Lares de mi Chamarra

Lares de mi Chamarra.

Ingen aning om vad det betyder, men jag tror det är något med hammock. Det är också namnet på någon typ av kursgård en timmes färd från Caracas. Gården ligger uppkastad på kullarna som omger staden och utsikten är overklig, liksom de brant kuperade ägorna.

Apelsinträd, avokadoträd (visste inte att de växte på träd) och frukter som inte har namn på svenska växte högt och lågt. En kolibri, som jag otroligt nog först misstog för en humla, summade förbi där jag stod på en veranda och kontemplerade. En maffig insekt av flygande slag, stor som en mus, landade på en slänt och började kravla uppåt med däggdjurslika rörelser. Det är, om uttrycket tillåts, helt jävla sjukt så annorlunda naturen är här.

Vi tränade produkter och försäljning i dagarna två. Självklart hade våra 35 promotorer glömt nästan allt vi gått igenom på förra utbildningen, men motivationen var hög, speciellt när vi drog igång några praktiska case som jag skruvat ihop. Marknadsavdelningen fick agera butiksbesökare av allehanda slag och skratten gick i höga vågor. Vi avslutade med olika priser och utnämnelser vilket drev stämningen till hejarklacksnivåer. Det var mycket lyckade dagar.

På kvällen drog vi ihop ett gäng bestånde av lönnfeta rökare och okoordinerade träben och spelade tafflig fotboll med en sumpig läderkula. Sen satt hela gänget i ring i mörket och drack rom i plastmuggar kombinerat med en oerhört enformig dryckeslek.

”Un limon, medio limon, tres limon.”

Det enormt fåniga namnet till trots så låter det faktiskt mycket roligare än vad det var i verkligheten. Men de hade väldigt roligt, så det var det värt. Tänk att jag får vara med och dela venezuelanska människor liv. Tänk att jag får vara med om det här.