Gårdagen tillbringade jag vid fabriken för vitvaror. Franco, en välputsad ung kille med Zorro-skägg, mjuk och vänlig som smör, gav mig en heltäckande genomgång av hela produktlinjen tillgänglig för export. Nu vet jag allt om ugnar, tvättmaskiner och kyl/frys som jag behöver för att läxa upp hela Venezuela. Slående hur få skillnader det egentligen är mellan olika märken av kyl/frys, och för den delen olika modeller. Ugnar och tvättmaskiner däremot, där finns det mängder av varianter. Det jag tycker är coolast så här långt är frysar som inte frostar igen och självrengörande ugnar som drar på gasen upp till nära 400 grader vilket tillsammans med kalatysatorer gör att fettet förångas och ventileras ut.
Fabriken hade mängder av faciliteter för de anställda. Lunch för 4-5 dollar per månad, gym och… en fotbollsplan. Lite större än en handbollsplan, konstgräs och belysning. Med argumentet att min far inte skulle acceptera att jag kom hem från Brasilien utan att ha spelat fotboll fick jag tillåtelse att hoppa in i matchen. Sammanfattningsvis var den genomsnittliga nivån högre än i andra länder jag spelat i men det var inte den euforiska upplevelse jag väntat mig. Lite prestationsångest hade jag allt, det var länge sen jag spelat med vanlig boll och vi var trots allt i Brasilien. Därför var det skönt att få världens volleyträff på en hörna och hänga in den i burgaveln efter 2 minuters spel. Sen var jag hemma och trygg. Det är en enorm skillnad mot den så kallade fotbollen vi spelar i Caracas. Jag tror att fotboll för mig skapar en slutgiltig känsla av tillfredsställelse och stimulans. Det är helt enkelt underbart att fungera efter strikta regler och linjer men med obegränsade möjligheter till improvisation. Tekniken satt kvar och orken var förvånansvärt bra. Helt fantastiskt, nästan religiöst, att känna, förutse, röra sig och kommunicera med omgivningen utan ord. Men det är inte samma klipp i steget längre.
Nu är jag vid fabriken för dammsugare och mindre hushållsprodukter. Flyget går till Sao Paolo ikväll och imorgon lördag ska jag hugga tag i Marcus Larsson, controllern här. Han är full av förväntan inför mitt besök och dessutom gräsänkling för första gången på flera år vilket är en himlasänd välsignelse för mig. Jag räknar med en grundlig genomgång av stadens nattliv, som är bland de 5-6 största i världen.
1 comment:
He he he mäktigt, som förr i tiden, dominerar utan ansträngning. Härligt. Nu håller jag på och steker några biffar och ägg för att kunna få ännu mer energi och fortsätta konsumera poesin från andra sidan jordklotet. Det är som att sitta med 10 prison break avsnitt färdigbrända och bara gotta sig att snart snart så kan jag se alla om jag vill!
Post a Comment