En tisdagkväll efter jobbet

Klockan är 18:37 och jag kurar på restaurang Mama Mia undan ett brutalt och ljummet ösregn. Hade precis kommit ut från kontoret när det började blixtra, så jag ställde mig att vänta. Strax slog jag bort tanken på hemfärd och satte mig istället. Hela tillvaron runt mig är dunkel, och fuktiga små mjuka vindpustar kladdar ner ansikte och händer. Men i skydd under taket och markiserna, i skenet av gula lampor, njuter jag. Min Solera Light och min färskpressade apelsinjuice landade precis framför mig och jag har inte bråttom till någonting. Snart kommer den berömda lasagnen in och mina kompisar kyparna, som jag köper espresso av varje dag, svansar fram och tillbaka, flinar brett och ropar ABBA över axlarna.

Sånt är livet i ett venezuelanskt nötskal. Och då gör det inget att lasagnen var lite ljummen.