Uppgiven

Jag har tröttnat på att återge alla upplivande anekdoter från busskön. Nu har det gått så långt att jag ibland faktiskt promenerar till jobbet när kön är lång istället för att ta fighten. Och faktiskt, varför ska jag göra insatser för andra när de inte verkar bry sig?
Jag pratade med Maria Estrella för någon dag sedan och jag kände igen mig precis när hon berättade att när hon står på sig och hävdar sin och sin omgivnings rätt så känner hon ibland att det är hon som är the bad guy!

Även om jag nu till och med blivit igenkänd i tunnelbanan som "kö-killen" och fått ett par uppmuntrande ord så måste jag börja lägga energin på annat. Som min spansklärare sa när jag berättade för honom om mina eskapader: "Look for your natural death." Jag tror det är första gången som jag fått honom att skratta. Det blir en kul grej för honom att sprida bland sina andra studenter.

I själva verket är det en enorm paradox och höjden av hyckleri. De säger sig vara ett folk som vill ha socialism och revolution. Men det är bara läpparnas bekännelse. När det väl kommer till kritan är de de mest kapitalistiska bestar jag någonsin träffat på. De tar alla chanser att sko sig själva, oavsett om det är på andras bekostnad, och de ser det som en sådan grundläggande rättighet att de har mage att försvara sig och skuldbelägga de som hävdar just omtanke om och respekt för andra. Den enda delen av socialismen som de är intresserade av är bidrag. Eller som de så ofta säger: Vad har JAG fått av den här regeringen?
Well, fråga dig själv vad du har GETT i första hand, du som är så lyckligt lottad redan.

Många av dem är till och med förbannade på tiggare och smutsiga barn som står och jonglerar vid trafikljusen i hopp om några mynt. "De tjänar flera miljoner i månaden på att tigga och de är inte ett dugg intresserade av att studera eller arbeta. Jag blir så förbannad, lata är de. Varför skaffar de sig inte ett jobb? De kan åtminstone tvätta bilar eller göra någon nytta." Jag orkar inte ens ta diskussionen...

I stort är det bara en tidsfråga innan landet går åt skogen, om det inte händer något drastiskt. De rika föraktar de fattiga, och skyller dem för den situation de befinner sig i. De fattiga får inte hjälp till självhjälp, utan bara konstgjord andning, som de dessutom förväntar sig att få, utan prut och motprestation. De som har något att komma med vad gäller landets utveckling flyr utomlands, de rika isolerar sig allt mer och tar bil vart de än ska, om än bara ett par kvarter. Allt som inte är inhägnat eller har vakter är farligt och ska undvikas till varje pris. Få av de som jag träffar från "min" socialklass har ens någon aning om vad en bussbiljett kostar.

Ingen kommer att ta något första steg i någon positiv riktning och eftersom de fattiga är i överväldigande majoritet kommer Chavez, eller någon annan populist, att hänga kvar vid makten tills oljan tar slut. Sen återstår nog bara inbördeskrig eller diktatur i ett värsta scenario.

Men det är fan så intressant. Politik är för första gången ett frivilligt valt samtalsämne för mig. Här kan vi snacka skillnader mellan olika partier, till skillnad från Sverige där enda skillnaden mellan de partipolitiska agendorna är vilken blomma de ska ha på sina slipsnålar.