I stan bor en kille, som heter Kalle...

För några månader sedan sprang jag på en svensk på flygplatsen. Denne herre, låt oss kalla honom Kalle, är ett unikum i branschen. Jobbar som regionsansvarig säljare för ett svenskt företag, 36 år gammal och fullständigt outtröttlig. Han bor på Altamira Suites, hotellet som har baren 360 på taket. Ingen vidare ekonomisk lösning, hans hyra är betydligt högre än hela min lön, men eftersom företaget betalar har han ingen brådska att leta lägenhet. Han har förmodligen slagit sönder allt i sin kropp som någonsin kallats biologisk klocka. 3-4 dagar i veckan, onsdag-lördag, är han på krogen till klockan 5-6 på morgonen. Efterföljande dag är han uppe och joggar i hotellrestaurangen senast vid 10-tiden, varpå han, efter att ha sköljt ner smaken av fest med en kopp kaffe, studsar in i sin bil och fräser iväg till playan. Där drönar han hela dagen, småsippande cuba libres och öl, fram till att klockan börjar bli sen eftermiddag. Då bär det av hem till hotellet och ett par timmars medvetslöshet, innan han börjar om på nytt med ett par starka caipriñas för att sedan åter äntra krogscenen vid tidigast midnatt.

Första gången vi gick ut tillsammans gjorde jag misstaget att hänga med i hans tempo. Det var som att springa maraton med en etiopier. Det fungerade hyfsat i början, men ganska snart anade jag att tempot skulle hålla i sig och att jag aldrig skulle hålla ända fram. Men då var det redan för sent, för jag hade druckit 3-4 drinkar och var oövervinnelig.

Jag dök upp vid strax efter 22:00, när han fortfarande låg och sov. Yrvaken men glad som en speleman över besöket släppte han in mig och började rusa runt, runt i lägenheten iförd enbart ett par y-front och en begynnande kalaskula. Jag var hyfsat övertygad om att han gick på kokain men det visade sig vara ren och skär livsglädje. Han hade kommit hem från jobbet och knäckt två flaskor vin till maten, sovit av sig det värsta och nu var han på gång uppåt igen. Spritskatten stod inför en kraftig höjning, så han hade bunkrat upp med ett 30-tal spritflaskor, av vilka vi nu öppnade en. Drinkarna innehöll mängder av munihopsnörpande limejuice mixad med säckvis av socker, och var till en början starka snarare än goda, men som genom magi övergick de snart till att bli både och.

På något sätt lyckades han köra oss till San Ignacio i sin väl tilltagna stadsjeep som luktade starkt av solvarm banan. Det blev en legendarisk odyssé i Caracas nattliv, där samtliga dörrvakter rullade ut röda mattan för oss. När klockan blev fyra och han ville köpa fler drinkar så bad jag om vatten istället, men fick såklart en drink. Och istället för att ge vika på upploppet så spurtade jag...
Tänk, det är nog det enda område där du inte blir visare av erfarenheter.

Dagen efter slet han mig ur sömnen klockan tio för att ta med mig till stranden. Jag örlade något ohörbart till svar och det tog mig en timme av svåra våndor att lyckas somna om igen och fly undan kopparslagarna. Sen skrämde han liv i mig igen tre timmar senare, för att beklaga sig över att han bara hade en halva rom och ett tiotal öl med sig till stranden. Jag var full av sympati, men slängde på luren, kallsvettig och skakande. Inte förrän klockan 18:30 kravlade jag mig ur sängen. Förstörd, rödögd och ångerfull.

Sen ringde han på nattkvisten och ville ha mig med ut på krogen igen…

Ett unikum som sagt. Han har många talanger. Bland annat har jag lärt mig att när Kalle blir lagom berusad så börjar han tala flytande, vilket gör mig alldeles fuktig i öronen. Han har också en fantastisk förmåga att somna på speciella platser, till exempel utslagen över restaurangbord på väg hem från stranden, eller bakom ratten på sin bil när han parkerat i hotellets garage vid 5-tiden på morgonen. Ett unikum, som är fenomenalt roligt att umgås med.