Socialt samspel på arbetsplatsen

En smula raljant beskrivning av hur det fungerar på jobbet.

Som svensk smyger man gärna intill och väntar på att personen man söker ska bli ledig eller prata färdigt. Det fungerar dåligt här har jag märkt. Helst ska man storma in och verka viktig, ta över allt utrymme, ställa sina frågor och storma ut igen.

Inte heller kan man lita på att folk ger informationen man frågar efter. Ibland ställer jag samma fråga upp till fem gånger, utan att överdriva, för att få bekräftelse. Varje gång kommer ett nytt svepande svar tills det bara inte GÅR att undvika ett rakt svar.
Inte heller går det att använda deadlines på svenskt vis: ”Det vore bra om jag kunde få informationen så fort som möjligt.” För det betyder att de kan ta hur lång tid som helst på sig. Att skicka mail och be om saker går definitivt inte. Du får svar på precis alla mail du skickar, utom de där du frågar efter något. De försvinner på något oförklarligt sätt ut i cyberrymden där Fuglesang samlar upp dem och lagrar dem i ett svart hål. Och när du hugger personen i korridoren lyfter de handen och säger att de har det på gång…

Som svensk är det pinsamt att bli påmind om något som man inte gjort. Här är det mer standard. Och om man inte påminner blir ingenting gjort. Jag ska bli tuffare i min kommunikation, eller jag MÅSTE bli tuffare i min kommunikation. Ställa tydligare krav. Annars får jag gå runt och hålla inte bara mina uppgifter i huvudet utan dessutom måste jag hålla koll på om andra kommer ihåg de uppgifter jag gett dem. Som tur är gäller det mest när jag behöver något från andra avdelningar. Marknadsavdelningen sköter sig!