När jag går av metron i Chacaito ser jag oftast en raggig, grå hund. Jag har knappt sett den röra på sig en enda gång. Den ligger gärna i en grop i asfalten för att inte bli trampad på, men ibland även mitt i folkmassan som myllrar förbi. Jag brukar tänka på hur mycket avgaser den andas in varje dag, hur obekvämt den tvingas ligga, så många sparkar den säkert får och det obegripliga att den överlevt till vuxen ålder.
Häromdagen var vi i ett närliggande köpcentrum och undersökte konkurrensen för vår kommande produktintroduktion. Marianela hade ätit pizza och skulle slänga de två sista bitarna. Knappast. Nu skulle raggis få sig sitt livs måltid. Jag hade lite svårt att hitta honom först men han låg på ett trappsteg och andades knappt. Med spänd förväntan höll jag upp pizzabiten framför nosen på honom, men han öppnade inte ögonen. Med ett slafs släppte jag ner slicen varpå han öppnade ena ögat till hälften. Han tittade på pizzan, han gav mig en slö blick, sniffade helt kort på godbiten, och la sig ner och sov igen. Vilket as…
Jag högg tag i en gammal kvinna som satt och sålde kaffe ur en termos och frågade henne om hunden. Lucky hette den, och var familj med skomakaren som satt där på lådan. Nej, nej. Lucky äter inte vad som helst. Han vet vad han vill ha. Bortskämda racka!
No comments:
Post a Comment