Avila

Det är för jäkligt att jag bor bara ett par kilometer ifrån en nationalpark utan att utnyttja det. Så idag efter jobbet tog jag det långa benet före för att hinna dit innan det blev mörkt.

Berget Avila är Caracas gröna lunga och ligger majestätiskt mellan staden och havet. Strax under 2000 meter högt och beklätt med regnskog är det en enorm kontrast till gyttret av betong och människor i dalen nedanför. Gränsen mellan bebyggelsen dras med hjälp av en motortrafikled, som går alldeles bakom Luis och Marias hus.

Att gå från bebyggelsen genom tunneln är som att gå in i Narnia-garderoben. På andra sidan får du djungeln rakt i ansiktet. Ett par hundra meters promenix in i grönskan dämpas trafikens brus och ger plats åt andra, mer exotiska ljud. Svårt att avgöra vad som är vad men jag utgår ifrån att det är främst fåglar, grodor och olika syrsor.

När skymningen kommer, den är kort och intensiv, täcks hela berget av en tjock matta av pipanden, kväkanden och porlande. Eller, det är fel att kalla det för skymning. Det är helt enkelt en kort period när dagen ersätts av natt. Svår att definiera och plötsligt har det bara hänt.

Jag gick långsamt uppför en stig och saktade in vid en oansenlig vattenströmning och lyssnade. Förlorade mig i tankar i vad som kändes som ett ögonblick, och när jag kom tillbaka till nu var det nästan mörkt och en stjärnhimmel låg för mina fötter. Stjärnor som försvann när jag sökte dem med blicken. Svaga ljuspunkter som tilltog och avtog med ojämna mellanrum. En del av en urgammal parningsritual. Jag följde bäckens svaga konturer med hjälp av de svagt flämtande lyktorna och kände mig som en del av en historia. Snabbt tilltagande mörker, behagligt ljum och fuktig luft. Lekande vatten, intensiv närvaro och lysmaskarnas skådespel.

Underbart men också påfrestande eftersom själva upptäckten av känslan jagade bort densamma. Det är den där förbannade självmedvetenheten som förstör allt. Att titta förstör känslan som kommer av att se. Att lyssna förstör känslan som kommer av att höra. Att smaka, lukta och känna förstör känslan av att bara förnimma. Ju äldre jag blir desto svårare har jag att låta bli att ställa mig utanför mig själv. Jag vill komma tillbaka till förmågan att vara kvar i mig själv och bara ta in omgivningen utan reflektion. Reflektionen föder strävan efter nästa steg. Men det finns ju inget nästa steg!

Jag undrar vad det är för fantastiskt i mig som får mig att känna så starkt. Och jag undrar vad det är för skit i mig som får mig att förstöra känslan.
När allt var klart famlade jag mig ner längs stigen i mörkret, mot stadens ljud och ljus.