Aggressioner

Jag tillåter olyckligtvis mig själv att bli uppretad och aggressiv av det här landet, eller snarare dess medborgare. Jag hugger stenhårt på varje integritetsintrång och tyvärr drar jag mig inte för direkt konfrontation, näsa mot näsa. Det är ingenting jag njuter av, tvärtom. Men jag blir förbannad, ledsen, frustrerad och känner mig oerhört förnedrad när jag blir illa bemött. Jag säger ifrån för att jag måste göra det om jag inte ska känna mig som en liten lort. Utan denna försvarsberedskap skulle jag skrumpna och dö och bli som en av de många i kön som står och blir trampade på med uttryckslösa ansikten. Som små lortar.

Idag hamnade jag till exempel nästan i slagsmål vid busskön! Kön var grymt lång, oerhört lång, och jag ställde mig sist, kokande av ilska över att det var så många som stod och skulle tränga sig.
Efter nästan en halvtimme hade kön knappt rört sig någonting eftersom folk hela tiden fyllde på från sidan. Till sist ropade jag till mig en av ”vakterna” men innan jag ens hade förklarat vad jag ville så sa han att jag hade fullständigt rätt men att människorna här inte lyssnade. De hade helt enkelt gett upp att försöka hålla ordning. Jag försökte med att det var hans jobb, att han hade auktoritet, men han gjorde ingenting... annat än att troppa av lite skamset.

Jag sa till mina kögrannar att de skulle hålla platsen till mig och så gick jag fram och ställde mig framför hopen av trängbögar och ropade högt:
- Jag skiter i om jag missar mitt jobb. Kön är där borta! Jag och alla de andra har väntat i över en halvtimme för att ni och andra som ni tränger er. Ni kommer aldrig att komma på den här bussen före mig, jag kommer att göra allt för att hindra er. Ni visar en oerhörd brist på respekt och det är lika bra att ni går härifrån och ställer er sist i kön för ni kommer ALDRIG att komma på före mig.

Uppskattande röster hördes från den ordinarie kön, men det var mest mummel, så jag sa till alla att problemet egentligen inte är de som tränger sig, utan att alla andra som stod i kön inte säger ifrån. En del av idioterna gick iväg, andra inte. Jag stirrade ut de kvarvarande och sa att det är inte lönt att ni står kvar, ni kommer ändå aldrig på före mig.
När bussen kom var det ett par stycken som försökte knuffa sig förbi men jag höll emot. Någon fet kärring med tandställning började skrika. Någon ropade att de trängde sig för att de var på väg till sjukhuset för en emergency. Ok, ta pengar här till taxi, för om det verkligen är en emergency så hade du inte stått här alls och väntat på bussen. Men de tog inga pengar utan stod bara kvar och luktade illa.
Någon ropade att jag var ett fantastiskt gott exempel och jag ropade tillbaka att han borde hjälpa mig. Vakten kom tillbaka när nästa buss rullade fram och bjöd mig att stiga på men jag tackade nej och hänvisade till att jag hade min plats i kön längre bak och tänkte respektera alla som stått före mig. Där hör ni, ropade han då till alla, det här är ett gott föredöme. Till sist gav jag den feta skrikande tjejen en ordentlig knuff tillbaka varpå hon blev skogstokig. Som en vilde ångvältade hon sig över alla i sin väg och när hon kommit ombord vände hon sig om och slog mot mig.

Det mest intressanta är att jag knappt berörs av en sån här händelse. Jag grubblar inte över den i efterhand, den ger mig knappt något adrenalin ens när den inträffar, utan jag ser det mest som ett konstigt minne och ett bevis på hur sjuk världen är. För vem är jag egentligen att gå in och styra upp andras liv?

Nu har jag köpt en elpistol. Inte särskilt kraftig men nog för att lugna den fetaste skrikkärring. Ska bli kul att se hur hon studsar nästa gång hon försöker äckla sig.