Den senaste tiden har de utökat armadan av brölande bussar som skyttlar morgontrötta venezuelaner runt Caracas i en aldrig sinande ström. Köerna har således varit korta och ingen har känt sig nödgad att tränga sig. Förra veckan var det dock någon form av strejk, och självklart kokade det skandinaviska sinnet över. Två gånger.
Ena gången försökte en uppkäftig yngling snika sig på bussen från fel håll, varpå jag spärrade vägen för honom, upplyste honom lugnt och pedagogiskt om hur köer fungerade, samtidigt som jag släppte på alla som kom från rätt håll. När bussen var full och började rulla klämde jag mig ombord som siste man, och ropade snusförnuftigt åt honom att ”Så går det när man försöker tränga sig!” och fick hela kön att skratta.
Andra gången var det upprorsstämning hos alla rättskaffens människor som fogligt väntade på sin tur. Men som vanligt gjorde de inget åt idioterna som trängde sig mer än att muttra surt. Det fick bli det tunga artilleriet, där min kögranne höll min plats och jag gick fram och höll brandtal samt agerade mänsklig sköld. Det rungande gensvar jag fick från ”bussvakter” och omgivande resenärer gav mig gåshud, och när min kögranne drog ombord mig var de uppskattande kommentarerna många.
Jag räknar med ungefär 5% dödlighet på liknande aktioner i framtiden...
No comments:
Post a Comment