Hade vi igår kväll. GT Promociones, det företag vi anlitar för att förse om med promoters, brukar normalt sett ha julfest för sina anställda. I år hade de inte det och angav som anledning det annalkande valet. Vilket såklart är skitsnack.
Så vi fixade en fest för de som jobbar för just Electrolux. Vissa kom ända från Merida vilket ligger 12 timmars bussfärd bort!
Som vanligt hinkvis med whiskey och snacks, vilket kallas pasapalos. Det är smårätter som ställs fram med jämna mellanrum. Som snittar, tequenos, små omeletter och andra lokala munsbitar. Jag kom inte undan dansen den här gången heller.
Nu börjar tjejerna ta sig friheter! Inte så att de stöter, utan de kritiserar! När de märker att jag inte tar några initiativ så blir de osäkra och söker blottor. Utan någon som helst förvarning haglar kommentarer som: "Jaha, jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon som du." "Du är en typisk charmör som har en kvinna i varje hamn." Självklart sägs det med glimtar i ögonen men det faller platt när jag hugger tillbaka och det slutar med att alla skrattar åt DEM istället och de blir ännu mer frustrerade. (Åtminstone vill jag tro att jag har koll på läget, men det är säkert mig de skrattar åt... ) :-)
Wednesday, November 29, 2006
Säljkåren
Vet inte vad jag ska säga riktigt. Om det är svårt att få svenska chefer att erkänna att organisationen inte är fulltrimmad så är det ingenting i jämförelse med motsvarande samtal med venezuelanska chefer. Jag tror inte jag varit med om att få svar på så många frågor jag INTE ställt.
Klart är att den förre säljchefen som fick kicken för ett par månader sedan inte hade koll. Han motsatte sig alla försök till struktur och systematisering, troligen eftersom han var rädd att bli avslöjad.
Idag har säljarna inga som helst krav på sig vad gäller besöksfrekvens, säljteknik eller prioritering av produktportfölj. Fel! De har faktiskt fått några måltal på att sälja hela portföljen för att få bonus. Alla kastar fram katalogen och visar produkterna utan att göra någon behovsanalys och de har knappt någon koll på vad kunderna köper eller inte.
Fint. Det fungerar hyfsat så länge marknaden stödjer beteendet men förstå vilken potential det finns. Och förstå vad som kommer att hända om marknaden viker!
Den nuvarande säljchefen gör det mesta själv och jag tvivlar på att ens han har någon större koll. Hans arbetsinsats är tillräcklig men den är inte tillräckligt bra och den är dessutom med största sannolikhet felriktad.
När det lugnar ner sig på marknadsavdelningen ska jag försöka göra en ordentlig genomlysning av säljorganisationen och se vad vi kan göra åt det hela.
Klart är att den förre säljchefen som fick kicken för ett par månader sedan inte hade koll. Han motsatte sig alla försök till struktur och systematisering, troligen eftersom han var rädd att bli avslöjad.
Idag har säljarna inga som helst krav på sig vad gäller besöksfrekvens, säljteknik eller prioritering av produktportfölj. Fel! De har faktiskt fått några måltal på att sälja hela portföljen för att få bonus. Alla kastar fram katalogen och visar produkterna utan att göra någon behovsanalys och de har knappt någon koll på vad kunderna köper eller inte.
Fint. Det fungerar hyfsat så länge marknaden stödjer beteendet men förstå vilken potential det finns. Och förstå vad som kommer att hända om marknaden viker!
Den nuvarande säljchefen gör det mesta själv och jag tvivlar på att ens han har någon större koll. Hans arbetsinsats är tillräcklig men den är inte tillräckligt bra och den är dessutom med största sannolikhet felriktad.
När det lugnar ner sig på marknadsavdelningen ska jag försöka göra en ordentlig genomlysning av säljorganisationen och se vad vi kan göra åt det hela.
Möte med promoters
Dekadens är det enda lämpliga ordet. En gång varannan vecka är det möte med alla promoters i Caracas. Det är ett enda slöseri med tid där folk inte gör annat än kommer sen, eller inte alls, och klagar på att logistiken inte fungerar och att vi inte har tillräckligt med varor. Säljarna ska också vara med men de brukar komma glidande en halvtimme senare än alla andra och komma och gå som de vill.
Nu var det dags för uppsträckning. Alla som kom sent fick raka frågor om anledning och alla orsaker som inte handlade om egen begravning argumenterades vänligt men bestämt ner till stoft. Någon fick faktiskt tårar i ögonen, och det var ju inte meningen, men jag tror att ingen kommer för sent nästa gång.
Jag presenterade ett upplägg för framtida mötesstruktur och därefter höll jag ett kort föredrag om eget ansvar, utveckling och deras stora betydelse för företaget.
Jag har färdigställt utvecklingsplan för gruppen, arbetsbeskrivningar, rapporteringsmallar, regler och liknande och allt ska gå av stapeln nästa möte.
Nu var det dags för uppsträckning. Alla som kom sent fick raka frågor om anledning och alla orsaker som inte handlade om egen begravning argumenterades vänligt men bestämt ner till stoft. Någon fick faktiskt tårar i ögonen, och det var ju inte meningen, men jag tror att ingen kommer för sent nästa gång.
Jag presenterade ett upplägg för framtida mötesstruktur och därefter höll jag ett kort föredrag om eget ansvar, utveckling och deras stora betydelse för företaget.
Jag har färdigställt utvecklingsplan för gruppen, arbetsbeskrivningar, rapporteringsmallar, regler och liknande och allt ska gå av stapeln nästa möte.
Hissmusik...
...hade varit trevligt igår. För då åkte jag nämligen ner från Penthouse, där vi har vårt kontor, och hann ungefär 3,5 våningar ner innan hissen började hosta och ljuset svaja. Den saktade långsamt in och stannade försiktigt mellan bottenvåningen och våning 1. Där stod den och tog i allt vad den orkade tills den bestämde sig för att slappna av och drog en ljudlig suck. Tystnad.
Ok, jag tvingade upp dörrarna och stirrade rakt in i en vägg av betong. Ovanför mig anade jag dörrarna på våning ett. Självklart har man sett på film så jag kollade genast om man kunde ta sig ut genom taket men som sagt, det brukar vara på film.
Tack vare mobiltelefon och en väl tilltagen urinblåsa gick allt bra och de fick ut mig på en 20 minuter. Så nu har kontoret en ny snackis.
Ok, jag tvingade upp dörrarna och stirrade rakt in i en vägg av betong. Ovanför mig anade jag dörrarna på våning ett. Självklart har man sett på film så jag kollade genast om man kunde ta sig ut genom taket men som sagt, det brukar vara på film.
Tack vare mobiltelefon och en väl tilltagen urinblåsa gick allt bra och de fick ut mig på en 20 minuter. Så nu har kontoret en ny snackis.
Monday, November 27, 2006
Jordskred!
Berättade jag att ett jordskred hade landat på Juans baksida när jag bodde där? Jag vaknade mitt i natten av ett brak och trodde att det var inbrott. Dagen efter låg ett par hundra kilo sten och jord på altanen.
I natt hände det igen. Men lite större omfattning på det hela. Altanen, där Luis och Juan med familjer suttit och ätit under eftermiddagen, begravdes fullständigt. Huset träffades också, taket och en vägg rasade in och matsalsmöblemanget totalförstördes. Nu kan de tydligen inte bo där på åtta månader!
I natt hände det igen. Men lite större omfattning på det hela. Altanen, där Luis och Juan med familjer suttit och ätit under eftermiddagen, begravdes fullständigt. Huset träffades också, taket och en vägg rasade in och matsalsmöblemanget totalförstördes. Nu kan de tydligen inte bo där på åtta månader!
Vanligt hyfs och köteori
Jag har rationaliserat min färd till jobbet. Istället för att promenera de 15 minuterna till jobbet från Chacaito har jag hittat något av en busshållplats där jag tar bussen och därmed slipper svettas! Det var lite som att hitta elefanternas begravningsplats, jag kom upp ur tunnelbanan från en sidouppgång och rände rakt in i en lång kö. Folk står som på löpande band och krånglar sig på de små bussarna som kommer rykande och puttrande. När de är smockfulla brölar de iväg igen och i rusningstrafik ersätts de direkt av en ny skrothög. Det finns två köer till varje busslinje. En för de som vill sitta och en för de som kan tänka sig att stå… Det fungerar någorlunda, mycket tack vare ett par medelålders herrar i gröna västar som slussar in folk i jämna sjok.
För ett par dagar sedan var kön okristligt lång, sisådär en 70-80 meter, och väntan blev lång. När jag började närma mig påstjälpningsplatsen, efter en 20 minuter, så ser jag hur folk smyger sig in från sidan, lite diskret och nonchalant och helt utan skam. Vän av ordning som jag är hojtar jag till mannen i grön väst och frågar om det finns en kö från sidan också. Nejdå säger han, skakar på huvudet och går sin väg. Hörninini! Ställ er sist i kön. Folk vänder inte ens på huvudena. Fler i kön tar upp min klagolåt men det hjälper inte. När bussen kommer tränger de sig in och vi som väntat på vår tur skuffas undan. Fy helvete vad sånt gör mig förbannad.
Så när samma sak hände idag igen sket jag i mannen med grön väst och greppade helt sonika tag i axeln på en medelålders kärring och uppmanade henne att ställa sig sist i kön. Hon ropade och skruvade irriterat på sig men vägrade att ta reson. Och jag kan ju inte hålla käften så jag lät henne få veta vad jag tyckte och spände ögonen i även de andra snikna jäklarna som försökte gnida sig fram. De tvekade och höll sig på behörigt avstånd när jag fick stöd från övriga i kön men de stod kvar och väntade på att kasta sig fram vid första bästa tillfälle. När nästa buss stannade och kärringen tog sats tog jag ett resolut steg fram och spärrade vägen för henne samtidigt som jag ropade ett manligt ”Aldrig!”. Sen höll jag upp armen och släppte fram alla som stått i kö och som nu muttrande uttryckte att de skämdes för sitt land, tänk vilken skam att som utlänning behöva få stå ut med sånt här. Ombord på bussen tackade de mig. Den enda smolken i glädjebägaren var att kärringen lyckades klämma sig ombord. När hon såg mig glodde hon surt under lugg varpå jag vresigt lät henne få veta att det inte var konstigt att det här landet var så korrumperat när vanligt folk inte ens kan visa hyfs och respektera de enklaste regler, vilket väckte gillande hos övriga passagerare.
För ett par dagar sedan var kön okristligt lång, sisådär en 70-80 meter, och väntan blev lång. När jag började närma mig påstjälpningsplatsen, efter en 20 minuter, så ser jag hur folk smyger sig in från sidan, lite diskret och nonchalant och helt utan skam. Vän av ordning som jag är hojtar jag till mannen i grön väst och frågar om det finns en kö från sidan också. Nejdå säger han, skakar på huvudet och går sin väg. Hörninini! Ställ er sist i kön. Folk vänder inte ens på huvudena. Fler i kön tar upp min klagolåt men det hjälper inte. När bussen kommer tränger de sig in och vi som väntat på vår tur skuffas undan. Fy helvete vad sånt gör mig förbannad.
Så när samma sak hände idag igen sket jag i mannen med grön väst och greppade helt sonika tag i axeln på en medelålders kärring och uppmanade henne att ställa sig sist i kön. Hon ropade och skruvade irriterat på sig men vägrade att ta reson. Och jag kan ju inte hålla käften så jag lät henne få veta vad jag tyckte och spände ögonen i även de andra snikna jäklarna som försökte gnida sig fram. De tvekade och höll sig på behörigt avstånd när jag fick stöd från övriga i kön men de stod kvar och väntade på att kasta sig fram vid första bästa tillfälle. När nästa buss stannade och kärringen tog sats tog jag ett resolut steg fram och spärrade vägen för henne samtidigt som jag ropade ett manligt ”Aldrig!”. Sen höll jag upp armen och släppte fram alla som stått i kö och som nu muttrande uttryckte att de skämdes för sitt land, tänk vilken skam att som utlänning behöva få stå ut med sånt här. Ombord på bussen tackade de mig. Den enda smolken i glädjebägaren var att kärringen lyckades klämma sig ombord. När hon såg mig glodde hon surt under lugg varpå jag vresigt lät henne få veta att det inte var konstigt att det här landet var så korrumperat när vanligt folk inte ens kan visa hyfs och respektera de enklaste regler, vilket väckte gillande hos övriga passagerare.
Sunday, November 26, 2006
Inför en ny vecka...
Well, nu är det söndag kväll och jag borde sova. Har precis sett färdigt på Pianisten. Riktigt gripande film som gav en ganska nedstämd känsla, på ett personligt plan.
Känner mig lite ensam för första gången här. Som att det är lite för futtigt att sitta hemma med öppna dörrar mot staden och ljuden. Jag mår visserligen bra av det. Tid för mig själv som jag får, inte tar, där jag tillåter mig själv att inte göra knappt något, har jag inte haft så mycket av tidigare.
De gånger jag har haft det tidigare i livet har tankarna snurrat åt fel håll. Nu har jag bra koll på den inre dialogen men det börjar bli dags för en master plan. Så här långt har jag flutit med strömmen och det håller nog ett tag till. Resan till Miami och det förväntade mötet med cheferna där får sätta prägeln på den vidare resan inom Electrolux.
Pi hundan, jag gillar inte att tiden i Sverige går vidare, trots att jag inte är där. Livet är nog bra mycket kortare än vad jag tidigare trott.
Dags att sova och snurra tankarna rätt igen.
Känner mig lite ensam för första gången här. Som att det är lite för futtigt att sitta hemma med öppna dörrar mot staden och ljuden. Jag mår visserligen bra av det. Tid för mig själv som jag får, inte tar, där jag tillåter mig själv att inte göra knappt något, har jag inte haft så mycket av tidigare.
De gånger jag har haft det tidigare i livet har tankarna snurrat åt fel håll. Nu har jag bra koll på den inre dialogen men det börjar bli dags för en master plan. Så här långt har jag flutit med strömmen och det håller nog ett tag till. Resan till Miami och det förväntade mötet med cheferna där får sätta prägeln på den vidare resan inom Electrolux.
Pi hundan, jag gillar inte att tiden i Sverige går vidare, trots att jag inte är där. Livet är nog bra mycket kortare än vad jag tidigare trott.
Dags att sova och snurra tankarna rätt igen.
Valspurt
Nu är det bara en vecka kvar till valet. Stan håller andan, helt i onödan enligt Luis. Alla undersökningar visar att Chavez kommer att vinna stort men folk vägrar ge upp hoppet. Och vad ska de annars tro när alla de känner håller på oppositionen, klart de vägrar tro på opinionsundersökningarna när de aldrig rör sig i de kretsar där chavisterna är starka.
För att markera valkampanjens slut arrangerades en stor manifestation i centrum. Pål och Hoda, norrmännen, och jag tog oss ner till centrum för att titta. Knappt jag vågar berätta det på jobbet imorgon! Gatorna var översvämmade med rödklädda, hojtande och i visselpipor blåsande människor. Jag blev förvånad över hur intresserade många var av oss som främmande fåglar i hopen, och hur vänliga de var. Visst är många av dem obildade och andra till och med vad vi skulle kalla patrask och banditer men den överväldigande majoriteten är såklart vanligt folk. Måste faktiskt tillstå att det var lättare att få kontakt med den delen av befolkningen än överklassen.
Många tog det hela som en förevändning för att festa och stoja. Ölen flödade och överallt stod kampanjarbetare på bilar och delade ut tröjor, mat, dricka, kepsar, oväsenframkallande utrustning och annan allsköns bråte för att hålla stämningen på topp. Allt som är gratis är tydligen ännu godare här än på andra ställen. Vissa gånger fick jag känslan av nödsändningsutdelning i hungersdrabbade områden i Afrika, bara det att här handlade det om en t-shirt som propagerade för den sittande presidenten. Folk flockades runt bilarna och slet som hungriga vargar i allt som ramlade i deras väg.
I en hörna stod en samling folk med annorlunda utstyrsel. Svarta t-shirts och lite hårdare utseende. Pål berättade att det var den venezuelanska delen av en omspännande organisation grundad av en frihetskämpe av Peru för många år sen. Tydligen kontrollerar de stora delar av slummen och även om de inte kan likställas med maffia så dras ibland paralleller till stadsguerilla. En del av gossarna hade ”skid”masker på sig men jag fick ändå inte ta bilder av dem…
Chavez retorik är föga hedervärd. Han står och örlar på en scen, ropar konstiga slagord och anklagar sin motståndare för att ha en halv testikel. Låter ungefär som valdebatterna i Sverige.
Något annat som är ganska uppseendeväckande, och som fick Påls chavezanhängande flickvän att bli ledsen, var att alla på Påls jobb var tvungna att pricka av sig på en lista för att visa att de varit där med rätt färg på tröjan. Annars kunde de riskera att bli av med sina jobb.
Jag fick flera frågor om vad jag tyckte om presidenten och om den venezuelanska revolutionen. Svaret blev alltid att jag inte blandade mig i landets politik eftersom jag var utlänning och att jag hade varit där alldeles för kort tid för att ha hunnit bilda mig en uppfattning. Alla ville berätta om olika förbättringar som skett och alla projekt som är på gång och självklart låter det bra. Jag ska be Luis att vi träffas en kväll och han får reda ut begreppen för mig ordentligt. För som det ser ut nu har jag faktiskt köpt min omgivnings uppfattning utan att egentligen sätta mig in i situationen.
För att markera valkampanjens slut arrangerades en stor manifestation i centrum. Pål och Hoda, norrmännen, och jag tog oss ner till centrum för att titta. Knappt jag vågar berätta det på jobbet imorgon! Gatorna var översvämmade med rödklädda, hojtande och i visselpipor blåsande människor. Jag blev förvånad över hur intresserade många var av oss som främmande fåglar i hopen, och hur vänliga de var. Visst är många av dem obildade och andra till och med vad vi skulle kalla patrask och banditer men den överväldigande majoriteten är såklart vanligt folk. Måste faktiskt tillstå att det var lättare att få kontakt med den delen av befolkningen än överklassen.
Många tog det hela som en förevändning för att festa och stoja. Ölen flödade och överallt stod kampanjarbetare på bilar och delade ut tröjor, mat, dricka, kepsar, oväsenframkallande utrustning och annan allsköns bråte för att hålla stämningen på topp. Allt som är gratis är tydligen ännu godare här än på andra ställen. Vissa gånger fick jag känslan av nödsändningsutdelning i hungersdrabbade områden i Afrika, bara det att här handlade det om en t-shirt som propagerade för den sittande presidenten. Folk flockades runt bilarna och slet som hungriga vargar i allt som ramlade i deras väg.
I en hörna stod en samling folk med annorlunda utstyrsel. Svarta t-shirts och lite hårdare utseende. Pål berättade att det var den venezuelanska delen av en omspännande organisation grundad av en frihetskämpe av Peru för många år sen. Tydligen kontrollerar de stora delar av slummen och även om de inte kan likställas med maffia så dras ibland paralleller till stadsguerilla. En del av gossarna hade ”skid”masker på sig men jag fick ändå inte ta bilder av dem…
Chavez retorik är föga hedervärd. Han står och örlar på en scen, ropar konstiga slagord och anklagar sin motståndare för att ha en halv testikel. Låter ungefär som valdebatterna i Sverige.
Något annat som är ganska uppseendeväckande, och som fick Påls chavezanhängande flickvän att bli ledsen, var att alla på Påls jobb var tvungna att pricka av sig på en lista för att visa att de varit där med rätt färg på tröjan. Annars kunde de riskera att bli av med sina jobb.
Jag fick flera frågor om vad jag tyckte om presidenten och om den venezuelanska revolutionen. Svaret blev alltid att jag inte blandade mig i landets politik eftersom jag var utlänning och att jag hade varit där alldeles för kort tid för att ha hunnit bilda mig en uppfattning. Alla ville berätta om olika förbättringar som skett och alla projekt som är på gång och självklart låter det bra. Jag ska be Luis att vi träffas en kväll och han får reda ut begreppen för mig ordentligt. För som det ser ut nu har jag faktiskt köpt min omgivnings uppfattning utan att egentligen sätta mig in i situationen.
Saturday, November 25, 2006
Uppföljning julfest
Well, klockan är halv två och jag har kvicknat till efter julfesten.
Det var inte så blodigt faktiskt. De är ganska dåliga på att festa här, om vi nu med festa menar samma sak som i Sverige, det vill säga dricka sprit. Eller så är de helt grymma på att dricka sprit, eftersom de sällan blir särskilt fulla...
Som vanligt kom folk alldeles för sent till festen på grund av "trafiken". Det är en stående ursäkt här, som alltid funkar, oavsett anledningen till förseningen. I fredags kom min spansklärare för sent och jag körde honom demonstrativt på dörren. Jag köper det inte. Om jag kommer i tid så kan du göra det. That'll teach him!
Damerna var riktigt vackra många av dem. I stort är myten om venezuelanskornas skönhet väldigt överdriven, men de kan svida om till fest må jag säga.
En julfest i Sverige hade varit fördrink, gemensam sittning med bordsplacering, middag, dans, kaffe och eventuellt vickning på morgonkvisten. Självklart med kontinuerliga inslag av alkohol.
I Venezuela har de fördrink: vin eller whiskey med vatten/soda. Folk sätter sig där de vill vilket skapar grupperingar. Lagerpersonal för sig, inbjudna gäster för sig, marknad vid ett bord etc. Ganska tråkigt. Ännu tråkigare är att det blir herr- och dambord eftersom det inte finns någon uppstyrning på var folk sätter sig.
Och när jag väntar på att middagen ska börja drar livebandet igång och folk börjar dansa så smått. De är grymma på att dansa, måste jag säga. Lite lurigt som stel svensk, så jag kör stilen att de ska föra istället, för att lära mig, och när de märker att det är svårare än vad de tror så tar jag över och applicerar en blandning av bugg och salsa vilket fungerar ganska bra! Jag bjuder aldrig upp heller och spelar oförstående när tjejerna skickar signaler om att de är danssugna, vilket är riktigt roligt! :-D
Sen blev det utlottning av produkter! Vem tror ni vann? Självklart... jag drog en air-conditioner till ett värde av några tusen men gav tillbaka den vid sidan av så att någon annan, bättre behövande, kunde få vinna den.
Och som de slösar med spriten. Ställer man ett glas obevakat i några ögonblick så är de där och snor det direkt. Så får man gå och be om ett nytt. Och de dricker bara whiskey. Och den får inte blandas med cola, då är man en mes.
Maten serverades i smyg, såg jag efter ett tag. Folk äter när de vill, plockar från en buffé. Riktigt smaskiga grejer blandades med vitriolliknande kräkmedel... Godast var någon typ av kalkonrulad med röd odefinierad sås som smakade mums och jul. Och så självklart pernil, som är skinka som tillagats med apelsiner! Gooooott!
Delar av ligan drog sen vidare till en närbelägen krog och beställde in ett par flaskor whiskey. Och när det var dags att betala så verkade ingen intresserad. Tydligen var det standard att killarna betalade. Men nu verkade det förväntas att cheferna skulle dra fram fiolerna, cheferna, det vill säga jag och säljchefen i det här fallet. Så vi delade notan. :-)
Att tjejerna skulle vara med och dela, eller åtminstone bidra, eller kanske tacka, fanns inte på kartan. Jag förstår faktiskt inte hur man kan säga sig vara för jämlikhet och ändå leva i sådana strukturer varje dag utan att reflektera över motsägelsen.
Det var en mycket lyckad kväll och jag börjar nästan få lite stil på dansandet, till allas förtjusning. Men alla är hesa dagen efter eftersom bandet spelar så in i helvete högt att man får gapa för full hals för att kunna göra sig hörd.
Det var inte så blodigt faktiskt. De är ganska dåliga på att festa här, om vi nu med festa menar samma sak som i Sverige, det vill säga dricka sprit. Eller så är de helt grymma på att dricka sprit, eftersom de sällan blir särskilt fulla...
Som vanligt kom folk alldeles för sent till festen på grund av "trafiken". Det är en stående ursäkt här, som alltid funkar, oavsett anledningen till förseningen. I fredags kom min spansklärare för sent och jag körde honom demonstrativt på dörren. Jag köper det inte. Om jag kommer i tid så kan du göra det. That'll teach him!
Damerna var riktigt vackra många av dem. I stort är myten om venezuelanskornas skönhet väldigt överdriven, men de kan svida om till fest må jag säga.
En julfest i Sverige hade varit fördrink, gemensam sittning med bordsplacering, middag, dans, kaffe och eventuellt vickning på morgonkvisten. Självklart med kontinuerliga inslag av alkohol.
I Venezuela har de fördrink: vin eller whiskey med vatten/soda. Folk sätter sig där de vill vilket skapar grupperingar. Lagerpersonal för sig, inbjudna gäster för sig, marknad vid ett bord etc. Ganska tråkigt. Ännu tråkigare är att det blir herr- och dambord eftersom det inte finns någon uppstyrning på var folk sätter sig.
Och när jag väntar på att middagen ska börja drar livebandet igång och folk börjar dansa så smått. De är grymma på att dansa, måste jag säga. Lite lurigt som stel svensk, så jag kör stilen att de ska föra istället, för att lära mig, och när de märker att det är svårare än vad de tror så tar jag över och applicerar en blandning av bugg och salsa vilket fungerar ganska bra! Jag bjuder aldrig upp heller och spelar oförstående när tjejerna skickar signaler om att de är danssugna, vilket är riktigt roligt! :-D
Sen blev det utlottning av produkter! Vem tror ni vann? Självklart... jag drog en air-conditioner till ett värde av några tusen men gav tillbaka den vid sidan av så att någon annan, bättre behövande, kunde få vinna den.
Och som de slösar med spriten. Ställer man ett glas obevakat i några ögonblick så är de där och snor det direkt. Så får man gå och be om ett nytt. Och de dricker bara whiskey. Och den får inte blandas med cola, då är man en mes.
Maten serverades i smyg, såg jag efter ett tag. Folk äter när de vill, plockar från en buffé. Riktigt smaskiga grejer blandades med vitriolliknande kräkmedel... Godast var någon typ av kalkonrulad med röd odefinierad sås som smakade mums och jul. Och så självklart pernil, som är skinka som tillagats med apelsiner! Gooooott!
Delar av ligan drog sen vidare till en närbelägen krog och beställde in ett par flaskor whiskey. Och när det var dags att betala så verkade ingen intresserad. Tydligen var det standard att killarna betalade. Men nu verkade det förväntas att cheferna skulle dra fram fiolerna, cheferna, det vill säga jag och säljchefen i det här fallet. Så vi delade notan. :-)
Att tjejerna skulle vara med och dela, eller åtminstone bidra, eller kanske tacka, fanns inte på kartan. Jag förstår faktiskt inte hur man kan säga sig vara för jämlikhet och ändå leva i sådana strukturer varje dag utan att reflektera över motsägelsen.
Det var en mycket lyckad kväll och jag börjar nästan få lite stil på dansandet, till allas förtjusning. Men alla är hesa dagen efter eftersom bandet spelar så in i helvete högt att man får gapa för full hals för att kunna göra sig hörd.
Julfest
Imorgon fredag är det julfest på företaget. Det är tydligen den största händelsen de har här, kan tänka mig att det hänger ihop med att det är nu som de flesta har sin semester, och folk har snackat om festen i över en månad nu. Vi jobbar faktiskt bara halvdag för att kunna ladda ordentligt… Jag ska försöka hinna spela fotboll innan det är festdags. Ska bli skönt att få igång kroppen igen. Faktum är att rösten börjar bli bättre och förkylningen är i det närmaste helt borta redan!
Normannen igen
Min norske bekantskap Pål och jag tog en slurk juice och kollade på baseball på TGI häromkvällen. Han har skaffat sig lokal flickvän och beklagade sig över att hans hyresvärd inte tillåter att hon är där på kvällarna. Nu hyr han visserligen ett rum men det är ändå en kontrast till livet i Skandinavien. Tjejen bor ute i slummen, Catia, och hon delar lägenhet med två av sina systrar. De betalar 120.000 Bs i månaden. Tillsammans. Det är en hundring per skalle… Att jämföra med min lägenhet som förmodligen är mindre men som kostar mer än 20 gånger så mycket. Sånt är livet i Venezuela.
Insektssanering!
Nu har de impregnerat min lägenhet med gift. Det är tydligen standard att man med jämna mellanrum desinficerar byggnaderna för att hindra småkryp att få fäste. Det kom hit en kille och duttade pulver i varenda springa i hela lägenheten. Nu ligger det där som ett kompani med strängar av florsocker och spanar på mig från alla håll. Känns lite konstigt att laga mat med med det i närheten men det skulle inte vara någon fara enligt portvakten. Låt det ligga en vecka och torka sen bort det. I helskotta heller. Jag tänker inte röra det. Jag får ordna fest för överklassen istället, dela ut sugrör och bjuda laget runt.
Portvakten
Portvakten förresten. Hon är ganska skrämmande. Kommer och ringer på allt som oftast för att ge mig oviktig information. Tänderna spretar åt alla håll och på morgonen hoppar hon fram ur diverse skrymslen med moppen i högsta hugg. Munskydd har hon på sig när hon städar, vilket är till hennes fördel. Eller är det för att hon inte ska dregla på golvet.
När jag frågade om insektsgiftet passade hon på att tränga sig in i min lägenhet för att visa. Hon visade överallt. Varenda skrymsle där det fanns. Även i mina garderober och på min toalett. Och jag stod bara demonstrativt med händerna i sidan och väntade på att hon skulle kackla färdigt. Vet inte om hon väntade sig dricks eller något. Det kan hon få om hon håller sig borta i fortsättningen.
När jag frågade om insektsgiftet passade hon på att tränga sig in i min lägenhet för att visa. Hon visade överallt. Varenda skrymsle där det fanns. Även i mina garderober och på min toalett. Och jag stod bara demonstrativt med händerna i sidan och väntade på att hon skulle kackla färdigt. Vet inte om hon väntade sig dricks eller något. Det kan hon få om hon håller sig borta i fortsättningen.
Möte i Florida
Så är det bestämt. Jag kommer inte hem tidigare som jag hade hoppats. Jag landar inte förrän den 23:e december, det vill säga om exakt en månad. Anledningen är att Manuel vill skicka mig till Florida för att representera Venezuela på ett möte där tillsammans med alla general managers i Latinamerika. Han ser det förmodligen som att han gör mig en tjänst, och det gör han ju verkligen också i arbetsmässigt hänseende, men nog hade det varit gött att komma hem den 19:e…
Jag åker upp till Florida den 20:e och fortsätter till Köpenhamn den 22:a. Tillbakaresan till Caracas blir på morgonen den 5/1 så det blir en hel del dagar i Svedala.
Och Daniel Krantz från Handels ringde mig när jag stod på bussen för ett par dagar sen. Han ska till Florida samtidigt och vi ska försöka svinga ett par bägare någon kväll.
Jag åker upp till Florida den 20:e och fortsätter till Köpenhamn den 22:a. Tillbakaresan till Caracas blir på morgonen den 5/1 så det blir en hel del dagar i Svedala.
Och Daniel Krantz från Handels ringde mig när jag stod på bussen för ett par dagar sen. Han ska till Florida samtidigt och vi ska försöka svinga ett par bägare någon kväll.
Julegran
Julgranar är oerhört dyra här eftersom de måste importeras. Någon sa att de kostar över 1000 kronor stycket. Och av någon anledning började de säljas för ett par veckor sen! Eller kanske just av den anledningen. Nu är jag inte vidare bevandrad i grankunskap men jag trodde att medellivslängden för en uppstyltad gran var något i stil med 3-4 veckor innan den börjar håra ordentligt.
Däremot är det väldigt trevligt att känna doften av granarna, där de står och väntar på en ägare. Vet inte om det är klimatet som gör det men doften är starkare än i Sverige. Kan vara kontrasten till avgaserna förstås.
Däremot är det väldigt trevligt att känna doften av granarna, där de står och väntar på en ägare. Vet inte om det är klimatet som gör det men doften är starkare än i Sverige. Kan vara kontrasten till avgaserna förstås.
Lack och jul
Och snart är det jul… Känns ganska konstigt att se julpynt i gassande solsken. De är oerhört tacky här. Ni skulle se de tio meter höga figurerna föreställande Josef och Maria som står vid Chacaito. Som stora legogubbar, oerhört smaklösa. Och det julpynt som finns på tunnelbanestationerna ska vi inte ens prata om. Som om några barn har ställt upp en hord av leksaksfigurer och sen på måfå lagt en ljusslinga mitt i alltihopa. Det ser inte klokt ut. Om det varit i Sverige skulle man trott att det var ett skämt eller någon mindre bemedlad som fått fria tyglar…
En annan grej som fått genomslag är 1,5 meter höga badbollar med en snögubbe inuti. Sen kopplar de luft till och blåser runt konfetti inne i bollen så det ser ut som att det snöar! Vilken misär…
En annan grej som fått genomslag är 1,5 meter höga badbollar med en snögubbe inuti. Sen kopplar de luft till och blåser runt konfetti inne i bollen så det ser ut som att det snöar! Vilken misär…
Monday, November 20, 2006
Mediastrategi
Helt galet vad fort tiden går. Jag har aldrig varit med om en vecka som försvunnit så snabbt. Huvudpunkter på jobbet är fastställandet av en ny prislista. Och de nya priserna är inte baserade på konkurrenternas priser… Måste säga att det var lite tveksamt agerande från ledningen. Vi fick en del direktiv att gå efter men i slutändan försvarade vi oss endast mot de ökade inköpskostnaderna. Det hade vi inte behövt åka land och rike runt för. De riktlinjer vi fick handlade mer om att inte hamna för långt ifrån konkurrensen och att undvika att höja för mycket för att slippa sänka priserna igen om någon vecka när det lugnat sig. Jaja, jag lärde mig mycket om konkurrenterna och hur marknaden ser ut och reagerar.
Annan huvudpunkt är kontakten med reklam-/mediabyrå. Jag tog tag i Juan och fick tips om en byrå som heter Koncept som han jobbat med. Innan jag visste ordet av ringde vice VD upp mig och ville ha möte. Luis rekommenderade också Koncept och i kombination med att mötet gick bra ser det ljust ut. Men det är attan vad folket här är icke-uppgiftsfokuserade. Kanske jag måste se upp med så jag inte driver på för hårt. Jag inledde första mötet med att säga att jag inte var intresserad av någon längre presentation av företaget eftersom de rekommendationer jag fått var goda nog. Det jag ville veta var snarare vad de kunde göra för oss, inte vad de gjort för andra. Det ställde dem nog en del, de hade tydligen förberett en hel timmes presentation…
Jag körde en snabb workshop kring deras bild av Electrolux och plockade fram de viktigaste huvudpunkterna i deras svar. Sen delade jag ut ett papper där precis de punkter de tagit upp stod, och vilka sammanfattar Electrolux problem i ett nötskal.
Vi är visserligen kända i landet och vår image är att vi håller hög kvalitet. Problem är dock att folk tror att vi bara säljer dammsugare, att vi är gammeldags och inte särskilt utvecklingsbenägna.
Jag trodde att en sådan approach skulle snabba upp mötet men vi fick se större delen av presentationen i alla fall… De kanske vill känna varandra på pulsen här, mer än vi brukar göra i Sverige.
Efteråt pushade jag för att vi inte skulle kolla på fler byråer eftersom Koncept är bland de bästa och priserna inte varierar särskilt mycket bland toppskiktet. Vi har dessutom ont om tid och jag litar på Juan och Luis. Vi hade ett andramöte redan ett par dagar senare och de har ett stabilt team måste jag säga.Även den här gången vurmade jag för att vi skulle fokusera på vad de skulle kunna göra för oss men jag var tvungen att upprepade gånger föra tillbaka diskussionen till ämnet innan de satte sig ner och började skissa på någon form av upplägg. Till sist konkretiserade vi en flexibel prislapp och ett ungefärligt innehåll som jag ska försöka få Manuel att godkänna. Det brådskar, eftersom tidsgränsen för mediainköp är satt till nästa fredag…
Annan huvudpunkt är kontakten med reklam-/mediabyrå. Jag tog tag i Juan och fick tips om en byrå som heter Koncept som han jobbat med. Innan jag visste ordet av ringde vice VD upp mig och ville ha möte. Luis rekommenderade också Koncept och i kombination med att mötet gick bra ser det ljust ut. Men det är attan vad folket här är icke-uppgiftsfokuserade. Kanske jag måste se upp med så jag inte driver på för hårt. Jag inledde första mötet med att säga att jag inte var intresserad av någon längre presentation av företaget eftersom de rekommendationer jag fått var goda nog. Det jag ville veta var snarare vad de kunde göra för oss, inte vad de gjort för andra. Det ställde dem nog en del, de hade tydligen förberett en hel timmes presentation…
Jag körde en snabb workshop kring deras bild av Electrolux och plockade fram de viktigaste huvudpunkterna i deras svar. Sen delade jag ut ett papper där precis de punkter de tagit upp stod, och vilka sammanfattar Electrolux problem i ett nötskal.
Vi är visserligen kända i landet och vår image är att vi håller hög kvalitet. Problem är dock att folk tror att vi bara säljer dammsugare, att vi är gammeldags och inte särskilt utvecklingsbenägna.
Jag trodde att en sådan approach skulle snabba upp mötet men vi fick se större delen av presentationen i alla fall… De kanske vill känna varandra på pulsen här, mer än vi brukar göra i Sverige.
Efteråt pushade jag för att vi inte skulle kolla på fler byråer eftersom Koncept är bland de bästa och priserna inte varierar särskilt mycket bland toppskiktet. Vi har dessutom ont om tid och jag litar på Juan och Luis. Vi hade ett andramöte redan ett par dagar senare och de har ett stabilt team måste jag säga.Även den här gången vurmade jag för att vi skulle fokusera på vad de skulle kunna göra för oss men jag var tvungen att upprepade gånger föra tillbaka diskussionen till ämnet innan de satte sig ner och började skissa på någon form av upplägg. Till sist konkretiserade vi en flexibel prislapp och ett ungefärligt innehåll som jag ska försöka få Manuel att godkänna. Det brådskar, eftersom tidsgränsen för mediainköp är satt till nästa fredag…
Lördagsbjudning
Lite bakfull faktiskt! Jag äter nog för lite, för nog brukar jag kunna hantera 4-5 drinkar på en hel kväll? Trots min förkylning och mitt tunga huvud tvingade jag mig ner till Parque del Este för att spela fotboll. Det börjar redan bli lite enformigt. För mycket individualister och konstigt folk. Men jag måste ju hålla mig i form…
På kvällen hade jag bjudit över Maria och Luis på thaigryta. Kokosmjölk, ingefära, chili, citrongräs, zuchini, morötter, purjolök och kyckling. Och kronan på verket, tipset från Gaxe, pressad lime. Det gjorde verkligen skillnad. Smaken gifte sig verkligen med ingefäran och citrongräset.
Mixade ihop en mojito som välkomstdrink, med orginalörten som jag glömt vad den heter. Det var faktiskt inte mynta från början…
Andreas Sankilampi med fru tittade över också. Det är verkligen ett helt sjukt sammanträffande. Jag springer på Andreas för några år sedan i Hässleholm när han driver ett undermåligt internetcafé i bowlinghallen. Hans fru sitter i kassan och visar sig vara Venezuelanska. Inget mer snack om det. Lite senare får jag veta att de flyttat tillbaka till Venezuela och kontaktar Andreas per mail. Och då jobbar hans fru med Luis! Det är nästan löjligt. Och nu satt de i min lägenhet som gamla vänner, trots att vi bara träffats en 3-4 gånger.
Mor och far lär ha koll på Andreas far, som tydligen är uppe i smeten vad gäller drever. Norra Rörum bor han i, Toivo Sankilampi eller något. Tydligen jaktprovsdomare också eller något liknande.
På kvällen hade jag bjudit över Maria och Luis på thaigryta. Kokosmjölk, ingefära, chili, citrongräs, zuchini, morötter, purjolök och kyckling. Och kronan på verket, tipset från Gaxe, pressad lime. Det gjorde verkligen skillnad. Smaken gifte sig verkligen med ingefäran och citrongräset.
Mixade ihop en mojito som välkomstdrink, med orginalörten som jag glömt vad den heter. Det var faktiskt inte mynta från början…
Andreas Sankilampi med fru tittade över också. Det är verkligen ett helt sjukt sammanträffande. Jag springer på Andreas för några år sedan i Hässleholm när han driver ett undermåligt internetcafé i bowlinghallen. Hans fru sitter i kassan och visar sig vara Venezuelanska. Inget mer snack om det. Lite senare får jag veta att de flyttat tillbaka till Venezuela och kontaktar Andreas per mail. Och då jobbar hans fru med Luis! Det är nästan löjligt. Och nu satt de i min lägenhet som gamla vänner, trots att vi bara träffats en 3-4 gånger.
Mor och far lär ha koll på Andreas far, som tydligen är uppe i smeten vad gäller drever. Norra Rörum bor han i, Toivo Sankilampi eller något. Tydligen jaktprovsdomare också eller något liknande.
Fredag kväll
En av Koncept-killarna tipsade mig om ett ställe som hette 360 och låg på taket av Altamira Suites, bara några kvarter från där jag bor. Schysst ställe med öppet tak och utsikt över större delen av stan. Det skulle kunna vara betydligt bättre med fräschare belysning och tema men absolut godkänt.
Killen dök själv upp lite senare tillsammans med sin fru. Båda snackar grym engelska och var mycket trevliga. Frågan är bara hur mycket av trevligheten som var inriktad på att skapa business?
Killen dök själv upp lite senare tillsammans med sin fru. Båda snackar grym engelska och var mycket trevliga. Frågan är bara hur mycket av trevligheten som var inriktad på att skapa business?
Pengar
Jag har lite halvproblem med pengar. Lönen betalas två gånger per månad och hela min första halva gick till första hyran! Sen vill jag inte växla dollar! Kursen rusar i höjden och det känns som att köpa dator. När du än gör det så blir det en dålig affär för du kunde fått samma sak för mycket mindre pengar bara någon månad senare…
När jag kom hit stod den svarta dollarn i 2850 och i fredags stod den i 3200. Det är ordentliga höjningar på bara en månad. Och Maria José som inte ville betala mer än 2500!
En gång om året får alla i Venezuela bonus! Enligt lag ska det vara minst två månadslöner men många företag har 3, och ibland till och med fyra. I år ökade vi till 3 och eventuellt ska vi öka ytterligare en månad nästa år. Jag får såklart inte hela bonusen utan bara den del som motsvarar min anställning.
Tack vare bonusen antog jag att jag hade några korvören tillgängliga men döm om min förvåning när jag hade över 7 miljoner på kontot! Antingen har de inte dragit hyran och/eller fick jag mer bonus än väntat. Lite jobbigt faktiskt att efter att ha vant sig vid att inte bekymra sig om pengarna på kontot nu vrida och vända lite på stenarna. Det är nästan lite löjligt men känslan av att ha 7 miljoner var oerhört befriande, trots att det inte motsvarar ens 20.000 svenska mätt med svarta dollar.
När jag kom hit stod den svarta dollarn i 2850 och i fredags stod den i 3200. Det är ordentliga höjningar på bara en månad. Och Maria José som inte ville betala mer än 2500!
En gång om året får alla i Venezuela bonus! Enligt lag ska det vara minst två månadslöner men många företag har 3, och ibland till och med fyra. I år ökade vi till 3 och eventuellt ska vi öka ytterligare en månad nästa år. Jag får såklart inte hela bonusen utan bara den del som motsvarar min anställning.
Tack vare bonusen antog jag att jag hade några korvören tillgängliga men döm om min förvåning när jag hade över 7 miljoner på kontot! Antingen har de inte dragit hyran och/eller fick jag mer bonus än väntat. Lite jobbigt faktiskt att efter att ha vant sig vid att inte bekymra sig om pengarna på kontot nu vrida och vända lite på stenarna. Det är nästan lite löjligt men känslan av att ha 7 miljoner var oerhört befriande, trots att det inte motsvarar ens 20.000 svenska mätt med svarta dollar.
Chacaito – Sabana Grande
Söndag lugn och fin men med ond hals och färgat slem... Allt undandiskat sedan kvällen före. Jag värmde resterna av thaigrytan, lika smarrigt som kvällen före. Bebbi ringde från Skype till min telefon och vi pratade ett tag innan jag gled ner på stan med kameran i högsta hugg. Metron till Chacaito.
Botaniserade på den illegala gatumarknaden och köpte 7-8 DVD-filmer av nyaste snitt. Vissa har knappt kommit ut på bio ännu och jag köper dem för 7-8 kronor styck! Så nu har jag ett litet men dock filmbibliotek som jag redan börjat tulla på. The Devil Wears Prada var väl halvtrevlig men oerhört förutsägbar av klassiskt snitt. Tro det eller ej men i ett hörn hittade jag Beck! Med svenskt omslag och hela baletten.
Gatumarknaden går mellan Chacaito och Sabana Grande och är fullsmockad med stånd, människor och invävd i ett sammelsurium av minst 3 discohögtalare åt gången, oavsett var du befinner dig längs gatan. Som spelar olika låtar. Den som spelar högst får flest besökare tycks de tro. Det som säljs mest är kläder, cd-skivor och filmer. Sen finns det lite krims-krams, godis och smycken. Vissa människor lever hela sina liv mitt i röran. Föräldrar sitter med sina barn i famnen, andra ligger och sover på några säckar under sitt solskydd, någon idiot försöker paddla sig fram på en motorcykel på de smala gångstigarna, familjer sitter och äter bakom de bord där de bjuder ut sina varor.
Längs gatan ligger ”vanliga” affärer på båda sidor, och i mitten har folk etablerat två ”strängar” av försäljningsställen. Vilket gör att det finns tre gångstigar att ta sig fram på: två längs de båda trottoarerna där man på sin ena sida kan kika in i de vanliga affärerna och på sin andra sida har gatuförsäljarna, och en i mitten där man befinner sig mitt i kommersens centrum. Livligt, intensivt och ganska montont utbud. Det enda som skiftar är kvaliteten på skivornas omslag.
Luis och Maria, och alla deras vänner såklart, menar att Sabana Grande är direkt farligt, och självklart är det värre än Lilla Torg, men attan vad de överdriver. Hur skulle de kunna veta? De har ju aldrig varit där!!
På vägen hem klippte jag mig för 25 spänn och fick en look som Carl Lewis på köpet. Köpte även tvättmedel – jag är ett offer för reklamen, köpte dyrt Ariel eftersom jag inte vågade testa lokala märken.
Botaniserade på den illegala gatumarknaden och köpte 7-8 DVD-filmer av nyaste snitt. Vissa har knappt kommit ut på bio ännu och jag köper dem för 7-8 kronor styck! Så nu har jag ett litet men dock filmbibliotek som jag redan börjat tulla på. The Devil Wears Prada var väl halvtrevlig men oerhört förutsägbar av klassiskt snitt. Tro det eller ej men i ett hörn hittade jag Beck! Med svenskt omslag och hela baletten.
Gatumarknaden går mellan Chacaito och Sabana Grande och är fullsmockad med stånd, människor och invävd i ett sammelsurium av minst 3 discohögtalare åt gången, oavsett var du befinner dig längs gatan. Som spelar olika låtar. Den som spelar högst får flest besökare tycks de tro. Det som säljs mest är kläder, cd-skivor och filmer. Sen finns det lite krims-krams, godis och smycken. Vissa människor lever hela sina liv mitt i röran. Föräldrar sitter med sina barn i famnen, andra ligger och sover på några säckar under sitt solskydd, någon idiot försöker paddla sig fram på en motorcykel på de smala gångstigarna, familjer sitter och äter bakom de bord där de bjuder ut sina varor.
Längs gatan ligger ”vanliga” affärer på båda sidor, och i mitten har folk etablerat två ”strängar” av försäljningsställen. Vilket gör att det finns tre gångstigar att ta sig fram på: två längs de båda trottoarerna där man på sin ena sida kan kika in i de vanliga affärerna och på sin andra sida har gatuförsäljarna, och en i mitten där man befinner sig mitt i kommersens centrum. Livligt, intensivt och ganska montont utbud. Det enda som skiftar är kvaliteten på skivornas omslag.
Luis och Maria, och alla deras vänner såklart, menar att Sabana Grande är direkt farligt, och självklart är det värre än Lilla Torg, men attan vad de överdriver. Hur skulle de kunna veta? De har ju aldrig varit där!!
På vägen hem klippte jag mig för 25 spänn och fick en look som Carl Lewis på köpet. Köpte även tvättmedel – jag är ett offer för reklamen, köpte dyrt Ariel eftersom jag inte vågade testa lokala märken.
Jämlikhet
Vissa saker här kommer jag aldrig att vänja mig vid. Exempelvis det sätt som man delar notan på här. Nu hör det nog framför allt högra klasser till men tjejer betalar aldrig. Det innebär att om vi går ut och äter, jag, Maria & Luis och Isabelle & Juan, så äter och dricker vi gott och därefter delas notan på tre och jag står för ena tredjedelen. Jag tycker det är helt sjukt men ler så smått och lägger fram pengarna.
Det allra värsta är hur tjejerna har mage. Att de köper det hela. De tackar inte ens utan det är som det ska vara.
Marianela menar att det är självklart att killar ska hjälpa till hemma, att de ska ta hand om barnen och att lika lön för lika arbete ska gälla. Och det är jag den förste att skriva under på.
Men. Sen lägger hon till att ”vi kvinnor i Venezuela är väldigt krävande, vi vill dessutom att killarna ska vara caballeros (=bjuda, uppvakta, hjälpa till, bära, hålla upp dörren, betala).
Jag sa att jag tycker det vore trevligt om tjejerna gjorde detsamma för killarna. Men nej, det tyckte hon inte var samma sak. Men du är för jämlikhet? Ja, självklart!
Det allra värsta är hur tjejerna har mage. Att de köper det hela. De tackar inte ens utan det är som det ska vara.
Marianela menar att det är självklart att killar ska hjälpa till hemma, att de ska ta hand om barnen och att lika lön för lika arbete ska gälla. Och det är jag den förste att skriva under på.
Men. Sen lägger hon till att ”vi kvinnor i Venezuela är väldigt krävande, vi vill dessutom att killarna ska vara caballeros (=bjuda, uppvakta, hjälpa till, bära, hålla upp dörren, betala).
Jag sa att jag tycker det vore trevligt om tjejerna gjorde detsamma för killarna. Men nej, det tyckte hon inte var samma sak. Men du är för jämlikhet? Ja, självklart!
Thursday, November 16, 2006
Marknadspriser och rövarpriser
Well, som jag nämnt har uteblivna billiga dollar lett till 40% högre inköpskostnader för oss på ungefär 1/3 av omsättningen. Självklart måste vi parera och föra över det här på konsumenter och återförsäljare.
Som ni kan läsa nedan rusade vi ut över landet och undersökte egna och konkurrenternas priser på olika försäljningsställen. Målbilden var relativt klar, att lägga oss inom ett intervall gentemot de viktigaste konkurrenternas priser. Dessa hade enligt uppgift redan höjt sina priser och eftersom vi inte är marknadsledande - ännu - gör vi såklart bäst att följa efter något så när.
Problemet var att när vi idag, efter att ha slitit med procentsatser och defintion av direkt konkurrerande produkter, var någorlunda klara så stod det klart att skillnaderna var långt ifrån så stora som förväntat. Det fanns helt enkelt inget större utrymme för oss att höja priserna och vi såg inte fram emot att skriva rapporten för ledningsmötet dan efter...
Sen fattade vi vad skurkarna gjort. De hade såklart förutsett prisökningen och redan höjt även våra priser! Och eftersom vi inte har någon koll på utpriserna i butikerna kunde vi inte se hur mycket de höjt oss. Så jämförelsen med konkurrenterna var helt irrelevant. Så vi får börja om imorgon med att titta på utpriserna på våra egna varor och jämföra det med listpriserna när vi säljer till återförsäljarna. Därefter räkna ut marginalen som försäljningsställena har på våra varor och därifrån höja våra priser så de inte gör oskäliga vinster på vårt varumärkes bekostnad. Skurkar är de.
Andra saker vi måste se upp med är olika typer av kampanjer i butik av typen köp flera varor så får du dem billigare. Om vi inte är mycket tydliga med hur fakturor och liknande ska se ut så tar affärsinnehavarna och behåller kvitton tills de säljer en vara till av samma sort. Sen för de upp de två på samma kvitto och stoppar den påstådda rabatten till kunden i egen ficka! Och de skäms inte...
Det är tydligt att mitt behov av exakthet måste stryka på foten här. Det är ganska mycket estimering och chansning eftersom information inte finns att tillgå! Och det är så marknaden ser ut här. Lärorikt, men det uppmuntrar inte till systematik och struktur eftersom systematik och struktur måste fyllas med korrekt information för att ha något värde...
Som ni kan läsa nedan rusade vi ut över landet och undersökte egna och konkurrenternas priser på olika försäljningsställen. Målbilden var relativt klar, att lägga oss inom ett intervall gentemot de viktigaste konkurrenternas priser. Dessa hade enligt uppgift redan höjt sina priser och eftersom vi inte är marknadsledande - ännu - gör vi såklart bäst att följa efter något så när.
Problemet var att när vi idag, efter att ha slitit med procentsatser och defintion av direkt konkurrerande produkter, var någorlunda klara så stod det klart att skillnaderna var långt ifrån så stora som förväntat. Det fanns helt enkelt inget större utrymme för oss att höja priserna och vi såg inte fram emot att skriva rapporten för ledningsmötet dan efter...
Sen fattade vi vad skurkarna gjort. De hade såklart förutsett prisökningen och redan höjt även våra priser! Och eftersom vi inte har någon koll på utpriserna i butikerna kunde vi inte se hur mycket de höjt oss. Så jämförelsen med konkurrenterna var helt irrelevant. Så vi får börja om imorgon med att titta på utpriserna på våra egna varor och jämföra det med listpriserna när vi säljer till återförsäljarna. Därefter räkna ut marginalen som försäljningsställena har på våra varor och därifrån höja våra priser så de inte gör oskäliga vinster på vårt varumärkes bekostnad. Skurkar är de.
Andra saker vi måste se upp med är olika typer av kampanjer i butik av typen köp flera varor så får du dem billigare. Om vi inte är mycket tydliga med hur fakturor och liknande ska se ut så tar affärsinnehavarna och behåller kvitton tills de säljer en vara till av samma sort. Sen för de upp de två på samma kvitto och stoppar den påstådda rabatten till kunden i egen ficka! Och de skäms inte...
Det är tydligt att mitt behov av exakthet måste stryka på foten här. Det är ganska mycket estimering och chansning eftersom information inte finns att tillgå! Och det är så marknaden ser ut här. Lärorikt, men det uppmuntrar inte till systematik och struktur eftersom systematik och struktur måste fyllas med korrekt information för att ha något värde...
Marknadsekonomi och demokrati
Jag har börjat vackla i min tro på ovanstående institutioner.
För det första. Marknadsekonomi. Titta på hur mediautbudet såg ut dagarna efter valet i Sverige. Självklart handlar det om att sälja upplagor och att dra tittare i den fria marknadens tecken. Så allt handlade om svartjobb och obetalda tv-licenser. För vem tusan vill lyssna på nationalekonomiska utlägg och åtgärdsprogram? Nej, då är det mycket roligare att låta avundsjukan flöda och sitta och reta upp sig på grand och kräva folks avgång för att glömma bjälken i det egna ögat.
Det är skönt som mediarepresentant att kunna rättfärdiga sitt dödgrävarverk med att uppgiften är att granska. Visst. Men granska vad? Det beror på vad målet är. Och målet i det här fallet måste vara att få en kompetent ledning för landet. Och kompetens bör inte bedömas efter skavanker i nivå med obetald tv-avgift. Således blir granskningen felriktad när läsar- och tittarintresset får styra, istället för läsarnas och tittarnas bästa.
På samma sätt kan resoneras kring demokrati.
Människans begränsade rationalitet och objektivt sett lilla fattningsförmåga styr bort fokus och vilja från vad som kan anses vara hennes bästa. I Venezuela exempelvis. 53% av befolkningen vill ha kvar Chavez och den billiga bensinen eftersom de inte orkar/kan se det långa perspektivet. Jag bryr mig inte, för när oljan är slut så är jag borta. Alltså är demokrati inte alltid av godo. Som om en nation av knarkare skulle rösta igenom legalisering och fri tillgång...
Ovanstående förutsätter självklart att en nation vilar på en delad värdegrund, där den tysta överenskommelsen exempelvis är hållbar utveckling och ökat välstånd. Utan värdegrund finns såklart inget rätt eller fel, så tankarna ovan vilar - naturligtvis - på vad vi anser vara rätt och riktigt i Sverige.
För det första. Marknadsekonomi. Titta på hur mediautbudet såg ut dagarna efter valet i Sverige. Självklart handlar det om att sälja upplagor och att dra tittare i den fria marknadens tecken. Så allt handlade om svartjobb och obetalda tv-licenser. För vem tusan vill lyssna på nationalekonomiska utlägg och åtgärdsprogram? Nej, då är det mycket roligare att låta avundsjukan flöda och sitta och reta upp sig på grand och kräva folks avgång för att glömma bjälken i det egna ögat.
Det är skönt som mediarepresentant att kunna rättfärdiga sitt dödgrävarverk med att uppgiften är att granska. Visst. Men granska vad? Det beror på vad målet är. Och målet i det här fallet måste vara att få en kompetent ledning för landet. Och kompetens bör inte bedömas efter skavanker i nivå med obetald tv-avgift. Således blir granskningen felriktad när läsar- och tittarintresset får styra, istället för läsarnas och tittarnas bästa.
På samma sätt kan resoneras kring demokrati.
Människans begränsade rationalitet och objektivt sett lilla fattningsförmåga styr bort fokus och vilja från vad som kan anses vara hennes bästa. I Venezuela exempelvis. 53% av befolkningen vill ha kvar Chavez och den billiga bensinen eftersom de inte orkar/kan se det långa perspektivet. Jag bryr mig inte, för när oljan är slut så är jag borta. Alltså är demokrati inte alltid av godo. Som om en nation av knarkare skulle rösta igenom legalisering och fri tillgång...
Ovanstående förutsätter självklart att en nation vilar på en delad värdegrund, där den tysta överenskommelsen exempelvis är hållbar utveckling och ökat välstånd. Utan värdegrund finns såklart inget rätt eller fel, så tankarna ovan vilar - naturligtvis - på vad vi anser vara rätt och riktigt i Sverige.
Vardagliga sysslor
Jag börjar bli gammal!
Jag har allt mer börjat uppskatta små hushållssysslor. En så sjuk sak som att stryka kan jag nästan se fram emot! Häromdagen tog jag mig för att laga ett par byxor. Satt nära på en halvtimme och bara sydde i djup koncentration. Resultatet kan vi lämna därhän...
Riktiga fokushandlingar som sätter brännpunkten på nuet och som ger mig varaktig tillfredsställelse. Jag undrar vad det är i människan som gör att vi tycker om att göra nytta?
Jag har allt mer börjat uppskatta små hushållssysslor. En så sjuk sak som att stryka kan jag nästan se fram emot! Häromdagen tog jag mig för att laga ett par byxor. Satt nära på en halvtimme och bara sydde i djup koncentration. Resultatet kan vi lämna därhän...
Riktiga fokushandlingar som sätter brännpunkten på nuet och som ger mig varaktig tillfredsställelse. Jag undrar vad det är i människan som gör att vi tycker om att göra nytta?
Lögnare och charlataner!
Vad är det för ett folk egentligen? De hittar på högt och lågt och skäms inte en sekund för att de ljuger eller chansar. Exempelvis Marianela som menade att en fot var cirka 50 centimeter. Mja… jag tror att det snarare är 30 cm. Nej då Marcus, det är 50. Ok, det är 50… (mamma, det var en ko…)
Ytterligare exempel:
Idag åkte jag och Marianela till Maracay för att kolla priser i butikerna. Otroligt nog kan de inte ringa och fråga vare sig affärerna eller sina säljare som är på plats i staden. Jag vet inte varför men tror att det beror på att affärerna säljer över våra rekommenderade priser i butiken och inte vill att vi ska höja deras inköpspriser eller förmana dem.
Vad gäller våra säljare tror jag helt enkelt inte att Manuel litar på att de säger rätt priser. Så då lägger vi en hel dag på att åka till Valencia och Maracay för att kolla själva…
Säljaren vi träffade i Maracay kunde inte svara på mina frågor utan hittade på svaren efter hand. När det blev för många motsägelser gav jag upp och frågade vad han höll på med, stämde det inte, det han sagt precis? Nej det gjorde det inte sa han och såg på mig som ”vadå då?”.
Vidare såg vi en produkt för konsumentbruk som förpackade färskvaror i plast. Vi frågade butikspersonal hur länge maten kunde hålla sig inslagen. Upp till ett år i kylskåp löd svaret. Och det kom utan tvekan… Lycka till att käka den fisken.
Och jag kan dra ytterligare exempel: när Nicolas fick näsblod i badkaret, typ en droppe, ryckte nannyn upp honom ur vattnet, la honom i knät och bad mig att ta lite vatten i handen och stryka honom över pannan. Det skulle stoppa näsblodet. Och hon var helt övertygad! När jag smålog blev hon stött för att jag inte trodde henne och menade att så hade minsann hennes mamma gjort när hon var liten, och då stoppade alltid näsblodet.
Slutligen frågade jag i affären om det gick att äta en viss typ av passionsfrukt utan att preparera den. Nej, det är farligt. Du får blindtarmsinflammation. Och de uttalar sig med sådan tvärsäkerhet att jag häpnar. Jag hade personligen haft en något mer avvaktande approach, om det så gällde mitt eget personnummer...
Ytterligare exempel:
Idag åkte jag och Marianela till Maracay för att kolla priser i butikerna. Otroligt nog kan de inte ringa och fråga vare sig affärerna eller sina säljare som är på plats i staden. Jag vet inte varför men tror att det beror på att affärerna säljer över våra rekommenderade priser i butiken och inte vill att vi ska höja deras inköpspriser eller förmana dem.
Vad gäller våra säljare tror jag helt enkelt inte att Manuel litar på att de säger rätt priser. Så då lägger vi en hel dag på att åka till Valencia och Maracay för att kolla själva…
Säljaren vi träffade i Maracay kunde inte svara på mina frågor utan hittade på svaren efter hand. När det blev för många motsägelser gav jag upp och frågade vad han höll på med, stämde det inte, det han sagt precis? Nej det gjorde det inte sa han och såg på mig som ”vadå då?”.
Vidare såg vi en produkt för konsumentbruk som förpackade färskvaror i plast. Vi frågade butikspersonal hur länge maten kunde hålla sig inslagen. Upp till ett år i kylskåp löd svaret. Och det kom utan tvekan… Lycka till att käka den fisken.
Och jag kan dra ytterligare exempel: när Nicolas fick näsblod i badkaret, typ en droppe, ryckte nannyn upp honom ur vattnet, la honom i knät och bad mig att ta lite vatten i handen och stryka honom över pannan. Det skulle stoppa näsblodet. Och hon var helt övertygad! När jag smålog blev hon stött för att jag inte trodde henne och menade att så hade minsann hennes mamma gjort när hon var liten, och då stoppade alltid näsblodet.
Slutligen frågade jag i affären om det gick att äta en viss typ av passionsfrukt utan att preparera den. Nej, det är farligt. Du får blindtarmsinflammation. Och de uttalar sig med sådan tvärsäkerhet att jag häpnar. Jag hade personligen haft en något mer avvaktande approach, om det så gällde mitt eget personnummer...
Rättegång
Juan Manuel, en ung kille som praktiserar på marknadsavdelningen, kom inte till jobbet häromdagen. Han ringde och berättade att han var kallad till rättgång. Tydligen hade han sålt en bil för en tid sedan och nu var det någon som hade blivit skjuten i bilen. Och skyltarna var manipulerade varpå de ville kolla upp de tidigare ägarna.
I snitt har de ihjäl runt 42 personer om dan här och Caracas räknas som tredje farligaste staden i Sydamerika. Antar att Colombia och Sao Paolo innehar de föga smickrande topplaceringarna.
I snitt har de ihjäl runt 42 personer om dan här och Caracas räknas som tredje farligaste staden i Sydamerika. Antar att Colombia och Sao Paolo innehar de föga smickrande topplaceringarna.
Party-party
I helgen som gick kunde jag inte hålla mig längre utan gick ut på stan i ensam majestät (vilket fick mina kollegor att skaka på huvudet när de fick veta det...).
Enligt uppgift var det San Ignacio – på dagarna ett köpcentrum – som gällde för nattliga aktiviteter. Jag minns att det fanns en del barer där redan 2002 men nu hade det växt ut ordenligt. Jag stod mest och försökte se cool och svensk ut och drack Cuba Libres för under 30 spänn stycket. Tre ställen avverkade jag, Whiskybar, One och Vintage. De två sistnämnda var mer klubbar än barer. Ganska klassiga ställen. Unga brats i kavaj som springer runt med en flaska Absolut i ena handen och en tjej i den andra.
I början av kvällen var det som vilken svensk klubb som helst men när klockan började bli sent drog de igång salsa och merengue.
Det var en helt ok kväll och det är grymt kul att sticka ut och när tjejerna kikar. Men rätt jobbigt hur jag förväntas uppträda. Jag orkar inte spela latino, svansa runt och fjäska och bjuda på drinkar. Och då blir de sura. Rätt roligt faktiskt att se hur långt jag kan gå i min låtsade omedvetenhet.
Korkat nog gick jag inte hem förrän de stängde vid 5-tiden. Zzzzz...
Enligt uppgift var det San Ignacio – på dagarna ett köpcentrum – som gällde för nattliga aktiviteter. Jag minns att det fanns en del barer där redan 2002 men nu hade det växt ut ordenligt. Jag stod mest och försökte se cool och svensk ut och drack Cuba Libres för under 30 spänn stycket. Tre ställen avverkade jag, Whiskybar, One och Vintage. De två sistnämnda var mer klubbar än barer. Ganska klassiga ställen. Unga brats i kavaj som springer runt med en flaska Absolut i ena handen och en tjej i den andra.
I början av kvällen var det som vilken svensk klubb som helst men när klockan började bli sent drog de igång salsa och merengue.
Det var en helt ok kväll och det är grymt kul att sticka ut och när tjejerna kikar. Men rätt jobbigt hur jag förväntas uppträda. Jag orkar inte spela latino, svansa runt och fjäska och bjuda på drinkar. Och då blir de sura. Rätt roligt faktiskt att se hur långt jag kan gå i min låtsade omedvetenhet.
Korkat nog gick jag inte hem förrän de stängde vid 5-tiden. Zzzzz...
Hushållsapparater
Är ju faktiskt vad jag jobbar med. Så det känns lite kymigt att de apparater som finns i min lägenhet är konkurrenter...
Juicepressen är min favorit! Jag dricker färskpressad apelsinjuice mest hela tiden. Jag fattar inte varför jag inte investerat i en sådan i Sverige tidigare. Ikväll har jag precis slukat ett glas mandarinjuice! Mandariner kan du hitta för 2,50 kronor kilot! Jag skar itu en stor passionsfrukt också, av ett slag vi inte har i Sverige, och tömde innehållet över mandarinjuicen. På med två stor isbitar och... goooottt!!
Nu har jag precis kommit på att jag kan accessa ett trådlöst nätverk här. Om det fungerar att ringa över det finns knappt någon anledning att skaffa bredband heller! :-)
Juicepressen är min favorit! Jag dricker färskpressad apelsinjuice mest hela tiden. Jag fattar inte varför jag inte investerat i en sådan i Sverige tidigare. Ikväll har jag precis slukat ett glas mandarinjuice! Mandariner kan du hitta för 2,50 kronor kilot! Jag skar itu en stor passionsfrukt också, av ett slag vi inte har i Sverige, och tömde innehållet över mandarinjuicen. På med två stor isbitar och... goooottt!!
Nu har jag precis kommit på att jag kan accessa ett trådlöst nätverk här. Om det fungerar att ringa över det finns knappt någon anledning att skaffa bredband heller! :-)
Äntligen egen lägenhet!
Så nu har jag äntligen flyttat till min lägenhet! Den kan väl vara omkring 55 kvadrat, marmorgolv, mysiga skjutdörrar ut till en smal balkong, grön utsikt, pipande grodor utanför, liten kokvrå, tvättmasking och tumlare, bred säng, liten soffa med litet bord, runt matbord och fyra helt ok stolar. Stämningsfull belysning i hela lägenheten med dimmers till alla lampor. Fullt utrustat kök. Det känns riktigt bra måste jag säga.
Tar omkring två minuter att gå till kinarestaurangen och tio minuter att gå till tunnelbanan. Tunnelbanan två stationer och därefter promenad i en kvart till jobbet. Ska skaffa vespa!
Tar omkring två minuter att gå till kinarestaurangen och tio minuter att gå till tunnelbanan. Tunnelbanan två stationer och därefter promenad i en kvart till jobbet. Ska skaffa vespa!
Monday, November 13, 2006
Ledarskap, tidspassning och snål svensk
I veckan var jag bjuden till ett evenemang där Venezuelas 100 mest framgångsrika ledare skulle utses. 19:00 stod det i inbjudan och som plikttrogen svensk var jag där fem minuter före utsatt tid. Och folk bara glodde på mig. Mjaa… med tanke på trafiken drar vi nog inte igång förrän åtta. Så jag ställde mig och tittade för att se lite extra dum ut, och lyckades nog rätt bra. Sen gav jag mig av på upptäcktsfärd och som svensk i kostym är det lätt att få access! Jag gled förbi alla tänkbara security checks och avspärrningar till andra evenemang och fann mig strax sittande i en soffa, språkande med ett TV-team. Klockan åtta blev jag insläppt i salen och slog mig ner vid ett litet bord tillsammans med den två man starka ledningsgruppen för E=mc2 i Latinamerika. Pingvinklädda kypare sprang benen av sig för att fylla våra glas med is, proppa i oss tilltugg och för att försöka göra slut på den flaska Black Label som vi skulle dela på tre. När klockan blev nio och tillställningen inte hade börjat fick jag nog och bad att få rekommendera mig.
När jag kom ut från hotellet slet portiern fram en taxichaufför ur en vrå och denne ville ha 32.000 för att köra mig hem från Eurobuilding. Ehm… tack, bra. Då säger jag till dig. Jag vill åka om ungefär en kvart… Tog hissen ner till parkeringsplan istället. Ut genom en sidodörr, ner för en backe och tog en taxi där istället. 15.000. ;-)
När jag kom ut från hotellet slet portiern fram en taxichaufför ur en vrå och denne ville ha 32.000 för att köra mig hem från Eurobuilding. Ehm… tack, bra. Då säger jag till dig. Jag vill åka om ungefär en kvart… Tog hissen ner till parkeringsplan istället. Ut genom en sidodörr, ner för en backe och tog en taxi där istället. 15.000. ;-)
Livet - som vanligt...
Medvetenhet om jaget – människans välsignelse och samtidigt hennes förbannelse. Förståelse för att känslan av otillfredsställda behov är just otillfredsställda behov. Utan självmedvetenhet – hos exempelvis en hund – finns känslan av otillfredsställelse självklart där, men den driver till instinktiv, och inte till överlagd handling. Den överlagda handlingen tillåter – kräver – planering, osäkerhet och ständig strävan. Med andra ord; förståelse för att framtiden kommer att medföra fler känslor av behov lockar till planering och strävan istället för att som en hund finnas bara i nuet. Tänk att, åtminstone ibland, bara ägna sig åt instinktiv handling och inte åt överlagd sådan. Bara vara, utan att fundera. Det är sällan människor tillåter sig det, även om jag bara kan tala för mig själv.
För det är funderingarna kring olösta problem och otillfredsställda önskningar som är orsaken, den enda orsaken, till mentalt obehag. Vilket innebär att om vi kunde frigöra oss från medvetenheten skulle det mentala obehaget försvinna. Och det är precis det som de österländska lärorna predikar! Vara i nuet, frigöra sig från önskningar och drifter, nå nirvana.
Men det innebär i så fall att livet inte skulle ha någon mening – i sin konkreta form. I alla fall inte som vi skulle kunna förstå och inte något som hör ihop med vår värld, så som vi känner den. Det innebär i sin tur att om vi inte sluter oss till de österländska lärorna, alternativt inte lyckas att frigöra oss från medvetenheten, så är vi dömda till evig strävan efter behovstillfredsställelse. För behovstillfredsställelsens egen skull och inte för att nå ett mål, eftersom det inte finns något.
En jämförelse mellan Venezuela och Sverige ter sig i ljuset av detta oerhört fascinerande. Jag diskuterade med Luis om hans personliga funderingar kring liv, mål och framtid. De tankar han hade var främst inriktade på trygghet, att skapa strukturer och stabila fundament som han och hans familj skulle kunna vila på utan att behöva oroa sig för vad som skulle hända i framtiden.
Kollegor och andra i min omgivning uttrycker sig i liknande termer. Skaffa eget boende, bil, familj och leva tryggt. Säkra sin försörjning. Leva nära sin familj. Där finns inga större tankar om egna företag, resor, fullbordande av storverk eller att leva den svenska drömmen: starta café…
De tycker att jag är galen som kommer hit. De frågar samtliga: Varför? Varför, när du kan leva tryggt i Sverige. När du kan slippa trafiken, när du kan tjäna mycket mer pengar, när du inte behöver oroa dig, där du har vänner och familj, socialt skyddsnät, pension och allt du kan tänkas behöva. Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara, utom att just allt det förmodligen är anledningen till att jag kommer hit.
I Venezuela är de helt och fullt inriktade på att tillfredsställa de basala behoven medan vi i Sverige, på gott och ont, tillåts att rikta vår energi och vår strävan mot andra områden. Områden som är mycket mer abstrakta och därför svårare att tillfredsställa och förstå. I korthet leder det med stor sannolikhet till större själslig oro eftersom vi inte vet vad vi behöver för att kunna slå oss till ro, vila i nuet.
Jag läser en bok om kreativitet. En samling där en rad mer eller mindre framstående människor, på sina områden, skriver en essä var om kreativitet. Någonting som för mig ligger mellan väst och öst var några meningar i stil med att kreativitet är att som en hund kunna finna glädje i att springa, att som bonde finna glädje i att se skörden utvecklas, att som människa finna glädje i att kroppen fungerar, att känna glädje i att se glädje i andra och att känna bitterljuv glädje över förmågan att ibland hysa negativa tankar. Det låter bra tycker jag.
Men jag tycker personligen också att kreativitet är att kunna ställa sig utanför sig själv och observera sina känslor när de inte gagnar självet, exempelvis när jag känner ilska. Att kunna neutralisera dessa ofruktbara känslor helt enkelt genom att fråga sig själv: Så intressant att jag känner som jag gör. Jag undrar varför? Och denna enkla fråga, om den ställs på ett innerligt och eftertänksamt sätt, tar udden av alla tänkbara negativa känslor.
Kortfattat verkar nyckeln ligga i att förstå att det finns någon form av energiflöde i allt som finns på jorden – växter, djur, vind och hav. Vidare att kunna se spår av detta flöde i allt runt omkring sig, att saker fungerar, på gott och på ont, och glädjas över det fantastiska i det hela.
För det är funderingarna kring olösta problem och otillfredsställda önskningar som är orsaken, den enda orsaken, till mentalt obehag. Vilket innebär att om vi kunde frigöra oss från medvetenheten skulle det mentala obehaget försvinna. Och det är precis det som de österländska lärorna predikar! Vara i nuet, frigöra sig från önskningar och drifter, nå nirvana.
Men det innebär i så fall att livet inte skulle ha någon mening – i sin konkreta form. I alla fall inte som vi skulle kunna förstå och inte något som hör ihop med vår värld, så som vi känner den. Det innebär i sin tur att om vi inte sluter oss till de österländska lärorna, alternativt inte lyckas att frigöra oss från medvetenheten, så är vi dömda till evig strävan efter behovstillfredsställelse. För behovstillfredsställelsens egen skull och inte för att nå ett mål, eftersom det inte finns något.
En jämförelse mellan Venezuela och Sverige ter sig i ljuset av detta oerhört fascinerande. Jag diskuterade med Luis om hans personliga funderingar kring liv, mål och framtid. De tankar han hade var främst inriktade på trygghet, att skapa strukturer och stabila fundament som han och hans familj skulle kunna vila på utan att behöva oroa sig för vad som skulle hända i framtiden.
Kollegor och andra i min omgivning uttrycker sig i liknande termer. Skaffa eget boende, bil, familj och leva tryggt. Säkra sin försörjning. Leva nära sin familj. Där finns inga större tankar om egna företag, resor, fullbordande av storverk eller att leva den svenska drömmen: starta café…
De tycker att jag är galen som kommer hit. De frågar samtliga: Varför? Varför, när du kan leva tryggt i Sverige. När du kan slippa trafiken, när du kan tjäna mycket mer pengar, när du inte behöver oroa dig, där du har vänner och familj, socialt skyddsnät, pension och allt du kan tänkas behöva. Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara, utom att just allt det förmodligen är anledningen till att jag kommer hit.
I Venezuela är de helt och fullt inriktade på att tillfredsställa de basala behoven medan vi i Sverige, på gott och ont, tillåts att rikta vår energi och vår strävan mot andra områden. Områden som är mycket mer abstrakta och därför svårare att tillfredsställa och förstå. I korthet leder det med stor sannolikhet till större själslig oro eftersom vi inte vet vad vi behöver för att kunna slå oss till ro, vila i nuet.
Jag läser en bok om kreativitet. En samling där en rad mer eller mindre framstående människor, på sina områden, skriver en essä var om kreativitet. Någonting som för mig ligger mellan väst och öst var några meningar i stil med att kreativitet är att som en hund kunna finna glädje i att springa, att som bonde finna glädje i att se skörden utvecklas, att som människa finna glädje i att kroppen fungerar, att känna glädje i att se glädje i andra och att känna bitterljuv glädje över förmågan att ibland hysa negativa tankar. Det låter bra tycker jag.
Men jag tycker personligen också att kreativitet är att kunna ställa sig utanför sig själv och observera sina känslor när de inte gagnar självet, exempelvis när jag känner ilska. Att kunna neutralisera dessa ofruktbara känslor helt enkelt genom att fråga sig själv: Så intressant att jag känner som jag gör. Jag undrar varför? Och denna enkla fråga, om den ställs på ett innerligt och eftertänksamt sätt, tar udden av alla tänkbara negativa känslor.
Kortfattat verkar nyckeln ligga i att förstå att det finns någon form av energiflöde i allt som finns på jorden – växter, djur, vind och hav. Vidare att kunna se spår av detta flöde i allt runt omkring sig, att saker fungerar, på gott och på ont, och glädjas över det fantastiska i det hela.
Skype
Vilket fantastiskt program! Och jag har dessutom inbyggd mikrofon i datorn så det är bara att köra. Marcus.ahlqvist är adressen för hugade spekulanter och svala intressenter. Lite trist att när jag är ledig och hemma på kvällen så ligger de flesta svenskar och sover!
Baseball
Här gäller antingen Caracas eller Magellanes. Och det finns bara en sisådär 8 lag så de möts en gång varannan månad...
Även om du inte är intresserad av baseboll är du antingen eller, Magellanes eller Caracas, du kan inte stå utanför. Och det kivas och bråkas i varje hörn. Nu sitter jag på en uteservering i den ljumma natten och väntar på norrmannen och hans kompisar, och det visas baseball på storbild. Egentligen måste vi köpa en hel flaska sprit för att få sitta här men det verkar vara ok för jag är utlänning. Å andra sidan kunde vi stå ut med att köpa en flaska rom för 125 kronor.
Även om du inte är intresserad av baseboll är du antingen eller, Magellanes eller Caracas, du kan inte stå utanför. Och det kivas och bråkas i varje hörn. Nu sitter jag på en uteservering i den ljumma natten och väntar på norrmannen och hans kompisar, och det visas baseball på storbild. Egentligen måste vi köpa en hel flaska sprit för att få sitta här men det verkar vara ok för jag är utlänning. Å andra sidan kunde vi stå ut med att köpa en flaska rom för 125 kronor.
Amigo Secreto
De har en jultradition här, ofta på arbetsplatser, att varje person ska bli en hemlig vän, eller ”Amigo secreto” till någon annan. Varje dag, fram till 1:a december, får du därefter en liten present av din hemlige vän i en låda som står på kontoret. Bästa grejen så här långt tycker jag själv var en förbetald kopp ”chokladkaffe”. Kostade faktiskt hela 16-17 kronor. Jag la kvittot i lådan och skrev på en liten hälsning. Sen visade det sig att min hemliga vän hade trott att det var ett skämt och slängt kvittot…
De flesta är trista och lägger en chokladbit eller ett kex för ett par kronor. Jag har försökt vara lite kreativ och skaffar parfymprover, tunnelbanebiljetter och liknande. Fast då får jag skit av Marianela eftersom parfymproverna är gratis… Hon är lite freakig den där fröken. :-)
De flesta är trista och lägger en chokladbit eller ett kex för ett par kronor. Jag har försökt vara lite kreativ och skaffar parfymprover, tunnelbanebiljetter och liknande. Fast då får jag skit av Marianela eftersom parfymproverna är gratis… Hon är lite freakig den där fröken. :-)
Spansklärare
Varje morgon kommer en lärare och knådar min spanska i en och en halv timme. Trevlig kille med kul erfarenheter i bagaget men han är mer konversationspartner än lärare. Jag pressar honom lite ibland och det blir då uppenbart att han inte är vidare skolad i grammatik… Jag har lyckats skaka fram telefonnumret till min gamle lärare från 2002, Carlos Blanco, även kallad grodan, och hoppas kunna byta till honom inom kort.
Och nu har jag pratat med Carlos och det verkar som att vi kan jobba ihop igen. Till den förra skolan har vi sagt att jag har åkt från stan för träning i en månad. Och den var tydligen självklart att vi skulle köra en sådan lögn, för inte kunde vi säga nej tack...
Och nu har jag pratat med Carlos och det verkar som att vi kan jobba ihop igen. Till den förra skolan har vi sagt att jag har åkt från stan för träning i en månad. Och den var tydligen självklart att vi skulle köra en sådan lögn, för inte kunde vi säga nej tack...
Thursday, November 09, 2006
Cocodrilo!
Mitt favoritord på spanska. Smaka på det!
Och jag har starka kopplingar till krokodiler, som ni vet. När jag var i Belgien med Lönnroths hade jag dagliga fighter med Calle. Bland annat fick jag tvinga av honom de smutsiga byxor han hade på sig och pressa ner honom i ett par respektabla sådana, en morgon när vi hade bråttom till skolan. Svettig, arg och flåsande låg han sedan i en hög på sängen, resignerad, och väste:
"Mavcus. Du e en ecklig gammal kjokodil!" Omöjligt att inte dra på munnen vid minnet.
Och självklart odlar jag arvet. Jag blir Cocodrilo så fort tvillingarna kommer i närheten, och de skriker av skräck. Det räcker att jag visar tänderna och morrar så sätter de fart och nästan halkar omkull. Det är uppriktig skräck och ibland börjar de nästan gråta. Strax kommer de tillbaka med tårarna hängande längst ut på de långa ögonfransarna och ber om mer.
____________________________________________________________________
Och jag har starka kopplingar till krokodiler, som ni vet. När jag var i Belgien med Lönnroths hade jag dagliga fighter med Calle. Bland annat fick jag tvinga av honom de smutsiga byxor han hade på sig och pressa ner honom i ett par respektabla sådana, en morgon när vi hade bråttom till skolan. Svettig, arg och flåsande låg han sedan i en hög på sängen, resignerad, och väste:
"Mavcus. Du e en ecklig gammal kjokodil!" Omöjligt att inte dra på munnen vid minnet.
Och självklart odlar jag arvet. Jag blir Cocodrilo så fort tvillingarna kommer i närheten, och de skriker av skräck. Det räcker att jag visar tänderna och morrar så sätter de fart och nästan halkar omkull. Det är uppriktig skräck och ibland börjar de nästan gråta. Strax kommer de tillbaka med tårarna hängande längst ut på de långa ögonfransarna och ber om mer.
____________________________________________________________________
Dolares...
Som jag tidigare nämnt finns två växlingskurser. En för vanligt folk som köper dollar för ungefär 2900-3000 Bs stycket, och en som regeringen tillhandahåller, främst för företag för att stärka dem vid import av utländska varor för 2150 Bs. Vi har en HELTIDSANSTÄLLD kille på företaget som bara sysslar med att sköta kontakten med staten vad gäller inköp och administration av dollar...
Detta landet är fantastiskt. I Sverige skulle folk slå bakut om råvarupriser eller liknande rörde på sig mer än ett par procent. Här kom ett dekret från regeringen som sa att från och med nu kan ni inte längre köpa billiga dollar för import av varor från andra länder utöver Chile och Brasilien.
Ok. På en sekund höjdes våra inköpspriser med 40%. Krismöte och rådslag och idag har hela marknads- och säljavdelningen sprungit runt på stan för att undersöka konkurrenternas åtgärder och vilka prishöjningar vi kan använda oss av för att dämpa fallet. Imorgon måste vi sätta en ny prislista som ska börja gälla från måndag. Helt galet och alldeles underbart!
_____________________________________________________________________
Detta landet är fantastiskt. I Sverige skulle folk slå bakut om råvarupriser eller liknande rörde på sig mer än ett par procent. Här kom ett dekret från regeringen som sa att från och med nu kan ni inte längre köpa billiga dollar för import av varor från andra länder utöver Chile och Brasilien.
Ok. På en sekund höjdes våra inköpspriser med 40%. Krismöte och rådslag och idag har hela marknads- och säljavdelningen sprungit runt på stan för att undersöka konkurrenternas åtgärder och vilka prishöjningar vi kan använda oss av för att dämpa fallet. Imorgon måste vi sätta en ny prislista som ska börja gälla från måndag. Helt galet och alldeles underbart!
_____________________________________________________________________
Reklamkampanjer i december
Lite sent ute var vi allt, men det vägrar jag att ta på mig.
Vi enades om en utlottning i stil med "Kära tomten, jag önskar mig..." och en prisdrive av slaget "Köp en vara och få 15% på ytterligare en...". Och såklart en tävling för alla säljare i butikerna för att dra igång ordentligt. Bäste säljaren i varje butik vinner en resa eller liknande.
Det blev lite höftat men GM Manuel verkade glad och nöjd.
Nu ska vi till att ta itu med vårens kampanjer...
_____________________________________________________________________
Caminata!
Jag har ju inte berättat om mina samhälleliga insatser i Venezuela så här långt.
De har något de kallar för Caminatas, vilket är ett reklamjippo som diverse företag arrangerar, ofta i samarbete med en välgörenhetsorganisation. Du betalar en mindre summa, får en tröja med företagets logga, springer eller går ett visst antal kilometer, och så lottas det ut några produkter från företaget.
I mitt fall var det Colgate som låg bakom. Och ärligt talat, vad tror ni jag köpte för tandkräm senast? Jag funderar på att ordna ett liknande evenemang till våren för Electrolux.
Jag var där med familjen Aguilera och fick ansvaret för 12-årige Juan Diego. Det blev 5 kilometers ålning medelst hasning eftersom killen inte orkade springa mer än 2-3 minuter i stöten innan han fick håll. Och då sprang han ändå bara när det var nedförsbackar...
En avdankad skönhetsdrottning, vilket det finns många av här, är tydligen också standard. Likaså att caminatan går av stapeln mycket tidigt på helgdagar. Vilket inte passar mig så bra. Anledningen är att de skaffar tillstånd att stänga av gatorna där eventet genomförs. Tutande och den samlade vreden hos de bilister som blev stående i kö räckte till två Ringhals.
Och på vägen hem lipade Ricardo, 7 år, oavbrutet eftersom han inte vann någon av de utlottade produkterna. Surprise...
____________________________________________________________________
De har något de kallar för Caminatas, vilket är ett reklamjippo som diverse företag arrangerar, ofta i samarbete med en välgörenhetsorganisation. Du betalar en mindre summa, får en tröja med företagets logga, springer eller går ett visst antal kilometer, och så lottas det ut några produkter från företaget.
I mitt fall var det Colgate som låg bakom. Och ärligt talat, vad tror ni jag köpte för tandkräm senast? Jag funderar på att ordna ett liknande evenemang till våren för Electrolux.
Jag var där med familjen Aguilera och fick ansvaret för 12-årige Juan Diego. Det blev 5 kilometers ålning medelst hasning eftersom killen inte orkade springa mer än 2-3 minuter i stöten innan han fick håll. Och då sprang han ändå bara när det var nedförsbackar...
En avdankad skönhetsdrottning, vilket det finns många av här, är tydligen också standard. Likaså att caminatan går av stapeln mycket tidigt på helgdagar. Vilket inte passar mig så bra. Anledningen är att de skaffar tillstånd att stänga av gatorna där eventet genomförs. Tutande och den samlade vreden hos de bilister som blev stående i kö räckte till två Ringhals.
Och på vägen hem lipade Ricardo, 7 år, oavbrutet eftersom han inte vann någon av de utlottade produkterna. Surprise...
____________________________________________________________________
Monday, November 06, 2006
Tempur och Hästens!
6/11 2006
Idag presenterade Manuel (the boss) en kille som skulle börja importera Tempurmadrasser. Det visade sig att han pluggat med Maria Estrella och haft Luis som föreläsare... Dvärgen är en liten värd.
Jag tipsade om Hästens sängar och vi skulle se om vi inte kunde etablera en kontakt med Sverige. De har ju för tusan varit mina kunder!
______________________________________________________________________
Idag presenterade Manuel (the boss) en kille som skulle börja importera Tempurmadrasser. Det visade sig att han pluggat med Maria Estrella och haft Luis som föreläsare... Dvärgen är en liten värd.
Jag tipsade om Hästens sängar och vi skulle se om vi inte kunde etablera en kontakt med Sverige. De har ju för tusan varit mina kunder!
______________________________________________________________________
Föreläsning
6/11 2006
Idag på morgonen körde jag ett race med sälj och ledarskap för att i korta drag visa hur vi kan utveckla organisationen. Självklart var ingen på plats när vi skulle börja så jag fick gå runt och dra med alla. Jag bad alla att stänga av telefonerna och alla nickade men självklart ringde telefonerna hela tiden och folk gick ut och pratade...
Utöver dessa för en svensk ofattbara händelserna gick dragningen bra. Trots att jag höll den på spanska. Jag blåste dem av stolarna och de ville ha mer, både för sig själva och för resten av organisationen.
Vi ska ha möte så snart som möjligt för att inkorporera mina tankar i de nuvarande förändringsprocesserna.
Lite spänt kan det nog bli mellan mig och säljchefen eftersom han inte har någon vidare koll på sälj. Han är mer av en administratör för de andra säljarna och tycker om att vara med i tidningen. Än så länge inga problem och jag håller en låg profil, vilket ligger i min natur... ;-)
Idag på morgonen körde jag ett race med sälj och ledarskap för att i korta drag visa hur vi kan utveckla organisationen. Självklart var ingen på plats när vi skulle börja så jag fick gå runt och dra med alla. Jag bad alla att stänga av telefonerna och alla nickade men självklart ringde telefonerna hela tiden och folk gick ut och pratade...
Utöver dessa för en svensk ofattbara händelserna gick dragningen bra. Trots att jag höll den på spanska. Jag blåste dem av stolarna och de ville ha mer, både för sig själva och för resten av organisationen.
Vi ska ha möte så snart som möjligt för att inkorporera mina tankar i de nuvarande förändringsprocesserna.
Lite spänt kan det nog bli mellan mig och säljchefen eftersom han inte har någon vidare koll på sälj. Han är mer av en administratör för de andra säljarna och tycker om att vara med i tidningen. Än så länge inga problem och jag håller en låg profil, vilket ligger i min natur... ;-)
Futballitos
6/11 2006
Minifotboll. Som spelas på små handbollsplaner med betongliknande underlag. Bollen är stor som en handboll, studsar ingenting och är tung.
Spelet har förändrats mycket sedan 2002. Nu är det mycket tramp på bollen, snurra hit och dit, översteg i massor och så tappar de bollen. Mycket ineffektivt, men ganska snyggt när de lyckas. Det är sorgligt att märka, men jag börjar bli långsammare. Eller kanske är det latare. Här har jag gått i hela mitt liv och trott att det där som händer andra inte kommer att hända mig. Nåja, jag har fortfarande inte blivit desillusionerad vad gäller min övertygelse att jag inte kommer att bli rynkig!
Men ärligt talat är det lättare att spela fotboll nu. Snabbt och enkelt. Välplacerat och avvägt. Dribbla ifrån istället för att dribbla av. Det ser inte så spektakulärt ut vid första anblicken men det ger effekt, ett stabilt försvar, vilket behövs när de flesta inte skulle få för sig att jobba hem över mittlinjen. Men ibland är lite tröttsamt att försöka väggpassa med smala killar i falska Barcelonatröjor när de bara snurrar bort sig själva och vägrar spela enkelt.
_________________________________________________________________________
Minifotboll. Som spelas på små handbollsplaner med betongliknande underlag. Bollen är stor som en handboll, studsar ingenting och är tung.
Spelet har förändrats mycket sedan 2002. Nu är det mycket tramp på bollen, snurra hit och dit, översteg i massor och så tappar de bollen. Mycket ineffektivt, men ganska snyggt när de lyckas. Det är sorgligt att märka, men jag börjar bli långsammare. Eller kanske är det latare. Här har jag gått i hela mitt liv och trott att det där som händer andra inte kommer att hända mig. Nåja, jag har fortfarande inte blivit desillusionerad vad gäller min övertygelse att jag inte kommer att bli rynkig!
Men ärligt talat är det lättare att spela fotboll nu. Snabbt och enkelt. Välplacerat och avvägt. Dribbla ifrån istället för att dribbla av. Det ser inte så spektakulärt ut vid första anblicken men det ger effekt, ett stabilt försvar, vilket behövs när de flesta inte skulle få för sig att jobba hem över mittlinjen. Men ibland är lite tröttsamt att försöka väggpassa med smala killar i falska Barcelonatröjor när de bara snurrar bort sig själva och vägrar spela enkelt.
_________________________________________________________________________
Luis lägenhet
6/11 2006
Ojojoj… snacka om grym. Det kommer att bli hur häftigt som helst när det är klart. Jag tror de är tre månader sena redan och Maria har inget hår kvar att slita. Arkitekt och byggherre lovar runt och håller kaffefilter. De vet inte hur många gånger deadlinen flyttats fram. Nu hoppas de kunna flytta in före jul.
Speciellt trädgården tror jag kommer att bli fantastisk. De har höga murar runt hela alltet, och murarna har de klätt med bambu! Hög bambu, så det ser nästan ut som en flotte som lutats mot muren. Och den ska belysas underifrån vilket kommer att skapa ordentlig djungelstämning. För att bambun inte ska angripas av insikter har den marinerats i tre olika sorters gift. I tre månader…
_________________________________________________________________________
Ojojoj… snacka om grym. Det kommer att bli hur häftigt som helst när det är klart. Jag tror de är tre månader sena redan och Maria har inget hår kvar att slita. Arkitekt och byggherre lovar runt och håller kaffefilter. De vet inte hur många gånger deadlinen flyttats fram. Nu hoppas de kunna flytta in före jul.
Speciellt trädgården tror jag kommer att bli fantastisk. De har höga murar runt hela alltet, och murarna har de klätt med bambu! Hög bambu, så det ser nästan ut som en flotte som lutats mot muren. Och den ska belysas underifrån vilket kommer att skapa ordentlig djungelstämning. För att bambun inte ska angripas av insikter har den marinerats i tre olika sorters gift. I tre månader…
_________________________________________________________________________
Brödrafolkets väl
5/11
Idag på gatan sprang jag på två norrmän. En tjej som jobbade på ambassaden och en kille som faktiskt jobbade för en statlig institution och hjälpte dem att implentera Linux i Venezuela. För Windows kommer från USA. Förra månaden hade han inte fått någon lön. Det är tydligen inte helt ovanligt.
Han letade annat jobb och jag ska se om jag inte kan fixa ihop honom med Sankilampi, de är ju i samma bransch.
Kul att få prata lite svenska och få lite känningar i stan.
_________________________________________________________________________
Idag på gatan sprang jag på två norrmän. En tjej som jobbade på ambassaden och en kille som faktiskt jobbade för en statlig institution och hjälpte dem att implentera Linux i Venezuela. För Windows kommer från USA. Förra månaden hade han inte fått någon lön. Det är tydligen inte helt ovanligt.
Han letade annat jobb och jag ska se om jag inte kan fixa ihop honom med Sankilampi, de är ju i samma bransch.
Kul att få prata lite svenska och få lite känningar i stan.
_________________________________________________________________________
Presidentiella åtgärder förresten…
5/11 2006
Visste ni att Chavez har tagit över en icke ansenlig del av Argentinas statsskuld. Och han har gjort Ecuador samma tjänst. I sann bolivariansk anda. Tipsa Fredrik Reinfeldt!
Sen skänker han stora summor pengar till USA och Japan av alla länder, för att ta ett par exempel. Ägnat åt att rena floder, bygga vägar, ge billig olja till kalla områden etc. Beundransvärda ändamål, i all ära, men det känns konstigt när 70% av befolkningen i Venezuela lever i fattigdom och landet kryllar med upprustningsbehov och halvfärdiga projekt som ligger i träda på obestämd tid.
Men han är inte korkad den gode Chavez. Bland annat har han sett till att det är en ordentlig uppförsbacke för oppositionen att få jobb i statlig regi. Och eftersom oppositionen är den bildade delen av befolkningen besätts offentliga poster med lycksökare, konfliktbenägna och hämndlystna, outbildade och mer eller mindre fanatiker.
En annan smart idé som fler länder borde ta efter är att förbjuda alla som jobbar inom staten att rösta på någon annan än den sittande presidenten. Och om de ändå röstar på någon annan får de sparken. Och jag ljuger inte! Det är dagens sanning. Sådana åtgärder är såklart bara genomförbara om det går att undersöka vem som röstade på vad. Och det gör det enligt min kollega Marianela. Förra folkomröstningen knappade hon in sitt ID-nummer på Internet och fick fram sina uppgifter samt vad hon röstat! Skendemokrati.
_________________________________________________________________________
Visste ni att Chavez har tagit över en icke ansenlig del av Argentinas statsskuld. Och han har gjort Ecuador samma tjänst. I sann bolivariansk anda. Tipsa Fredrik Reinfeldt!
Sen skänker han stora summor pengar till USA och Japan av alla länder, för att ta ett par exempel. Ägnat åt att rena floder, bygga vägar, ge billig olja till kalla områden etc. Beundransvärda ändamål, i all ära, men det känns konstigt när 70% av befolkningen i Venezuela lever i fattigdom och landet kryllar med upprustningsbehov och halvfärdiga projekt som ligger i träda på obestämd tid.
Men han är inte korkad den gode Chavez. Bland annat har han sett till att det är en ordentlig uppförsbacke för oppositionen att få jobb i statlig regi. Och eftersom oppositionen är den bildade delen av befolkningen besätts offentliga poster med lycksökare, konfliktbenägna och hämndlystna, outbildade och mer eller mindre fanatiker.
En annan smart idé som fler länder borde ta efter är att förbjuda alla som jobbar inom staten att rösta på någon annan än den sittande presidenten. Och om de ändå röstar på någon annan får de sparken. Och jag ljuger inte! Det är dagens sanning. Sådana åtgärder är såklart bara genomförbara om det går att undersöka vem som röstade på vad. Och det gör det enligt min kollega Marianela. Förra folkomröstningen knappade hon in sitt ID-nummer på Internet och fick fram sina uppgifter samt vad hon röstat! Skendemokrati.
_________________________________________________________________________
Röstresurser I
4/11 2006
Det är val här den 3:e december. Därav titeln…
Folk har börjat förbereda sig för krig. Företagen, även vi, upprättar katastrofplaner och logistik så att arbetet kan fortsätta om vi inte kan gå ut och därmed tvingas jobba hemifrån. Folk börjar bunkra vatten, mat och stearinljus. Och jag ljuger inte. Men det är enligt uppgift från Luis helt lugnt. Det enda som kan provocera fram oroligheter är om Chavez förlorar. Och det gör han inte. Men ju närmare valdagen vi kommer desto mer intalar sig oppositionen att de har en chans. Journalisterna gör sitt till för att underblåsa stämningen. Häromdagen publicerade en tidning en helt fejkad intervju med Luis där de drog sina egna slutsatser. Och Luis har inte ens träffat tidningen.
2002 fanns det chans att ändra saker och ting. Då hade Chavez 70% av folket mot sig, varpå han skyndade sig att vräka bröd och skådespel över folket. Han har inrättat ett utbildningsväsende som ger titlar till vem som än vill ha dem, vilket leder till utbildningsinflation och ännu större besvikelser med tiden. Men de fattiga blir stolta över sina diplom och höjer sin president till skyarna.
De flesta presidentiella åtgärderna handlar om att kalka de försurade sjöarna. Det ser bra ut och folk håller tyst för tillfället. Men de grundläggande problemen finns kvar. En dag i Parque del Este tog vi en kort paus i fotbollsspelandet. Utan att fråga antog jag att de flesta spelarna var chavister men jag vågade mig ändå på att fråga vad som skulle hända den dag oljan tar slut, nu när ingenting byggs för framtiden. ”Äsch, det bekymrar inte vi oss om, då är vi borta för länge sen.”
Det är ett praktexempel på att människans otillräcklighet och kortsiktiga fokus ibland gör demokratin till ett tveeggat vapen.
_________________________________________________________________________
Det är val här den 3:e december. Därav titeln…
Folk har börjat förbereda sig för krig. Företagen, även vi, upprättar katastrofplaner och logistik så att arbetet kan fortsätta om vi inte kan gå ut och därmed tvingas jobba hemifrån. Folk börjar bunkra vatten, mat och stearinljus. Och jag ljuger inte. Men det är enligt uppgift från Luis helt lugnt. Det enda som kan provocera fram oroligheter är om Chavez förlorar. Och det gör han inte. Men ju närmare valdagen vi kommer desto mer intalar sig oppositionen att de har en chans. Journalisterna gör sitt till för att underblåsa stämningen. Häromdagen publicerade en tidning en helt fejkad intervju med Luis där de drog sina egna slutsatser. Och Luis har inte ens träffat tidningen.
2002 fanns det chans att ändra saker och ting. Då hade Chavez 70% av folket mot sig, varpå han skyndade sig att vräka bröd och skådespel över folket. Han har inrättat ett utbildningsväsende som ger titlar till vem som än vill ha dem, vilket leder till utbildningsinflation och ännu större besvikelser med tiden. Men de fattiga blir stolta över sina diplom och höjer sin president till skyarna.
De flesta presidentiella åtgärderna handlar om att kalka de försurade sjöarna. Det ser bra ut och folk håller tyst för tillfället. Men de grundläggande problemen finns kvar. En dag i Parque del Este tog vi en kort paus i fotbollsspelandet. Utan att fråga antog jag att de flesta spelarna var chavister men jag vågade mig ändå på att fråga vad som skulle hända den dag oljan tar slut, nu när ingenting byggs för framtiden. ”Äsch, det bekymrar inte vi oss om, då är vi borta för länge sen.”
Det är ett praktexempel på att människans otillräcklighet och kortsiktiga fokus ibland gör demokratin till ett tveeggat vapen.
_________________________________________________________________________
Röstresurser II
”Vi sitter i samma bil, vi sitter i samma bil…”
Grym. Redan efter två genomlyssningar. Men jag kan fortfarande inte sjunga med. Och rösten blir sliten efter bara några minuters pratande. Förbannade stämband. Jag undrar om jag kan få det klassat som arbetsskada?
_________________________________________________________________________
Grym. Redan efter två genomlyssningar. Men jag kan fortfarande inte sjunga med. Och rösten blir sliten efter bara några minuters pratande. Förbannade stämband. Jag undrar om jag kan få det klassat som arbetsskada?
_________________________________________________________________________
Friday, November 03, 2006
Byråkrati
Som om de inte hade något annat att göra!
För att jag ska få mitt working visa krävs en hel del. Varav hälften inte tjänar något till. Och andra hälften tillkommer som krav under färdens gång...
Inledningsvis behövde de en kopia av mitt pass, som den venezuelanska ambassaden skulle ha stämplat för att äkteheten skulle garanteras! Annars trodde de inte att mitt pass var äkta. Visst ja, körkortet skulle finnas med på kopian... Uppenbarligen skulle de räcka.
Väl här ville de emellertid även ha en kopia på mitt utbildningsbevis. Och vad ska de ha det till? Får jag inte jobba här annars, om jag inte har utbildningsbevis? Jag kan skicka vad tusan som helst och de har ändå ingen koll.
Ett par dagar senare ville de ha kopior på mitt pass igen. Och den här gången skulle det vara på ALLA sidorna i passet. "Men de är tomma." försökte jag. "Titta på datumet, det är utfärdat bara någon vecka innan jag kom hit."
Tro det eller ej, sen ville de också ha mitt CV! I vilket jag kan skriva vad tusan som helst! Och det är inte ok på engelska. Men tro inte att jag kan översätta det själv. Det måste vara en certifierad översättare! Man tror knappt sina öron. Jag har skrivit ett CV, som kan innehålla mina feberfantasier, men översättningen måste vara korrekt och äkthetsintygad...
Sen har jag nog under processens gång skrivit under säkert 10 dokument. De vet nog inte var de ska göra av alla sina oljepengar och försöker hålla igång administrationen så de ska få behålla jobben.
____________________________________________________________________
För att jag ska få mitt working visa krävs en hel del. Varav hälften inte tjänar något till. Och andra hälften tillkommer som krav under färdens gång...
Inledningsvis behövde de en kopia av mitt pass, som den venezuelanska ambassaden skulle ha stämplat för att äkteheten skulle garanteras! Annars trodde de inte att mitt pass var äkta. Visst ja, körkortet skulle finnas med på kopian... Uppenbarligen skulle de räcka.
Väl här ville de emellertid även ha en kopia på mitt utbildningsbevis. Och vad ska de ha det till? Får jag inte jobba här annars, om jag inte har utbildningsbevis? Jag kan skicka vad tusan som helst och de har ändå ingen koll.
Ett par dagar senare ville de ha kopior på mitt pass igen. Och den här gången skulle det vara på ALLA sidorna i passet. "Men de är tomma." försökte jag. "Titta på datumet, det är utfärdat bara någon vecka innan jag kom hit."
Tro det eller ej, sen ville de också ha mitt CV! I vilket jag kan skriva vad tusan som helst! Och det är inte ok på engelska. Men tro inte att jag kan översätta det själv. Det måste vara en certifierad översättare! Man tror knappt sina öron. Jag har skrivit ett CV, som kan innehålla mina feberfantasier, men översättningen måste vara korrekt och äkthetsintygad...
Sen har jag nog under processens gång skrivit under säkert 10 dokument. De vet nog inte var de ska göra av alla sina oljepengar och försöker hålla igång administrationen så de ska få behålla jobben.
____________________________________________________________________
Dofter
3/11 2006
Antar att dofterna känns närvarande på ett annat sätt här än i Sverige på grund av värmen och den fuktiga luften. Att ta sig till jobbet är en orgie av nasala intryck.
Att komma ut från byggnaden i fräscha Altamira är fantastiskt. Bara några hundra meter från berget Avila och dess regnskog. Ingen direkt närliggande trafik. Ljummen luft som doftar vatten och svagt av grodor. Bara någon kilometer därifrån ligger Altamira Plaza där jag tar en fullpackad metro som luktar som tunnelbanor brukar göra. Men det är varmt, mycket varmt, på perrongen.
Promenaden från Chacaito till Las Mercedes där jag jobbar tar 15 minuter och idag ackompanjerades den av ett mycket lätt och stilla regn som effektivt kyler av staden. Jag höll normal promenadtakt och svettades nästan inte alls. Dessa 15 minuter stinker dock av avgaser, som om jag hela tiden stod bredvid en svensk buss på tomgång. Mina lungor kommer att få ärr för livet...
Att passera under viadukten som skiljer Chacaito från Las Mercedes är som att gå in i en grötig dimma av urinstank. Det är helt sjukt. Kornigt. Himmelriket några snabba steg senare är de små vagnarna där skruttiga gubbar säljer färskpressad lime- och apelsinjuice. Så enkelt det är att manipulera människans sinne med dofter.
____________________________________________________________________
Antar att dofterna känns närvarande på ett annat sätt här än i Sverige på grund av värmen och den fuktiga luften. Att ta sig till jobbet är en orgie av nasala intryck.
Att komma ut från byggnaden i fräscha Altamira är fantastiskt. Bara några hundra meter från berget Avila och dess regnskog. Ingen direkt närliggande trafik. Ljummen luft som doftar vatten och svagt av grodor. Bara någon kilometer därifrån ligger Altamira Plaza där jag tar en fullpackad metro som luktar som tunnelbanor brukar göra. Men det är varmt, mycket varmt, på perrongen.
Promenaden från Chacaito till Las Mercedes där jag jobbar tar 15 minuter och idag ackompanjerades den av ett mycket lätt och stilla regn som effektivt kyler av staden. Jag höll normal promenadtakt och svettades nästan inte alls. Dessa 15 minuter stinker dock av avgaser, som om jag hela tiden stod bredvid en svensk buss på tomgång. Mina lungor kommer att få ärr för livet...
Att passera under viadukten som skiljer Chacaito från Las Mercedes är som att gå in i en grötig dimma av urinstank. Det är helt sjukt. Kornigt. Himmelriket några snabba steg senare är de små vagnarna där skruttiga gubbar säljer färskpressad lime- och apelsinjuice. Så enkelt det är att manipulera människans sinne med dofter.
____________________________________________________________________
Effekt!
3/11 2006
I morse var det annat ljud i skällan. Chauffören Nino flög upp i givakt när jag kom in i köket och Luz glodde under lugg men skötte sig exemplariskt. Distans verkar vara det enda sättet att upprätthålla "disciplinen". Tyvärr.
Jag har sagt det förut men det är enorm skillnade mellan människor här. Och det är inte bara de sociala murarna som håller dem åtskilda utan även mentaliteten, sättet att vara. Det går helt enkelt inte att prata och diskutera på samma sätt med socialklass D och E. Bildningsnivån är så låg och omgivningens påverkan har varit så intensiv att de inte har samma referensramar som vi. Det går inte att förklara vissa saker för dem och de har inte tillräckligt med förståelse eller ord för att förklara vissa saker för mig. De kan inte estimera korrekt, kan inte ge exempel eller förklara ord eller uttryck eftersom de inte har någon bakomliggande förståelse för orden. För dem är det bara ljud som har en mening. De vet inte vad som ligger bakom, känner inte ordens eller språkets ursprung, dess dubbla meningar eller liknande. Oerhört intressant.
____________________________________________________________________
I morse var det annat ljud i skällan. Chauffören Nino flög upp i givakt när jag kom in i köket och Luz glodde under lugg men skötte sig exemplariskt. Distans verkar vara det enda sättet att upprätthålla "disciplinen". Tyvärr.
Jag har sagt det förut men det är enorm skillnade mellan människor här. Och det är inte bara de sociala murarna som håller dem åtskilda utan även mentaliteten, sättet att vara. Det går helt enkelt inte att prata och diskutera på samma sätt med socialklass D och E. Bildningsnivån är så låg och omgivningens påverkan har varit så intensiv att de inte har samma referensramar som vi. Det går inte att förklara vissa saker för dem och de har inte tillräckligt med förståelse eller ord för att förklara vissa saker för mig. De kan inte estimera korrekt, kan inte ge exempel eller förklara ord eller uttryck eftersom de inte har någon bakomliggande förståelse för orden. För dem är det bara ljud som har en mening. De vet inte vad som ligger bakom, känner inte ordens eller språkets ursprung, dess dubbla meningar eller liknande. Oerhört intressant.
____________________________________________________________________
Fiesta!
3/11 2006
Härlig fest igår! Hela företaget var där, utom promotors, lagerpersonalen som finns på annan ort och utsocknes säljare.
Folk är så sköna här. I Sverige när någon ansluter till en fest så höjer en och annan handen till hälsning eller går den nyanlände laget runt och skakar pliktskyldigast hand. Här tjuter folk som besatta, klappar händer eller gör vågen! Och de är inte ens fulla...
Vet inte hur många flaskor 18-årig Chivas som gick åt eller hur många salsa- och merenguelektioner jag fick men det var förbannat trevligt. Även om flera av tjejerna luktade starkt av svett, vilket var oväntat i ett land som detta, där invånarna lägger mest pengar per capita på skönhetsvård och operationer.
______________________________________________________________________
Härlig fest igår! Hela företaget var där, utom promotors, lagerpersonalen som finns på annan ort och utsocknes säljare.
Folk är så sköna här. I Sverige när någon ansluter till en fest så höjer en och annan handen till hälsning eller går den nyanlände laget runt och skakar pliktskyldigast hand. Här tjuter folk som besatta, klappar händer eller gör vågen! Och de är inte ens fulla...
Vet inte hur många flaskor 18-årig Chivas som gick åt eller hur många salsa- och merenguelektioner jag fick men det var förbannat trevligt. Även om flera av tjejerna luktade starkt av svett, vilket var oväntat i ett land som detta, där invånarna lägger mest pengar per capita på skönhetsvård och operationer.
______________________________________________________________________
Thursday, November 02, 2006
Barn med cancer
2/11 2006
Idag besökte jag en stiftelse som hjälper barn med cancer. Vi har gjort en kampanj med en detaljhandelskedja där en del av det som säljs av våra produkter går till stiftelsen. Vi kör TV-reklam, posters, radio och hela baletten.
I Venezuela är det en del av företagens sociala ansvar att stötta de svaga och utsatta eftersom samhällsstrukturen inte klarar att täcka alla behov. Detta var dock första gången någonsin som Elux gjorde något liknande i Venezuela!
Därefter åkte jag och min andra kategorichef, Marianela, till en butik i samma detaljhandel för att träna butikspersonalen i produktkunskap. Och det var verkligen produktkunskap, inte direkt färdigheter. Och det var definitivt bara VAD. Inte så mycket VARFÖR och HUR... Det finns en hel del att förbättra i strukturen och innehållet vilket såklart är kul.
Nu ska vi på restaurang för en avskedsmiddag av förre ekonomichefen. Jag har tagit med Marabou Apelsinkrokant, alla jag har kvar, för att jag inte ska äta upp dem själv...
____________________________________________________________________
Idag besökte jag en stiftelse som hjälper barn med cancer. Vi har gjort en kampanj med en detaljhandelskedja där en del av det som säljs av våra produkter går till stiftelsen. Vi kör TV-reklam, posters, radio och hela baletten.
I Venezuela är det en del av företagens sociala ansvar att stötta de svaga och utsatta eftersom samhällsstrukturen inte klarar att täcka alla behov. Detta var dock första gången någonsin som Elux gjorde något liknande i Venezuela!
Därefter åkte jag och min andra kategorichef, Marianela, till en butik i samma detaljhandel för att träna butikspersonalen i produktkunskap. Och det var verkligen produktkunskap, inte direkt färdigheter. Och det var definitivt bara VAD. Inte så mycket VARFÖR och HUR... Det finns en hel del att förbättra i strukturen och innehållet vilket såklart är kul.
Nu ska vi på restaurang för en avskedsmiddag av förre ekonomichefen. Jag har tagit med Marabou Apelsinkrokant, alla jag har kvar, för att jag inte ska äta upp dem själv...
____________________________________________________________________
Otro mundo...
2/11 2006
Den nya barnflickan och jag var de enda som var hemma igår kväll. Jag har inte pratat så mycket med henne men jag hörde hur hon ringde till sin familj i Colombia igår. Hon var oerhört ledsen och grät. När hon kom ut pratade vi lite och hon gav mig hela historien.
För tre år sedan dog hennes man i cancer och lämnade henne med två barn. I Colombia finns knappt några jobb så hon letade sig till Venezuela och fick jobb hos Luis och Maria, men familjen är kvar... Hon lider oerhört men glädjer sig över att barnen kommer över till jul. Hon hoppas att de ska kunna stanna men för att det ska fungera vill hon hitta ett annat jobb, vilket hon inte sagt till någon annan. I Colombia hade hon ett någorlunda kvalificerat arbete men här är hon i samhällets absoluta bottenskikt. Eftersom det inte fanns några alternativ i Colombia längre, det är i stort sätt enbart nepotism och kontakter som krävs för att få jobb där tydligen.
Hon kände nog att hon sagt för mycket så hon fick mig att svära på att inte berätta, vilket jag lovade på villkor att hon skulle säga till i god tid innan hon slutade så det går att hitta ersättare i tid.
____________________________________________________________________
Den nya barnflickan och jag var de enda som var hemma igår kväll. Jag har inte pratat så mycket med henne men jag hörde hur hon ringde till sin familj i Colombia igår. Hon var oerhört ledsen och grät. När hon kom ut pratade vi lite och hon gav mig hela historien.
För tre år sedan dog hennes man i cancer och lämnade henne med två barn. I Colombia finns knappt några jobb så hon letade sig till Venezuela och fick jobb hos Luis och Maria, men familjen är kvar... Hon lider oerhört men glädjer sig över att barnen kommer över till jul. Hon hoppas att de ska kunna stanna men för att det ska fungera vill hon hitta ett annat jobb, vilket hon inte sagt till någon annan. I Colombia hade hon ett någorlunda kvalificerat arbete men här är hon i samhällets absoluta bottenskikt. Eftersom det inte fanns några alternativ i Colombia längre, det är i stort sätt enbart nepotism och kontakter som krävs för att få jobb där tydligen.
Hon kände nog att hon sagt för mycket så hon fick mig att svära på att inte berätta, vilket jag lovade på villkor att hon skulle säga till i god tid innan hon slutade så det går att hitta ersättare i tid.
____________________________________________________________________
Husbonde och tjänstefolk
2/11 2006
Något mycket intressant hände idag. Jag antar att jag gjort fel från början... Jag har svårt att INTE behandla tjänstefolket som jag behandlar övriga människor. Jag skojar alltid med dem, pratar med dem om allmänna saker och behandlar dem som jämlikar.
Luis, Juan och alla de andra har ett mycket mer reserverat förhållningssätt till dem, som om de vore på restaurang.
Jag var ensam hemma i morse, utöver de anställda, och stämningen var hög. På något sätt var Luis frånvaro en signal om att råttorna kunde dansa på bordet en smula. Det inbegrep ett ganska burleskt språk som kom att inbegripa mig. Utan att gå in på detaljer upplevde jag det som att de testade gränser med mig, vilket kändes olustigt, speciellt eftersom jag inte behärskar språket. En sådan sak skulle de aldrig få för sig i relation till någon annan, och jag har förmodligen bjudit in till det. Kanske är det så illa att umgänget i de lägre klasserna är av det här slaget?
Hur som helst fann jag det bäst att avbryta så fort som möjligt och markerade tydligt att det visst var ok att skoja men den typen av kommunikation var över gränsen. Därefter inga leenden och mer direkta kommandon. Chauffören Nino hoppade till när jag kort och enkelt beställde skjuts på stubinen till jobbet och Luz kröp ihop en smula när hon försökte skämta bort det hela och jag på ett tydligt sätt höll kvar konversationen vid mitt missnöje. Well, tråkigt om det inte går att vara vänskaplig men en nyttig lärdom.
____________________________________________________________________
Något mycket intressant hände idag. Jag antar att jag gjort fel från början... Jag har svårt att INTE behandla tjänstefolket som jag behandlar övriga människor. Jag skojar alltid med dem, pratar med dem om allmänna saker och behandlar dem som jämlikar.
Luis, Juan och alla de andra har ett mycket mer reserverat förhållningssätt till dem, som om de vore på restaurang.
Jag var ensam hemma i morse, utöver de anställda, och stämningen var hög. På något sätt var Luis frånvaro en signal om att råttorna kunde dansa på bordet en smula. Det inbegrep ett ganska burleskt språk som kom att inbegripa mig. Utan att gå in på detaljer upplevde jag det som att de testade gränser med mig, vilket kändes olustigt, speciellt eftersom jag inte behärskar språket. En sådan sak skulle de aldrig få för sig i relation till någon annan, och jag har förmodligen bjudit in till det. Kanske är det så illa att umgänget i de lägre klasserna är av det här slaget?
Hur som helst fann jag det bäst att avbryta så fort som möjligt och markerade tydligt att det visst var ok att skoja men den typen av kommunikation var över gränsen. Därefter inga leenden och mer direkta kommandon. Chauffören Nino hoppade till när jag kort och enkelt beställde skjuts på stubinen till jobbet och Luz kröp ihop en smula när hon försökte skämta bort det hela och jag på ett tydligt sätt höll kvar konversationen vid mitt missnöje. Well, tråkigt om det inte går att vara vänskaplig men en nyttig lärdom.
____________________________________________________________________
Wednesday, November 01, 2006
2006-10
____________________________________________________________________
Ankomst
En timme försenad landade jag i ett Caracas som inte riktigt var sig likt. Att gå av planet var som vanligt att gå in i en dusch där någon spolat skålhett vatten i en kvart men det som var annorlunda var att passkontrollen tog 5 minuter istället för 55.
Min chaufför och jag tillbringade nära 4 timmar i bilen till Caracas. Det brukar ta max en timme. Alla säger att regnandet som lamslagit(!) trafiken varje dag i en vecka är högst ovanligt. Och bron är fortfarande inte lagad varför bilarna knappt kryper fram.
Juan Ernesto Aguilera och hans familj har tagit hand om mig och låter mig bo på deras soffa. De tre barnen i familjen tycker om mig och det är slående hur mycket mer taktila människor är här. De kramas och putsar varandra hela tiden. En annan intressant sak är att vuxna människor är väldigt avslappnade i jämförelse med svenskar. Det är ingen som höjer på ögonbrynen om någon spelar pajas eller spexar, oavsett ålder eller yrke. Väldigt lättsamt umgänge och ingen prestige som behöver vaktas.
____________________________________________________________________
Småkryp
Varje kväll vid skymningen kommer den. Den osynliga döden. Dessa förbannade myggor. Först förstod jag inte vad det var som kliade, trodde jag fått något sorts utslag, men på morgonen i spegeln såg jag ut som om jag rullat mig i brännässlor. Två sorter finns de. En synlig sort som ser ut som små muskulösa svenska myggor med korta ben och vingar. Mycket varska. Skulle aldrig slå sig ner om de inte var säkra på att offret antingen sov eller var förlamat. Omöjliga att få tag på men ständig rörelse håller dem på avstånd. En osynlig sort som jag av förklarliga skäl inte kan beskriva. Någon har jämfört dem med bläckprickar som sticker till och sedan är borta. Kanske en legend.
____________________________________________________________________
Jobbet
Jobbet är grymt! Jag behövde bara visa mig så rullades röda mattan ut. De är oerhört tillmötesgående och tjänstvilliga. Jag bad om en skrivtavla och dagen efter installerades den. Varje morgon och eftermiddag kommer kaffedamen in och ger mig kaffe på precis det sätt jag vill ha det. Tre medarbetare på min avdelning och vi ska hitta en till. Den bäst betalda tjänar omkring 700 dollar i månaden… Minimilönen är strax under 200 dollar i månaden och det är vad alla mina 20 butikspromotors tjänar. Jag fattar inte hur de överlever. Speciellt inte med tanke på att de lägenheter jag tittar på kostar omkring 1000 dollar i månaden och att det inte alls är extremt billigt att leva här. Visserligen har jag bara koll på de lite fräschare områdena.
Första veckan är introduktion. Jag har gått varvet runt på alla avdelningar, tittat på lagret, träffat kunder, gått igenom produktsortimentet och fått mitt bankkonto. Det sjuka är att jag inte kan ta ut pengar i automater ännu. Anledningen är att om jag inte trycker på knapparna tillräckligt fort så avbryts transaktionen. Jag hinner inte läsa och fatta beslut innan skiten piper högt och ber mig dra åt helvete.
____________________________________________________________________
Transportera sig
Om jag ska ha ett fordon här blir det motorcykel. Bil kommer inte på fråga. Det är fascinerande hur toleranta de är i trafiken. De skär av varandra kors och tvärs och ingen rör en min. I Sverige hade det blivit handgemäng för mindre. Men de enda som kommer fram är tvåhjulingar. Förra året såldes en halv miljon bilar i Caracas på 26 miljoner invånare. Och inte en enda skrotades. När sen bensinen kostar mindre än vatten, cirka 25 öre litern, och det är relativt farligt att promenera på kvällarna, så är det inte konstigt att alla tar bilen. Fattas bara att det korkar igen på vägarna. Riktigt jobbigt på dagarna när solen står på och avgasen lägger sig som en äcklig filt över hela själen. Solen är faktiskt tuff. Skuggan däremot är grym, 28 grader och ständig svag bris. Nams!
Så Juan har en motorcykel som han kör mig med ibland. Det är en enda lång nära-döden- upplevelse. Att kryssa mellan skramlande bilar och dånande bussar där trafikljusen fungerar mest som dekoration, röken bokstavligen står som svarta strutar ur skrothögarnas avgasrör och trafikpoliser står som semaforer och vinkar spastiskt är en upplevelse. Och en fantastisk sådan. På kvällarna är det underbart, när trafiken lättar en smula, solen är borta, det är mörkt och vi gasar på. En ljum vind i ansiktet, ojämnheter i vägarna och ett stelt dödsföraktande flin på läpparna. Vi tankar och ger mer dricks än vad bensinen kostar.
____________________________________________________________________
Att åka buss.
Små och gamla men alltid med stereo som pumpar salsa. Låtar som inte går att skilja från varandra. Jag vägrar att gå in i bussarna. Jag hade flutit bort. Speciellt efter jobbet när bussarna är sprängfyllda. Well, då KAN jag inte gå in i bussen eftersom uttrycket som packade sillar är en extrem underdrift. Jag står på trappan istället, hänger mig ut och låter vinden vina, låtsas inte förstå när du vill ha in mig i bussen. Sen betalar jag till och med för denna misshandel. Det hutlösa priset av 2 kronor. 8 liter bensin!
Lägenheter
Denna bostadsmarknad är det underligaste jag varit med om. Ingen vill äga lägenhet eftersom de inte vet vad Chavez ska ta sig till. Hyresmarknaden är således tuff. I början kändes det jobbigt att inte ha eget boende och att det dessutom verkade vara svårt att få tag på något hyfsat. Standarden är usel. Trafiken öronbedövande och möblerna fula. Loly från kontoret åker med mig överallt och kollar på lägenheter. Nu verkar vi ha hittat något hyfsat i Altamira, samma område som Luis bor i = kvalitetsstämpel. Vetter in mot gården, grön utsikt, liten balkong, modern kokvrå, nära till det mesta, tryggt. Men… tyvärr lite dyr och ingen pool… Efter lite förhandlingar med mäklaren, en 60-årig dam som stötte på mig, så kom vi fram till att vi skulle fixa air condition och tvättmaskin till lägenheten för att få en tusenlapp billigare hyra i månaden. Perfekt. Speciellt eftersom jag inte behövde betalar för grejerna utan de blev en present från företaget. Grymt!
____________________________________________________________________
Barnvakt
Inställsamme Marcus har fått sitt straff. Juan och Isabelle skulle på konsert och ringde land och rike runt för att hitta en kompis som Ricardo kunde vara hos under tiden. Inga problem. Jag kan ta hand om honom. Konsert mellan elva och ett. Men Marcus var barnvakt mellan tio och fyra, och så gick hela den söndagen…
Vi hade visserligen ganska trevligt Ricardo och jag. Det innebär att jag kastade honom allt vad jag kunde upp i luften i poolen på klubben. Typ 100 gånger. Och att jag lärde honom att stå på huvudet, att trixa med pengar och att vissla med ett grässtrå. Ändå var ungfan inte nöjd. Sju år och enligt uppgift oerhört intelligent. Oerhört bortskämd också. Serveringspersonalen fick springa som skottspolar mellan restaurangen och vårt bord.;-) Fast det här med intelligent är självklart en tolkningsfråga. Han verkar vara väldigt kreativ och analytisk, helt otroligt faktiskt, men på andra områden fungerar han inte alls. Exempelvis det sexuella. Han springer efter treåringar och verkar väldigt förtjust där han trippar fram å det allra femininaste. Inte heller har han någon rumslig förmåga. Om han välter ner något från ett bord kan han knappt hitta det igen. Och om han skjuter (nåja) iväg en boll utom synhåll så är det kört. Out of sight = out of mind.
Nu är mina axlar röda som kräftor med läppstift. Jag borde vara gammal nog att förstå att solen är stark i närheten av ekvatorn.
____________________________________________________________________
Rostade myror!
Kan ni tro att jag har ätit. Jag var tvungen. Isabelle hade varit på någon typ av kulinarisk mässa och smugglat med en halv stack i väskan. Ricardo mesade som vanligt och ville inte smaka, så jag hade inget val… Det var inga dåliga krigare, stora käkar, precis som de ser ut på film när de ska vara så elaka som möjligt. De smakade lite mjöligt, smuligt. Och lite bränt faktiskt. Torra. Och en odefinierbar kryddstark känsla efteråt. Well, varje erfarenhet är en bra erfarenhet.
____________________________________________________________________
Ny vecka
Min introduktion börjar närma sig sitt slut. Imorgon ska jag få ansvarsområden och arbetsuppgifter specificerade. Vi var en sväng inom det call center vi använder oss av för kundkontakter. De är inte lika långt framme som vi. Att starta ett N-Link här skulle vara en riktig vinstaffär. Över huvud taget att starta business här vore en grym grej med tanke på att arbetskraften är så oerhört billig och varorna ändå relativt högt prissatta. Tänk er att driva en butik med priser som liknar de svenska men med arbetskraft som kostar 1500 kronor i månaden per person! Det är ju helt galet.
Den här ekonomin liknar ingenting. Luis har köpt toalettstolar för 25.000 kronor stycket och det är VÄNTETID på dem. På samma sätt tar det flera månader för att få en ny bil. Jag vet inte varifrån pengarna kommer, vem det är som tjänar dem, för löntagarna gör det iaf inte. Måhända är det alla som driver företag eller alla oljepengar som regeringen spenderar.
Som det ser ut nu ligger bankräntorna på 14-15%. Men det är helt ok för inflationen ligger på samma nivå. Så även om lånet ökar snabbt i omfattning så är värdet på det oförändrat. Vad som däremot är ofattbart är att lönerna verkar ligga stilla trots en sådan inflationstakt…
Vidare väntas en devalvering efter årsskiftet. Luis är tveksam men alla andra tror att den kommer, trots att regeringen har sagt att den inte ska komma. Denna tveksamma och instabila valuta gör all import svår. Så regeringen subventionerar dollar! Det går att köpa dollar för 2150 Bs stycket från regeringen. Men de får inte användas till vad som helst. Exempelvis kan man inte köpa för egen konsumtion. Däremot får Electrolux köpa dollar för inköp av produkter från utlandet. Men inte om vi ska köpa torktumlare. För de räknas som lyxvaror! Vi har ofattbart nog en heltidstjänst som sysslar med allehanda regeringsärenden på kontoret, främst då dollartjafset. På svarta marknaden kostar en dollar för tillfället 2900 Bs. vilket är en rejäl skillnad. De flesta privatpersoner investerar i dollar som de köper svart för att skydda sig mot devalvering och inflation. Om de nu inte behöver dem för att kunna fly landet så snart som möjligt, vilket många som har möjlighet gör.
____________________________________________________________________
Filosofi
Häromkvällen satt jag och pratade med Luis om min situation här. Jag förstår nu varför han verkat lite sval vad gäller min strävan att komma hit. Livet för venezuelaner är inte lätt, de behöver bygga en karriär relativt tidigt i livet för att skapa sig en trygghet, måste tjäna pengar och hitta in i strukturerna. I Sverige har vi det så fantastiskt bra och vi fattar det inte. När jag förklarade att jag inte var orolig eftersom jag kunde åka tillbaka till Sverige i praktiken när jag ville och få jobb på ett kick förstod han bättre att jag kommit hit. Den trygghet vi har, att vi aldrig behöver oroa oss för att ramla ur systemet, är svår att greppa för dem här. Tänk vilken oerhörd förmån att kunna åka hit som jag gör, i utvärderingssyfte och eftersom jag ser det som en utmaning och som ett äventyr, inte för att jag måste. Det är få länder i världen vars medborgare har sådana möjligheter.
____________________________________________________________________
Filosofi II
Och så även ikväll satt vi och diskuterade. För att förstå varandra krävs i det närmaste paradigmskiften. Det är oerhört svårt att diskutera utifrån de mentala kartor jag är van vid att använda. Som att köra på treans växel, motorn rusar, gasen i botten och vi vill köra fortare men vet inte hur det ska gå till. Växla upp i fyran säger då en snusförnuftig betraktare. Självklart. Men om jag aldrig kört bil tidigare vet jag inte hur man gör. Jag vet inte ens att jag KAN växla upp i fyran, att det ens FINNS en annan växel. Då är det lätt att sluta sig till att det inte GÅR att köra fortare och så lägger vi ner diskussionen. Men vi kämpar och letar och har väl något så när hittat kopplingen vid det här laget. Min utmaning ligger i att förstå att alla människor, oavsett samhällsklass kan förlora allt om de inte aktar sig. Eller utmaningen ligger snarare i att förstå vad det kan MEDFÖRA att förlora allt här. Att förlora allt i Sverige utgör ingen fara för liv och lem men det är just vad det gör här. Luis oroar sig över om han skulle gå ur tiden när barnen är kring 25. Hur skulle de klara sig då? I Sverige vore det tråkigt men ingen katastrof för folk är självständiga runt 20. Här har människor betydlligt längre startsträcka. Det finns ett uttryck som säger att du ska bo kvar hos dina föräldrar tills du kan flytta in hos dina barn. Så Luis gör allt för att förebygga alla eventualiteter. Tänk er då de människor som inte har möjlighet att förebygga…
För tillfället försörjer han tre familjer. Sin egen, sina föräldrar och Marias mamma. En sån sak är också svår att förstå, även om pappa förberett mig på att jag ska försörja honom ända sedan jag kunde krypa. Marias pappa var väldigt rik men förlorade just allt, och för att Marias mamma ska klara sig – eller snarare hålla sig kvar – på en i våra ögon dräglig nivå krävs Luis hjälp.
En tredje sak som är mig fjärran är klyftorna här. Att människor lever i olika världar. Och jag menar inte det urvattnade uttryck som vi slänger oss med i Sverige utan jag menar verkligen att MÄNNISKOR LEVER I HELT OLIKA VÄRLDAR. Och det är fruktansvärt svårt att byta värld. Fattiga har helt enkelt inte tillträde till de rikas värld. Det finns ingen utväg för dem, de kan inte komma undan. Och de finner sig i det. De har helt enkelt inget val. Det är anledningen till att de kan finna stolthet i att arbeta för någon annan, i någon annans hem, till vad vi skulle kalla ockerlöner. I Sverige vill få människor arbeta i någon annans hem. Tänk vad pinsamt, så underlägsen man skulle känna sig. Jag undrar hur de ser på varandra, de olika klasserna. Framför allt undrar jag hur barnen ser på varandra. Hur rika ser på fattiga och vice versa. I Sverige skulle det uppstå spänningar och förmodligen kravaller. Här är det en del av livet.
Jag öppnade ett 200g Marabou apelsinkrokant idag. Och åt upp hela på en kvart. Det förtjänade jag.
____________________________________________________________________
Idag tog jag in Erika, en av mina kategorichefer, på mitt kontor och meddelande henne om löneförhöjning. Visste jag inte bättre så kunde jag trott att hon fick tårar i ögonen. Hon blev oerhört glad, men gladare över berömmet jag gav henne än över pengarna.
En annan som fick tårar i ögonen var Nicolas. De små fröna har ingen överlevnadsinstinkt. Föräldrarna säger ”nej” och de fortsätter ändå, kanske i lite mindre skala, men de bryr sig inte ett spår. Sånt gör mig riktigt förbannad. I morse kom Nicolas in på mitt rum och ville börja dra i min telefon vilket han inte fick. Vilket såklart fick honom att ändå peta på den. Mitt nästa nej var mycket bestämt och han blev så överraskad att tårarna var så nära de bara kunde. Jag tror inte han försöker testa mig igen. Ha!
____________________________________________________________________
Nu har jag suttit i två timmar och väntat utanför huset. Jag har inte fått Luz nycklar ännu och ingen är hemma. Inte heller svarar de i telefon. Men det är rätt lugnt i den svala kvällen. Jag lyssnar på grodorna som låter precis som våra trafikljus när de står och tickar på rött. Syrsor någonstans i mörkret. Lite svag belysning på palmerna och på tropiska växter med enorma blad. Och ett myggbett…
____________________________________________________________________
2006-11
____________________________________________________________________
Ankomst
En timme försenad landade jag i ett Caracas som inte riktigt var sig likt. Att gå av planet var som vanligt att gå in i en dusch där någon spolat skålhett vatten i en kvart men det som var annorlunda var att passkontrollen tog 5 minuter istället för 55.
Min chaufför och jag tillbringade nära 4 timmar i bilen till Caracas. Det brukar ta max en timme. Alla säger att regnandet som lamslagit(!) trafiken varje dag i en vecka är högst ovanligt. Och bron är fortfarande inte lagad varför bilarna knappt kryper fram.
Juan Ernesto Aguilera och hans familj har tagit hand om mig och låter mig bo på deras soffa. De tre barnen i familjen tycker om mig och det är slående hur mycket mer taktila människor är här. De kramas och putsar varandra hela tiden. En annan intressant sak är att vuxna människor är väldigt avslappnade i jämförelse med svenskar. Det är ingen som höjer på ögonbrynen om någon spelar pajas eller spexar, oavsett ålder eller yrke. Väldigt lättsamt umgänge och ingen prestige som behöver vaktas.
____________________________________________________________________
Småkryp
Varje kväll vid skymningen kommer den. Den osynliga döden. Dessa förbannade myggor. Först förstod jag inte vad det var som kliade, trodde jag fått något sorts utslag, men på morgonen i spegeln såg jag ut som om jag rullat mig i brännässlor. Två sorter finns de. En synlig sort som ser ut som små muskulösa svenska myggor med korta ben och vingar. Mycket varska. Skulle aldrig slå sig ner om de inte var säkra på att offret antingen sov eller var förlamat. Omöjliga att få tag på men ständig rörelse håller dem på avstånd. En osynlig sort som jag av förklarliga skäl inte kan beskriva. Någon har jämfört dem med bläckprickar som sticker till och sedan är borta. Kanske en legend.
____________________________________________________________________
Jobbet
Jobbet är grymt! Jag behövde bara visa mig så rullades röda mattan ut. De är oerhört tillmötesgående och tjänstvilliga. Jag bad om en skrivtavla och dagen efter installerades den. Varje morgon och eftermiddag kommer kaffedamen in och ger mig kaffe på precis det sätt jag vill ha det. Tre medarbetare på min avdelning och vi ska hitta en till. Den bäst betalda tjänar omkring 700 dollar i månaden… Minimilönen är strax under 200 dollar i månaden och det är vad alla mina 20 butikspromotors tjänar. Jag fattar inte hur de överlever. Speciellt inte med tanke på att de lägenheter jag tittar på kostar omkring 1000 dollar i månaden och att det inte alls är extremt billigt att leva här. Visserligen har jag bara koll på de lite fräschare områdena.
Första veckan är introduktion. Jag har gått varvet runt på alla avdelningar, tittat på lagret, träffat kunder, gått igenom produktsortimentet och fått mitt bankkonto. Det sjuka är att jag inte kan ta ut pengar i automater ännu. Anledningen är att om jag inte trycker på knapparna tillräckligt fort så avbryts transaktionen. Jag hinner inte läsa och fatta beslut innan skiten piper högt och ber mig dra åt helvete.
____________________________________________________________________
Transportera sig
Om jag ska ha ett fordon här blir det motorcykel. Bil kommer inte på fråga. Det är fascinerande hur toleranta de är i trafiken. De skär av varandra kors och tvärs och ingen rör en min. I Sverige hade det blivit handgemäng för mindre. Men de enda som kommer fram är tvåhjulingar. Förra året såldes en halv miljon bilar i Caracas på 26 miljoner invånare. Och inte en enda skrotades. När sen bensinen kostar mindre än vatten, cirka 25 öre litern, och det är relativt farligt att promenera på kvällarna, så är det inte konstigt att alla tar bilen. Fattas bara att det korkar igen på vägarna. Riktigt jobbigt på dagarna när solen står på och avgasen lägger sig som en äcklig filt över hela själen. Solen är faktiskt tuff. Skuggan däremot är grym, 28 grader och ständig svag bris. Nams!
Så Juan har en motorcykel som han kör mig med ibland. Det är en enda lång nära-döden- upplevelse. Att kryssa mellan skramlande bilar och dånande bussar där trafikljusen fungerar mest som dekoration, röken bokstavligen står som svarta strutar ur skrothögarnas avgasrör och trafikpoliser står som semaforer och vinkar spastiskt är en upplevelse. Och en fantastisk sådan. På kvällarna är det underbart, när trafiken lättar en smula, solen är borta, det är mörkt och vi gasar på. En ljum vind i ansiktet, ojämnheter i vägarna och ett stelt dödsföraktande flin på läpparna. Vi tankar och ger mer dricks än vad bensinen kostar.
____________________________________________________________________
Att åka buss.
Små och gamla men alltid med stereo som pumpar salsa. Låtar som inte går att skilja från varandra. Jag vägrar att gå in i bussarna. Jag hade flutit bort. Speciellt efter jobbet när bussarna är sprängfyllda. Well, då KAN jag inte gå in i bussen eftersom uttrycket som packade sillar är en extrem underdrift. Jag står på trappan istället, hänger mig ut och låter vinden vina, låtsas inte förstå när du vill ha in mig i bussen. Sen betalar jag till och med för denna misshandel. Det hutlösa priset av 2 kronor. 8 liter bensin!
Lägenheter
Denna bostadsmarknad är det underligaste jag varit med om. Ingen vill äga lägenhet eftersom de inte vet vad Chavez ska ta sig till. Hyresmarknaden är således tuff. I början kändes det jobbigt att inte ha eget boende och att det dessutom verkade vara svårt att få tag på något hyfsat. Standarden är usel. Trafiken öronbedövande och möblerna fula. Loly från kontoret åker med mig överallt och kollar på lägenheter. Nu verkar vi ha hittat något hyfsat i Altamira, samma område som Luis bor i = kvalitetsstämpel. Vetter in mot gården, grön utsikt, liten balkong, modern kokvrå, nära till det mesta, tryggt. Men… tyvärr lite dyr och ingen pool… Efter lite förhandlingar med mäklaren, en 60-årig dam som stötte på mig, så kom vi fram till att vi skulle fixa air condition och tvättmaskin till lägenheten för att få en tusenlapp billigare hyra i månaden. Perfekt. Speciellt eftersom jag inte behövde betalar för grejerna utan de blev en present från företaget. Grymt!
____________________________________________________________________
Barnvakt
Inställsamme Marcus har fått sitt straff. Juan och Isabelle skulle på konsert och ringde land och rike runt för att hitta en kompis som Ricardo kunde vara hos under tiden. Inga problem. Jag kan ta hand om honom. Konsert mellan elva och ett. Men Marcus var barnvakt mellan tio och fyra, och så gick hela den söndagen…
Vi hade visserligen ganska trevligt Ricardo och jag. Det innebär att jag kastade honom allt vad jag kunde upp i luften i poolen på klubben. Typ 100 gånger. Och att jag lärde honom att stå på huvudet, att trixa med pengar och att vissla med ett grässtrå. Ändå var ungfan inte nöjd. Sju år och enligt uppgift oerhört intelligent. Oerhört bortskämd också. Serveringspersonalen fick springa som skottspolar mellan restaurangen och vårt bord.;-) Fast det här med intelligent är självklart en tolkningsfråga. Han verkar vara väldigt kreativ och analytisk, helt otroligt faktiskt, men på andra områden fungerar han inte alls. Exempelvis det sexuella. Han springer efter treåringar och verkar väldigt förtjust där han trippar fram å det allra femininaste. Inte heller har han någon rumslig förmåga. Om han välter ner något från ett bord kan han knappt hitta det igen. Och om han skjuter (nåja) iväg en boll utom synhåll så är det kört. Out of sight = out of mind.
Nu är mina axlar röda som kräftor med läppstift. Jag borde vara gammal nog att förstå att solen är stark i närheten av ekvatorn.
____________________________________________________________________
Rostade myror!
Kan ni tro att jag har ätit. Jag var tvungen. Isabelle hade varit på någon typ av kulinarisk mässa och smugglat med en halv stack i väskan. Ricardo mesade som vanligt och ville inte smaka, så jag hade inget val… Det var inga dåliga krigare, stora käkar, precis som de ser ut på film när de ska vara så elaka som möjligt. De smakade lite mjöligt, smuligt. Och lite bränt faktiskt. Torra. Och en odefinierbar kryddstark känsla efteråt. Well, varje erfarenhet är en bra erfarenhet.
____________________________________________________________________
Ny vecka
Min introduktion börjar närma sig sitt slut. Imorgon ska jag få ansvarsområden och arbetsuppgifter specificerade. Vi var en sväng inom det call center vi använder oss av för kundkontakter. De är inte lika långt framme som vi. Att starta ett N-Link här skulle vara en riktig vinstaffär. Över huvud taget att starta business här vore en grym grej med tanke på att arbetskraften är så oerhört billig och varorna ändå relativt högt prissatta. Tänk er att driva en butik med priser som liknar de svenska men med arbetskraft som kostar 1500 kronor i månaden per person! Det är ju helt galet.
Den här ekonomin liknar ingenting. Luis har köpt toalettstolar för 25.000 kronor stycket och det är VÄNTETID på dem. På samma sätt tar det flera månader för att få en ny bil. Jag vet inte varifrån pengarna kommer, vem det är som tjänar dem, för löntagarna gör det iaf inte. Måhända är det alla som driver företag eller alla oljepengar som regeringen spenderar.
Som det ser ut nu ligger bankräntorna på 14-15%. Men det är helt ok för inflationen ligger på samma nivå. Så även om lånet ökar snabbt i omfattning så är värdet på det oförändrat. Vad som däremot är ofattbart är att lönerna verkar ligga stilla trots en sådan inflationstakt…
Vidare väntas en devalvering efter årsskiftet. Luis är tveksam men alla andra tror att den kommer, trots att regeringen har sagt att den inte ska komma. Denna tveksamma och instabila valuta gör all import svår. Så regeringen subventionerar dollar! Det går att köpa dollar för 2150 Bs stycket från regeringen. Men de får inte användas till vad som helst. Exempelvis kan man inte köpa för egen konsumtion. Däremot får Electrolux köpa dollar för inköp av produkter från utlandet. Men inte om vi ska köpa torktumlare. För de räknas som lyxvaror! Vi har ofattbart nog en heltidstjänst som sysslar med allehanda regeringsärenden på kontoret, främst då dollartjafset. På svarta marknaden kostar en dollar för tillfället 2900 Bs. vilket är en rejäl skillnad. De flesta privatpersoner investerar i dollar som de köper svart för att skydda sig mot devalvering och inflation. Om de nu inte behöver dem för att kunna fly landet så snart som möjligt, vilket många som har möjlighet gör.
____________________________________________________________________
Filosofi
Häromkvällen satt jag och pratade med Luis om min situation här. Jag förstår nu varför han verkat lite sval vad gäller min strävan att komma hit. Livet för venezuelaner är inte lätt, de behöver bygga en karriär relativt tidigt i livet för att skapa sig en trygghet, måste tjäna pengar och hitta in i strukturerna. I Sverige har vi det så fantastiskt bra och vi fattar det inte. När jag förklarade att jag inte var orolig eftersom jag kunde åka tillbaka till Sverige i praktiken när jag ville och få jobb på ett kick förstod han bättre att jag kommit hit. Den trygghet vi har, att vi aldrig behöver oroa oss för att ramla ur systemet, är svår att greppa för dem här. Tänk vilken oerhörd förmån att kunna åka hit som jag gör, i utvärderingssyfte och eftersom jag ser det som en utmaning och som ett äventyr, inte för att jag måste. Det är få länder i världen vars medborgare har sådana möjligheter.
____________________________________________________________________
Filosofi II
Och så även ikväll satt vi och diskuterade. För att förstå varandra krävs i det närmaste paradigmskiften. Det är oerhört svårt att diskutera utifrån de mentala kartor jag är van vid att använda. Som att köra på treans växel, motorn rusar, gasen i botten och vi vill köra fortare men vet inte hur det ska gå till. Växla upp i fyran säger då en snusförnuftig betraktare. Självklart. Men om jag aldrig kört bil tidigare vet jag inte hur man gör. Jag vet inte ens att jag KAN växla upp i fyran, att det ens FINNS en annan växel. Då är det lätt att sluta sig till att det inte GÅR att köra fortare och så lägger vi ner diskussionen. Men vi kämpar och letar och har väl något så när hittat kopplingen vid det här laget. Min utmaning ligger i att förstå att alla människor, oavsett samhällsklass kan förlora allt om de inte aktar sig. Eller utmaningen ligger snarare i att förstå vad det kan MEDFÖRA att förlora allt här. Att förlora allt i Sverige utgör ingen fara för liv och lem men det är just vad det gör här. Luis oroar sig över om han skulle gå ur tiden när barnen är kring 25. Hur skulle de klara sig då? I Sverige vore det tråkigt men ingen katastrof för folk är självständiga runt 20. Här har människor betydlligt längre startsträcka. Det finns ett uttryck som säger att du ska bo kvar hos dina föräldrar tills du kan flytta in hos dina barn. Så Luis gör allt för att förebygga alla eventualiteter. Tänk er då de människor som inte har möjlighet att förebygga…
För tillfället försörjer han tre familjer. Sin egen, sina föräldrar och Marias mamma. En sån sak är också svår att förstå, även om pappa förberett mig på att jag ska försörja honom ända sedan jag kunde krypa. Marias pappa var väldigt rik men förlorade just allt, och för att Marias mamma ska klara sig – eller snarare hålla sig kvar – på en i våra ögon dräglig nivå krävs Luis hjälp.
En tredje sak som är mig fjärran är klyftorna här. Att människor lever i olika världar. Och jag menar inte det urvattnade uttryck som vi slänger oss med i Sverige utan jag menar verkligen att MÄNNISKOR LEVER I HELT OLIKA VÄRLDAR. Och det är fruktansvärt svårt att byta värld. Fattiga har helt enkelt inte tillträde till de rikas värld. Det finns ingen utväg för dem, de kan inte komma undan. Och de finner sig i det. De har helt enkelt inget val. Det är anledningen till att de kan finna stolthet i att arbeta för någon annan, i någon annans hem, till vad vi skulle kalla ockerlöner. I Sverige vill få människor arbeta i någon annans hem. Tänk vad pinsamt, så underlägsen man skulle känna sig. Jag undrar hur de ser på varandra, de olika klasserna. Framför allt undrar jag hur barnen ser på varandra. Hur rika ser på fattiga och vice versa. I Sverige skulle det uppstå spänningar och förmodligen kravaller. Här är det en del av livet.
Jag öppnade ett 200g Marabou apelsinkrokant idag. Och åt upp hela på en kvart. Det förtjänade jag.
____________________________________________________________________
Idag tog jag in Erika, en av mina kategorichefer, på mitt kontor och meddelande henne om löneförhöjning. Visste jag inte bättre så kunde jag trott att hon fick tårar i ögonen. Hon blev oerhört glad, men gladare över berömmet jag gav henne än över pengarna.
En annan som fick tårar i ögonen var Nicolas. De små fröna har ingen överlevnadsinstinkt. Föräldrarna säger ”nej” och de fortsätter ändå, kanske i lite mindre skala, men de bryr sig inte ett spår. Sånt gör mig riktigt förbannad. I morse kom Nicolas in på mitt rum och ville börja dra i min telefon vilket han inte fick. Vilket såklart fick honom att ändå peta på den. Mitt nästa nej var mycket bestämt och han blev så överraskad att tårarna var så nära de bara kunde. Jag tror inte han försöker testa mig igen. Ha!
____________________________________________________________________
Nu har jag suttit i två timmar och väntat utanför huset. Jag har inte fått Luz nycklar ännu och ingen är hemma. Inte heller svarar de i telefon. Men det är rätt lugnt i den svala kvällen. Jag lyssnar på grodorna som låter precis som våra trafikljus när de står och tickar på rött. Syrsor någonstans i mörkret. Lite svag belysning på palmerna och på tropiska växter med enorma blad. Och ett myggbett…
____________________________________________________________________
2006-11
Subscribe to:
Posts (Atom)