I helgen har jag agerat moraliskt stöd åt en väninna. För en tid sedan kom det fram att hon var intresserad av att gå på gay-klubb, men att hon inte ville gå själv. Gay-scenen i Caracas är relativt stor, men dåligt utvecklad och långt ifrån accepterad, så det var lättare att anförtro sig till en open-minded(?) europé.
I dörren rådde omvänd diskriminering. De frågade misstänksamt om vi var ”ambiente”, om vi spelade i rätt lag, och vi fick insistera en del innan de släppte in oss. Uppsluppen, trång och ganska svettig omgivning. Dålig AC, men billig sprit. Förvånansvärt nedklädda människor och mer mainstream än Sverige. Jag agerade base camp dit min väninna återvände efter sina utflykter. Där jag stod och såg blond och blåögd ut fick jag mer uppmärksamhet än en tolvtaggare på en kunglig jakt. Jag är vanligen trygg och lugn i vilka sällskap som helst, men jag måste erkänna att jag var ganska obekväm med att folk (läs: män) oinviterade greppade tag i mig och började dansa merengue.
Vi stack vid 4-snåret, men inte förrän jag lite oväntat sprungit på en kollega i vimlet. Efterföljande måndag anförtrodde han sig åt mig, och berättade att han inte är officiell ännu, ens inför sina föräldrar.
No comments:
Post a Comment