Stället gränsar till Los Llanos – De Platta. Vidsträckta områden med kor, torrt gräs, träsk, floder, anakondor och kajmaner. Coolt. Säljaren Miguel Alvarado hämtade upp mig vid flygplatsen och tog mig med till San Cristobal där vi skulle träffa en viktig kund. I hagarna, längs vägarna stod kor, och varje ko hade två kompisar. Två vaktande vita fåglar av storkformat, men mycket mindre. Ni vet sådana där fåglar som hänger efter noshörningar i Tintin-album? Där står de och väntar på att kon ska locka till sig bromsar, skrämma upp flygfän eller böka fram någon smaskig mask. Så jäkla schysst!
Vägen dit var krokig och landskapet var vackert. Trädbevuxna böljande berg, ibland skarpt lutande och trolska. Intressant att bergen så plötsligt övergick i slätter vid flygplatsen. Här och var stod enstaka träd av färgerna ilsket rapsgult och brinnande rödorange som extremt skarp kontrast till den i övrigt något matta grönskan på berget. Visste jag inte bättre skulle jag tro att någon pojkusling som busstreck målat ett helt träd i skrikfärg för att sätta myror i huvudet på folk.
På kvällen när jag lyfte från Santo Domingo på väg tillbaka mot Caracas låg åt ena hållet Los Llanos som en afrikansk savann under mig. Uppe i luften nådde solen oss fortfarande men nere på slätten var skuggorna långa. Åt andra hållet låg bergen och utspridda över skuggsidorna syntes här och var de flämtande flammorna av en handfull skogsbränder. De var en blandning av ilsket rapsgult och brinnande rödorange och en extremt skarp kontrast till den omgivande skymningen. Som vanligt somnade jag i min stol innan vi nått marschhöjd.
No comments:
Post a Comment