La Pastora

För många år sedan var La Pastora en snobbig stadsdel. Nu gränsar det till en av de tuffaste slumområdena och det enda som minner om svunna tider är några kvarvarande slitna husfasader som försöker överleva på sin falnande glans. Jag passerade igenom området tillsammans med en av våra chaufförer, när han tog en genväg till flygplatsen. Häromdagen tog jag taxi dit, med kameran diskret dinglande, och gick på upptäcktsfärd. Ganska lugnt, slitet men väldigt charmigt med Avila, berget, i bakgrunden på vilket husen klättrar en bra bit upp på sluttningen. Jag har ingen aning om vem som ansvarar för installationen av el- och teleledningarna men sådana skatbon har jag aldrig tidigare sett. Och barn flög med drakar överallt…

Passerade över en bro nedanför vilken det rann kladdigt vatten. Vid sidan av vattnet låg sopor i drivor, regelbundet nedvälta från de ruckel som låg uppkastade på höjderna vid sidan av den lilla dalaktiga fördjupningen där vattnet rann. Jag hittade en smal trappa som ledde ner till vattnet och stegade behärskat nedåt. Vid sidan av trappan, som vindlade ordentligt några meter ner, låg skjul. I praktiken inte mer än fem flak av korrugerad plåt varav fyra tjänade som väggar och den sista som tak. Jag kunde se rakt in i människors hem, som inte var mer än 10-12 kvadrat stora. Nere vid vattnet studerade jag de omkringliggande sluttningarna och märkte att de flesta boningar var av samma katastrofala standard. Vatten sköt plötsligt ut från ett rör och plaskade ner i ån och i fallet hann jag tyvärr jag skymta den omisskännliga rosa färg som toalettpapper ofta har här. Två smutsiga små barn tittade förundrat på mig när jag tog mina bilder. De lekte med en liten glasburk och dess lock. Leken bestod av att de fyllde burken med sörja.
En salongsberusad kille kom snavande ner för trappan och varnade mig för att gå längre ner längs dalrännan. Där nere kommer de att råna dig direkt. Ok, tack. Och hej. Även i de bättre delarna av området blev jag lite senare tipsad om att hålla i grejerna jag hade med mig.

Längre upp mot berget var bebyggelsen mer ordnad och det var mer liv och rörelse på gatorna. En vanlig födokälla är att hyra ut mobiler, fastkedjade i ställningar, för samtal. Det ser förbaskat roligt ut där folk står i grupper och pratar i munnen på varandra.

Jag stannade och tittade på när några unga killar spelade schack på gatan. De tittade och frågade och jag svarade men avböjde erbjudandet om att få spela. En av killarna sopade mattan med samtliga av de andra och till sist tackade jag ja till en kraftmätning, till hans stora förnöjelse. Nu skulle kompisarna få se honom sopa mattan även med gringon. Jag kunde ju självklart inte riskera att förlora så jag hade sett till att studera honom en smula, men ändå rusade hela kroppen som ett expresståg. Helt fantastisk känsla! Schack för mig är fan ta mig det största allvar jag kan tänka mig. Varje gång jag spelar blottar jag strupen och hela min självkänsla. Det är konstigt, inget annat kan få mig så på alerten, orolig och entusiastisk och uppslukad som ett parti med någon jag inte känner. En förlust vore förödande, en vinst en bekräftelse på min ofelbarhet…
Tio minuter senare var den enda pjäs jag hade förlorat min häst - i utbyte mot hans dam - och resten av mina pjäser höll hans kvarvarande starkt decimerade styrka i ett järngrepp. De omgivande kamraterna stod med snålvattnet rinnande och insöp den triumf de själva aldrig fick uppleva när min antagonist självmant välte sin kung. Han sträckte låtsat obesvärat på sig och gick för att äta kvällsmat utan att säga hej till någon. Verkar som att vi var fler om att ta schack på allvar. Tilläggas bör att jag egentligen inte spelar särskilt bra, men han var faktiskt rätt risig…

Jag lovar att minst 90% av alla män över 18 hade en öl i handen. Och det är faktiskt ingen överdrift. Jag gick in och köpte vatten på en lokal pub och att döma av antalet gäster var det motsvarande svensk happy hour, trots att klockan inte var mer än tre på eftermiddagen. De är inte fulla, åtminstone verkar de inte vara det, men det är mer eller mindre standard att dricka öl dagen lång och att fördriva tiden på lokala, skabbiga barer, rotande under huven på gamla bilvrak (klassiskt lördagsnöjre) eller sittande högt och lågt på stolar utställda på gator och torg.

Jag tog bussen hem genom centrala Caracas längs den livliga huvudgatan, i god tid innan det började skymma. Första gången jag passerar igenom det området, som sägs vara väldigt osäkert. Jag tyckte att det såg mest sorgset ut. Fyllt av puffande bilar, bullrande bussar, otaliga butiker av odefinierbart slag, reklamskyltar som en gång var färgglada, grönsaksförsäljare, myllrande människor, en glänsande McDonaldsrestaurang, omkringsmygande hundar i varierande tillstånd, betongklumpar till hyreshus, påsar, skräp och kartonger överallt, galler för alla fönster och ingångar, piratkopierade filmer, skraltiga motorcyklar som kryssar fram genom de långsamt framåt strävande, tutande, bilkaravanerna. Känns som att människorna där endast håller sig flytande, lever där och nu utan några som helst ambitioner. De har troligen inte ens möjlighet att skaffa sig ambitioner. Ändå såg jag lekande barn och skrattande vuxna. Lyckan står inte att finna inte i våra omständigheter. Bara i våra huvuden.