Erika

En rundlagd tjej i 30-35-årsåldern. Skäms över att hon röker. En skämtare och klassens clown. Lurar till och med sig själv med att hennes övervikt beror på ett dåligt knä. Hon är smart och kvick i truten vilket gör henne till en informell ledare. Dock verkar hon lida av uteblivna framgångar hos det motsatta könet och är bakom den glättiga fasaden ordentligt osäker.

Hon bor, som de flesta ogifta venezuelaner i hennes ålder, hos sina föräldrar som börjar komma till åren. Hennes tillvaro skakas i grunden av det faktum att inom några veckor kommer hon tvingas att lämna boet. Eller snarare, föräldrarna lämnar boet och lämnar henne kvar! De har gett upp landet och tänker söka lyckan i Miami. Erika är splittrad och självklart orolig över vad som kommer att hända. Shit, de blir ju aldrig vuxna här! Å andra sidan kanske det inte behövs heller. Du lever med dina föräldrar till du kan flytta ihop med dina barn...

Erika är väldigt kunnig och har stor erfarenhet inom sitt område. Ordentlig potential som inte lämnats utrymme att blomma. Hennes lön är dock för låg i relation till övriga anställda och jag har stått på mig för att hon ska bli rättvist behandlad. Det har medfört att i den nyligen genomförda revisionen var hennes ersättning den som höjdes mest procentuellt, även om det fortfarande fattas en smula för att jag ska kunna kalla det en rättvis lön.


Vi har egentligen inte någon särskilt bra relation ännu. Hon är van vid latinskt beslutsfattande och litar inte fullt ut på mig ännu. Vidare är hon lite blasé efter tre år i företaget. Jag jobbar, lite i taget, på att låta henne förstå att vår inställning och ambition spelar roll, även om vi ibland arbetar i motvind. När jag lämnade besked om hennes höjda lön, var jag också, som vanligt, noga med att låta henne få veta att jag står bakom henne och gör mitt bästa för att förbättra hennes villkor. Hon hade väntat sig en större höjning blev besviken på höjningens storlek. Jag var lyhörd för hennes farhågor och funderingar och gav några tips om karriärutveckling och strategiska drag. Jag försöker även vara generös med att visa förtroende för hennes färdigheter och erfarenhet, vilket jag har förstått är ganska ovanligt här. Som chef vill du inte visa svaghet och du vill gärna ha ett ord med i laget överallt, men det vore att lägga krokben för mig själv om jag skulle försöka övertrumfa henne inom hennes område.

En kvart efter vårt samtal stod hon i dörren igen.
- Vet du, jag är nog ganska nöjd ändå.
- Vad bra. Det kommer mer med tiden ska du se.
- En annan sak jag vill säga är att det här är första gången under min tid här som någon tar mig och mitt arbete i beaktande. Jag har haft många idéer som aldrig fått gehör och ingen har egentligen sett mina ansträningar. Jag blir överväldigad när du säger saker som du gjorde idag på mötet, när du säger till leverantörer att du har förtroende för mina beslut och det jag kan. Jag ville bara säga det.

Och jag min jävla idiot kunde inte nöja mig med att tolka det som ett bevis på uppskattning, utan jag ville ha det på ett större fat.

- Härligt. Jag tolkar det som en komplimang. Jag kan säga att det är första gången som någon ger mig en sådan komplimang här i företaget också. Men det är väl så det är, det är inte lika naturligt att chefer får beröm.

Hur dum i huvudet är jag? Suga tag i det hon säger och framhäva mig själv? Skit samma. Det är en lärdom. Antar att jag inte är helt på plats som chef ännu, suktar lite efter erkännande, vill veta om jag gör ett bra jobb. Nästa gång ska jag hålla käften och höja henne ännu mer, för hon förtjänar det och växer för varje gång.