Klockan är nu kvart över sex och jag sitter med en kopp kaffe på ett cafe på en gågata i Curitiba, en timmes flygning från Sao Paolo. Den trådlösa internetuppkopplingen stjäls från någon intet ont anande i något av de närliggande husen. Det är ljummet och börjar mörkna. En strid ström av människor passerar förbi. Mitt emot mig på andra sidan gatan sitter det en kille i keps på trottaren. Han har inga ben, och han spelar Broder Jakob på blockflöjt. Det är en bild långt ifrån känslan jag hittills fått av staden. Jag antar att de flyttar problemen utanför stadskärnan. En kille lägger ett flygblad med porr på mitt bord. Tackar.
En kväll på hotellet tog jag mig an friskvårdsutrustningen i källaren och den visade sig vara av undermålig kvalitet. En piccolo var imponerad av vikten på stången, och för att spela oberörd och cool la jag på ytterligare 20 kilo. Vilket var ett ordentligt misstag. Två repetitioner och ett halvt avslitet ledband i axeln senare fick jag med ett ansträngt leende krångla upp stången i ställningen. Jo, du vet, jag har kört en del nu och jag brukar tömma musklerna på sista. Han nickade imponerat och jag gned nonchalant axeln för att släcka elden som rev i muskelfibrerna.
När jag en joggade i en rät linje rakt ut ur centrum hade jag fortfarande svårt att röra armarna obehindrat, en halvtimme senare. Fortsatte rakt ut, så rakt som möjligt, för att jag när motivationen tröt skulle vara tvungen att springa lika långt till…
Ett par tre kilometer från hotellet kändes Curitiba som en amerikansk landsortshåla. Sparsamt upplyst med gult gatlampesken, låga bostadshus, rätvinkliga gator, många och lågt hängande telefonledningar, ljummen luft och en metallisk ljudmatta av cikador. Skymningsmörkt och förvånande folktomt. Jag satte mig på en låg mur och stretchade. Andades in djupt och försökte känna igen dofter. Jag lever min dröm. Har ingen aning om hur länge jag satt tyst och obemärkt och kontemplerade, i den brasilianska kvällningen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment