Lång dags färd mot natt

För första gången tackade jag ja till en helg på stranden med Jenifer. Hon har bjudit mig ett antal gånger men jag har alltid slingrat mig ur det hela. Som singel är det mer legitimt att följa med, och dessutom bör jag ha någon form av solbränna att visa upp när jag kommer till Sverige över jul.

Upplägget, som jag förstod det, var att hon ville ta med mig till sin kusins bröllop i en by vid stranden. Det är ingen överdrift att jag var en smula obekväm med att gå på bröllop med hennes familj, varför jag tackade ja till resan men nej till att närvara på bröllopet. I mitt huvud bestod därför resan av en gemensam bilfärd till strand och lämplig posada där hon sedan kunde avvika så mycket hon behövde för att närvara på själva bröllopet.

Det blev inte direkt så.

För det första kom vi inte iväg förrän klockan ett på dagen, och då hämtade hon mig tillsammans med sin mamma och syster! De kom direkt från en farbrors begravning och stämningen i bilen var därför en smula grå. För det andra bar det sen av till en bensinmack där pappa, kusiner och en bror, lika förvånad som jag, mötte upp. Inte förrän halv tre börjar vi rulla mot stranden och jag insåg att det inte skulle bli så mycket badande av den dagen.

Visserligen var det trevligt att besöka familjens fritidshus på vägen till stranden, men det hade inte ingått i mina planer. I planerna ingick inte heller en sen lunch hemma hos hennes bror, och det ingick definitivt inte att plocka upp hennes hyperaktiva brorson Jesus i bilen.

Alla älskar Jesus. Så till den milda grad att Jenifer till och med har hans skärande röst som ringsignal. Hemma i Jesus lägenhet fanns ingenting annat än några sittplatser samt en överväldigande samling ständigt plingande och blinkande juldekorationer som täckte golv, väggar och tak. Ingenting annat. Jesus berättade för mig att:

- Hadhe har ramlat. Från månen.

- Så trevligt.

- Hadhe har ramlat.

- Ja.

- Från månen.

- Mmm...

- Hadhe har ramlat från månen.

- *smack*

Hadhe är en hund. Och Jesus drömde en gång att denna olycksaliga hund ramlade från månen. Denna katastrof har etsat sig in i hans hjärna och präglar hans personliga utveckling. Så fort det blir tyst eller han inte vet vad han ska säga så plockar han fram historien om Hadhe och dennes ofrivilliga fall.

Vid femtiden stuvade vi in oss i bilarna igen, och både Jenifer och jag småskrattade åt situationen som inte alls utvecklats som vi hade tänkt oss.

När det började mörkna så smått nådde vi fram till det magiska berget, som skiljer Choroni från verkligheten. (Tack Peter för denna underbara formulering.)

Vårt mål var byn Ocumare (bilden nedan), som ligger närapå lika otillgängligt som Choroni. Mellan oss och stranden låg alltså till min förskräckelse mörker och ett icke oanseligt mått vindlande djungelväg. Jenifers bror körde som en vettvilling genom de tvära kurvorna och gjorde omkörningar som om han kunde se genom berget. Automatlådan vrålade och inbromsningarna och accelerationerna var häpnadsväckande när bilen ryckte sig fram genom det tilltagande mörkret. Jag kastades handlöst fram och tillbaka och kände mig som en sömndrucken hamster i käftarna på en lekfull irländsk setter på amfetamin. Jag blev mycket illamående – det var varning på råmande björn – och det blev inte bättre av att jag oupphörligen blev påmind om att stackars Hadhe hade ramlat. Från månen.

De hade ingen aning om var ceremonin skulle äga rum och när vi efter sju timmars resa slutligen sladdade in framför kyrkan klockan kvart i åtta på kvällen, hade vigseln redan börjat. Men ingen märkte något, för folk sprang ut och in i kyrkan hela tiden, småbanditer kastade dynamitgubbar på torget, feta venezuelaner med för korta t-shirts och öl i nävarna stod längs gatan och lutade sina magar mot bilar vars högtalare pumpade ut tryckvågor av salsa, barn skrek och ingen hörde vad prästen sa.

Det kändes lite fel att vara där. Att följa med en katolsk tjej på ett bröllop, tillsammans med hela hennes familj, är som att be om trubbel. Risken för missuppfattningar var stor, men när jag erbjöds att sova över i samma hus som familjen hade jag redan förebyggt eventuella problem genom att ha betalt ett rum på en posada.

I stort var upplevelsen fantastisk. Att få vara med på ett vanligt venezuelanskt bröllop med efterföljande fest utomhus. Som alltid var borden åtskiljda, mat serverades lite hipp som happ och folk var oförskämt glada. Att ha med en gringo som ingen kände fick inte någon, inte ens brudparet, att höja på ögonbrynen. Någon frågade glatt om jag var bög och andra gjorde sitt bästa för att sälja in Jenifer som giftasmaterial.

En social katastrof var att musikanläggningen kortslöt efter tio sekunder, vilket gjorde att folk tvingades till konstruktiva och hörbara samtal! Brudparet skruvade oroligt på sig, men problemet löstes genom att en bil backades till, en baklucka slogs upp och högtalarna genljöd lika verkningsfulla som någonsin hornen runt Jeriko.

Visselpipor, masker, konfetti, fejkade slipsar och tropiska halsband delades ut i den whiskyanimerade församlingen. Alla stod i ring och dansade och turades om att virvla in i mitten och ta sig en svängom med någon ur brudparet. Enorm energi, glädje, blandade åldrar, kärlek och prestigelöshet. Vid halvtvå-tiden tackade jag för mig och smög nöjt nynnande bort längs gatorna i sällskap med en uteliggarhund. Den tittade fundersamt under lugg och gick med mig ett stund tills den insåg att jag skulle klara mig själv. Då nickade den godkännande och vek sen av mot okända mål. Ett par kvarter bort, i min dammiga posada, vaggades jag snart till sömns av basdånet från festen.

Dagen efter fick vi trots allt lite sol på stranden.

Katt bland hermelinerna

Företagsjulfester är en stor grej här i Venezuela. Ju vräkigare desto bättre, gärna på ett totalabonnerat lyxhotell. Upplägget är oorganiserat. Borden står i små öar vilket gör den sociala uppdelningen stark och såklart minskar integrationen mellan avdelningarna. Maten serveras i vågor under hela kvällen, och folk äter när de vill. Musiken är alltid hög, för hög för att normala samtal ska vara möjliga, och varvas vanligen med live-artister. Festdeltagarna är mjukare och mer prestigelösa än i Sverige. Alla dansar sida vid sida, må de så vara silverdamer behängda med enorma smycken, rundlagda morenor eller klanderfria kostymherrar. Alla hoppar och är glada, dansar efter artisternas instruktioner i bästa friskis-och-svettis-stil och bjuder på sig själva på ett sätt som du aldrig sett maken till i Sverige. Annat än de gånger någon fått för mycket innanför västen och ”gör bort sig”.

Nu till den stora nyheten: Jag har varit på julfest på en statlig institution! Carolina jobbar på en företagsbank som sysslar med att stödja och finansiera olika typer av utvecklingsprojekt och hon bjöd mig som sitt sällskap. För att få jobb på banken bör du ha ett politiskt korrekt track-record och/eller ha goda kontakter inom den etablerade strukturen. Jag var därför med extremt hög sannolikhet kvällens ende utlänning!

Jag gjorde verkligen mitt bästa för att inte vara stel svensk, trots min handsydda kostym, stela personlighet och låga promillehalt. Och inte så lite mallig blev jag när en tjej försökte driva med svensken som såklart inte kunde dansa merengue, och jag istället till omgivningens förtjusning svängde henne på en improviserad blandning av salsa och bugg.

Under kvällen lottades det ut oljepengar till de anställda i form av kontanter, plasma-TVs och en bil! Tror ni inte att Carolina, som stannade längre än jag på festen, ringer mig framåt morgonkvisten och sprudlande glad redogör för att hon som en av en handfull personer bland hundratals deltagare vunnit fyra miljoner bolivarer! Mer än en månadslön för henne.

Värden är liten, sa han som hyrde av en dvärg...

Hyreshöjningen hamnade till slut på 40%, vilket ändå kan sägas vara ordentligt ocker. Chefen var förbannad och menade att de var utpressare. Faktum är att ingen på min avdelning tjänar ens så att det skulle täcka min nya hyra.

Att hälsa med vänster eller höger hand?

Oppositionen stressar upp sig över minsta detalj, och eldar upp varandra inom leden. Senast var det tillgången på toalettpapper som var måltavlan. Enligt uppgift fanns det inte längre toalettpapper att få tag på och alla gick tyst funderande över vilken hand de skulle dedikera till skitgörat. Smått oroad strosade jag bort till Excelsior Gama, och fann där åtminstone en halv skog i toapappersform…

Däremot börjar det bli irriterande med mjölkbristen. Som tveksamt substitut använder jag den förmodligen enda typ av lokal yoghurt som innehåller mindre än 50% socker. Den smakar av härlig syntetisk vanilj och apelsin. Oerhört glädjande att de tydligen kommit till någon form av uppgörelse med mjölkproducenterna, även om det lär ta någon månad innan produktion och logistik är tillbaka till de ”normala” nivåerna.

Början till slutet?

Folkomröstningen om de föreslagna ändringarna i konstitutionen för tre veckor sedan var intressant på många sätt. För det första så gav 44% av venezuelanerna högaktningsfullt fan i att rösta. För det andra så förlorade Chavez för första gången på nio år en omröstning. 51-49 i favör till oppositionen. Vanligen är oppositionen rasande och skyller på valfusk varje gång de förlorar, men sådant kom inte på tal den här gången. Dagen efter kvittrade och sjöng kontoret av glädje, och jag kunde inte låta bli att fråga vad de skulle sagt om regeringen vunnit med liknande siffror.

Det regeringstrogna demonstrationståget hade varit omfattande och många var därför förvånade över valresultatet. Men i ljuset av att många demonstrationsdeltagare fått betalt för att delta – 70.000 bolivarer, vilket för många är betydligt mer än en dagslön – så var det kanske inte så underligt trots allt.

Det sorgliga i hela affären är, som vanligt, att det knappt finns nyanserande åsikter. En chavist stödjer helhjärtat samtliga förändringar, på samma sätt som en oppositionist är in i märgen emot precis allt vad förslagen innehåller. Det gör mig faktiskt ont att så få människor alls reflekterar och försöker ta objektiv ställning, samtidigt som det är oerhört intressant hur tidigare åsikter påverkar hur människan tolkar skeenden och händelser. För första gången blev diskussionen mellan mig och Carolina (tjejen jag pluggade med i Frankrike och som är inbiten chavist) något aggressiv. Eller, snarare blev jag aggressiv i min retorik. Tyvärr. Antar att jag blev besviken och upprörd över att hon som smart tjej inte verkar reflektera. Men vem är jag att lägga mig i?

Jag blev förvånad över hur ödmjuk Chavez var inför misslyckandet. Direkt efter beskedet gick han ut i sändning och förkunnade med lugn stämma att han accepterade förlusten. Men han kunde inte låta bli att använda samma retorik som vid det misslyckade kuppförsöket 1992: ”Por ahora… (för tillfället). Nu, några veckor senare, är hela stans annonsutrymme tapetserat med samma one-liner, vilket känns onödigt aggressivt, och dessutom hotfullt.

Att Chavez tog beskedet med fattning verkade bara reta upp oppositionen ännu mer.

- Nej, du förstår Marcus, han är slipad. Nu kan han gå ut och säga att han är demokratisk och dölja andra missgärningar bakom det. Det är typiska honom.

- Aha, ok. Men det innebär alltså att han inte KAN göra rätt ur er synvinkel? Om han ryar och går på så är han ociviliserad, och om han kommunicerar lugnt och sansat så är det också fel?

Hur som helst vädrar nu oppositionen morgonluft och mobiliserar inför en framtida möjlighet att avsätta Chavez genom en ny folkomröstning...

Framtid och social njutning

Om social njutning är det ont här. Jag inviger härmed en kampanj för att locka över familj och/eller vänner hit. I stort är livet mer än fantastiskt här. Möjligheterna är många, klimatet fantastiskt, priserna låga, damerna vackra och förväntningarna nära noll. Kan det bli bättre än att vakna till värme och solsken varje dag? Än att bensinen kostar en tiondel av flaskvattnet? Än att tropiska stränder ligger på ett par timmars bilavstånd? Än att en resa till Aruba med hotell i tre dagar kostar 150 svartväxlade dollar? Än att berget Avila ligger fem minuters bussresa från min lägenhet? Tror inte det. Så det är bara att göra upp med er själva och bestämma er för att ta vara på möjligheterna. Så startar vi business här!

Och detta plötsliga utbrott beror på att jag - fortfarande inofficiellt - tackat ja till en fortsättning här!!
Och det känns toppen, förutom det faktum att jag vill ha mer kvalitet på mitt umgänge. Mer kulturell likhet och förståelse. Mer lojalitet. Mer grupp. Mer tillhörighet. För det är väl det enda som saknas för att göra bilden perfekt. :-)

Låt mig få veta någon månad i förväg så jag kan förbereda!

Cedula

Cedula är venezuelanernas motsvarighet till våra personnummer, och företaget vill se till att jag får ett sådant nummer för att undvika alla oegentligheter och underlätta administrationen här. Så de bokade ett möte till mig med en administratör som skulle följa med mig till cedulamyndigheten och underlätta processen.

Denne herre svarade inte i telefon på morgonen, så jag fick leta runt i byggnaden som var rörigare än en myrstack. Ingen visste vem han var och inte heller vår HR-chef fick tag på honom. 40 minuter försenad stolpade han in och tog i hand. Utan ett ord till ursäkt.

- Hördu, jag blev nästan lite orolig. Vet du om att du är 40 minuter sen?
- Eh, jo, ja, du vet tunnelbanan är lite krånglig här. Det var stopp i morse.
- Jaså, så intressant. Jag kom nämligen med tunnelbanan jag också.
- *Tystnad*

Vi högg oss fram genom skränande venezuelaner uppför tre trappor. Väl uppe ville han plötsligt och oprovocerat ha sex kopior på mitt pass, vilket jag inte hade.

- Då får vi gå ner igen.
- Skärp dig, kom med här.

Jag trängde mig in på första bästa kontor och överraskade två damer som höll på att pynta en julkrubba. Hör ni, jag lovar att hjälpa er med krubban om ni hjälper mig med några kopior. Konsulten försökte tränga sig fram och ta över föreställningen, men jag höll tillbaka både honom, hans sårade stolthet och mitt eget överlägsna skratt när jag fick papperna i handen på 30 sekunder. Säga vad man vill om byråkratin här, men det hjälper att vara en galen europé med glimten i ögat.

Sen fick konsulten visa vad han gick för. Jag satte mig och jobbade bland alla gloende venezuelaner medan han gick loss med machete bland alla köer och tjänstemän. Det tog honom bara två timmar att skaka fram information om att det inte gick att utfärda fler cedulas idag, eftersom de hade slut på material att tillverka korten med.

Juletid

Nu har pyntet börjat komma fram igen. Högt och lågt står de och blinkar, granarna, i strålande solsken och obeveklig hetta. På gården har den sprettandade portvakterskan riggat upp en familj ståltrådsrenar, som spöklikt och sirapslångsamt står och nickar med huvudena, vid sidan av små skyltar som uppmanar till: "Let it snow!"

Jag måste erkänna att de faktiskt är ganska duktiga på att klä granar här, även om de vanligen är av plast. Däremot lär du inte se någon gran om du besöker en offentlig institution. Chavez har nämligen förbjudit dem, eftersom de inte har någon koppling till venezuelansk kultur, utan bara är ett påhitt av "yankees".

De har julmusik här också, gaita kallas det. Helt oväntat är det ungefär samma typ av musik som salsa och merengue, men med lite annorlunda takt. Vi hade julfest för våra promoters för några dagar sedan, och då hade vi kontrakterat en någorlunda känd grupp som spelade så högt att jag fick bunygeejumpfrisyr. På fullt allvar fick jag blöta ner bitar av servetter och trycka in i öronen. Gaitagrabbarna väckte mycket beundran och fick igång hela stället. Orkester i bakgrunden, 4-5 herrar i vita kläder som körde stiliserad koreografi där de backade upp en alternerande sångare. I stort mycket lyckat.

Inte lika lyckat var det när jag skulle hämta mina nycklar på kontoret. Som tur var hade inte vakterna gått hem, för dörren var inte låst och jag kunde komma in med mitt passerkort. Men ingen svarade när jag ropade, så det var bara till att gå ut igen. Ackompanjerad av tjutandet från inbrottslarmet...

Mario - predikanten

I parken brukar det vackla omkring en spinkig herre från Haiti. Strax över 40 är han, gråsprängd och mager men med ett karismatiskt utseende och ett beteende som utan tvekan skulle platsa i en casting för rollen "galen och besatt vodoopräst". Han är lite oförargligt galen, kommer alltid och hälsar och pratar franska med mig.
Tydligen jobbar han en del i den evangelistkyrka där hans bror är präst och han har ett par olika rutiner som han går igång med. Många är relaterade till religion och att vi alla är lika, oavsett hudfärg. Dessa kombinerar han vanligen med en spasmisk dans där han berättar att det är Gud som verkar genom hans kropp och ger honom övermänsklig energi. Ibland kopplar han på TV-rösten och kommenterar på fri hand ett helt brasilianskt anfall på på ett sätt som gjort Lasse Granqvist avundsjuk. Han har måhända en gång varit lite av en lirare. Om någon råkar skjuta bollen på honom hanterar han den med finess, men han spelar aldrig.

Jag tror han gillar mig, smyger alltid fram och berömmer mig för mitt spel, och säger att det finns en tränare i mig. Sen ber han ödmjukt om 300 bolivarer, vilket är mindre än 50 öre, och jag ger honom lite mer.

Eukalyptus

Blommor är billigt här, och en lyx jag varit dålig på att utnyttja så här långt. För någon månad sedan tiggde jag till mig ett blad eukalyptus av en gatuförsäljare på Sabana Grande och förgyllde med ett så enkelt grepp hela dagen. Förvånansvärt kådigt, klibbigt och med min förvridna tolkning en njutbar halstablettskänsla som jag återgick till upprepade gånger.

Bara något kvarter från min lägenhet har jag en blomsterhandel full med papegojor, dofter av mylla och örter. Och de sålde till min förtjusning knippen med balsamerande koalamat till facila priser. Nu står de stolt på mitt bord och puffar ut minnen och välbehag varje gång jag går förbi.

Kvällsöppet i parken

Parque del Este stänger inte längre klockan 17:00! Så förbannat gött att ha en anledning att gå i rimlig tid från jobbet. Småjogga ner i skymningen och spela en timme i svalt mörker med samma gamla trogna gäng som alltid.

I torsdags kväll var planen stängd för, tro det eller ej, underhåll, i form av nya nät och nymålade planer. Kul på sikt men förbannat irriterande att få gå hem i oförrättat värv. Tog en omväg och funderade lite på livet. Det var lite magiskt faktiskt, för parken är dåligt upplyst vid sidan av planen. Alla nattljud och dofter som kommer krypande gör att själen mår bra.
Smygande, trevande på stigar i mörkret, och när jag höll på att få en fladdermus stor som en katt i pannan så blev kvällen ändå rätt lyckad.

Panamakanalen

Skönt att resa lite på egen hand, även om det bara var för en halv dag. Panama uppfyller mycket av den stereotypiska bilden vi svenskar har av centralamerikanska länder. Hög luftfuktighet, varm sol, mycket grönt och ständigt ett regn hängande i luften. Jag frågade mig fram till en busshållsplats och betalade 25 cent för en 40-minutersfärd in till centrum. Det var nog inte varje dag det åkte svenskar i den här bussen att döma av de blickar jag fick. En kille var till och med så modig att han började prata med mig, och döm om min förvåning när det var rent och skärt intresse för mig som person, och inte för mina pengar, som utgjorde basen för vårt korta samtal.
Till skillnad från Venezuela är största delen av befolkningen av indianskt ursprung, vilket för mig som gringo ger en mer genuin och exotisk känsla. Ju större skillnad mellan mig och omgivningen desto lättare att ta del av skeenden som en utomstående betraktare utan att ha några förväntningar på sig.

Bussarna är lika härligt utsmyckade som i Guatemala. Som om det vore en inbördes tävling mellan chaufförerna att ha den pråligaste imagen. De bränner fram som skjutna ur kanoner, vilket i kombination med gropiga vägar gör resorna nervkittlande. Framme vid chauffören står hans kompisar för att hjälpa till med av- och påkastning, samt insamlande av pengar. Med jämna mellanrum kastar de sig ner på huk eller sätter sig rakt ner på häcken i gången. Det tog ett tag innan jag fattade att det var för att gömma sig för trafikpoliserna som dök upp som gubben i lådan från alla håll och kanter.


Kanalen som sådan var kanske inte det åttonde underverk som de utlovade i biljettluckan. Den är emellertid ett strålande och imponerande bevis på ingenjörskonst. Om jag minns rätt är den 80 mil lång och storleken på de skepp som med slussteknik "lyfts" över näset är minst sagt imponerande. 5 dollar var i vilket fall som helst ett överpris för själva besöket. Att kunna säga att jag besökt kanalen är dock ovärderligt.
Titan, den stora kran som syns på bilden är ett krigsbyte från Tyskland. Den sägs vara en av de starkaste kranar som finns, och kan lyfta sjuka 350 ton!

Bilder från julfesten!

http://www.flickr.com/gp/13534556@N03/57y2E7

Erik!

Erik, min vän.
Du är min "trognaste läsare"! Tack för dina kommentarer.
/Marcus

Hyreshöjning

Jag lever som sagt i ett land med en oförutsägbar ekonomi. Priserna rusar i höjden snabbare än folk hinner tränga sig fram till kassorna. Offentliga siffror pekar på 20% inflation under 2007, men beräkningarna görs på ett ganska snett urval varor, samtidigt som prisregleringarna snyggar till siffrorna något.

Detta till trots lyfte jag ordentligt på ögonbrynen när jag fick en hyreshöjning på hela 100% inför nästa år! Visserligen är det inte långt från marknadspriset i området där jag bor, men någonstans måste det finnas gränser. Speciellt när lönerna inte stiger lika snabbt.

Halsont

Typiskt att jag skulle dra på mig halsont! Men å andra sidan bra, för jag inbillar mig att det kommer att sätta sprätt på mitt immunförsvar så jag inte är lika mottaglig för influensan när jag kommer hem till Sverige om några veckor.

När vi ändå tränar positivt tänkande så är det i själva verket fantastiskt med förkylning. Det är ett lågt pris att betala för att få bli påmind om hur underbart det är att jag är frisk alla andra 360 dagarna om året.

Förresten, det är väl ganska ovanligt med förkylningar eller andra lätta sjukdomar hos andra djur än människan? Andra arter håller inte på och duttar, utan om de blir sjuka så stryker de med. Och om de inte stryker med av egen kraft så skjuter man dem, som med hästar. Så nog ska jag vara glad för lite blodblandat slem.

Déjà vu

På fältexkursion i centrala San José gick jag förbi en blomförsäljare och slets obevekligt med av en böljande minnesvåg. Snett över axeln låg butiken där jag 2002 spenderade sista slantarna av min reskassa på en extremrea med Tommy Hilfiger. Över fem år sen, och det undermedvetna var med på noterna.

Maná

Den enda latinamerikanska grupp som är riktigt bra. De spelade i San José på kvällen, och vi hade biljetter till första parkett. Och självklart skulle jag flyga hem.

Costa Rica

Jag ska få ta ansvaret för Trade Marketing för märket Frigidaire i Venezuela. Erika ska bli operativ resurs och rapportera till mig. Enligt uppgift var Costa Rica ett föredöme på området, så det fick bli studieresa dit. Döm om min förvåning när vi ser att de inte är ett spår bättre än vi, snarare tvärtom. Våra rutiner och strukturer i Venezuela är mer utvecklade, vi har bättre displays och marknadsföringsmaterial, men Costa Rica betalar sina promoters bättre vilket möjliggör högre kvalitet på personalen samtidigt som det minskar personalomsättningen. En annan viktig punkt är att de har fasta promoters i butikerna och fokuserar på sell-out, medan vi roterar mellan flera butiker per dag och fokuserar på att produkterna ska vara väl presenterade. Jag har agiterat för ett costaricensiskt system, men förstår samtidigt Manuels synpunkt, eftersom våra produkter redan säljer bra.

Det var ett HÄRLIGT betyg på det vi gör i Venezuela. Dessutom har vi har bara varit igång i ett år, så det är en tidsfråga innan vi är ikapp och förbi!

Hotellet i Panama

Jag är en konstig filur. Tycker det är oerhört mycket mer tillfredsställande att bo på ett slitet hotell med 70-talsaura än att bo på femstjärnigt.

Folk på lyxhotell är zombies, inplastade och går som i dvala. På ett lyxhotell lägger du främst märke till de små brister som finns och tycker att det är för jäkligt att betala flera tusen kronor per natt när allt inte är tip-top in i minsta detalj.

På ett tvåstjärnigt hotell träffar du original, människor som är speciella, som tittar sig omkring, som tillåter sig att bli förvånade, som tillåter sig att hälsa och fråga. På ett tvåstjärnigt hotell suckar du över frukosten och stänger av en surrande AC på natten, men lägger främst märke till allt som fungerar bra och är nöjd med allt som livet ger. Till exempel kunde jag koppla upp mig mot Internet kostnadsfritt, till skillnad från i Costa Rica där det kostade 15 dollar om dan.

Sammanfattningsvis tycker jag det är oförsvarligt att lägga så mycket pengar på boende. Även om det är företaget som betalar vartenda öre.

Panama och alla Panamas skurkar

Förkylningen hade drabbat mig med full kraft när jag landade i Panama vid midnatt. Jag kände mig ruskigt sliten och det ömmade i armhålorna.

Taxichauffören var en skurk:

- Va? Ska du till det hotellet? Det är jättedyrt.

- Jaså, jag har hört att det var ganska billigt?

- Nej, det är 5-stjärnigt.

- Är du helt säker, för om det inte stämmer kan jag lätt få intrycket av att du försöker få mig att köpa en längre resa av dig?

- *Inget svar*

- Jaha, då kommer du att få sova i lobbyn i natt?

- Jaså, hur så?

- Jo, men hotellet är fullbokat.

- Jaså, är du säker?

- Vi får väl se när vi kommer fram.

- Ursäkta, kan du svara på frågan. Du sa att det var fullbokat. Kan du garantera det, eller säger du det bara?

- *Inget svar*

- Tack för skjutsen. Skulle jag kunna få kvittot som du lovade mig?

- Vill du ha kvitto för den lilla summan?

- Om du tycker att det är en liten summa så förstår jag att du inte har något emot att bjuda mig på den?

- Du ska få kvitto.

Hotellportiern var en skurk:

- Hej, har ni några lediga rum?

- Hmm…*granskar mig ingående* …jo, det har vi.

- Vilka olika alternativ har ni?

- *Inget svar, han bara la fram en massa formulär till mig.*

- Ursäkta, vilka olika prisnivåer har ni på rummen.

- Fyll i det här formuläret är du snäll.

- Ehm… ledsen, jag talar inte så bra spanska, hoppas det är ok att jag byter till engelska: Vad kostar rummen?

- 120 dollar.

- Har ni flera alternativ?

- *Inget svar*

- Hördu, jag skulle vilja veta om det finns andra rum också?

- Jaja, det finns för 66 dollar också.

- Tack, då tar jag ett sånt.

Nattportiern var en skurk:

- Hej, kan jag få beställa väckning till imorgon?

- Det går bra, vilken tid?

- Hur länge serveras frukosten?

- Jag tror det är till klockan 10.

- Ok, då tar jag 9:30 (jaja, jag var faktiskt sjuk och behövde vila ut), men kan jag lita på att det finns frukost kvar då?

- Var det klockan 9:30 du sa?

- Ursäkta, är du säker på att frukosten är till 10:00?

- Ska vi säga 9:15?

- Hör nu på: jag behöver veta hur länge ni serverar frukost. Vet du det?

- … eh… nej.

- Jag antar att det finns någon på hotellet som vet det, om inte annat kockarna. Kan du vara snäll att undersöka saken?

- Häng kvar.

- *lång väntan med telefonröst som komiskt nog upplyser om att frukosten serveras till klockan 10*

- Jag är ledsen, om du kommer efter klockan 10 så får du ingen frukost.

- Ok, kan du ringa på din vårdare så jag får prata med honom?

Eftersom jag såklart checkade prisnivåer på färdmedel och taxisträckor med oberoende källor lärde jag mig att alla andra taxichaufförer i Panama också var skurkar:

- Ursäkta, kan du tala om för mig var närmsta busstation ligger?

- Oh, bussen är skitdyr här, minst 10 dollar. För bara fem dollar till kör jag dig i min taxi.

- Tack, men visa mig bara var busstationen ligger, för jag vet nämligen att biljetten kostar 25 cent.

- Hej, hur mycket ska du ha för att köra mig till kanalen?

- Ehjaaa du… vi kan väl säga 10 dollar.

- Nu får du fan ta och ge dig. Bara för jag har europeisk feja så innebär det varken att jag är rik eller att jag är dum i huvudet.

- Hmm… ok. 3,50, vad säger du om det?

- Ok.

Reklambyrån

Reklambyrån var över och skulle redovisa årets aktiviteter. Det är duktiga på grafisk design och på att ta betalt, men det här var pinsamt dåligt. 60% av informationen de visade hade ingenting som helst med oss att göra och de visste knappt vad det var för diagram som svischade förbi. En av de viktigaste punkterna när vi valde dem var utfästelsen att de skulle mäta Share of Voice i relation till Share of Investment. I korthet om vi fått mer eller mindre utrymme i media än konkurrenterna i relation till våra investerade pengar. Men det syntes inte röken av några sådana mätningar, vilket de fick påtalat. Inte heller verkade de ha gjort några egentliga beräkningar på vilka medier som skulle ge oss mest exponering gentemot vår målgrupp, utan det var mer blanda och ge på rutin. Hälften av dem förstod inte ens vad jag menade när jag föreslog ett matematiskt tillvägagångssätt.

Något som var ganska intressant var dock en redogörelse för vilka organisationer som har störst närvaro i TV. På första plats, överlägset, kom Procter & Gamble, inte helt oväntat. Häpnadsväckande var det faktum att den venezuelanska staten kom på tredje plats, bara en noslängd efter den lokala dryckesjätten Polar. Denna trio låg långt före multinationella giganter som Nestlé, Colgate och övriga. Värt att notera är att staten inte betalar ett öre för reklamtiden. Härliga konkurrensvillkor för oppositionen vad gäller möjligheten att argumentera för sin sak.

I flygande fläng

Nu sitter jag på ett jobbigt skakigt plan till Costa Rica där jag ska studera hur de jobbar med Trade Marketing. Min flygrädsla har jag arbetat bort vid det här laget, men nu skumpar det så mycket att jag får hålla i både mig och min dator. Men handstilen verkar som tur var inte påverkas.

Tisdag kväll blir det Panama, där jag inte ska stanna mer än en dag. Jag har inga direkta uppgifter där, men det var enda sättet att få biljett tillbaka till Caracas inom överskådlig tid! Kanske får jag tid över till att besöka kanalen?

Facebook

Ett ganska underhållande koncept, men garanterat en övergående fluga. Men idag var det jäkligt trist att logga på och se att Viktoria ändrat sin status till singel. Det var såklart ingen nyhet, men det kändes så konstigt. Som att någon hade skrivit fel.

Vad är det egentligen som håller på att hända med samhället, när information av sådan dignitet inhämtas på virtuella mötesplatser? Ingenting är längre privat eller heligt, allt hängs ut till allmän beskådan.

Sa kålsuparen.

Sardina

När det vankas fotboll i Parque del Este kan man ALLTID lita på Sardina, denne kortväxte och krumbente Venezuelan. Han är en bra och ganska intelligent grabb, men tyvärr instängd och begränsad av sin kultur och sina bristande referensramar. Han vet inte vad problemet är, men anar att något är fel. Han tänker, försöker och grubblar men kommer inte så långt, och blir frustrerad över det.

Nyligen frågade han om jag brukade gå till prostituerade, och blev faktiskt en smula förvånad när jag sa nej. Utan att ha blivit ombedd berättade han om hur han brukade gå tillväga. I till det yttre vanliga lägenheter klev han in och berättade sitt ärende. Tjejerna ropades fram och fick snurra ett varv, varpå han valde en. 30-40.000 för en timme, att jämföra med en lunch på restaurang.

”Du förstår Marcus, det är bättre så. Du riskerar inte att bli sårad. Jag har blivit sårad, och vill inte bli det igen. Dessutom känner man sig starkare efteråt!”

Alla har sin väg till saligheten.

I stan bor en kille, som heter Kalle...

För några månader sedan sprang jag på en svensk på flygplatsen. Denne herre, låt oss kalla honom Kalle, är ett unikum i branschen. Jobbar som regionsansvarig säljare för ett svenskt företag, 36 år gammal och fullständigt outtröttlig. Han bor på Altamira Suites, hotellet som har baren 360 på taket. Ingen vidare ekonomisk lösning, hans hyra är betydligt högre än hela min lön, men eftersom företaget betalar har han ingen brådska att leta lägenhet. Han har förmodligen slagit sönder allt i sin kropp som någonsin kallats biologisk klocka. 3-4 dagar i veckan, onsdag-lördag, är han på krogen till klockan 5-6 på morgonen. Efterföljande dag är han uppe och joggar i hotellrestaurangen senast vid 10-tiden, varpå han, efter att ha sköljt ner smaken av fest med en kopp kaffe, studsar in i sin bil och fräser iväg till playan. Där drönar han hela dagen, småsippande cuba libres och öl, fram till att klockan börjar bli sen eftermiddag. Då bär det av hem till hotellet och ett par timmars medvetslöshet, innan han börjar om på nytt med ett par starka caipriñas för att sedan åter äntra krogscenen vid tidigast midnatt.

Första gången vi gick ut tillsammans gjorde jag misstaget att hänga med i hans tempo. Det var som att springa maraton med en etiopier. Det fungerade hyfsat i början, men ganska snart anade jag att tempot skulle hålla i sig och att jag aldrig skulle hålla ända fram. Men då var det redan för sent, för jag hade druckit 3-4 drinkar och var oövervinnelig.

Jag dök upp vid strax efter 22:00, när han fortfarande låg och sov. Yrvaken men glad som en speleman över besöket släppte han in mig och började rusa runt, runt i lägenheten iförd enbart ett par y-front och en begynnande kalaskula. Jag var hyfsat övertygad om att han gick på kokain men det visade sig vara ren och skär livsglädje. Han hade kommit hem från jobbet och knäckt två flaskor vin till maten, sovit av sig det värsta och nu var han på gång uppåt igen. Spritskatten stod inför en kraftig höjning, så han hade bunkrat upp med ett 30-tal spritflaskor, av vilka vi nu öppnade en. Drinkarna innehöll mängder av munihopsnörpande limejuice mixad med säckvis av socker, och var till en början starka snarare än goda, men som genom magi övergick de snart till att bli både och.

På något sätt lyckades han köra oss till San Ignacio i sin väl tilltagna stadsjeep som luktade starkt av solvarm banan. Det blev en legendarisk odyssé i Caracas nattliv, där samtliga dörrvakter rullade ut röda mattan för oss. När klockan blev fyra och han ville köpa fler drinkar så bad jag om vatten istället, men fick såklart en drink. Och istället för att ge vika på upploppet så spurtade jag...
Tänk, det är nog det enda område där du inte blir visare av erfarenheter.

Dagen efter slet han mig ur sömnen klockan tio för att ta med mig till stranden. Jag örlade något ohörbart till svar och det tog mig en timme av svåra våndor att lyckas somna om igen och fly undan kopparslagarna. Sen skrämde han liv i mig igen tre timmar senare, för att beklaga sig över att han bara hade en halva rom och ett tiotal öl med sig till stranden. Jag var full av sympati, men slängde på luren, kallsvettig och skakande. Inte förrän klockan 18:30 kravlade jag mig ur sängen. Förstörd, rödögd och ångerfull.

Sen ringde han på nattkvisten och ville ha mig med ut på krogen igen…

Ett unikum som sagt. Han har många talanger. Bland annat har jag lärt mig att när Kalle blir lagom berusad så börjar han tala flytande, vilket gör mig alldeles fuktig i öronen. Han har också en fantastisk förmåga att somna på speciella platser, till exempel utslagen över restaurangbord på väg hem från stranden, eller bakom ratten på sin bil när han parkerat i hotellets garage vid 5-tiden på morgonen. Ett unikum, som är fenomenalt roligt att umgås med.

Ögonblicksbilder

Jag har hittat 10 fotbollsplaner bara 10-15 minuters gång från kontoret!

Ivrig inför och en smula försenad till ett kompisparti, arrangerat av vår nye redovisningsansvarige. Med kostymen i en påse och datorväskan över axeln småjoggade jag uppför en asfalterad lutning, kantad av en mur. Värmen från dagen dröjde kvar i murstenen och strålade ut mot mig i mjuka sjok. Det luktade härligt, lite som råttgift kom jag på senare. Branten bakom muren var beklädd med högt, grönt gräs, och någon meter längre bort var mörkret kompakt. Jag stannade upp för att känna in dunklet och ögonblicket, och hörde bara nonchalant prassel och viskningar. Strax under himlen svävade en gul lampa, med närgånget besök av en hel stad flygande insekter.

Jag stod kvar och höll andan, och märkte att jag trots allt är rädd för vad livet kan tänkas vilja göra med mig.

Jag hänger löst...

Och Viktoria är nära att klippa av snöret. Om hon inte redan har gjort det. För att göra en jobbig historia kort ser hon inte hur vi ska kunna snickra ihop en framtid tillsammans. Utan att lämna ut mig för mycket kan jag berätta att det skakar mig i grundvalarna. Vad hon än i slutänden bestämmer sig för så kommer jag att få kämpa för att inte agera på impuls och fatta förhastade beslut.

Utbud och efterfrågan

Vi är tillbaka i gamla goda Ryssland. Folk i slummen köar i timmar för att köpa mjölk, socker och andra prisreglerade varor. I de finare områdena står varorna inte ens att finna. Jag har inte hittat mjölk på över en månad, och den 12-literlåda jag snubblade över då är nästan slut. När jag promenerade till middag hos Luis och Maria tog jag med mig en av mina sista liter som present, och blev stoppad flera gånger på gatan av folk som frågade var jag köpt mjölken. Jag har tränat en yngling på bensinmacken så väl att jag inte behöver säga något till honom. Jag öppnar bara dörren och tittar på honom, varpå han skrattande skakar på huvudet. Vid nästa leverans, om den nu kommer, ska han gömma undan ett antal liter till mig, har han lovat.

Tänk att få vara nära när historia skrivs. Tänk att få uppleva det jag läst om i samhällsböckerna, det som lika gärna kunnat vara dikt och påhitt. Nu är jag nära det som händer, varje dag, får förstahandsinformation från båda sidor och bara gapar. Nya fenomen varje dag. Spännande. Stimulans. Häpnad.

Moralens väktare returns!

Den senaste tiden har de utökat armadan av brölande bussar som skyttlar morgontrötta venezuelaner runt Caracas i en aldrig sinande ström. Köerna har således varit korta och ingen har känt sig nödgad att tränga sig. Förra veckan var det dock någon form av strejk, och självklart kokade det skandinaviska sinnet över. Två gånger.

Ena gången försökte en uppkäftig yngling snika sig på bussen från fel håll, varpå jag spärrade vägen för honom, upplyste honom lugnt och pedagogiskt om hur köer fungerade, samtidigt som jag släppte på alla som kom från rätt håll. När bussen var full och började rulla klämde jag mig ombord som siste man, och ropade snusförnuftigt åt honom att ”Så går det när man försöker tränga sig!” och fick hela kön att skratta.

Andra gången var det upprorsstämning hos alla rättskaffens människor som fogligt väntade på sin tur. Men som vanligt gjorde de inget åt idioterna som trängde sig mer än att muttra surt. Det fick bli det tunga artilleriet, där min kögranne höll min plats och jag gick fram och höll brandtal samt agerade mänsklig sköld. Det rungande gensvar jag fick från ”bussvakter” och omgivande resenärer gav mig gåshud, och när min kögranne drog ombord mig var de uppskattande kommentarerna många.

Jag räknar med ungefär 5% dödlighet på liknande aktioner i framtiden...

Datorstöld

Ett par gentlemen från Miami var och hälsade på oss kusiner från landet. Möjligen hospederade de på Hotell Mariott, det var i vilket fall som helst ett i sammanhanget imponerande ställe, där de i grodan ro frukosterade i matsalen. Robert gick iväg i 30 sekunder för att hämta bröd varpå en en parant dam närmade sig Hector som satt kvar vid bordet. Hej, har ni reserverat? Hector tittade förvånat och sa att de bodde på hotellet. Ok, då är det inga problem. Sen vände hon på klacken och gick. En minut senare var både hon och hennes medhjälpare försvunna, liksom Roberts dator. IO utbyte hade de lämnat en svart väska full med kopieringspapper. Alltid något.

Dancer in the dark

I helgen har jag agerat moraliskt stöd åt en väninna. För en tid sedan kom det fram att hon var intresserad av att gå på gay-klubb, men att hon inte ville gå själv. Gay-scenen i Caracas är relativt stor, men dåligt utvecklad och långt ifrån accepterad, så det var lättare att anförtro sig till en open-minded(?) europé.

I dörren rådde omvänd diskriminering. De frågade misstänksamt om vi var ”ambiente”, om vi spelade i rätt lag, och vi fick insistera en del innan de släppte in oss. Uppsluppen, trång och ganska svettig omgivning. Dålig AC, men billig sprit. Förvånansvärt nedklädda människor och mer mainstream än Sverige. Jag agerade base camp dit min väninna återvände efter sina utflykter. Där jag stod och såg blond och blåögd ut fick jag mer uppmärksamhet än en tolvtaggare på en kunglig jakt. Jag är vanligen trygg och lugn i vilka sällskap som helst, men jag måste erkänna att jag var ganska obekväm med att folk (läs: män) oinviterade greppade tag i mig och började dansa merengue.

Vi stack vid 4-snåret, men inte förrän jag lite oväntat sprungit på en kollega i vimlet. Efterföljande måndag anförtrodde han sig åt mig, och berättade att han inte är officiell ännu, ens inför sina föräldrar.

Störig gubbe

Det är vad jag är. Där jag stod vid en snabbmatsvagn en kväll, och skulle köpa kycklingburgare av en ointresserad yngling. Han var en cooling med keps och halvslutna ögon, och han knappade vant på sin telefon tills den började skramla och skräna med spruckna högtalarmembran. Jag lovar att denna helveteskakafoni skulle platsat i vilket humorprogram som helst för att karikera dagens dekadens. Någon eller något vrålade ikapp med stångjärnshammare och cirkelsåg, fåglar lyfte i vild panik och burgarna på grillen skruvade besvärat på sig. Nöjd la han telefonen ifrån sig och försökte digga till den obefintliga takten samtidigt som han bollade med en fettig ketchupflaska.

Då kom en oombedd störig gubbe som hette Marcus och med oskyldig, hjälpsam och lite orolig min upplyste jag honom om att hans telefon verkade ha gått sönder. Utanpå var jag stenkall, men inuti bubblade jag av skratt och 40-talistisk arrogans.

Punta Cana

Är tydligen en berömd turistort som ligger i (på?) Dominikanska Republiken. Liksom de flesta andra stränder i regionen sägs den vara bland de 5 vackraste i världen... VC Medios, ett mediabolag som ansvarar för 12 TV-kanaler, har bjudit mig på en tvådagars mutresa där de ska informera om programutbud och priser under 2008.

Nu glider vi in högt över mörkgröna öar, med vita, välfilade nagelkanter som övergår i turkost hav med inslag av djupt isblått likt botten av en glaciär. Motorerna slappnar av och nosen lutar svagt neråt. Enorma orörda områden som bara väntar på Ahlqvistska investeringar.

Fantastisk ankomsthall. Som en enorm tropisk lada, 10 meter upp till ett tak av torkade palmblad, ofantliga fläktar som långsamt vispar runt luften.

Och stället sen! Waku Lodge, gå och lägg dig. Visserligen är området oerhört turistigt, med folkdräktsklädda fröknar som dansar dig välkommen, och jag håller på att kräkas när de vill arrangera foton med papegojor på dina axlar som de sen ska sälja dyrt till dig, men till och med en turistortsallergiker som jag är slagen med häpnad. Vit-vit strand och blå-blått hav, bungalows högt och lågt men enligt lag förbjudna att växa sig högre än palmerna. Massor av bassänger, grönområden, vatten så stilla och blankt att det är svårt att skilja från den omgivande djungeln, påfåglar som struttar omkring, flamingos och all-inclusive på ALLT. Det är nästan klichévarning. Mitt rum är tre rum. Ett palats. Och de hälsade mig välkommen med en halvflaska lokal rom på bordet, vid sidan av en tallrik fint skuren frukt av sorter som saknar svenska namn (för att slippa avslöja min okunnighet). Komplexet är så stort att de har ett litet tåg som kör runt huvudleden 24/7. Jag frågade en lokal förmåga som menade att här fanns åtminstone en 3000 rum, vilket jag trots allt betvivlar.

Behovstillfredsställelse?

Ibland när jag borde må som bäst, så gör jag motsatsen. När allt är på topp, när jag är mätt efter en lyxig middag, när jag är varm, trygg och livet ligger framför mig, så borde det spritta i kroppen. Istället känner jag mig tom och genomskinlig. Ingenting känns viktigt. Som att jag nått toppen och trampar luft eftersom det inte finns fler steg att ta. Var det här allt? Klichédetektorn blinkar för fullt när frågan obevekligt tränger fram från alla håll, vart jag än tittar framträder den allt tydligare. Den slår sig obevekligt ner som en full och objuden granne och sluddrar:

”Och nu då?”

Där satt jag på en solstol i karibien och tittade på stjärnorna. En smekande nattbris (som vanligt). Ett glas fullt med Bailey’s och krossad is med kondensen droppande ner i sanden. 15 meter bort ett bord som några minuter tidigare dignat av läckerheter. Vackra lättklädda damer med lungkapacitet som övertrumfar Gunde Svans storebror, folk som ger sin högra hand för att få fylla på din drink, skrattande människor, ryggdunkningar och solsvedda kindben.

”Och nu då?”

Jag vill inte låta kvasifilosofisk, men att sitta och spela med känns allt mer meningslöst. Jag är förvånad över att det över huvud taget går att ta sig själv på allvar. Eller ens någon annan för den delen. I slutänden är vi bara förtätningar av energi som råkat få något vi kallar för medvetande nedfallande i huvudet. Allt vi känner och upplever är också det förtätningar av energi, som sköljer över oss i vågor. Som om det skulle vara något speciellt. Alla försök till struktureringar, kategoriseringar eller upprätthållande av system är självbedrägeri, eftersom vi försöker se förtätningarna som något annat än vad det är.

Att vara en utomstående betraktare, går det fullt ut? Att sända information till någon, är det av godo? Det fyller bara ett enda syfte. Det leder sändaren, medvetet eller omedvetet, närmare tillfredsställelse av någon form av behov. Det sista steget, det som leder från toppen ut i luften, är det frigörelse från behov?

Inbrott i lägenheten!

Jag klev innanför grindarna i det relativt tysta mörkret, ett par timmar efter att ha kommit tillbaka från Sverige. Bara en och annan nattsuddande groda höll fortfarande igång med sliten stämma. När jag satte nyckeln i låset hörde jag någon inne i min lägenhet. Tyst smög jag in utan att tända ljuset. Någon stod och duschade i mitt badrum. Tusen tankar for genom huvudet, balkongdörren var stängd och låst, hur fan hade de kommit in. När jag kikade in i sovrummet låg någon i min säng, eller… nej, det var ett ihopkorvat täcke. Jag slog upp toalettdörren på vid gavel och sprang rakt in i en fontän! En slang under handfatet hade gått rakt av och stod och sprutade rakt upp i luften! Som tur var hade en golvbrunn tagit hand om den mesta avrinningen, men heltäckningsmattan i sovrummet var blöt, och det hade även runnit vatten under väggen(!) och ut på andra sidan i vardagsrummet. Jag har känslan av att min hyresvärd anlitat en lokal skojare att fräscha upp badrummet, med mindre lyckat resultat. Fogar och tätningar ramlar åt alla håll och uppenbarligen lämnar även slangfästen en del övrigt att önska.

Nu är det torrt och fint igen.

Shopping Spree

Vad ska en vanlig kille med bolivarer till? Nej just det. Så jag har gett mig in i ett socialistiskt åtgärdsprogram med hjälp av en bulvan. Chavez och hans anhang erbjuder värdepapper till allmänheten, som en kort tid efter inköp till hälften kan säljas för dollar. Till en kurs i närheten av den officiella! Tanken är att binda upp bolivarer och därmed dämpa inflationen, och samtidigt erbjuda en intressant sparform åt de lägre ekonomiska skikten. Men eftersom väldigt få har pengar att investera så betalar investerare och förmögna venezuelaner en liten slant för att få använda andra personers namn, och därmed öka tilldelningen av värdepapper. Efter diverse överföringar och operationer ligger min bulvan i startgroparna för att omvandla mina kalleankapengar till hårdvaluta.

Den väntade devalveringen är ytterligare en anledning till att inte ruva på silvret. Så när jag reste ut till Sverige idag passade jag på att botanisera elektronikavdelningen i tax-freen. Jag är grymt sugen på den där kameran, som bara kostar 2300 kronor. Men motivet som det syns i kamerahuset är irriterande litet så jag tvekar. Däremot var det dags att som siste man på jorden köpa en Ipod. Och när jag ändå var i farten så köpte jag ett par fräsiga walkie-talkies. Man vet aldrig om det här med mobiltelefoni är en övergående fluga, så det är bra att förbereda sig för alla eventualiteter.

Det finns även Wii och Bose dockningsstationer för Ipods för cirka 2.000 kronor stycket. Riktigt bra priser.

Ljus och vatten

Mitt kylskåp är fullproppat. Av ljus och vatten. Och en flaska ketchup. Kondensatorn läcker vatten som ett lätt sommarregn. Det droppar ner i en strategiskt placerad glasskål och fryser till ett isblock som jag välter ut var tredje vecka. Jag har påtalat problemet för min hyresvärd, som är en gammal ”jag-har-erfarenhet-av-kylskåp-gubbe”. Han vägrar att prata annat än knagglig engelska med mig och var bergssäker på att droppandet härrörde från otäta lister. Så han skickade dit en home-made kylskåpstekniker för att dränka in listerna i någon typ av tätningsfett. Det var 8 månader sedan, och först nyligen har jag lyckats reducera mängden smörjmedel till en nivå så att jag kan röra mig i köket utan att förstöra kläderna. Och vattnet droppar oförtrutet vidare.

Jag kan inte minnas när jag senast tillredde ett mål varm mat. Det låter väldigt dekadent, men känns precis tvärtom. Jag har börjat stanna kvar längre på jobbet. Kan lika väl hänga där som hänga i min lägenhet. När jag slutligen promenixar hemåt saktar jag vanligen in stegen vid min favoritsnabbmatsvagn för att köpa kycklingburgare. Med avokado, tomat, lite riven ost, oidentifierbara grönsaker och kryddstark sås. Mums för magen för 16 kronor. I de pengarna ingår även ett stekt ägg och bacon på burgaren om jag vill. Men det vill jag inte.

Lycka är...

... tonfisk och mjölk! Eller snarare att komma in på Excelsior Gama och se att de nyss fått in ett lass mjölk och ett annat lass tonfisk. När sedan maximal tillåten inköpsvolym är 12 liter mjölk och obegränsat med tonfisk vet min eufori inga gränser! Så där stod vi i långa köer, allihopa med en låda mjölk på axeln, och väntade på att kassörskorna skulle bli klara med sin manikyr.

- Tre burkar tonfisk är max.

- Ok, men det fanns ingen skylt om det.

- Tre burkar tonfisk är max!

- Ok… Dåså: min gode vän här framför i kön köper tre burkar till mig, och själv är jag schizofren, så jag kan köpa sex burkar, och ser man på, jag hade nio burkar så det blev ju perfekt.

Och det värsta av allt är att jag klarade mig igenom med samtliga burkar…

Bättre tider i Venezuela

För ett par månader sedan fick den gode Hugo en snilleblixt. Eftersom ljus stimulerar den mänskliga organismen borde framför allt barnen slippa gå upp när det fortfarande är mörkt ute. Låt oss därför vrida tillbaka tiden med…. låt oss säga en halvtimme. Just det! Vi vrider tillbaka klockan en halvtimme. Varför ska vi anpassa oss till den rådande tidsindelningen? Det är ändå bara en uppfinning av det förhatliga imperialist-USA. Och det ska ske inom två månader. När han skulle redogöra för sitt initiativ förkunnade han dock att klockan skulle vridas FRAMÅT en halvtimme istället för bakåt, och orsakade således allmän villervalla.

In i det sista visste jag inte om förändringen skulle träda i kraft, men i sista stund stod det klart att de inte skulle hinna koordinera tidsjusteringar med flygplatser och ”tidsinstitutioner” världen över. Men det är bara en tidsfråga(!) innan det görs slag i saken.

Att gå in i väggen

En helg härförleden tog jag en ny morgontur upp på berget Avila. Tänkte försöka nå toppen utan annat bränsle än vatten och koffeintabletter, och det gick väl hyfsat i cirka två timmar. Sen var det som att få en oväntad glidtackling bakifrån. Benen förvandlades från pistonger till blyklumpar på bara ett par minuter. Jag trodde först det var lutningen och sänkte takten, men det hjälpte inte ett skvatt. Till sist var jag slokörad tvungen att stanna, mitt i en myggkoloni, och trycka i mig kex och sportdryck. Det var svårt att svälja när jag hela tiden var tvungen att hoppa runt för att skaka av mig myggen, men snart hade jag ångan uppe igen.

Jag gjorde hela turen cirka 20 minuter snabbare än förra gången och benen skakade inte det minsta, sista biten uppför den långa trappan.

Droppen har urholkat stenen!

Våra promoters i Caracas har äntligen börjat fungera! Det är underbart att se våra ansträngningar ge resultat. Men varje gång vi ska använda nytt folk får vi problem. Som när byrån bad om produktutbildning för nya promoters, och de enda som dök upp var våra gamla promoters! Fortfarande har vi ganska mycket problem med promoters i resten av Venezuela, men jag håller på att genomföra gammal hederlig romersk decimering och tror att det kan ge effekt.

Ytterligare en av våra kunder har blivit kidnappad

Som sagt.
Ytterligare en av våra kunder har blivit kidnappad.

Jag är ett rövhål

Åtminstone var det budskapet jag fick från ledningshåll i Miami. De ringde för att erbjuda mig en tjänst på huvudkontoret. Deras enda frågetecken var att de hört att jag var ett arrogant rövhål. Det fanns såklart en risk att jag skulle trampa folk på tårna genom att presentera en extern vision med vår marknadsavdelning som bäst i regionen inom två år. Alltid kul att kunna göra intryck på folk, var min första tanke, men jag delade inte med mig av den. Istället sa jag att jag inte bryr mig ett spår på personlig nivå, jag står bakom allt jag sagt och gjort, men det vore synd om ni skulle påverkas av hörsägen.

Oavsett vilken del av människokroppen de trodde att jag var, så hade Manuel tydligen sålt in mig så bra att de att de hade överseende. Men jag tackade nej, av olika anledningar. Ekonomiskt sett var det inget listigt drag, och det var förmodligen ett förbannat korkat drag ur strategisk karriärsmässig synvinkel. Så nu ligger framtiden öppen igen.

Skydd mot vädrets makter

Så har jag slutligen gjort slag i saken. Jag har kommit mig för att investera i ett paraply. På tiden kan man tycka. Regnperioden har börjat på allvar så det gick inte att stå emot längre. Hela 20 spänn kostade det när jag köpte det av en ambulerande försäljare vid tunnelbanenedgången. Som vanligt spelade människan dum när jag kom fram och frågade efter priset.

”Vad tror du jag vill veta priset på när jag pekar på paraplyerna?”
”Jag ber om ursäkt herrn, jag är blind.”
”Ah, oh, the tray is hot?”

En tisdagkväll efter jobbet

Klockan är 18:37 och jag kurar på restaurang Mama Mia undan ett brutalt och ljummet ösregn. Hade precis kommit ut från kontoret när det började blixtra, så jag ställde mig att vänta. Strax slog jag bort tanken på hemfärd och satte mig istället. Hela tillvaron runt mig är dunkel, och fuktiga små mjuka vindpustar kladdar ner ansikte och händer. Men i skydd under taket och markiserna, i skenet av gula lampor, njuter jag. Min Solera Light och min färskpressade apelsinjuice landade precis framför mig och jag har inte bråttom till någonting. Snart kommer den berömda lasagnen in och mina kompisar kyparna, som jag köper espresso av varje dag, svansar fram och tillbaka, flinar brett och ropar ABBA över axlarna.

Sånt är livet i ett venezuelanskt nötskal. Och då gör det inget att lasagnen var lite ljummen.

Desperat ledarskap

Häromdagen kändes det som att jag tappat greppet över avdelningen, så det fanns inget annat att göra än att gripas av panik. Jag insåg att jag varit för mjäkig och att planering och uppföljning hade blivit lidande. Uppsträckning! Det fungerar inte att utöka tidsfristerna på regelbunden basis. Det vänjer de sig vid, och så plötsligt är en deadline inte längre en deadline, utan något som kan töjas på efter behag.

Så idag blev det till att hålla korrigeringssamtal på gruppnivå och avisera ändrade arbetsrutiner om inte bättring sker. Vad skönt att som chef kunna söka felen hos andra och slippa se sin egen bjälke! Det kändes genast bättre.

Lares de mi Chamarra

Lares de mi Chamarra.

Ingen aning om vad det betyder, men jag tror det är något med hammock. Det är också namnet på någon typ av kursgård en timmes färd från Caracas. Gården ligger uppkastad på kullarna som omger staden och utsikten är overklig, liksom de brant kuperade ägorna.

Apelsinträd, avokadoträd (visste inte att de växte på träd) och frukter som inte har namn på svenska växte högt och lågt. En kolibri, som jag otroligt nog först misstog för en humla, summade förbi där jag stod på en veranda och kontemplerade. En maffig insekt av flygande slag, stor som en mus, landade på en slänt och började kravla uppåt med däggdjurslika rörelser. Det är, om uttrycket tillåts, helt jävla sjukt så annorlunda naturen är här.

Vi tränade produkter och försäljning i dagarna två. Självklart hade våra 35 promotorer glömt nästan allt vi gått igenom på förra utbildningen, men motivationen var hög, speciellt när vi drog igång några praktiska case som jag skruvat ihop. Marknadsavdelningen fick agera butiksbesökare av allehanda slag och skratten gick i höga vågor. Vi avslutade med olika priser och utnämnelser vilket drev stämningen till hejarklacksnivåer. Det var mycket lyckade dagar.

På kvällen drog vi ihop ett gäng bestånde av lönnfeta rökare och okoordinerade träben och spelade tafflig fotboll med en sumpig läderkula. Sen satt hela gänget i ring i mörket och drack rom i plastmuggar kombinerat med en oerhört enformig dryckeslek.

”Un limon, medio limon, tres limon.”

Det enormt fåniga namnet till trots så låter det faktiskt mycket roligare än vad det var i verkligheten. Men de hade väldigt roligt, så det var det värt. Tänk att jag får vara med och dela venezuelanska människor liv. Tänk att jag får vara med om det här.

Avila och Hotel Humboldt

Tyvärr har jag kunnat stjäla internetuppkoppling kontinuerligt de senaste två veckorna, så större delen av tiden har jag tillbringat framför skärmen, spelande nätpoker och dammsugande DC efter intressant litteratur.

För att råda bot på dekadensen och bryta de helgrutiner jag tyvärr inte längre ifrågasätter bestämde jag mig för att på lördagsmorgonen traska upp på berget Avila. Det är ett välkänt nöje som hundratals caracasbor tar sig för varje morgon.
Om man som hyfsat ung och någorlunda vältränad yngling försöker, så kan man på 20 minuter ta sig upp till en utsiktsplats som heter Sabas Nieves. Där finns styrketräningsställ, bänkar och en öppen plats där man kan köpa isglass. Hit går de flesta, dricker vatten från en bergsbäck, och sen traskar de ner igen, nöjda med dagen.

Eftersom jag glömt hur jobbigt det är att gå i berg ville jag absolut inte nöja mig med den trippen, jag skulle vidare, ända upp till Pico Occidental och därefter till Hotel Humboldt, dit linbanan går.

Så på fredagkvällen tog jag fram mitt superlim, klistrade ihop mina gympadojjor, köpte lite kex och två stora flaskor vatten, och förväntansfull som en liten pojke la jag mig att sova med väckarklockan på den okristliga tiden 08:30.

Lördagen var en blue bird day och livet var härligt och oändligt. Det är ju tusan också att jag inte har förstånd att ta mig för mer varierade saker på helgerna. Det blir mest fotboll, i motionssyfte.

Som vanligt var det underbart att komma in i djungeln på andra sidan motortrafikleden. Det är inte underligt att berget förr i tiden ansågs heligt. Fukt, ljud av insekter, dämpade dofter av kretslopp och porlande, osynligt vatten. Jag trampade på ordentligt, nöjd när jag flåsande passerade långa rader av såsare. Efter en kvart började det luta ordentligt, svetten förblindade mig och jag slog motvilligt av på takten. För första gången anade jag konkurrens, och mycket riktigt kom det två latinos upp från döda vinkeln. Med vadmuskler av nitroglycerin sprätte de grus för varje steg de tog. En perfekt utmaning!

Kampen ville aldrig ta slut. Förrän efter ungefär 20 sekunder. Då höll mina lungor redan på att vändas ut och in och jag föll ihop med benen sprängfyllda med mjölksyra. Jaja, jag kom upp till Sabas Nieves på 19 minuter. Och det var inte så konstigt att jag inte kunde hänga med i deras tempo. De var ju två mot en...

Efter att ha vridit ur min t-shirt och återhämtat mig en smula fortsatte jag uppåt och därefter såg jag inte mer än ett tiotal människor på hela dagen. Helt oerhört skönt. Lugnt och försiktigt trampade jag på, korsvis uppför berget. Promenaden gick under hängande grönska, det var tyst och lugnt, även om trafiken hördes brusa nedanför. Det var slående hur fort temperaturen sjönk i takt med altituden. Så förbannat härlig luft dessutom! Frisk och nästan lite kylslagen. När jag hittat en lagom gånghastighet var det nästan lite skrattretande att märka hur mycket lutningen påverkade. Ett par extra graders motstånd och så kom mjölksyran krypande som på beställning. Jag svettades rakt igenom dämpningen på min ryggsäck.

När jag fick lite berg mellan mig och staden så blev allt stilla. Det enda som hördes var ett par stora humlor som surrade förbi, och ett par klagande fåglar. Det riktigt spritte i kroppen på mig och jag kom på mig själv med att gå med ett leende på läpparna.

Till sist planade stigen ut, och efter allt uppförslut var lättnaden löjlig. Lite svårt att förklara, har aldrig upplevt något liknande, men det var jämförbart med en energikick och ett kraftigt rus av välbehag. En obetvinglig lust att springa, trots att stigen smalnat av och nästan var igenväxt.

Jag nådde trädgränsen och växtligheten övergick i något europeiskt alpliknande. Stora inslag av en miniatyrvariant av rhododenron, som var så kraftig i färgen att blommorna såg ut som fjärilar. Här uppe på höjden fanns det förvånansvärt många blommor, något som nästan helt saknas inne i djungeln. Allra högst upp, precis innan det började gå nerför mot hotellet, kunde trafiken lika gärna ha varit ett avlägset vattenfall. På ena sidan låg Caracas, som en matta. Som om någon spillt asfalt och betong, som stearin, på marken, och nu hade det brett ut sig och stelnat och täckte allt. Barrios klättrade som mossa upp på bergssidorna på andra sidan dalen. På andra sidan låg byn Galipan, och ytterligare ett par kilometer ner, havet. Men av det såg jag inget, eftersom molnen låg tätt under mig, och de var ogenomskinliga som spunnet socker. Stora sjok av dimma drev upp över mig och bergskammen. När jag omslöts av dem gick jag på bergsplatån som i en sagovärld. Det doftade som snödrivor på våren. Höga ormbunkar och gräsarter, en faktiskt kylig vind, och jag såg inte mer än ett 10-tal meter. Det kändes lite högtidligt, och inte alls som Caracas, när jag svängde av mot vad jag antog var nedstigningen mot Hotel Humboldt.

Stigarna blev mindre och mindre och vid ett par tillfällen tvingades jag vända tillbaka och leta nytt. Och så var jag plötsligt omsluten av tät växtlighet och stigen hade försvunnit. Jag körde ner huvudet och banade mig väg genom ris och snår. Tills det inte gick längre. Jag satt som i ett spindelnät, helt fast, och fick slå och sparka mig fram för varje meter. Till sist blev det löjligt och jag fick byta strategi. Högsta punkten måste ge bättre översikt. Men inte. Jag blev lite full i skratt. Hur skulle jag komma härifrån? Det vore trist att krångla sig fel och tvingas sova här! Jag körde det klassiska "Hallå!!-tricket" och fick faktiskt svar efter någon minut. Med nya krafter mejade jag ner vegetationen i riktning mot rösten, och efter bara fem minuter damp jag ner framför ett par förvånade venezuelaner. Sönderrivna ben, jord och växtdelar över hela kroppen och en genomsur, brunfläckig Performax-t-shirt (Johan, Kristian, jag vill ha nya!)

Sista biten uppför en lång, brant trappa bakom hotellet var pinsam. Benen darrade för varje steg. En guidad tur stirrade förvånat på gringon som kom gående på avspärrat område och svingade sig över en låst grind. Som vanligt var linbanestationen full av helgbesökare som struttade runt i mössor och vantar, och smaskade godis till överpris. Föraktfullt fnös jag åt latmaskarna och hoppade in i första bästa kabin som gick ner till Caracas. Och av någon välsignad och outgrundlig anledning var det gratis att åka ner. Idag endast och aldrig mer.

Kemins seger över naturprodukterna

Så har jag ett hyfsat rent badkar, efter ett halvårs kamp. Mitt nöje att varje helg köpa mig nya rengöringsmedel för att försöka fräscha upp mitt solkiga badkar är ett minne blott. Tyvärr gick det så långt att jag provade en rengöringsgelé från Ajax. I den bästa av världar hade såpa eller lokalt producerade produkter fungerat, men så segrade slutligen globaliseringen.