Någon dag efter att jag kommit till Venezuela i höstas ramlade Marianela i trappan och vrickade foten. Jag fixade lite tryck och högläge i äkta fotbollsstil.
Häromdagen kom Leanger, IT-chef med omfångsrikt midjemått, in på kontoret. Han bad om ursäkt för att han fanns på sitt överdrivet ödmjuka (men trevliga) sätt och bad om en personlig tjänst. En av hans medarbetare hade ont i ryggen, och eftersom jag hade fixat med Marianela så, kanske, ja, du vet? Ok… Kvacksalvare som jag är la jag upp killen på en bänk till alla omgivande venezuelaners förtjusning. Leanger tog det hela på största allvar, bry dig inte om att de fnissar, sa han till sin adept. Det här är minsann viktigare. Well, när jag klämde lite hade killen ont längs en muskel. Jag hummade och såg bekymrad ut. Tryckte lite extra och så knakade jag ut ryggen på honom, mest för ljudeffekternas skull. Sträckt muskel. Vila. Värme. All aktivitet ok. Smärtan bestämmer. Skakade hans hand och gick iväg låtsat oberörd. Inom mig rungade skrattet och jag kände de förundrade blickarna i nacken.
No comments:
Post a Comment