Ledarskapsutbildningen i Curitiba

Ledarskapsutbildningen var väl som en liten kopp ljummet vatten efter en lång löptur. För lite, inte tillräckligt kallt men en bra början. I korthet är teorierna vi arbetade med internationella och gångbara, men genomgången var huvudsakligen övergripande och det saknades i det närmaste helt kopplingar till vardagen och praktiska rekommendationer. Det var mer av en orientering och ett tillfälle till personlig analys.

Det var väldigt jobbigt på ett personligt plan. Oerhört frustrerande att inte få det genomslag jag är van vid. Här är jag inte kursledare, jag är ung, ny i gänget och har svårt med språket. I praktiken ingen som helst maktbas att stå på. När jag dessutom handskas med erfarna gamla rävar som inte svarar på frågor utan kör strutsen och pratar om annat så håller jag på att explodera. Dock verkar de ha stort förtroende för mig och söker mina åsikter i mindre grupper.

Jag var faktiskt lite nedslagen efter att ha fått stora mothugg av kursledarna i frågor jag vet mig kunna. Hur tusan ska jag kunna förmedla det jag har i bagaget när jag saknar inflytande? Men det är såklart mitt vanliga problem, svårigheter med att anpassa mig till gruppen. Allt kräver sin tid. Jag kan inte komma rakt in i en ny grupp och räkna med att ha gruppens öra från början, utan att ha bevisat någonting. En erfarenhet jag faktiskt borde ha tagit med mig sedan tidigare eftersom det inte är första gången det händer mig. Far min sa ett par ord som tog mig tillbaka till mitt vanliga arroganta och självsäkra jag: nämligen att de faktiskt ligger en bra bit efter Europa vad gäller ledarskapsfrågor. Det har han helt rätt i. Flera av de tankar som förkastades av gruppen använder jag dessutom med stor framgång i Venezuela. Det är som Bengan skulle ha sagt med sitt försmädliga leende:
”Har du provat det någon gång? Annars kan du inte veta.”
Men det var svårt att säga till Jorge Mercado som har 30 år i branschen varav 25 som chef…