Mitt kylskåp är fullproppat. Av ljus och vatten. Och en flaska ketchup. Kondensatorn läcker vatten som ett lätt sommarregn. Det droppar ner i en strategiskt placerad glasskål och fryser till ett isblock som jag välter ut var tredje vecka. Jag har påtalat problemet för min hyresvärd, som är en gammal ”jag-har-erfarenhet-av-kylskåp-gubbe”. Han vägrar att prata annat än knagglig engelska med mig och var bergssäker på att droppandet härrörde från otäta lister. Så han skickade dit en home-made kylskåpstekniker för att dränka in listerna i någon typ av tätningsfett. Det var 8 månader sedan, och först nyligen har jag lyckats reducera mängden smörjmedel till en nivå så att jag kan röra mig i köket utan att förstöra kläderna. Och vattnet droppar oförtrutet vidare.
Jag kan inte minnas när jag senast tillredde ett mål varm mat. Det låter väldigt dekadent, men känns precis tvärtom. Jag har börjat stanna kvar längre på jobbet. Kan lika väl hänga där som hänga i min lägenhet. När jag slutligen promenixar hemåt saktar jag vanligen in stegen vid min favoritsnabbmatsvagn för att köpa kycklingburgare. Med avokado, tomat, lite riven ost, oidentifierbara grönsaker och kryddstark sås. Mums för magen för 16 kronor. I de pengarna ingår även ett stekt ägg och bacon på burgaren om jag vill. Men det vill jag inte.
No comments:
Post a Comment