Desperat ledarskap

Häromdagen kändes det som att jag tappat greppet över avdelningen, så det fanns inget annat att göra än att gripas av panik. Jag insåg att jag varit för mjäkig och att planering och uppföljning hade blivit lidande. Uppsträckning! Det fungerar inte att utöka tidsfristerna på regelbunden basis. Det vänjer de sig vid, och så plötsligt är en deadline inte längre en deadline, utan något som kan töjas på efter behag.

Så idag blev det till att hålla korrigeringssamtal på gruppnivå och avisera ändrade arbetsrutiner om inte bättring sker. Vad skönt att som chef kunna söka felen hos andra och slippa se sin egen bjälke! Det kändes genast bättre.