Sao Paolo

Att flyga in över staden var en upplevelse. När vi gick in för landning var känslan av science ficition överväldigande. Ingenstans såg man något annat än stad, från horisont till horisont. Visste man inte annat skulle man tro att så här såg världen ut, ingenting annat finns. Lite beroende på hur man räknar så hamnar Sao Paolo på tredje plats över världens största städer. Ganska exakt dubbelt så många invånare som hela Sverige.

Marcus Larsson tog mig med runt i staden och de delar vi besökte kändes förvånansvärt trevliga. Inte alls lika påträngande som Caracas. Mindre trafik, färre människor, inte lika varmt, mindre avgaser.
Klimatet sägs variera mellan 20 och 30 grader året om. Nätterna är friska och bottnar runt åtta grader under de kallaste delarna av året.

Vi åt vegetarisk lunch på en inidisk restaurang med ung, kvinnlig och ordentligt tatuerad serveringspersonal. Kaffe på ett café, en vecka tills Viktoria kommer och allt var på topp. Men inte länge till...

På kvällen åkte vi upp på takvåningen på ett fantastiskt hotell. I formen på minde det om ett fartygsskrov som hade lagts på pidestal. Hotellobbyn såg ut som ett klassiskt inredningsexperiment i en lyxvåning. Väggen bakom bardisken var nog 20 meter hög, surrealistiskt upplyst och dekorerad med flaskor hela vägen upp.
Uppe på taket fanns små öar av sittmöbler och låga bord, var och en under skyddande tyg i händelse av regn. Även där var ljuseffekten slående. Dovt apelsinfärgat ljus gav en varm känsla och svepte in hela atmosfären i ett lugn. Utsikten över staden var häpnadsväckande. På natthimlen svärmade flygplan och helikoptrar och från staden hördes ljuden av liv. Caprinan var stark och dyr.
Mellanlandning på en sushirestaurang för en dunk saké, och sen skulle vi hem tänkte vi. Men tyvärr blev det inte så. För på vägen hem låg nattklubb Lotus, berömd för sin exklusivitet och för att vara stadens dyraste klubb. Dessutom var vi lite småfulla så vi var tvungna att kolla stället.

Bara att parkera kostade 70 spänn så att inträdet gick lös på en femhundring var inte förvånande. "Det är värt priset grabbar, 70% av gästerna som släpps in är tjejer."
I dörren fick du ett kort som laddades med inträdet och därefter användes som betalningsmedel under kvällen. För att komma ut lämnar du kortet för avläsning och sen strippar de dig på halva lönechecken...

Vi var ganska tidiga så stället var ännu glest befolkat. Minimalistiskt, bra musik, starka drinkar, vackra kvinnor och rika män med förvånansvärt låg medelålder. Servil och uppmärksam personal och jag trollade skortan av både Marcus och bartendrarna med hjälp av sedlar och mynt. Kvällen var fulländad. Trodde jag.

På väg tillbaka från dansgolvet till baren kom vi ivägen för en stöddig typ som tog upp större delen av utrymmet. Han stirrade surt och sa något på portugisiska. Det är lugnt, sa jag. Vi vill bara fram till baren, är det ok? Vilken sida om dig? Höger eller vänster? Han blev hotfull och tryckte upp sitt ansikte mot mitt. Hans kamrat lutade sig mot mig från sidan och blåste rök i ansiktet på mig men jag låtsades som ingenting. Vi gled in mot bardisken och jag tackade för vänligheten. En stund senare vände jag mig om och de stod kvar och blängde surt på mig. Jag log mot dem, höjde handen till hälsning och skålade mot dem med en blinkning. Jag såg inte ens smällen komma och minns inte något förrän jag kom till sans i ett sidorum och en kille med plasthandskar undersökte min läpp. Jag var rejält groggy och kräkte ett par tre gånger vilket tyder på en hjärnskakning. Det kändes som att vi var där en kvart men enligt Marcus var det minst en timme. När jag fick tillbaka kollen visste jag att vi var i Brasilien, men jag hade dålig koll på i vilken stad, och framför allt visste jag inte varför jag var där. Det var en otäck känsla, det kändes som att verkligheten ryckts bort som en matta under fötterna på mig. Mycket otryggt.

Under eftersnacket berättade Marcus att han plötsligt bara sett mig ramla ihop på golvet varpå vakterna hade skyndat till och hjälpt mig in i vilorummet. Enligt uppgift hade de också slängt ut de två killarna. Jag har en svullen, lite öm, kind med svag rodnad, och jag är blå i mungipan. Det var nog en ganska tuff smäll men tänder, ansiktsben och allt annat är på sin plats så jag hade nog tur i oturen.

När det hände var jag mest besviken och tog det inte så allvarligt. Skrattade mest åt det, strunt samma, vi har haft en grym kväll och hur många kan dra fram en story om hur de fått stryk på Sao Paolos fräschaste nattklubb? Det kan hända vem som helst och nu hände det mig, och det tjänar ingenting till att älta det hela.
Men nu ett dygn efteråt har det börjat komma ikapp mig och jag känner mig ganska ledsen och ensam. Jag trodde att en sån här sak skulle göra mig förbannad och hämndlysten men jag känner mig bara uppgiven och desillusionerad. Snacka om en helomvändning från de tidigare känslorna under dagen. Jag pratade med Viktoria en över en timme ikväll. Ska bli skönt när hon kommer hit så jag har någon nära att lita på för en tid, hon fattas mig mer än någonsin just nu.

Alla erfarenheter är bra erfarenheter - förhoppningsvis har jag lärt mig att vara försiktigare och hålla en lägre profil, även om det kanske inte borde behövas. Hur som helst sitter känslorna i tankarna och nu är det dags att lägga skiten åt sidan och gå vidare. Full fart framåt!