt men kul att ha sett det. Och sen har timmarna gått utan några större missöden.

Jag har nog skrivit det tidigare, men de skjuter budbäraren. När vi diskuterar och jag hänvisar till alla opinionsundersökningar blir de förbannade och kallar mig chavist. Lite skämtsamt men ändå. De vill inte höra sanningen.
Loly sa att alla undersökningar var betalda av regeringen varpå jag menade att jag inte för mitt liv kunde tänka mig att Luis skulle höra till den kategorin. Nej, men det måste du ju tro, han är ju din vän. Och det går inte att hänvisa till att prognoserna för tidigare val har visat sig stämma i efterhand. Nej, men du förstår inte Marcus, de manipulerar valresultatet i efterhand så det stämmer överens med undersökningarna. Jag har minsanna läst mycket psykologi, så jag vet att när de visar upp falska prognoser så påverkar de människor i den riktning de önskar.
Jag trodde hon skojade så jag log åt henne varpå hon fick ett utbrott och irriterat fräste att jag inte fattade. Och det gör jag kanske inte heller.

Hjälp, jag är rasist...

Venezuelanerna är ett skitfolk. Ursäkta att jag skriver det men fy fanken vad jag blir trött på dem ibland. Vad är egentligen en rasist? Är det någon som kopplar beteenden och egenskaper till ett visst folkslag eller till en nationalitet? Jag säger inte att venezuelanerna är idioter av naturen, men deras kultur är helt enkelt genomrutten. De tar precis alla chanser att sko sig på andra och att slippa ta eget ansvar. Bara jag klarar mig så skiter jag i resten. Det märks ända in i märgen på folk, exempelvis bara för en så enkel sak som att spela fotboll med rullande målvakt. Vi byter vid varje mål. Men vem ska börja stå i mål? Ingen. Alla vägrar, skriker på varandra och låtsas som ingenting. Det kan gå tio minuter innan vi kan dra igång. Det går inte att få kontakt med dem. De låtsas som att de inte hör, tittar bort, går iväg några meter. Börjar prata med någon annan och kollar sen förvånat på mig när jag ropar till dem. Jag får gå fram till dem och demonstrativt luta mig framåt och tydligt artikulerande fråga dem om de förstår spanska. De är idioter. Och som de fuskar sen.

Problemet ligger inte i första hand på politisk nivå. Den ligger på kulturell nivå. Jag har diskuterat med Pål, norrmannen, och han berättar att vänskap som vi definierar den inte finns här. Folk är sig själv och sin familj närmast. Det går inte att lita på utomstående. Jag kan bli riktigt trött ibland. Hur fanken ska det kunna bli bättre här när människor inte själva vill bidra till att det blir bättre? När i praktiken alla på Påls jobb skiter i att jobba och tillbringar all arbetstid hos läkaren för att utnyttja försäkringen innan det är för sent. Eftersom de vet att deras nytillträdde chef kommer att kicka ut dem allihop vid årsskiftet och ersätta dem med sina kompisar. Och den nytillträdde chefen, IT-chefen, kan inte ens skapa en genväg på skrivbordet. När han frågar Pål något så handlar det oftast om att översätta ord från engelska till spanska som han inte förstår när han spelar spel. Nej, de får vad de förtjänar säger jag.

Myggjävlar!

Nu har myggorna insett att det bor en svensk i lägenheten och bjuder därför till fest varje kväll. De är inte mer än en handfull (nåja, det får plats många i en hand, men en 4-5 stycken då) åt gången och de är klena och ganska små, men de är välutbildade och uthålliga. Som en flock hyenor. Till sist glömmer man sig och då sticker det till på vristen. De är smarta också, flyger lågt så de blir svåra att se mot det mörka golvet.
Jag har utrustat mig med en liten handduk som jag slår vilt omkring mig med när jag anar närvaron av denna ohyra. Slår jag ihjäl ett par stycken så blir kvällen lugn men om jag inte rensat på ett tag så sover jag illa.

Ett par gånger per natt vaknar jag till med tjutande tinnitus, inser att jag har en mygga i örat och betar frenetiskt av omgivningen med min handduk. Jag gör det visserligen fortfarande halvt sovande men kvaliteten på sömnen blir inte bra. Sömnen blir orolig.

Ibland sover jag för djupt för att märka vad som händer och jag vaknar därför med ett oförsvarligt antal myggbett på de kroppsdelar som legat utanför lakanet, ofta händerna.
Då är det en fördel att ha spelat mycket fotboll och därmed ha skrovliga hälar! Gudaskönt att halvvaken gnugga sin kliande tumme mot sin häl av sandpapper…

På morgonen när jag vaknar sitter myggsvinen på duschdraperiet eller på väggarna och försöker vila ut efter nattens bombräder. Sprängfyllda och ansträngt flåsande av sin egen tyngd tittar de surt och irriterat på mig.

Och morgonen är hämndens stund. De blundar och spänner sig mot slagen, och fräser triumferande när handduken är för klen för att rå på dem. Som feta sparvar vacklar de till men hänger sig kvar på väggen, svettiga och vresiga. Då blir det pekfingerknäpp och ommålning av väggen.

Om ni visste vilken tillfredsställelse jag känner varje gång jag kan räkna bort en ur fiendeskaran. Bäst är när jag fångar dem i luften!
Kortfattat bör jag stänga balkongdörren på natten… eller köpa ett myggljus eller ett myggnät.

Festismannen!

Sent igår på kvällen stod jag i linnebyxor och med bar överkropp på min balkong. Jag kände mig som killen i festisreklamen som står och tittar ut över staden och njuter av värmen och av situationen. Bara att min balkong bara ligger på första våningen, min lägenhet är mindre och att den vetter mot en parkeringsplats… :-)

De brukar köra en del fyrverkerier på kvällarna. Med 6 miljoner invånare är det alltid någon som har något att fira och jag bor dessutom i de livliga delarna av staden.
Men igår var det alldeles exceptionellt! Vid tio-tiden kulminerade det, folk började blåsa i visselpipor och det brändes av dynamitladdningar som drog igång billarmen på gatorna! När jag stod och tittade ut i dunklet såg jag människor på balkongerna som stod och slog på kastruller, ringde i bjällror och kastade ut smällare genom fönstren. Bilar tutade oupphörligt och himlen lystes upp av eld och raketer.

Det brukar föras väsen när presidenten talar på tv, för att protestera, men det här var såklart kulmen på utmanarens, Rosales, valkampanj! Klockan var mycket och jag var trött men det var för bra för att missa, så jag drog på mig en t-shirt, grabbade videokameran och stack ner till Plaza Altamira. Det var värre turbulens än väntat. Att gå i vimlet, kryssa mellan bilarna och låta kameran gå var grymt. Fanns ingen kapacitet över att tänka på sig själv, att vara självmedveten, utan all uppmärksamhet gick till omgivningen.

Det är det som är mitt-i-livet-ögonblick!

Jag glömde tid och mig själv och bara njöt, trots buller, blixtar, tjut och avgaser, eller kanske tack vare…

Alternativa försäljningskanaler

Nu är allt frid och fröjd och kommersen sprudlar. Men ingen vet vad som kommer att hända framöver. Så för att trygga framtiden har jag börjat kika på en del alternativa försäljningskanaler. En sak som inte är så utvecklad här ännu är kreditavtal med banker. Det skulle dessutom passa alldeles utmärkt med tanke på att vi vill rikta oss mer mot de lägre socialklasserna under nästa år.

Hur passande var det inte då att det under gårdagens presentation på Concept fanns en bankrepresentant! Jag tryckte på snabba ryck och han ska skicka mig information redan idag. Jag upplever att det finns massor av alternativ att välja mellan men att det sällan är värt besväret när jag väl fått ett bra intryck. Bättre att spara tid och tjäna pengar på att komma igång snabbare. Så jag tar snabba beslut hela tiden, massor av saker händer kontinuerligt och jag älskar det!

Nyanställning av personal

GT Promociones är byrån som tillhandahåller våra promoters. De har ett par direktanställda personer som är övergripande ansvariga för träning och kontroll av personalen. En av dem heter Suleima och är faktiskt väldigt duktig. En av de få i gänget som har någon potential. Tyvärr ska hon sluta fick jag reda på, men det är ingen på GT som känner till det.

Vi ska anställa en person till, som assistent till Erika på vitvaror, men jag vill hellre göra en omprioritering för att få bättre kontroll över våra promoters. Under julfesten fiskade jag därför en del med Suleima och antydde att jag visste att hon var på väg. Jag fick fram en del orsaker och önskningar och har därefter tagit tag i Manuel för att diskutera ärendet. Han blev förvånad och tyckte det var en bra idé att anställa henne. Så nu verkar det som att jag får en förläng arm i utbildningen av promoters. Så länge inte GT Promociones sätter sig på tvären…
När jag berättade för Suleima att vi hade henne i tankarna hade hon kastat sig på telefonen och ringt Marianela. Tydligen en väldigt positiv grej för henne. Hon har jobbar för GT i nio år och tjänar under en miljon bolivarer… Vi får hoppas att det går i lås.

Ett klart Concept!

Nu är allt klart med Concept! Som sagt, första gången i historien som Elux Venezuela jobbar med en byrå. Marianela och Erika är eld och lågor.

De verkar gillar mig på Concept också. Igår var jag inbjuden till mingel med ett föredrag om ekonomi och konsumtion i landet. Och vem tror ni höll i presentationen? Nej, faktiskt inte Luis, men hans kollega! Vi träffades för fyra år sedan när jag var här och han mindes mig när vi hälsade.

Han visade opinionsundersökningar som visade på jordskredsseger för Chavez. Men vanliga människor vägrar att tro på det, vägrar att inse det, och när någon tillhandahåller informationen blir de förbannade på budbäraren! Så du är chavist!? Som att skälla på Pohlman när han levererar nyheter om regn…

Concept försökte köra en latino när de skickade ett tillägg till kontraktet. Ett påslag på 3% utifrån performance, som vi inte hade diskuterat, men som tydligen är standard här. Under kvällens cocktail tog jag på mig svenska minen och spelade oförstående och policybunden vilket fick dem att backa på den punkten.

Presentationen stödde vår strategi inför det kommande året. Vi vill växa framför allt i de lägre socialklasserna. De flesta lägger för lite resurser på den gruppen men med tanke på att de utgör 80% av befolkningen så räcker det om endast en liten procent blir kunder för att det ska vara värt investeringen. Ett företag tjänar inte mer pengar bara för att de har rika kunder, det är såklart den totala försäljningen som räknas.

Den ballaste killen på Concept heter Gerardo och vi kommer bra överens. Det var bland annat han som visade mig 360. Igår var han på topp, hade just fått sin nya bil och skulle kapat ena armen för att få visa mig den. Men det behövdes inte, jag hängde med ändå. Jag väntade mig värsta racern men döm om min förvåning när han med stolthet i blicken visade upp en… Renault Megane. Ehm… Wow, den är jättefin. :-)

Julfest i repris

Hade vi igår kväll. GT Promociones, det företag vi anlitar för att förse om med promoters, brukar normalt sett ha julfest för sina anställda. I år hade de inte det och angav som anledning det annalkande valet. Vilket såklart är skitsnack.

Så vi fixade en fest för de som jobbar för just Electrolux. Vissa kom ända från Merida vilket ligger 12 timmars bussfärd bort!

Som vanligt hinkvis med whiskey och snacks, vilket kallas pasapalos. Det är smårätter som ställs fram med jämna mellanrum. Som snittar, tequenos, små omeletter och andra lokala munsbitar. Jag kom inte undan dansen den här gången heller.

Nu börjar tjejerna ta sig friheter! Inte så att de stöter, utan de kritiserar! När de märker att jag inte tar några initiativ så blir de osäkra och söker blottor. Utan någon som helst förvarning haglar kommentarer som: "Jaha, jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon som du." "Du är en typisk charmör som har en kvinna i varje hamn." Självklart sägs det med glimtar i ögonen men det faller platt när jag hugger tillbaka och det slutar med att alla skrattar åt DEM istället och de blir ännu mer frustrerade. (Åtminstone vill jag tro att jag har koll på läget, men det är säkert mig de skrattar åt... ) :-)

Säljkåren

Vet inte vad jag ska säga riktigt. Om det är svårt att få svenska chefer att erkänna att organisationen inte är fulltrimmad så är det ingenting i jämförelse med motsvarande samtal med venezuelanska chefer. Jag tror inte jag varit med om att få svar på så många frågor jag INTE ställt.

Klart är att den förre säljchefen som fick kicken för ett par månader sedan inte hade koll. Han motsatte sig alla försök till struktur och systematisering, troligen eftersom han var rädd att bli avslöjad.
Idag har säljarna inga som helst krav på sig vad gäller besöksfrekvens, säljteknik eller prioritering av produktportfölj. Fel! De har faktiskt fått några måltal på att sälja hela portföljen för att få bonus. Alla kastar fram katalogen och visar produkterna utan att göra någon behovsanalys och de har knappt någon koll på vad kunderna köper eller inte.

Fint. Det fungerar hyfsat så länge marknaden stödjer beteendet men förstå vilken potential det finns. Och förstå vad som kommer att hända om marknaden viker!

Den nuvarande säljchefen gör det mesta själv och jag tvivlar på att ens han har någon större koll. Hans arbetsinsats är tillräcklig men den är inte tillräckligt bra och den är dessutom med största sannolikhet felriktad.

När det lugnar ner sig på marknadsavdelningen ska jag försöka göra en ordentlig genomlysning av säljorganisationen och se vad vi kan göra åt det hela.

Möte med promoters

Dekadens är det enda lämpliga ordet. En gång varannan vecka är det möte med alla promoters i Caracas. Det är ett enda slöseri med tid där folk inte gör annat än kommer sen, eller inte alls, och klagar på att logistiken inte fungerar och att vi inte har tillräckligt med varor. Säljarna ska också vara med men de brukar komma glidande en halvtimme senare än alla andra och komma och gå som de vill.

Nu var det dags för uppsträckning. Alla som kom sent fick raka frågor om anledning och alla orsaker som inte handlade om egen begravning argumenterades vänligt men bestämt ner till stoft. Någon fick faktiskt tårar i ögonen, och det var ju inte meningen, men jag tror att ingen kommer för sent nästa gång.

Jag presenterade ett upplägg för framtida mötesstruktur och därefter höll jag ett kort föredrag om eget ansvar, utveckling och deras stora betydelse för företaget.

Jag har färdigställt utvecklingsplan för gruppen, arbetsbeskrivningar, rapporteringsmallar, regler och liknande och allt ska gå av stapeln nästa möte.

Hissmusik...

...hade varit trevligt igår. För då åkte jag nämligen ner från Penthouse, där vi har vårt kontor, och hann ungefär 3,5 våningar ner innan hissen började hosta och ljuset svaja. Den saktade långsamt in och stannade försiktigt mellan bottenvåningen och våning 1. Där stod den och tog i allt vad den orkade tills den bestämde sig för att slappna av och drog en ljudlig suck. Tystnad.

Ok, jag tvingade upp dörrarna och stirrade rakt in i en vägg av betong. Ovanför mig anade jag dörrarna på våning ett. Självklart har man sett på film så jag kollade genast om man kunde ta sig ut genom taket men som sagt, det brukar vara på film.

Tack vare mobiltelefon och en väl tilltagen urinblåsa gick allt bra och de fick ut mig på en 20 minuter. Så nu har kontoret en ny snackis.

Jordskred!

Berättade jag att ett jordskred hade landat på Juans baksida när jag bodde där? Jag vaknade mitt i natten av ett brak och trodde att det var inbrott. Dagen efter låg ett par hundra kilo sten och jord på altanen.

I natt hände det igen. Men lite större omfattning på det hela. Altanen, där Luis och Juan med familjer suttit och ätit under eftermiddagen, begravdes fullständigt. Huset träffades också, taket och en vägg rasade in och matsalsmöblemanget totalförstördes. Nu kan de tydligen inte bo där på åtta månader!

Vanligt hyfs och köteori

Jag har rationaliserat min färd till jobbet. Istället för att promenera de 15 minuterna till jobbet från Chacaito har jag hittat något av en busshållplats där jag tar bussen och därmed slipper svettas! Det var lite som att hitta elefanternas begravningsplats, jag kom upp ur tunnelbanan från en sidouppgång och rände rakt in i en lång kö. Folk står som på löpande band och krånglar sig på de små bussarna som kommer rykande och puttrande. När de är smockfulla brölar de iväg igen och i rusningstrafik ersätts de direkt av en ny skrothög. Det finns två köer till varje busslinje. En för de som vill sitta och en för de som kan tänka sig att stå… Det fungerar någorlunda, mycket tack vare ett par medelålders herrar i gröna västar som slussar in folk i jämna sjok.
För ett par dagar sedan var kön okristligt lång, sisådär en 70-80 meter, och väntan blev lång. När jag började närma mig påstjälpningsplatsen, efter en 20 minuter, så ser jag hur folk smyger sig in från sidan, lite diskret och nonchalant och helt utan skam. Vän av ordning som jag är hojtar jag till mannen i grön väst och frågar om det finns en kö från sidan också. Nejdå säger han, skakar på huvudet och går sin väg. Hörninini! Ställ er sist i kön. Folk vänder inte ens på huvudena. Fler i kön tar upp min klagolåt men det hjälper inte. När bussen kommer tränger de sig in och vi som väntat på vår tur skuffas undan. Fy helvete vad sånt gör mig förbannad.
Så när samma sak hände idag igen sket jag i mannen med grön väst och greppade helt sonika tag i axeln på en medelålders kärring och uppmanade henne att ställa sig sist i kön. Hon ropade och skruvade irriterat på sig men vägrade att ta reson. Och jag kan ju inte hålla käften så jag lät henne få veta vad jag tyckte och spände ögonen i även de andra snikna jäklarna som försökte gnida sig fram. De tvekade och höll sig på behörigt avstånd när jag fick stöd från övriga i kön men de stod kvar och väntade på att kasta sig fram vid första bästa tillfälle. När nästa buss stannade och kärringen tog sats tog jag ett resolut steg fram och spärrade vägen för henne samtidigt som jag ropade ett manligt ”Aldrig!”. Sen höll jag upp armen och släppte fram alla som stått i kö och som nu muttrande uttryckte att de skämdes för sitt land, tänk vilken skam att som utlänning behöva få stå ut med sånt här. Ombord på bussen tackade de mig. Den enda smolken i glädjebägaren var att kärringen lyckades klämma sig ombord. När hon såg mig glodde hon surt under lugg varpå jag vresigt lät henne få veta att det inte var konstigt att det här landet var så korrumperat när vanligt folk inte ens kan visa hyfs och respektera de enklaste regler, vilket väckte gillande hos övriga passagerare.

Inför en ny vecka...

Well, nu är det söndag kväll och jag borde sova. Har precis sett färdigt på Pianisten. Riktigt gripande film som gav en ganska nedstämd känsla, på ett personligt plan.
Känner mig lite ensam för första gången här. Som att det är lite för futtigt att sitta hemma med öppna dörrar mot staden och ljuden. Jag mår visserligen bra av det. Tid för mig själv som jag får, inte tar, där jag tillåter mig själv att inte göra knappt något, har jag inte haft så mycket av tidigare.

De gånger jag har haft det tidigare i livet har tankarna snurrat åt fel håll. Nu har jag bra koll på den inre dialogen men det börjar bli dags för en master plan. Så här långt har jag flutit med strömmen och det håller nog ett tag till. Resan till Miami och det förväntade mötet med cheferna där får sätta prägeln på den vidare resan inom Electrolux.

Pi hundan, jag gillar inte att tiden i Sverige går vidare, trots att jag inte är där. Livet är nog bra mycket kortare än vad jag tidigare trott.

Dags att sova och snurra tankarna rätt igen.

Valspurt

Nu är det bara en vecka kvar till valet. Stan håller andan, helt i onödan enligt Luis. Alla undersökningar visar att Chavez kommer att vinna stort men folk vägrar ge upp hoppet. Och vad ska de annars tro när alla de känner håller på oppositionen, klart de vägrar tro på opinionsundersökningarna när de aldrig rör sig i de kretsar där chavisterna är starka.

För att markera valkampanjens slut arrangerades en stor manifestation i centrum. Pål och Hoda, norrmännen, och jag tog oss ner till centrum för att titta. Knappt jag vågar berätta det på jobbet imorgon! Gatorna var översvämmade med rödklädda, hojtande och i visselpipor blåsande människor. Jag blev förvånad över hur intresserade många var av oss som främmande fåglar i hopen, och hur vänliga de var. Visst är många av dem obildade och andra till och med vad vi skulle kalla patrask och banditer men den överväldigande majoriteten är såklart vanligt folk. Måste faktiskt tillstå att det var lättare att få kontakt med den delen av befolkningen än överklassen.

Många tog det hela som en förevändning för att festa och stoja. Ölen flödade och överallt stod kampanjarbetare på bilar och delade ut tröjor, mat, dricka, kepsar, oväsenframkallande utrustning och annan allsköns bråte för att hålla stämningen på topp. Allt som är gratis är tydligen ännu godare här än på andra ställen. Vissa gånger fick jag känslan av nödsändningsutdelning i hungersdrabbade områden i Afrika, bara det att här handlade det om en t-shirt som propagerade för den sittande presidenten. Folk flockades runt bilarna och slet som hungriga vargar i allt som ramlade i deras väg.

I en hörna stod en samling folk med annorlunda utstyrsel. Svarta t-shirts och lite hårdare utseende. Pål berättade att det var den venezuelanska delen av en omspännande organisation grundad av en frihetskämpe av Peru för många år sen. Tydligen kontrollerar de stora delar av slummen och även om de inte kan likställas med maffia så dras ibland paralleller till stadsguerilla. En del av gossarna hade ”skid”masker på sig men jag fick ändå inte ta bilder av dem…

Chavez retorik är föga hedervärd. Han står och örlar på en scen, ropar konstiga slagord och anklagar sin motståndare för att ha en halv testikel. Låter ungefär som valdebatterna i Sverige.

Något annat som är ganska uppseendeväckande, och som fick Påls chavezanhängande flickvän att bli ledsen, var att alla på Påls jobb var tvungna att pricka av sig på en lista för att visa att de varit där med rätt färg på tröjan. Annars kunde de riskera att bli av med sina jobb.

Jag fick flera frågor om vad jag tyckte om presidenten och om den venezuelanska revolutionen. Svaret blev alltid att jag inte blandade mig i landets politik eftersom jag var utlänning och att jag hade varit där alldeles för kort tid för att ha hunnit bilda mig en uppfattning. Alla ville berätta om olika förbättringar som skett och alla projekt som är på gång och självklart låter det bra. Jag ska be Luis att vi träffas en kväll och han får reda ut begreppen för mig ordentligt. För som det ser ut nu har jag faktiskt köpt min omgivnings uppfattning utan att egentligen sätta mig in i situationen.

Uppföljning julfest

Well, klockan är halv två och jag har kvicknat till efter julfesten.
Det var inte så blodigt faktiskt. De är ganska dåliga på att festa här, om vi nu med festa menar samma sak som i Sverige, det vill säga dricka sprit. Eller så är de helt grymma på att dricka sprit, eftersom de sällan blir särskilt fulla...

Som vanligt kom folk alldeles för sent till festen på grund av "trafiken". Det är en stående ursäkt här, som alltid funkar, oavsett anledningen till förseningen. I fredags kom min spansklärare för sent och jag körde honom demonstrativt på dörren. Jag köper det inte. Om jag kommer i tid så kan du göra det. That'll teach him!

Damerna var riktigt vackra många av dem. I stort är myten om venezuelanskornas skönhet väldigt överdriven, men de kan svida om till fest må jag säga.

En julfest i Sverige hade varit fördrink, gemensam sittning med bordsplacering, middag, dans, kaffe och eventuellt vickning på morgonkvisten. Självklart med kontinuerliga inslag av alkohol.
I Venezuela har de fördrink: vin eller whiskey med vatten/soda. Folk sätter sig där de vill vilket skapar grupperingar. Lagerpersonal för sig, inbjudna gäster för sig, marknad vid ett bord etc. Ganska tråkigt. Ännu tråkigare är att det blir herr- och dambord eftersom det inte finns någon uppstyrning på var folk sätter sig.

Och när jag väntar på att middagen ska börja drar livebandet igång och folk börjar dansa så smått. De är grymma på att dansa, måste jag säga. Lite lurigt som stel svensk, så jag kör stilen att de ska föra istället, för att lära mig, och när de märker att det är svårare än vad de tror så tar jag över och applicerar en blandning av bugg och salsa vilket fungerar ganska bra! Jag bjuder aldrig upp heller och spelar oförstående när tjejerna skickar signaler om att de är danssugna, vilket är riktigt roligt! :-D

Sen blev det utlottning av produkter! Vem tror ni vann? Självklart... jag drog en air-conditioner till ett värde av några tusen men gav tillbaka den vid sidan av så att någon annan, bättre behövande, kunde få vinna den.

Och som de slösar med spriten. Ställer man ett glas obevakat i några ögonblick så är de där och snor det direkt. Så får man gå och be om ett nytt. Och de dricker bara whiskey. Och den får inte blandas med cola, då är man en mes.

Maten serverades i smyg, såg jag efter ett tag. Folk äter när de vill, plockar från en buffé. Riktigt smaskiga grejer blandades med vitriolliknande kräkmedel... Godast var någon typ av kalkonrulad med röd odefinierad sås som smakade mums och jul. Och så självklart pernil, som är skinka som tillagats med apelsiner! Gooooott!

Delar av ligan drog sen vidare till en närbelägen krog och beställde in ett par flaskor whiskey. Och när det var dags att betala så verkade ingen intresserad. Tydligen var det standard att killarna betalade. Men nu verkade det förväntas att cheferna skulle dra fram fiolerna, cheferna, det vill säga jag och säljchefen i det här fallet. Så vi delade notan. :-)

Att tjejerna skulle vara med och dela, eller åtminstone bidra, eller kanske tacka, fanns inte på kartan. Jag förstår faktiskt inte hur man kan säga sig vara för jämlikhet och ändå leva i sådana strukturer varje dag utan att reflektera över motsägelsen.

Det var en mycket lyckad kväll och jag börjar nästan få lite stil på dansandet, till allas förtjusning. Men alla är hesa dagen efter eftersom bandet spelar så in i helvete högt att man får gapa för full hals för att kunna göra sig hörd.

Julfest

Imorgon fredag är det julfest på företaget. Det är tydligen den största händelsen de har här, kan tänka mig att det hänger ihop med att det är nu som de flesta har sin semester, och folk har snackat om festen i över en månad nu. Vi jobbar faktiskt bara halvdag för att kunna ladda ordentligt… Jag ska försöka hinna spela fotboll innan det är festdags. Ska bli skönt att få igång kroppen igen. Faktum är att rösten börjar bli bättre och förkylningen är i det närmaste helt borta redan!

Normannen igen

Min norske bekantskap Pål och jag tog en slurk juice och kollade på baseball på TGI häromkvällen. Han har skaffat sig lokal flickvän och beklagade sig över att hans hyresvärd inte tillåter att hon är där på kvällarna. Nu hyr han visserligen ett rum men det är ändå en kontrast till livet i Skandinavien. Tjejen bor ute i slummen, Catia, och hon delar lägenhet med två av sina systrar. De betalar 120.000 Bs i månaden. Tillsammans. Det är en hundring per skalle… Att jämföra med min lägenhet som förmodligen är mindre men som kostar mer än 20 gånger så mycket. Sånt är livet i Venezuela.

Insektssanering!

Nu har de impregnerat min lägenhet med gift. Det är tydligen standard att man med jämna mellanrum desinficerar byggnaderna för att hindra småkryp att få fäste. Det kom hit en kille och duttade pulver i varenda springa i hela lägenheten. Nu ligger det där som ett kompani med strängar av florsocker och spanar på mig från alla håll. Känns lite konstigt att laga mat med med det i närheten men det skulle inte vara någon fara enligt portvakten. Låt det ligga en vecka och torka sen bort det. I helskotta heller. Jag tänker inte röra det. Jag får ordna fest för överklassen istället, dela ut sugrör och bjuda laget runt.

Portvakten

Portvakten förresten. Hon är ganska skrämmande. Kommer och ringer på allt som oftast för att ge mig oviktig information. Tänderna spretar åt alla håll och på morgonen hoppar hon fram ur diverse skrymslen med moppen i högsta hugg. Munskydd har hon på sig när hon städar, vilket är till hennes fördel. Eller är det för att hon inte ska dregla på golvet.
När jag frågade om insektsgiftet passade hon på att tränga sig in i min lägenhet för att visa. Hon visade överallt. Varenda skrymsle där det fanns. Även i mina garderober och på min toalett. Och jag stod bara demonstrativt med händerna i sidan och väntade på att hon skulle kackla färdigt. Vet inte om hon väntade sig dricks eller något. Det kan hon få om hon håller sig borta i fortsättningen.

Möte i Florida

Så är det bestämt. Jag kommer inte hem tidigare som jag hade hoppats. Jag landar inte förrän den 23:e december, det vill säga om exakt en månad. Anledningen är att Manuel vill skicka mig till Florida för att representera Venezuela på ett möte där tillsammans med alla general managers i Latinamerika. Han ser det förmodligen som att han gör mig en tjänst, och det gör han ju verkligen också i arbetsmässigt hänseende, men nog hade det varit gött att komma hem den 19:e…
Jag åker upp till Florida den 20:e och fortsätter till Köpenhamn den 22:a. Tillbakaresan till Caracas blir på morgonen den 5/1 så det blir en hel del dagar i Svedala.

Och Daniel Krantz från Handels ringde mig när jag stod på bussen för ett par dagar sen. Han ska till Florida samtidigt och vi ska försöka svinga ett par bägare någon kväll.

Julegran

Julgranar är oerhört dyra här eftersom de måste importeras. Någon sa att de kostar över 1000 kronor stycket. Och av någon anledning började de säljas för ett par veckor sen! Eller kanske just av den anledningen. Nu är jag inte vidare bevandrad i grankunskap men jag trodde att medellivslängden för en uppstyltad gran var något i stil med 3-4 veckor innan den börjar håra ordentligt.
Däremot är det väldigt trevligt att känna doften av granarna, där de står och väntar på en ägare. Vet inte om det är klimatet som gör det men doften är starkare än i Sverige. Kan vara kontrasten till avgaserna förstås.

Lack och jul

Och snart är det jul… Känns ganska konstigt att se julpynt i gassande solsken. De är oerhört tacky här. Ni skulle se de tio meter höga figurerna föreställande Josef och Maria som står vid Chacaito. Som stora legogubbar, oerhört smaklösa. Och det julpynt som finns på tunnelbanestationerna ska vi inte ens prata om. Som om några barn har ställt upp en hord av leksaksfigurer och sen på måfå lagt en ljusslinga mitt i alltihopa. Det ser inte klokt ut. Om det varit i Sverige skulle man trott att det var ett skämt eller någon mindre bemedlad som fått fria tyglar…
En annan grej som fått genomslag är 1,5 meter höga badbollar med en snögubbe inuti. Sen kopplar de luft till och blåser runt konfetti inne i bollen så det ser ut som att det snöar! Vilken misär…

Mediastrategi

Helt galet vad fort tiden går. Jag har aldrig varit med om en vecka som försvunnit så snabbt. Huvudpunkter på jobbet är fastställandet av en ny prislista. Och de nya priserna är inte baserade på konkurrenternas priser… Måste säga att det var lite tveksamt agerande från ledningen. Vi fick en del direktiv att gå efter men i slutändan försvarade vi oss endast mot de ökade inköpskostnaderna. Det hade vi inte behövt åka land och rike runt för. De riktlinjer vi fick handlade mer om att inte hamna för långt ifrån konkurrensen och att undvika att höja för mycket för att slippa sänka priserna igen om någon vecka när det lugnat sig. Jaja, jag lärde mig mycket om konkurrenterna och hur marknaden ser ut och reagerar.

Annan huvudpunkt är kontakten med reklam-/mediabyrå. Jag tog tag i Juan och fick tips om en byrå som heter Koncept som han jobbat med. Innan jag visste ordet av ringde vice VD upp mig och ville ha möte. Luis rekommenderade också Koncept och i kombination med att mötet gick bra ser det ljust ut. Men det är attan vad folket här är icke-uppgiftsfokuserade. Kanske jag måste se upp med så jag inte driver på för hårt. Jag inledde första mötet med att säga att jag inte var intresserad av någon längre presentation av företaget eftersom de rekommendationer jag fått var goda nog. Det jag ville veta var snarare vad de kunde göra för oss, inte vad de gjort för andra. Det ställde dem nog en del, de hade tydligen förberett en hel timmes presentation…

Jag körde en snabb workshop kring deras bild av Electrolux och plockade fram de viktigaste huvudpunkterna i deras svar. Sen delade jag ut ett papper där precis de punkter de tagit upp stod, och vilka sammanfattar Electrolux problem i ett nötskal.

Vi är visserligen kända i landet och vår image är att vi håller hög kvalitet. Problem är dock att folk tror att vi bara säljer dammsugare, att vi är gammeldags och inte särskilt utvecklingsbenägna.

Jag trodde att en sådan approach skulle snabba upp mötet men vi fick se större delen av presentationen i alla fall… De kanske vill känna varandra på pulsen här, mer än vi brukar göra i Sverige.

Efteråt pushade jag för att vi inte skulle kolla på fler byråer eftersom Koncept är bland de bästa och priserna inte varierar särskilt mycket bland toppskiktet. Vi har dessutom ont om tid och jag litar på Juan och Luis. Vi hade ett andramöte redan ett par dagar senare och de har ett stabilt team måste jag säga.Även den här gången vurmade jag för att vi skulle fokusera på vad de skulle kunna göra för oss men jag var tvungen att upprepade gånger föra tillbaka diskussionen till ämnet innan de satte sig ner och började skissa på någon form av upplägg. Till sist konkretiserade vi en flexibel prislapp och ett ungefärligt innehåll som jag ska försöka få Manuel att godkänna. Det brådskar, eftersom tidsgränsen för mediainköp är satt till nästa fredag…

Lördagsbjudning

Lite bakfull faktiskt! Jag äter nog för lite, för nog brukar jag kunna hantera 4-5 drinkar på en hel kväll? Trots min förkylning och mitt tunga huvud tvingade jag mig ner till Parque del Este för att spela fotboll. Det börjar redan bli lite enformigt. För mycket individualister och konstigt folk. Men jag måste ju hålla mig i form…

På kvällen hade jag bjudit över Maria och Luis på thaigryta. Kokosmjölk, ingefära, chili, citrongräs, zuchini, morötter, purjolök och kyckling. Och kronan på verket, tipset från Gaxe, pressad lime. Det gjorde verkligen skillnad. Smaken gifte sig verkligen med ingefäran och citrongräset.
Mixade ihop en mojito som välkomstdrink, med orginalörten som jag glömt vad den heter. Det var faktiskt inte mynta från början…

Andreas Sankilampi med fru tittade över också. Det är verkligen ett helt sjukt sammanträffande. Jag springer på Andreas för några år sedan i Hässleholm när han driver ett undermåligt internetcafé i bowlinghallen. Hans fru sitter i kassan och visar sig vara Venezuelanska. Inget mer snack om det. Lite senare får jag veta att de flyttat tillbaka till Venezuela och kontaktar Andreas per mail. Och då jobbar hans fru med Luis! Det är nästan löjligt. Och nu satt de i min lägenhet som gamla vänner, trots att vi bara träffats en 3-4 gånger.
Mor och far lär ha koll på Andreas far, som tydligen är uppe i smeten vad gäller drever. Norra Rörum bor han i, Toivo Sankilampi eller något. Tydligen jaktprovsdomare också eller något liknande.

Fredag kväll

En av Koncept-killarna tipsade mig om ett ställe som hette 360 och låg på taket av Altamira Suites, bara några kvarter från där jag bor. Schysst ställe med öppet tak och utsikt över större delen av stan. Det skulle kunna vara betydligt bättre med fräschare belysning och tema men absolut godkänt.
Killen dök själv upp lite senare tillsammans med sin fru. Båda snackar grym engelska och var mycket trevliga. Frågan är bara hur mycket av trevligheten som var inriktad på att skapa business?

Pengar

Jag har lite halvproblem med pengar. Lönen betalas två gånger per månad och hela min första halva gick till första hyran! Sen vill jag inte växla dollar! Kursen rusar i höjden och det känns som att köpa dator. När du än gör det så blir det en dålig affär för du kunde fått samma sak för mycket mindre pengar bara någon månad senare…
När jag kom hit stod den svarta dollarn i 2850 och i fredags stod den i 3200. Det är ordentliga höjningar på bara en månad. Och Maria José som inte ville betala mer än 2500!

En gång om året får alla i Venezuela bonus! Enligt lag ska det vara minst två månadslöner men många företag har 3, och ibland till och med fyra. I år ökade vi till 3 och eventuellt ska vi öka ytterligare en månad nästa år. Jag får såklart inte hela bonusen utan bara den del som motsvarar min anställning.
Tack vare bonusen antog jag att jag hade några korvören tillgängliga men döm om min förvåning när jag hade över 7 miljoner på kontot! Antingen har de inte dragit hyran och/eller fick jag mer bonus än väntat. Lite jobbigt faktiskt att efter att ha vant sig vid att inte bekymra sig om pengarna på kontot nu vrida och vända lite på stenarna. Det är nästan lite löjligt men känslan av att ha 7 miljoner var oerhört befriande, trots att det inte motsvarar ens 20.000 svenska mätt med svarta dollar.

Chacaito – Sabana Grande

Söndag lugn och fin men med ond hals och färgat slem... Allt undandiskat sedan kvällen före. Jag värmde resterna av thaigrytan, lika smarrigt som kvällen före. Bebbi ringde från Skype till min telefon och vi pratade ett tag innan jag gled ner på stan med kameran i högsta hugg. Metron till Chacaito.

Botaniserade på den illegala gatumarknaden och köpte 7-8 DVD-filmer av nyaste snitt. Vissa har knappt kommit ut på bio ännu och jag köper dem för 7-8 kronor styck! Så nu har jag ett litet men dock filmbibliotek som jag redan börjat tulla på. The Devil Wears Prada var väl halvtrevlig men oerhört förutsägbar av klassiskt snitt. Tro det eller ej men i ett hörn hittade jag Beck! Med svenskt omslag och hela baletten.

Gatumarknaden går mellan Chacaito och Sabana Grande och är fullsmockad med stånd, människor och invävd i ett sammelsurium av minst 3 discohögtalare åt gången, oavsett var du befinner dig längs gatan. Som spelar olika låtar. Den som spelar högst får flest besökare tycks de tro. Det som säljs mest är kläder, cd-skivor och filmer. Sen finns det lite krims-krams, godis och smycken. Vissa människor lever hela sina liv mitt i röran. Föräldrar sitter med sina barn i famnen, andra ligger och sover på några säckar under sitt solskydd, någon idiot försöker paddla sig fram på en motorcykel på de smala gångstigarna, familjer sitter och äter bakom de bord där de bjuder ut sina varor.
Längs gatan ligger ”vanliga” affärer på båda sidor, och i mitten har folk etablerat två ”strängar” av försäljningsställen. Vilket gör att det finns tre gångstigar att ta sig fram på: två längs de båda trottoarerna där man på sin ena sida kan kika in i de vanliga affärerna och på sin andra sida har gatuförsäljarna, och en i mitten där man befinner sig mitt i kommersens centrum. Livligt, intensivt och ganska montont utbud. Det enda som skiftar är kvaliteten på skivornas omslag.
Luis och Maria, och alla deras vänner såklart, menar att Sabana Grande är direkt farligt, och självklart är det värre än Lilla Torg, men attan vad de överdriver. Hur skulle de kunna veta? De har ju aldrig varit där!!
På vägen hem klippte jag mig för 25 spänn och fick en look som Carl Lewis på köpet. Köpte även tvättmedel – jag är ett offer för reklamen, köpte dyrt Ariel eftersom jag inte vågade testa lokala märken.

Jämlikhet

Vissa saker här kommer jag aldrig att vänja mig vid. Exempelvis det sätt som man delar notan på här. Nu hör det nog framför allt högra klasser till men tjejer betalar aldrig. Det innebär att om vi går ut och äter, jag, Maria & Luis och Isabelle & Juan, så äter och dricker vi gott och därefter delas notan på tre och jag står för ena tredjedelen. Jag tycker det är helt sjukt men ler så smått och lägger fram pengarna.
Det allra värsta är hur tjejerna har mage. Att de köper det hela. De tackar inte ens utan det är som det ska vara.

Marianela menar att det är självklart att killar ska hjälpa till hemma, att de ska ta hand om barnen och att lika lön för lika arbete ska gälla. Och det är jag den förste att skriva under på.
Men. Sen lägger hon till att ”vi kvinnor i Venezuela är väldigt krävande, vi vill dessutom att killarna ska vara caballeros (=bjuda, uppvakta, hjälpa till, bära, hålla upp dörren, betala).

Jag sa att jag tycker det vore trevligt om tjejerna gjorde detsamma för killarna. Men nej, det tyckte hon inte var samma sak. Men du är för jämlikhet? Ja, självklart!

Marknadspriser och rövarpriser

Well, som jag nämnt har uteblivna billiga dollar lett till 40% högre inköpskostnader för oss på ungefär 1/3 av omsättningen. Självklart måste vi parera och föra över det här på konsumenter och återförsäljare.

Som ni kan läsa nedan rusade vi ut över landet och undersökte egna och konkurrenternas priser på olika försäljningsställen. Målbilden var relativt klar, att lägga oss inom ett intervall gentemot de viktigaste konkurrenternas priser. Dessa hade enligt uppgift redan höjt sina priser och eftersom vi inte är marknadsledande - ännu - gör vi såklart bäst att följa efter något så när.

Problemet var att när vi idag, efter att ha slitit med procentsatser och defintion av direkt konkurrerande produkter, var någorlunda klara så stod det klart att skillnaderna var långt ifrån så stora som förväntat. Det fanns helt enkelt inget större utrymme för oss att höja priserna och vi såg inte fram emot att skriva rapporten för ledningsmötet dan efter...

Sen fattade vi vad skurkarna gjort. De hade såklart förutsett prisökningen och redan höjt även våra priser! Och eftersom vi inte har någon koll på utpriserna i butikerna kunde vi inte se hur mycket de höjt oss. Så jämförelsen med konkurrenterna var helt irrelevant. Så vi får börja om imorgon med att titta på utpriserna på våra egna varor och jämföra det med listpriserna när vi säljer till återförsäljarna. Därefter räkna ut marginalen som försäljningsställena har på våra varor och därifrån höja våra priser så de inte gör oskäliga vinster på vårt varumärkes bekostnad. Skurkar är de.

Andra saker vi måste se upp med är olika typer av kampanjer i butik av typen köp flera varor så får du dem billigare. Om vi inte är mycket tydliga med hur fakturor och liknande ska se ut så tar affärsinnehavarna och behåller kvitton tills de säljer en vara till av samma sort. Sen för de upp de två på samma kvitto och stoppar den påstådda rabatten till kunden i egen ficka! Och de skäms inte...

Det är tydligt att mitt behov av exakthet måste stryka på foten här. Det är ganska mycket estimering och chansning eftersom information inte finns att tillgå! Och det är så marknaden ser ut här. Lärorikt, men det uppmuntrar inte till systematik och struktur eftersom systematik och struktur måste fyllas med korrekt information för att ha något värde...

Marknadsekonomi och demokrati

Jag har börjat vackla i min tro på ovanstående institutioner.

För det första. Marknadsekonomi. Titta på hur mediautbudet såg ut dagarna efter valet i Sverige. Självklart handlar det om att sälja upplagor och att dra tittare i den fria marknadens tecken. Så allt handlade om svartjobb och obetalda tv-licenser. För vem tusan vill lyssna på nationalekonomiska utlägg och åtgärdsprogram? Nej, då är det mycket roligare att låta avundsjukan flöda och sitta och reta upp sig på grand och kräva folks avgång för att glömma bjälken i det egna ögat.
Det är skönt som mediarepresentant att kunna rättfärdiga sitt dödgrävarverk med att uppgiften är att granska. Visst. Men granska vad? Det beror på vad målet är. Och målet i det här fallet måste vara att få en kompetent ledning för landet. Och kompetens bör inte bedömas efter skavanker i nivå med obetald tv-avgift. Således blir granskningen felriktad när läsar- och tittarintresset får styra, istället för läsarnas och tittarnas bästa.

På samma sätt kan resoneras kring demokrati.

Människans begränsade rationalitet och objektivt sett lilla fattningsförmåga styr bort fokus och vilja från vad som kan anses vara hennes bästa. I Venezuela exempelvis. 53% av befolkningen vill ha kvar Chavez och den billiga bensinen eftersom de inte orkar/kan se det långa perspektivet. Jag bryr mig inte, för när oljan är slut så är jag borta. Alltså är demokrati inte alltid av godo. Som om en nation av knarkare skulle rösta igenom legalisering och fri tillgång...

Ovanstående förutsätter självklart att en nation vilar på en delad värdegrund, där den tysta överenskommelsen exempelvis är hållbar utveckling och ökat välstånd. Utan värdegrund finns såklart inget rätt eller fel, så tankarna ovan vilar - naturligtvis - på vad vi anser vara rätt och riktigt i Sverige.

Vardagliga sysslor

Jag börjar bli gammal!

Jag har allt mer börjat uppskatta små hushållssysslor. En så sjuk sak som att stryka kan jag nästan se fram emot! Häromdagen tog jag mig för att laga ett par byxor. Satt nära på en halvtimme och bara sydde i djup koncentration. Resultatet kan vi lämna därhän...
Riktiga fokushandlingar som sätter brännpunkten på nuet och som ger mig varaktig tillfredsställelse. Jag undrar vad det är i människan som gör att vi tycker om att göra nytta?

Lögnare och charlataner!

Vad är det för ett folk egentligen? De hittar på högt och lågt och skäms inte en sekund för att de ljuger eller chansar. Exempelvis Marianela som menade att en fot var cirka 50 centimeter. Mja… jag tror att det snarare är 30 cm. Nej då Marcus, det är 50. Ok, det är 50… (mamma, det var en ko…)

Ytterligare exempel:

Idag åkte jag och Marianela till Maracay för att kolla priser i butikerna. Otroligt nog kan de inte ringa och fråga vare sig affärerna eller sina säljare som är på plats i staden. Jag vet inte varför men tror att det beror på att affärerna säljer över våra rekommenderade priser i butiken och inte vill att vi ska höja deras inköpspriser eller förmana dem.
Vad gäller våra säljare tror jag helt enkelt inte att Manuel litar på att de säger rätt priser. Så då lägger vi en hel dag på att åka till Valencia och Maracay för att kolla själva…

Säljaren vi träffade i Maracay kunde inte svara på mina frågor utan hittade på svaren efter hand. När det blev för många motsägelser gav jag upp och frågade vad han höll på med, stämde det inte, det han sagt precis? Nej det gjorde det inte sa han och såg på mig som ”vadå då?”.

Vidare såg vi en produkt för konsumentbruk som förpackade färskvaror i plast. Vi frågade butikspersonal hur länge maten kunde hålla sig inslagen. Upp till ett år i kylskåp löd svaret. Och det kom utan tvekan… Lycka till att käka den fisken.

Och jag kan dra ytterligare exempel: när Nicolas fick näsblod i badkaret, typ en droppe, ryckte nannyn upp honom ur vattnet, la honom i knät och bad mig att ta lite vatten i handen och stryka honom över pannan. Det skulle stoppa näsblodet. Och hon var helt övertygad! När jag smålog blev hon stött för att jag inte trodde henne och menade att så hade minsann hennes mamma gjort när hon var liten, och då stoppade alltid näsblodet.

Slutligen frågade jag i affären om det gick att äta en viss typ av passionsfrukt utan att preparera den. Nej, det är farligt. Du får blindtarmsinflammation. Och de uttalar sig med sådan tvärsäkerhet att jag häpnar. Jag hade personligen haft en något mer avvaktande approach, om det så gällde mitt eget personnummer...

Rättegång

Juan Manuel, en ung kille som praktiserar på marknadsavdelningen, kom inte till jobbet häromdagen. Han ringde och berättade att han var kallad till rättgång. Tydligen hade han sålt en bil för en tid sedan och nu var det någon som hade blivit skjuten i bilen. Och skyltarna var manipulerade varpå de ville kolla upp de tidigare ägarna.

I snitt har de ihjäl runt 42 personer om dan här och Caracas räknas som tredje farligaste staden i Sydamerika. Antar att Colombia och Sao Paolo innehar de föga smickrande topplaceringarna.

Party-party

I helgen som gick kunde jag inte hålla mig längre utan gick ut på stan i ensam majestät (vilket fick mina kollegor att skaka på huvudet när de fick veta det...).
Enligt uppgift var det San Ignacio – på dagarna ett köpcentrum – som gällde för nattliga aktiviteter. Jag minns att det fanns en del barer där redan 2002 men nu hade det växt ut ordenligt. Jag stod mest och försökte se cool och svensk ut och drack Cuba Libres för under 30 spänn stycket. Tre ställen avverkade jag, Whiskybar, One och Vintage. De två sistnämnda var mer klubbar än barer. Ganska klassiga ställen. Unga brats i kavaj som springer runt med en flaska Absolut i ena handen och en tjej i den andra.
I början av kvällen var det som vilken svensk klubb som helst men när klockan började bli sent drog de igång salsa och merengue.

Det var en helt ok kväll och det är grymt kul att sticka ut och när tjejerna kikar. Men rätt jobbigt hur jag förväntas uppträda. Jag orkar inte spela latino, svansa runt och fjäska och bjuda på drinkar. Och då blir de sura. Rätt roligt faktiskt att se hur långt jag kan gå i min låtsade omedvetenhet.

Korkat nog gick jag inte hem förrän de stängde vid 5-tiden. Zzzzz...

Hushållsapparater

Är ju faktiskt vad jag jobbar med. Så det känns lite kymigt att de apparater som finns i min lägenhet är konkurrenter...
Juicepressen är min favorit! Jag dricker färskpressad apelsinjuice mest hela tiden. Jag fattar inte varför jag inte investerat i en sådan i Sverige tidigare. Ikväll har jag precis slukat ett glas mandarinjuice! Mandariner kan du hitta för 2,50 kronor kilot! Jag skar itu en stor passionsfrukt också, av ett slag vi inte har i Sverige, och tömde innehållet över mandarinjuicen. På med två stor isbitar och... goooottt!!

Nu har jag precis kommit på att jag kan accessa ett trådlöst nätverk här. Om det fungerar att ringa över det finns knappt någon anledning att skaffa bredband heller! :-)

Äntligen egen lägenhet!

Så nu har jag äntligen flyttat till min lägenhet! Den kan väl vara omkring 55 kvadrat, marmorgolv, mysiga skjutdörrar ut till en smal balkong, grön utsikt, pipande grodor utanför, liten kokvrå, tvättmasking och tumlare, bred säng, liten soffa med litet bord, runt matbord och fyra helt ok stolar. Stämningsfull belysning i hela lägenheten med dimmers till alla lampor. Fullt utrustat kök. Det känns riktigt bra måste jag säga.

Tar omkring två minuter att gå till kinarestaurangen och tio minuter att gå till tunnelbanan. Tunnelbanan två stationer och därefter promenad i en kvart till jobbet. Ska skaffa vespa!

Ledarskap, tidspassning och snål svensk

I veckan var jag bjuden till ett evenemang där Venezuelas 100 mest framgångsrika ledare skulle utses. 19:00 stod det i inbjudan och som plikttrogen svensk var jag där fem minuter före utsatt tid. Och folk bara glodde på mig. Mjaa… med tanke på trafiken drar vi nog inte igång förrän åtta. Så jag ställde mig och tittade för att se lite extra dum ut, och lyckades nog rätt bra. Sen gav jag mig av på upptäcktsfärd och som svensk i kostym är det lätt att få access! Jag gled förbi alla tänkbara security checks och avspärrningar till andra evenemang och fann mig strax sittande i en soffa, språkande med ett TV-team. Klockan åtta blev jag insläppt i salen och slog mig ner vid ett litet bord tillsammans med den två man starka ledningsgruppen för E=mc2 i Latinamerika. Pingvinklädda kypare sprang benen av sig för att fylla våra glas med is, proppa i oss tilltugg och för att försöka göra slut på den flaska Black Label som vi skulle dela på tre. När klockan blev nio och tillställningen inte hade börjat fick jag nog och bad att få rekommendera mig.

När jag kom ut från hotellet slet portiern fram en taxichaufför ur en vrå och denne ville ha 32.000 för att köra mig hem från Eurobuilding. Ehm… tack, bra. Då säger jag till dig. Jag vill åka om ungefär en kvart… Tog hissen ner till parkeringsplan istället. Ut genom en sidodörr, ner för en backe och tog en taxi där istället. 15.000. ;-)

Livet - som vanligt...

Medvetenhet om jaget – människans välsignelse och samtidigt hennes förbannelse. Förståelse för att känslan av otillfredsställda behov är just otillfredsställda behov. Utan självmedvetenhet – hos exempelvis en hund – finns känslan av otillfredsställelse självklart där, men den driver till instinktiv, och inte till överlagd handling. Den överlagda handlingen tillåter – kräver – planering, osäkerhet och ständig strävan. Med andra ord; förståelse för att framtiden kommer att medföra fler känslor av behov lockar till planering och strävan istället för att som en hund finnas bara i nuet. Tänk att, åtminstone ibland, bara ägna sig åt instinktiv handling och inte åt överlagd sådan. Bara vara, utan att fundera. Det är sällan människor tillåter sig det, även om jag bara kan tala för mig själv.

För det är funderingarna kring olösta problem och otillfredsställda önskningar som är orsaken, den enda orsaken, till mentalt obehag. Vilket innebär att om vi kunde frigöra oss från medvetenheten skulle det mentala obehaget försvinna. Och det är precis det som de österländska lärorna predikar! Vara i nuet, frigöra sig från önskningar och drifter, nå nirvana.
Men det innebär i så fall att livet inte skulle ha någon mening – i sin konkreta form. I alla fall inte som vi skulle kunna förstå och inte något som hör ihop med vår värld, så som vi känner den. Det innebär i sin tur att om vi inte sluter oss till de österländska lärorna, alternativt inte lyckas att frigöra oss från medvetenheten, så är vi dömda till evig strävan efter behovstillfredsställelse. För behovstillfredsställelsens egen skull och inte för att nå ett mål, eftersom det inte finns något.

En jämförelse mellan Venezuela och Sverige ter sig i ljuset av detta oerhört fascinerande. Jag diskuterade med Luis om hans personliga funderingar kring liv, mål och framtid. De tankar han hade var främst inriktade på trygghet, att skapa strukturer och stabila fundament som han och hans familj skulle kunna vila på utan att behöva oroa sig för vad som skulle hända i framtiden.
Kollegor och andra i min omgivning uttrycker sig i liknande termer. Skaffa eget boende, bil, familj och leva tryggt. Säkra sin försörjning. Leva nära sin familj. Där finns inga större tankar om egna företag, resor, fullbordande av storverk eller att leva den svenska drömmen: starta café…
De tycker att jag är galen som kommer hit. De frågar samtliga: Varför? Varför, när du kan leva tryggt i Sverige. När du kan slippa trafiken, när du kan tjäna mycket mer pengar, när du inte behöver oroa dig, där du har vänner och familj, socialt skyddsnät, pension och allt du kan tänkas behöva. Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara, utom att just allt det förmodligen är anledningen till att jag kommer hit.

I Venezuela är de helt och fullt inriktade på att tillfredsställa de basala behoven medan vi i Sverige, på gott och ont, tillåts att rikta vår energi och vår strävan mot andra områden. Områden som är mycket mer abstrakta och därför svårare att tillfredsställa och förstå. I korthet leder det med stor sannolikhet till större själslig oro eftersom vi inte vet vad vi behöver för att kunna slå oss till ro, vila i nuet.

Jag läser en bok om kreativitet. En samling där en rad mer eller mindre framstående människor, på sina områden, skriver en essä var om kreativitet. Någonting som för mig ligger mellan väst och öst var några meningar i stil med att kreativitet är att som en hund kunna finna glädje i att springa, att som bonde finna glädje i att se skörden utvecklas, att som människa finna glädje i att kroppen fungerar, att känna glädje i att se glädje i andra och att känna bitterljuv glädje över förmågan att ibland hysa negativa tankar. Det låter bra tycker jag.

Men jag tycker personligen också att kreativitet är att kunna ställa sig utanför sig själv och observera sina känslor när de inte gagnar självet, exempelvis när jag känner ilska. Att kunna neutralisera dessa ofruktbara känslor helt enkelt genom att fråga sig själv: Så intressant att jag känner som jag gör. Jag undrar varför? Och denna enkla fråga, om den ställs på ett innerligt och eftertänksamt sätt, tar udden av alla tänkbara negativa känslor.

Kortfattat verkar nyckeln ligga i att förstå att det finns någon form av energiflöde i allt som finns på jorden – växter, djur, vind och hav. Vidare att kunna se spår av detta flöde i allt runt omkring sig, att saker fungerar, på gott och på ont, och glädjas över det fantastiska i det hela.

Skype

Vilket fantastiskt program! Och jag har dessutom inbyggd mikrofon i datorn så det är bara att köra. Marcus.ahlqvist är adressen för hugade spekulanter och svala intressenter. Lite trist att när jag är ledig och hemma på kvällen så ligger de flesta svenskar och sover!

Baseball

Här gäller antingen Caracas eller Magellanes. Och det finns bara en sisådär 8 lag så de möts en gång varannan månad...
Även om du inte är intresserad av baseboll är du antingen eller, Magellanes eller Caracas, du kan inte stå utanför. Och det kivas och bråkas i varje hörn. Nu sitter jag på en uteservering i den ljumma natten och väntar på norrmannen och hans kompisar, och det visas baseball på storbild. Egentligen måste vi köpa en hel flaska sprit för att få sitta här men det verkar vara ok för jag är utlänning. Å andra sidan kunde vi stå ut med att köpa en flaska rom för 125 kronor.

Amigo Secreto

De har en jultradition här, ofta på arbetsplatser, att varje person ska bli en hemlig vän, eller ”Amigo secreto” till någon annan. Varje dag, fram till 1:a december, får du därefter en liten present av din hemlige vän i en låda som står på kontoret. Bästa grejen så här långt tycker jag själv var en förbetald kopp ”chokladkaffe”. Kostade faktiskt hela 16-17 kronor. Jag la kvittot i lådan och skrev på en liten hälsning. Sen visade det sig att min hemliga vän hade trott att det var ett skämt och slängt kvittot…
De flesta är trista och lägger en chokladbit eller ett kex för ett par kronor. Jag har försökt vara lite kreativ och skaffar parfymprover, tunnelbanebiljetter och liknande. Fast då får jag skit av Marianela eftersom parfymproverna är gratis… Hon är lite freakig den där fröken. :-)

Spansklärare

Varje morgon kommer en lärare och knådar min spanska i en och en halv timme. Trevlig kille med kul erfarenheter i bagaget men han är mer konversationspartner än lärare. Jag pressar honom lite ibland och det blir då uppenbart att han inte är vidare skolad i grammatik… Jag har lyckats skaka fram telefonnumret till min gamle lärare från 2002, Carlos Blanco, även kallad grodan, och hoppas kunna byta till honom inom kort.

Och nu har jag pratat med Carlos och det verkar som att vi kan jobba ihop igen. Till den förra skolan har vi sagt att jag har åkt från stan för träning i en månad. Och den var tydligen självklart att vi skulle köra en sådan lögn, för inte kunde vi säga nej tack...

Cocodrilo!

Mitt favoritord på spanska. Smaka på det!

Och jag har starka kopplingar till krokodiler, som ni vet. När jag var i Belgien med Lönnroths hade jag dagliga fighter med Calle. Bland annat fick jag tvinga av honom de smutsiga byxor han hade på sig och pressa ner honom i ett par respektabla sådana, en morgon när vi hade bråttom till skolan. Svettig, arg och flåsande låg han sedan i en hög på sängen, resignerad, och väste:

"Mavcus. Du e en ecklig gammal kjokodil!" Omöjligt att inte dra på munnen vid minnet.

Och självklart odlar jag arvet. Jag blir Cocodrilo så fort tvillingarna kommer i närheten, och de skriker av skräck. Det räcker att jag visar tänderna och morrar så sätter de fart och nästan halkar omkull. Det är uppriktig skräck och ibland börjar de nästan gråta. Strax kommer de tillbaka med tårarna hängande längst ut på de långa ögonfransarna och ber om mer.

____________________________________________________________________

Dolares...

Som jag tidigare nämnt finns två växlingskurser. En för vanligt folk som köper dollar för ungefär 2900-3000 Bs stycket, och en som regeringen tillhandahåller, främst för företag för att stärka dem vid import av utländska varor för 2150 Bs. Vi har en HELTIDSANSTÄLLD kille på företaget som bara sysslar med att sköta kontakten med staten vad gäller inköp och administration av dollar...

Detta landet är fantastiskt. I Sverige skulle folk slå bakut om råvarupriser eller liknande rörde på sig mer än ett par procent. Här kom ett dekret från regeringen som sa att från och med nu kan ni inte längre köpa billiga dollar för import av varor från andra länder utöver Chile och Brasilien.
Ok. På en sekund höjdes våra inköpspriser med 40%. Krismöte och rådslag och idag har hela marknads- och säljavdelningen sprungit runt på stan för att undersöka konkurrenternas åtgärder och vilka prishöjningar vi kan använda oss av för att dämpa fallet. Imorgon måste vi sätta en ny prislista som ska börja gälla från måndag. Helt galet och alldeles underbart!

_____________________________________________________________________

Reklamkampanjer i december

Lite sent ute var vi allt, men det vägrar jag att ta på mig.

Vi enades om en utlottning i stil med "Kära tomten, jag önskar mig..." och en prisdrive av slaget "Köp en vara och få 15% på ytterligare en...". Och såklart en tävling för alla säljare i butikerna för att dra igång ordentligt. Bäste säljaren i varje butik vinner en resa eller liknande.

Det blev lite höftat men GM Manuel verkade glad och nöjd.

Nu ska vi till att ta itu med vårens kampanjer...



_____________________________________________________________________

Caminata!

Jag har ju inte berättat om mina samhälleliga insatser i Venezuela så här långt.

De har något de kallar för Caminatas, vilket är ett reklamjippo som diverse företag arrangerar, ofta i samarbete med en välgörenhetsorganisation. Du betalar en mindre summa, får en tröja med företagets logga, springer eller går ett visst antal kilometer, och så lottas det ut några produkter från företaget.

I mitt fall var det Colgate som låg bakom. Och ärligt talat, vad tror ni jag köpte för tandkräm senast? Jag funderar på att ordna ett liknande evenemang till våren för Electrolux.

Jag var där med familjen Aguilera och fick ansvaret för 12-årige Juan Diego. Det blev 5 kilometers ålning medelst hasning eftersom killen inte orkade springa mer än 2-3 minuter i stöten innan han fick håll. Och då sprang han ändå bara när det var nedförsbackar...

En avdankad skönhetsdrottning, vilket det finns många av här, är tydligen också standard. Likaså att caminatan går av stapeln mycket tidigt på helgdagar. Vilket inte passar mig så bra. Anledningen är att de skaffar tillstånd att stänga av gatorna där eventet genomförs. Tutande och den samlade vreden hos de bilister som blev stående i kö räckte till två Ringhals.

Och på vägen hem lipade Ricardo, 7 år, oavbrutet eftersom han inte vann någon av de utlottade produkterna. Surprise...

____________________________________________________________________

Tempur och Hästens!

6/11 2006

Idag presenterade Manuel (the boss) en kille som skulle börja importera Tempurmadrasser. Det visade sig att han pluggat med Maria Estrella och haft Luis som föreläsare... Dvärgen är en liten värd.
Jag tipsade om Hästens sängar och vi skulle se om vi inte kunde etablera en kontakt med Sverige. De har ju för tusan varit mina kunder!

______________________________________________________________________

Föreläsning

6/11 2006

Idag på morgonen körde jag ett race med sälj och ledarskap för att i korta drag visa hur vi kan utveckla organisationen. Självklart var ingen på plats när vi skulle börja så jag fick gå runt och dra med alla. Jag bad alla att stänga av telefonerna och alla nickade men självklart ringde telefonerna hela tiden och folk gick ut och pratade...
Utöver dessa för en svensk ofattbara händelserna gick dragningen bra. Trots att jag höll den på spanska. Jag blåste dem av stolarna och de ville ha mer, både för sig själva och för resten av organisationen.
Vi ska ha möte så snart som möjligt för att inkorporera mina tankar i de nuvarande förändringsprocesserna.
Lite spänt kan det nog bli mellan mig och säljchefen eftersom han inte har någon vidare koll på sälj. Han är mer av en administratör för de andra säljarna och tycker om att vara med i tidningen. Än så länge inga problem och jag håller en låg profil, vilket ligger i min natur... ;-)

Futballitos

6/11 2006

Minifotboll. Som spelas på små handbollsplaner med betongliknande underlag. Bollen är stor som en handboll, studsar ingenting och är tung.
Spelet har förändrats mycket sedan 2002. Nu är det mycket tramp på bollen, snurra hit och dit, översteg i massor och så tappar de bollen. Mycket ineffektivt, men ganska snyggt när de lyckas. Det är sorgligt att märka, men jag börjar bli långsammare. Eller kanske är det latare. Här har jag gått i hela mitt liv och trott att det där som händer andra inte kommer att hända mig. Nåja, jag har fortfarande inte blivit desillusionerad vad gäller min övertygelse att jag inte kommer att bli rynkig!

Men ärligt talat är det lättare att spela fotboll nu. Snabbt och enkelt. Välplacerat och avvägt. Dribbla ifrån istället för att dribbla av. Det ser inte så spektakulärt ut vid första anblicken men det ger effekt, ett stabilt försvar, vilket behövs när de flesta inte skulle få för sig att jobba hem över mittlinjen. Men ibland är lite tröttsamt att försöka väggpassa med smala killar i falska Barcelonatröjor när de bara snurrar bort sig själva och vägrar spela enkelt.

_________________________________________________________________________

Luis lägenhet

6/11 2006

Ojojoj… snacka om grym. Det kommer att bli hur häftigt som helst när det är klart. Jag tror de är tre månader sena redan och Maria har inget hår kvar att slita. Arkitekt och byggherre lovar runt och håller kaffefilter. De vet inte hur många gånger deadlinen flyttats fram. Nu hoppas de kunna flytta in före jul.
Speciellt trädgården tror jag kommer att bli fantastisk. De har höga murar runt hela alltet, och murarna har de klätt med bambu! Hög bambu, så det ser nästan ut som en flotte som lutats mot muren. Och den ska belysas underifrån vilket kommer att skapa ordentlig djungelstämning. För att bambun inte ska angripas av insikter har den marinerats i tre olika sorters gift. I tre månader…

_________________________________________________________________________