Ringar på vattnet

Min käre spansklärare Carlos Blanco är en svårflirtad kille. Han är smart, har ganska bestämda åsikter om hur saker och ting ser ut i världen, samlar på roliga historier om kulturkrockar som hans elever varit med om och drar ytterst sällan på smilbanden.
Mina busshistorier fick dock igång honom och trots att han försökte lyckades han inte undertrycka sitt breda leende. ”Sök din naturliga död Marcus.” var hans roade kommentar.

Men nu är ju världen en näsduk (motsv. världen är liten) och det bar sig inte bättre än att en av hans släktingar under en familjemiddag berättade att hans sekreterare varit med om något oväntat i busskön. Mycket riktigt hade hon sett min framfart, och hennes reflektion hade varit att det är ju för jäkligt att vi inte har kurage att styra upp vår skit själva, utan att det ska behövas en utlänning. Så jag är en kändis på stan!
Carlos nickade sakta och smålog mot mig när han erkände att han haft fel när han trott att mina ansträngningar var att vattna i öknen. Tydligen fanns det hopp.