Vanligt hyfs och köteori

Jag har rationaliserat min färd till jobbet. Istället för att promenera de 15 minuterna till jobbet från Chacaito har jag hittat något av en busshållplats där jag tar bussen och därmed slipper svettas! Det var lite som att hitta elefanternas begravningsplats, jag kom upp ur tunnelbanan från en sidouppgång och rände rakt in i en lång kö. Folk står som på löpande band och krånglar sig på de små bussarna som kommer rykande och puttrande. När de är smockfulla brölar de iväg igen och i rusningstrafik ersätts de direkt av en ny skrothög. Det finns två köer till varje busslinje. En för de som vill sitta och en för de som kan tänka sig att stå… Det fungerar någorlunda, mycket tack vare ett par medelålders herrar i gröna västar som slussar in folk i jämna sjok.
För ett par dagar sedan var kön okristligt lång, sisådär en 70-80 meter, och väntan blev lång. När jag började närma mig påstjälpningsplatsen, efter en 20 minuter, så ser jag hur folk smyger sig in från sidan, lite diskret och nonchalant och helt utan skam. Vän av ordning som jag är hojtar jag till mannen i grön väst och frågar om det finns en kö från sidan också. Nejdå säger han, skakar på huvudet och går sin väg. Hörninini! Ställ er sist i kön. Folk vänder inte ens på huvudena. Fler i kön tar upp min klagolåt men det hjälper inte. När bussen kommer tränger de sig in och vi som väntat på vår tur skuffas undan. Fy helvete vad sånt gör mig förbannad.
Så när samma sak hände idag igen sket jag i mannen med grön väst och greppade helt sonika tag i axeln på en medelålders kärring och uppmanade henne att ställa sig sist i kön. Hon ropade och skruvade irriterat på sig men vägrade att ta reson. Och jag kan ju inte hålla käften så jag lät henne få veta vad jag tyckte och spände ögonen i även de andra snikna jäklarna som försökte gnida sig fram. De tvekade och höll sig på behörigt avstånd när jag fick stöd från övriga i kön men de stod kvar och väntade på att kasta sig fram vid första bästa tillfälle. När nästa buss stannade och kärringen tog sats tog jag ett resolut steg fram och spärrade vägen för henne samtidigt som jag ropade ett manligt ”Aldrig!”. Sen höll jag upp armen och släppte fram alla som stått i kö och som nu muttrande uttryckte att de skämdes för sitt land, tänk vilken skam att som utlänning behöva få stå ut med sånt här. Ombord på bussen tackade de mig. Den enda smolken i glädjebägaren var att kärringen lyckades klämma sig ombord. När hon såg mig glodde hon surt under lugg varpå jag vresigt lät henne få veta att det inte var konstigt att det här landet var så korrumperat när vanligt folk inte ens kan visa hyfs och respektera de enklaste regler, vilket väckte gillande hos övriga passagerare.