2006-10

____________________________________________________________________

Ankomst

En timme försenad landade jag i ett Caracas som inte riktigt var sig likt. Att gå av planet var som vanligt att gå in i en dusch där någon spolat skålhett vatten i en kvart men det som var annorlunda var att passkontrollen tog 5 minuter istället för 55.

Min chaufför och jag tillbringade nära 4 timmar i bilen till Caracas. Det brukar ta max en timme. Alla säger att regnandet som lamslagit(!) trafiken varje dag i en vecka är högst ovanligt. Och bron är fortfarande inte lagad varför bilarna knappt kryper fram.

Juan Ernesto Aguilera och hans familj har tagit hand om mig och låter mig bo på deras soffa. De tre barnen i familjen tycker om mig och det är slående hur mycket mer taktila människor är här. De kramas och putsar varandra hela tiden. En annan intressant sak är att vuxna människor är väldigt avslappnade i jämförelse med svenskar. Det är ingen som höjer på ögonbrynen om någon spelar pajas eller spexar, oavsett ålder eller yrke. Väldigt lättsamt umgänge och ingen prestige som behöver vaktas.

____________________________________________________________________
Småkryp

Varje kväll vid skymningen kommer den. Den osynliga döden. Dessa förbannade myggor. Först förstod jag inte vad det var som kliade, trodde jag fått något sorts utslag, men på morgonen i spegeln såg jag ut som om jag rullat mig i brännässlor. Två sorter finns de. En synlig sort som ser ut som små muskulösa svenska myggor med korta ben och vingar. Mycket varska. Skulle aldrig slå sig ner om de inte var säkra på att offret antingen sov eller var förlamat. Omöjliga att få tag på men ständig rörelse håller dem på avstånd. En osynlig sort som jag av förklarliga skäl inte kan beskriva. Någon har jämfört dem med bläckprickar som sticker till och sedan är borta. Kanske en legend.

____________________________________________________________________
Jobbet

Jobbet är grymt! Jag behövde bara visa mig så rullades röda mattan ut. De är oerhört tillmötesgående och tjänstvilliga. Jag bad om en skrivtavla och dagen efter installerades den. Varje morgon och eftermiddag kommer kaffedamen in och ger mig kaffe på precis det sätt jag vill ha det. Tre medarbetare på min avdelning och vi ska hitta en till. Den bäst betalda tjänar omkring 700 dollar i månaden… Minimilönen är strax under 200 dollar i månaden och det är vad alla mina 20 butikspromotors tjänar. Jag fattar inte hur de överlever. Speciellt inte med tanke på att de lägenheter jag tittar på kostar omkring 1000 dollar i månaden och att det inte alls är extremt billigt att leva här. Visserligen har jag bara koll på de lite fräschare områdena.

Första veckan är introduktion. Jag har gått varvet runt på alla avdelningar, tittat på lagret, träffat kunder, gått igenom produktsortimentet och fått mitt bankkonto. Det sjuka är att jag inte kan ta ut pengar i automater ännu. Anledningen är att om jag inte trycker på knapparna tillräckligt fort så avbryts transaktionen. Jag hinner inte läsa och fatta beslut innan skiten piper högt och ber mig dra åt helvete.


____________________________________________________________________
Transportera sig

Om jag ska ha ett fordon här blir det motorcykel. Bil kommer inte på fråga. Det är fascinerande hur toleranta de är i trafiken. De skär av varandra kors och tvärs och ingen rör en min. I Sverige hade det blivit handgemäng för mindre. Men de enda som kommer fram är tvåhjulingar. Förra året såldes en halv miljon bilar i Caracas på 26 miljoner invånare. Och inte en enda skrotades. När sen bensinen kostar mindre än vatten, cirka 25 öre litern, och det är relativt farligt att promenera på kvällarna, så är det inte konstigt att alla tar bilen. Fattas bara att det korkar igen på vägarna. Riktigt jobbigt på dagarna när solen står på och avgasen lägger sig som en äcklig filt över hela själen. Solen är faktiskt tuff. Skuggan däremot är grym, 28 grader och ständig svag bris. Nams!

Så Juan har en motorcykel som han kör mig med ibland. Det är en enda lång nära-döden- upplevelse. Att kryssa mellan skramlande bilar och dånande bussar där trafikljusen fungerar mest som dekoration, röken bokstavligen står som svarta strutar ur skrothögarnas avgasrör och trafikpoliser står som semaforer och vinkar spastiskt är en upplevelse. Och en fantastisk sådan. På kvällarna är det underbart, när trafiken lättar en smula, solen är borta, det är mörkt och vi gasar på. En ljum vind i ansiktet, ojämnheter i vägarna och ett stelt dödsföraktande flin på läpparna. Vi tankar och ger mer dricks än vad bensinen kostar.


____________________________________________________________________


Att åka buss.

Små och gamla men alltid med stereo som pumpar salsa. Låtar som inte går att skilja från varandra. Jag vägrar att gå in i bussarna. Jag hade flutit bort. Speciellt efter jobbet när bussarna är sprängfyllda. Well, då KAN jag inte gå in i bussen eftersom uttrycket som packade sillar är en extrem underdrift. Jag står på trappan istället, hänger mig ut och låter vinden vina, låtsas inte förstå när du vill ha in mig i bussen. Sen betalar jag till och med för denna misshandel. Det hutlösa priset av 2 kronor. 8 liter bensin!

Lägenheter

Denna bostadsmarknad är det underligaste jag varit med om. Ingen vill äga lägenhet eftersom de inte vet vad Chavez ska ta sig till. Hyresmarknaden är således tuff. I början kändes det jobbigt att inte ha eget boende och att det dessutom verkade vara svårt att få tag på något hyfsat. Standarden är usel. Trafiken öronbedövande och möblerna fula. Loly från kontoret åker med mig överallt och kollar på lägenheter. Nu verkar vi ha hittat något hyfsat i Altamira, samma område som Luis bor i = kvalitetsstämpel. Vetter in mot gården, grön utsikt, liten balkong, modern kokvrå, nära till det mesta, tryggt. Men… tyvärr lite dyr och ingen pool… Efter lite förhandlingar med mäklaren, en 60-årig dam som stötte på mig, så kom vi fram till att vi skulle fixa air condition och tvättmaskin till lägenheten för att få en tusenlapp billigare hyra i månaden. Perfekt. Speciellt eftersom jag inte behövde betalar för grejerna utan de blev en present från företaget. Grymt!

____________________________________________________________________
Barnvakt

Inställsamme Marcus har fått sitt straff. Juan och Isabelle skulle på konsert och ringde land och rike runt för att hitta en kompis som Ricardo kunde vara hos under tiden. Inga problem. Jag kan ta hand om honom. Konsert mellan elva och ett. Men Marcus var barnvakt mellan tio och fyra, och så gick hela den söndagen…
Vi hade visserligen ganska trevligt Ricardo och jag. Det innebär att jag kastade honom allt vad jag kunde upp i luften i poolen på klubben. Typ 100 gånger. Och att jag lärde honom att stå på huvudet, att trixa med pengar och att vissla med ett grässtrå. Ändå var ungfan inte nöjd. Sju år och enligt uppgift oerhört intelligent. Oerhört bortskämd också. Serveringspersonalen fick springa som skottspolar mellan restaurangen och vårt bord.;-) Fast det här med intelligent är självklart en tolkningsfråga. Han verkar vara väldigt kreativ och analytisk, helt otroligt faktiskt, men på andra områden fungerar han inte alls. Exempelvis det sexuella. Han springer efter treåringar och verkar väldigt förtjust där han trippar fram å det allra femininaste. Inte heller har han någon rumslig förmåga. Om han välter ner något från ett bord kan han knappt hitta det igen. Och om han skjuter (nåja) iväg en boll utom synhåll så är det kört. Out of sight = out of mind.
Nu är mina axlar röda som kräftor med läppstift. Jag borde vara gammal nog att förstå att solen är stark i närheten av ekvatorn.

____________________________________________________________________


Rostade myror!

Kan ni tro att jag har ätit. Jag var tvungen. Isabelle hade varit på någon typ av kulinarisk mässa och smugglat med en halv stack i väskan. Ricardo mesade som vanligt och ville inte smaka, så jag hade inget val… Det var inga dåliga krigare, stora käkar, precis som de ser ut på film när de ska vara så elaka som möjligt. De smakade lite mjöligt, smuligt. Och lite bränt faktiskt. Torra. Och en odefinierbar kryddstark känsla efteråt. Well, varje erfarenhet är en bra erfarenhet.


____________________________________________________________________


Ny vecka

Min introduktion börjar närma sig sitt slut. Imorgon ska jag få ansvarsområden och arbetsuppgifter specificerade. Vi var en sväng inom det call center vi använder oss av för kundkontakter. De är inte lika långt framme som vi. Att starta ett N-Link här skulle vara en riktig vinstaffär. Över huvud taget att starta business här vore en grym grej med tanke på att arbetskraften är så oerhört billig och varorna ändå relativt högt prissatta. Tänk er att driva en butik med priser som liknar de svenska men med arbetskraft som kostar 1500 kronor i månaden per person! Det är ju helt galet.
Den här ekonomin liknar ingenting. Luis har köpt toalettstolar för 25.000 kronor stycket och det är VÄNTETID på dem. På samma sätt tar det flera månader för att få en ny bil. Jag vet inte varifrån pengarna kommer, vem det är som tjänar dem, för löntagarna gör det iaf inte. Måhända är det alla som driver företag eller alla oljepengar som regeringen spenderar.

Som det ser ut nu ligger bankräntorna på 14-15%. Men det är helt ok för inflationen ligger på samma nivå. Så även om lånet ökar snabbt i omfattning så är värdet på det oförändrat. Vad som däremot är ofattbart är att lönerna verkar ligga stilla trots en sådan inflationstakt…

Vidare väntas en devalvering efter årsskiftet. Luis är tveksam men alla andra tror att den kommer, trots att regeringen har sagt att den inte ska komma. Denna tveksamma och instabila valuta gör all import svår. Så regeringen subventionerar dollar! Det går att köpa dollar för 2150 Bs stycket från regeringen. Men de får inte användas till vad som helst. Exempelvis kan man inte köpa för egen konsumtion. Däremot får Electrolux köpa dollar för inköp av produkter från utlandet. Men inte om vi ska köpa torktumlare. För de räknas som lyxvaror! Vi har ofattbart nog en heltidstjänst som sysslar med allehanda regeringsärenden på kontoret, främst då dollartjafset. På svarta marknaden kostar en dollar för tillfället 2900 Bs. vilket är en rejäl skillnad. De flesta privatpersoner investerar i dollar som de köper svart för att skydda sig mot devalvering och inflation. Om de nu inte behöver dem för att kunna fly landet så snart som möjligt, vilket många som har möjlighet gör.


____________________________________________________________________
Filosofi

Häromkvällen satt jag och pratade med Luis om min situation här. Jag förstår nu varför han verkat lite sval vad gäller min strävan att komma hit. Livet för venezuelaner är inte lätt, de behöver bygga en karriär relativt tidigt i livet för att skapa sig en trygghet, måste tjäna pengar och hitta in i strukturerna. I Sverige har vi det så fantastiskt bra och vi fattar det inte. När jag förklarade att jag inte var orolig eftersom jag kunde åka tillbaka till Sverige i praktiken när jag ville och få jobb på ett kick förstod han bättre att jag kommit hit. Den trygghet vi har, att vi aldrig behöver oroa oss för att ramla ur systemet, är svår att greppa för dem här. Tänk vilken oerhörd förmån att kunna åka hit som jag gör, i utvärderingssyfte och eftersom jag ser det som en utmaning och som ett äventyr, inte för att jag måste. Det är få länder i världen vars medborgare har sådana möjligheter.

____________________________________________________________________
Filosofi II

Och så även ikväll satt vi och diskuterade. För att förstå varandra krävs i det närmaste paradigmskiften. Det är oerhört svårt att diskutera utifrån de mentala kartor jag är van vid att använda. Som att köra på treans växel, motorn rusar, gasen i botten och vi vill köra fortare men vet inte hur det ska gå till. Växla upp i fyran säger då en snusförnuftig betraktare. Självklart. Men om jag aldrig kört bil tidigare vet jag inte hur man gör. Jag vet inte ens att jag KAN växla upp i fyran, att det ens FINNS en annan växel. Då är det lätt att sluta sig till att det inte GÅR att köra fortare och så lägger vi ner diskussionen. Men vi kämpar och letar och har väl något så när hittat kopplingen vid det här laget. Min utmaning ligger i att förstå att alla människor, oavsett samhällsklass kan förlora allt om de inte aktar sig. Eller utmaningen ligger snarare i att förstå vad det kan MEDFÖRA att förlora allt här. Att förlora allt i Sverige utgör ingen fara för liv och lem men det är just vad det gör här. Luis oroar sig över om han skulle gå ur tiden när barnen är kring 25. Hur skulle de klara sig då? I Sverige vore det tråkigt men ingen katastrof för folk är självständiga runt 20. Här har människor betydlligt längre startsträcka. Det finns ett uttryck som säger att du ska bo kvar hos dina föräldrar tills du kan flytta in hos dina barn. Så Luis gör allt för att förebygga alla eventualiteter. Tänk er då de människor som inte har möjlighet att förebygga…

För tillfället försörjer han tre familjer. Sin egen, sina föräldrar och Marias mamma. En sån sak är också svår att förstå, även om pappa förberett mig på att jag ska försörja honom ända sedan jag kunde krypa. Marias pappa var väldigt rik men förlorade just allt, och för att Marias mamma ska klara sig – eller snarare hålla sig kvar – på en i våra ögon dräglig nivå krävs Luis hjälp.

En tredje sak som är mig fjärran är klyftorna här. Att människor lever i olika världar. Och jag menar inte det urvattnade uttryck som vi slänger oss med i Sverige utan jag menar verkligen att MÄNNISKOR LEVER I HELT OLIKA VÄRLDAR. Och det är fruktansvärt svårt att byta värld. Fattiga har helt enkelt inte tillträde till de rikas värld. Det finns ingen utväg för dem, de kan inte komma undan. Och de finner sig i det. De har helt enkelt inget val. Det är anledningen till att de kan finna stolthet i att arbeta för någon annan, i någon annans hem, till vad vi skulle kalla ockerlöner. I Sverige vill få människor arbeta i någon annans hem. Tänk vad pinsamt, så underlägsen man skulle känna sig. Jag undrar hur de ser på varandra, de olika klasserna. Framför allt undrar jag hur barnen ser på varandra. Hur rika ser på fattiga och vice versa. I Sverige skulle det uppstå spänningar och förmodligen kravaller. Här är det en del av livet.

Jag öppnade ett 200g Marabou apelsinkrokant idag. Och åt upp hela på en kvart. Det förtjänade jag.


____________________________________________________________________


Idag tog jag in Erika, en av mina kategorichefer, på mitt kontor och meddelande henne om löneförhöjning. Visste jag inte bättre så kunde jag trott att hon fick tårar i ögonen. Hon blev oerhört glad, men gladare över berömmet jag gav henne än över pengarna.
En annan som fick tårar i ögonen var Nicolas. De små fröna har ingen överlevnadsinstinkt. Föräldrarna säger ”nej” och de fortsätter ändå, kanske i lite mindre skala, men de bryr sig inte ett spår. Sånt gör mig riktigt förbannad. I morse kom Nicolas in på mitt rum och ville börja dra i min telefon vilket han inte fick. Vilket såklart fick honom att ändå peta på den. Mitt nästa nej var mycket bestämt och han blev så överraskad att tårarna var så nära de bara kunde. Jag tror inte han försöker testa mig igen. Ha!

____________________________________________________________________


Nu har jag suttit i två timmar och väntat utanför huset. Jag har inte fått Luz nycklar ännu och ingen är hemma. Inte heller svarar de i telefon. Men det är rätt lugnt i den svala kvällen. Jag lyssnar på grodorna som låter precis som våra trafikljus när de står och tickar på rött. Syrsor någonstans i mörkret. Lite svag belysning på palmerna och på tropiska växter med enorma blad. Och ett myggbett…


____________________________________________________________________

2006-11