Dagen efter valet

Chavez no se va. Men Rosales visas på porten.

Dagen efter valet är stämningen dämpad i de finare områdena i Caracas. För första gången får jag plats att sitta på tunnelbanan på väg till jobbet. Trafiken är nere på hanterbar, nästan europeisk, nivå. Arbetsplatser och restauranger öppnar senare än vanligt, eller inte alls.

Marianela kommer in på mitt kontor med tårar i ögonen och ber om ursäkt i förväg för att hon inte kommer att vara särskilt produktiv idag. En utsträckt hand får henne att brista i gråt och för hundrade gången ventilera den oro och de farhågor hon känner inför framtiden. Hon vill inte bli mor i ett land som hon menar kommer att bli det nya Kuba. Hon vill inte känna att hennes barn indoktrineras i skolan, inte heller vill hon vara rädd att bli angiven av sina närmaste i en framtid som hon tror kommer att präglas av envälde och populism. Hellre vill hon fly landet, som så många andra, och leva med sina föräldrar eller släkt i Colombia eller USA. Men helst av allt hoppas hon kunna stanna. Det är ju hennes land. Här har hon sitt hjärta.

Människor som trots allt kommit till arbetet sitter med tom blick eller bearbetar gårdagens händelser med varandra. Hur kunde det hända?

Att samtliga opinionsundersökningar visat på överväldigande majoritet för Chavez har bortförklarats med köpta analytiker. Att tidigare prognoser visat sig vara korrekta har i sin tur bortförklarats med att valresultaten manipulerats i efterhand.
Den välutbildade delen av befolkningen har vågat hoppas, eftersom alla de känner stödjer Rosales. Men alla de känner tillhör de socioekonomiska skikten A, B eller C. Att 81% av befolkningen lever i relativ fattigdom i skikten D och E har de inte velat se.

Ingenting är värre än blindhet som kommer av att du inte vill se.

För tre år sedan var Chavez popularitet farligt låg varpå han sköt de offentliga utgifterna i höjden. Sedan dess gjuter Chavez dagligen oljepengar på vågorna. Istället för att lära sina ungar att jaga sin egen föda och försörja sig själva, matar han dem med bröd och skådespel som förgyller tillvaron och stillar oron för ögonblicket. Tankar på framtiden skjuts åt sidan. Symtomen döljs men problemen fortsätter att gro. Och när brödet en gång tar slut finns inga bakelser att äta.

I kåkstäderna är det fest idag. Deras commendante sitter kvar ytterligare en period, som enligt lagen är den sista. Men den lagen vill han ändra. Han vill fortsätta att spela rollen som massornas frälsare, på obestämd tid. Denne frälsare som är den förste som verkligen sett dem, de fattiga och behövande, och som fått dem att hävda sin rätt till det som kommer av oljan.

Ändåmålet är gott, eller var det åtminstone en gång. Medlen må därför vara helgade men ack så kortsiktiga. Eller som en yngling med trasiga skor som jag mötte på fotbollsplanen sa:

”Äsch, när oljan tar slut är det inte mitt problem längre. Då är jag borta för länge sen.”