Behovstillfredsställelse?

Ibland när jag borde må som bäst, så gör jag motsatsen. När allt är på topp, när jag är mätt efter en lyxig middag, när jag är varm, trygg och livet ligger framför mig, så borde det spritta i kroppen. Istället känner jag mig tom och genomskinlig. Ingenting känns viktigt. Som att jag nått toppen och trampar luft eftersom det inte finns fler steg att ta. Var det här allt? Klichédetektorn blinkar för fullt när frågan obevekligt tränger fram från alla håll, vart jag än tittar framträder den allt tydligare. Den slår sig obevekligt ner som en full och objuden granne och sluddrar:

”Och nu då?”

Där satt jag på en solstol i karibien och tittade på stjärnorna. En smekande nattbris (som vanligt). Ett glas fullt med Bailey’s och krossad is med kondensen droppande ner i sanden. 15 meter bort ett bord som några minuter tidigare dignat av läckerheter. Vackra lättklädda damer med lungkapacitet som övertrumfar Gunde Svans storebror, folk som ger sin högra hand för att få fylla på din drink, skrattande människor, ryggdunkningar och solsvedda kindben.

”Och nu då?”

Jag vill inte låta kvasifilosofisk, men att sitta och spela med känns allt mer meningslöst. Jag är förvånad över att det över huvud taget går att ta sig själv på allvar. Eller ens någon annan för den delen. I slutänden är vi bara förtätningar av energi som råkat få något vi kallar för medvetande nedfallande i huvudet. Allt vi känner och upplever är också det förtätningar av energi, som sköljer över oss i vågor. Som om det skulle vara något speciellt. Alla försök till struktureringar, kategoriseringar eller upprätthållande av system är självbedrägeri, eftersom vi försöker se förtätningarna som något annat än vad det är.

Att vara en utomstående betraktare, går det fullt ut? Att sända information till någon, är det av godo? Det fyller bara ett enda syfte. Det leder sändaren, medvetet eller omedvetet, närmare tillfredsställelse av någon form av behov. Det sista steget, det som leder från toppen ut i luften, är det frigörelse från behov?