Cedula

Cedula är venezuelanernas motsvarighet till våra personnummer, och företaget vill se till att jag får ett sådant nummer för att undvika alla oegentligheter och underlätta administrationen här. Så de bokade ett möte till mig med en administratör som skulle följa med mig till cedulamyndigheten och underlätta processen.

Denne herre svarade inte i telefon på morgonen, så jag fick leta runt i byggnaden som var rörigare än en myrstack. Ingen visste vem han var och inte heller vår HR-chef fick tag på honom. 40 minuter försenad stolpade han in och tog i hand. Utan ett ord till ursäkt.

- Hördu, jag blev nästan lite orolig. Vet du om att du är 40 minuter sen?
- Eh, jo, ja, du vet tunnelbanan är lite krånglig här. Det var stopp i morse.
- Jaså, så intressant. Jag kom nämligen med tunnelbanan jag också.
- *Tystnad*

Vi högg oss fram genom skränande venezuelaner uppför tre trappor. Väl uppe ville han plötsligt och oprovocerat ha sex kopior på mitt pass, vilket jag inte hade.

- Då får vi gå ner igen.
- Skärp dig, kom med här.

Jag trängde mig in på första bästa kontor och överraskade två damer som höll på att pynta en julkrubba. Hör ni, jag lovar att hjälpa er med krubban om ni hjälper mig med några kopior. Konsulten försökte tränga sig fram och ta över föreställningen, men jag höll tillbaka både honom, hans sårade stolthet och mitt eget överlägsna skratt när jag fick papperna i handen på 30 sekunder. Säga vad man vill om byråkratin här, men det hjälper att vara en galen europé med glimten i ögat.

Sen fick konsulten visa vad han gick för. Jag satte mig och jobbade bland alla gloende venezuelaner medan han gick loss med machete bland alla köer och tjänstemän. Det tog honom bara två timmar att skaka fram information om att det inte gick att utfärda fler cedulas idag, eftersom de hade slut på material att tillverka korten med.