Hotel Continental

Två kvarter hemifrån ligger Hotel Continental. Ett relativt nedgånget ställe, med helt ok personal. Gammalt stuk, lite dammig känsla över det mesta men ändå filmestetiskt på något sätt. Kunde varit skådeplats för en gammal gangsterfilm. Franska ägare och en frukostvärd som troligen kört hela nedre tandraden genom underläppen en gång. Hon såg ut som en liten skogsmus, eller som någon som tagit en saftig tugga av en citron men som saknar smaklökar i övre delen av munnen. Vid ett bord satt en riktigt fläskig jude med stort skägg och kippa. Han smaskade i sig med god aptit och när han pratade med sina kompanjoner pep han så flöjtigt att jag trodde han gjorde sig till.

Ute på terassen, i anslutning till den lilla poolen, stod restaurangmöblemang av skrangligt gjutgärn under ett soltak, som tillsammans med riklig murgröna och gamla amforor som dekoration i rabatterna spädde på intrycket av engelska 70-tals tv-serier med Roger Moore. Och mycket riktigt låg det en gänglig, inoljad, tunnhårig och brunbränd man i 45-årsåldern utsträckt på en liggstol vid poolkanten. Guldlänk och slappa y-frontsbadbyxor som, liksom delar av hans kropp, hängde en aning på ostrategiska ställen. Trots begynnande skavanker skulle han med sin europeiska air fortfarande vara en fara för intet ont anande lokala damer, om det hade funnits några vid poolen vill säga. Istället fick han dela den och dess grusiga botten med mig. Han kastade några förstulna ögonkast när jag kom och satte mig för att undsätta myror i sjönöd men återgick snart till sitt svettande.

Frukost och badbiljett för en 50-lapp. Well, frukost och frukost. Men det är åtminstone en oas och en omväxling. Det häftigaste ögonblicket när man hänger vid en pool är den ogreppbara tidsrymden mellan torrt och vått. Det finns nog ingen som är vid fullt medvetande under de tiondelar som passerar mellan beslutet att låta sig falla och uppvaknandet när man hamnat i vattnet. Det är som en vit blixt, inga synintryck, egentligen ingenting alls, från den nanosekund jag tar det mentala steget till det att den relativa kylan omsluter mig. Så jag roade mig med att fatta beslutet i huvudet, framkalla det vita ljuset och nästan känna vattnet, för att precis innan avbryta händelsekedjan och med en svag flämtning komma tillbaka till livet. Men jag klarade bara några gånger innan det blev för påfrestande och jag plumsade i. Det var nästan som att hålla tillbaka en nysning eller gäspning. Underligt hur kroppen reagerar, och hur programmerad den är att svara fysiskt på våra tankar.