Brasilien - Curitiba

Resan till Brasilien var tuff. Tog totalt 24 timmar.
Jag börjar bli så van vid att flyga nu så jag inte ens vaknade när vi skulle byta plan i Sao Paolo. Planet var nästan tomt och städerskorna sprang omkring mellan sätena när en flygvärdinna ruskade liv i mig. Å andra sidan var jag åtalbart trött. Somnade till och med i bussen från terminalen ut till flygplanet.

En timmes flygning från Sao Paolo ligger Curitiba. En liten stad med brasilianska mått mätt. Bara lite över två miljoner människor. Men sen är ju Brasilien större än Europa har jag hört.

Curitiba ger mig riktigt sköna vibbar. Välordnad, i-landsbetonad med tropiska inslag, parker med höga träd och tuktad djungelvegetation, trottoarer och vägar i gott skick. Ett för tillfället underbart klimat som minner om svensk sensommar.
Men det är inte det bästa. Jag tror att det är att människorna jag möter på gatorna känns ovanligt… vanliga. Jag klarar inte att med ord beskriva den atmosfäriska skillnaden i känslor mellan Curitiba och Caracas. Eller… kanske något i stil med att i Caracas utstrålar många människor vibrationer av småvresig strykarhund som tittar under lugg. De är inte en del av en personlig helhet, tillsammans skapar de ingen helhet, utan istället är de sitt eget lilla universum bland tusentals andra. Rakt fram och utan pardon och framför allt inget intresse. Det finns ingen gemensam personlighet utan det mesta är en stor och jämn massa. Det känns bra och ovant att de flesta människor här i Curitiba verkar ha en uppgift och en mening, en riktning. På något sätt verkar de mottagliga, intresserade och utan tydliga gränser mot omgivningen. I Caracas känns det ofta som att människor har sina skal som de bevakar, att omgivningen betraktas med misstänksamhet och bör hållas på avstånd. Faktiskt, jag tror jag är skillnaden på spåren. Människor i Caracas känns nästan lite rädda. Mannen på gatan i Caracas håller sig för sig själv, passar på andra i förebyggande syfte, för att inte bli påpassad. Det finns inga antenner ute, de är som små sniglar som sniglat in i för många väggar och nu föredrar att stanna i sina skal, tjurigt kikande på andra sniglar och på vad de tror är omgivande saltkar.

Jag hamnade på en parkbänk och kom där i samspråk med en pensionerad amerikan och en äldre brasiliansk herre. Som så många andra här förväxlade brassen Sverige med Schweiz och försökte prata franska med mig. I släptåg hade han en smal kille i min ålder som fungerade som väskbärare och troligen ställde upp med en del annat också. Jag smugglade ner några kex i väskan när ingen såg, mest i syfte att ge lite extra krydda i deras liv.