Har tillbringat dagen på trade-marketingavdelningen vilket var bra och intressant. Ärligt talat gör de inte så mycket annat än vi gör, bara mer strukturerat och detaljerat. Inte så konstigt kanske med tanke på att de är 50 personer för jobbet medan vi är fem...
Jag är fortfarande en bit ifrån mitt vanliga rappa jag efter smällen. Tar det lugnt och undviker hastiga rörelser. Lite stel och öm i nacken. Läste på Internet att hjärnskakning som sådan inte var någon fara, problemet var om det uppstått någon blödning i hjärnan. Nu verkar det inte så för det har gått två dygn, men visst är det lite obehagligt.
Läsning och tv-tittande ska undvikas de första dagarna (attan, för sent) upp till en vecka(!) för att undvika behov av längre återhämtning.
Det känns betydligt bättre psykiskt sett. Har funderat en del och pratat med Sverige ett par gånger och jag är på plats igen rent trygghetsmässigt. Oerhört intressant hur snabbt det går att ramla ner i behovspyramiden, från de högre nivåerna av självförverkligande och resultatorientering ner till fysiska behov och trygghetssökande. Viktigt att klättra tillbaka snabbt, inte bara för välmåendets skull utan också för att ha gjort resan på egen hand och under utländska förhållanden. Bra erfarenhet.
Monday, March 26, 2007
Sunday, March 25, 2007
Sao Paolo
Att flyga in över staden var en upplevelse. När vi gick in för landning var känslan av science ficition överväldigande. Ingenstans såg man något annat än stad, från horisont till horisont. Visste man inte annat skulle man tro att så här såg världen ut, ingenting annat finns. Lite beroende på hur man räknar så hamnar Sao Paolo på tredje plats över världens största städer. Ganska exakt dubbelt så många invånare som hela Sverige.
Marcus Larsson tog mig med runt i staden och de delar vi besökte kändes förvånansvärt trevliga. Inte alls lika påträngande som Caracas. Mindre trafik, färre människor, inte lika varmt, mindre avgaser.
Klimatet sägs variera mellan 20 och 30 grader året om. Nätterna är friska och bottnar runt åtta grader under de kallaste delarna av året.
Vi åt vegetarisk lunch på en inidisk restaurang med ung, kvinnlig och ordentligt tatuerad serveringspersonal. Kaffe på ett café, en vecka tills Viktoria kommer och allt var på topp. Men inte länge till...
På kvällen åkte vi upp på takvåningen på ett fantastiskt hotell. I formen på minde det om ett fartygsskrov som hade lagts på pidestal. Hotellobbyn såg ut som ett klassiskt inredningsexperiment i en lyxvåning. Väggen bakom bardisken var nog 20 meter hög, surrealistiskt upplyst och dekorerad med flaskor hela vägen upp.
Uppe på taket fanns små öar av sittmöbler och låga bord, var och en under skyddande tyg i händelse av regn. Även där var ljuseffekten slående. Dovt apelsinfärgat ljus gav en varm känsla och svepte in hela atmosfären i ett lugn. Utsikten över staden var häpnadsväckande. På natthimlen svärmade flygplan och helikoptrar och från staden hördes ljuden av liv. Caprinan var stark och dyr.
Mellanlandning på en sushirestaurang för en dunk saké, och sen skulle vi hem tänkte vi. Men tyvärr blev det inte så. För på vägen hem låg nattklubb Lotus, berömd för sin exklusivitet och för att vara stadens dyraste klubb. Dessutom var vi lite småfulla så vi var tvungna att kolla stället.
Bara att parkera kostade 70 spänn så att inträdet gick lös på en femhundring var inte förvånande. "Det är värt priset grabbar, 70% av gästerna som släpps in är tjejer."
I dörren fick du ett kort som laddades med inträdet och därefter användes som betalningsmedel under kvällen. För att komma ut lämnar du kortet för avläsning och sen strippar de dig på halva lönechecken...
Vi var ganska tidiga så stället var ännu glest befolkat. Minimalistiskt, bra musik, starka drinkar, vackra kvinnor och rika män med förvånansvärt låg medelålder. Servil och uppmärksam personal och jag trollade skortan av både Marcus och bartendrarna med hjälp av sedlar och mynt. Kvällen var fulländad. Trodde jag.
På väg tillbaka från dansgolvet till baren kom vi ivägen för en stöddig typ som tog upp större delen av utrymmet. Han stirrade surt och sa något på portugisiska. Det är lugnt, sa jag. Vi vill bara fram till baren, är det ok? Vilken sida om dig? Höger eller vänster? Han blev hotfull och tryckte upp sitt ansikte mot mitt. Hans kamrat lutade sig mot mig från sidan och blåste rök i ansiktet på mig men jag låtsades som ingenting. Vi gled in mot bardisken och jag tackade för vänligheten. En stund senare vände jag mig om och de stod kvar och blängde surt på mig. Jag log mot dem, höjde handen till hälsning och skålade mot dem med en blinkning. Jag såg inte ens smällen komma och minns inte något förrän jag kom till sans i ett sidorum och en kille med plasthandskar undersökte min läpp. Jag var rejält groggy och kräkte ett par tre gånger vilket tyder på en hjärnskakning. Det kändes som att vi var där en kvart men enligt Marcus var det minst en timme. När jag fick tillbaka kollen visste jag att vi var i Brasilien, men jag hade dålig koll på i vilken stad, och framför allt visste jag inte varför jag var där. Det var en otäck känsla, det kändes som att verkligheten ryckts bort som en matta under fötterna på mig. Mycket otryggt.
Under eftersnacket berättade Marcus att han plötsligt bara sett mig ramla ihop på golvet varpå vakterna hade skyndat till och hjälpt mig in i vilorummet. Enligt uppgift hade de också slängt ut de två killarna. Jag har en svullen, lite öm, kind med svag rodnad, och jag är blå i mungipan. Det var nog en ganska tuff smäll men tänder, ansiktsben och allt annat är på sin plats så jag hade nog tur i oturen.
När det hände var jag mest besviken och tog det inte så allvarligt. Skrattade mest åt det, strunt samma, vi har haft en grym kväll och hur många kan dra fram en story om hur de fått stryk på Sao Paolos fräschaste nattklubb? Det kan hända vem som helst och nu hände det mig, och det tjänar ingenting till att älta det hela.
Men nu ett dygn efteråt har det börjat komma ikapp mig och jag känner mig ganska ledsen och ensam. Jag trodde att en sån här sak skulle göra mig förbannad och hämndlysten men jag känner mig bara uppgiven och desillusionerad. Snacka om en helomvändning från de tidigare känslorna under dagen. Jag pratade med Viktoria en över en timme ikväll. Ska bli skönt när hon kommer hit så jag har någon nära att lita på för en tid, hon fattas mig mer än någonsin just nu.
Alla erfarenheter är bra erfarenheter - förhoppningsvis har jag lärt mig att vara försiktigare och hålla en lägre profil, även om det kanske inte borde behövas. Hur som helst sitter känslorna i tankarna och nu är det dags att lägga skiten åt sidan och gå vidare. Full fart framåt!
Marcus Larsson tog mig med runt i staden och de delar vi besökte kändes förvånansvärt trevliga. Inte alls lika påträngande som Caracas. Mindre trafik, färre människor, inte lika varmt, mindre avgaser.
Klimatet sägs variera mellan 20 och 30 grader året om. Nätterna är friska och bottnar runt åtta grader under de kallaste delarna av året.
Vi åt vegetarisk lunch på en inidisk restaurang med ung, kvinnlig och ordentligt tatuerad serveringspersonal. Kaffe på ett café, en vecka tills Viktoria kommer och allt var på topp. Men inte länge till...
På kvällen åkte vi upp på takvåningen på ett fantastiskt hotell. I formen på minde det om ett fartygsskrov som hade lagts på pidestal. Hotellobbyn såg ut som ett klassiskt inredningsexperiment i en lyxvåning. Väggen bakom bardisken var nog 20 meter hög, surrealistiskt upplyst och dekorerad med flaskor hela vägen upp.
Uppe på taket fanns små öar av sittmöbler och låga bord, var och en under skyddande tyg i händelse av regn. Även där var ljuseffekten slående. Dovt apelsinfärgat ljus gav en varm känsla och svepte in hela atmosfären i ett lugn. Utsikten över staden var häpnadsväckande. På natthimlen svärmade flygplan och helikoptrar och från staden hördes ljuden av liv. Caprinan var stark och dyr.
Mellanlandning på en sushirestaurang för en dunk saké, och sen skulle vi hem tänkte vi. Men tyvärr blev det inte så. För på vägen hem låg nattklubb Lotus, berömd för sin exklusivitet och för att vara stadens dyraste klubb. Dessutom var vi lite småfulla så vi var tvungna att kolla stället.
Bara att parkera kostade 70 spänn så att inträdet gick lös på en femhundring var inte förvånande. "Det är värt priset grabbar, 70% av gästerna som släpps in är tjejer."
I dörren fick du ett kort som laddades med inträdet och därefter användes som betalningsmedel under kvällen. För att komma ut lämnar du kortet för avläsning och sen strippar de dig på halva lönechecken...
Vi var ganska tidiga så stället var ännu glest befolkat. Minimalistiskt, bra musik, starka drinkar, vackra kvinnor och rika män med förvånansvärt låg medelålder. Servil och uppmärksam personal och jag trollade skortan av både Marcus och bartendrarna med hjälp av sedlar och mynt. Kvällen var fulländad. Trodde jag.
På väg tillbaka från dansgolvet till baren kom vi ivägen för en stöddig typ som tog upp större delen av utrymmet. Han stirrade surt och sa något på portugisiska. Det är lugnt, sa jag. Vi vill bara fram till baren, är det ok? Vilken sida om dig? Höger eller vänster? Han blev hotfull och tryckte upp sitt ansikte mot mitt. Hans kamrat lutade sig mot mig från sidan och blåste rök i ansiktet på mig men jag låtsades som ingenting. Vi gled in mot bardisken och jag tackade för vänligheten. En stund senare vände jag mig om och de stod kvar och blängde surt på mig. Jag log mot dem, höjde handen till hälsning och skålade mot dem med en blinkning. Jag såg inte ens smällen komma och minns inte något förrän jag kom till sans i ett sidorum och en kille med plasthandskar undersökte min läpp. Jag var rejält groggy och kräkte ett par tre gånger vilket tyder på en hjärnskakning. Det kändes som att vi var där en kvart men enligt Marcus var det minst en timme. När jag fick tillbaka kollen visste jag att vi var i Brasilien, men jag hade dålig koll på i vilken stad, och framför allt visste jag inte varför jag var där. Det var en otäck känsla, det kändes som att verkligheten ryckts bort som en matta under fötterna på mig. Mycket otryggt.
Under eftersnacket berättade Marcus att han plötsligt bara sett mig ramla ihop på golvet varpå vakterna hade skyndat till och hjälpt mig in i vilorummet. Enligt uppgift hade de också slängt ut de två killarna. Jag har en svullen, lite öm, kind med svag rodnad, och jag är blå i mungipan. Det var nog en ganska tuff smäll men tänder, ansiktsben och allt annat är på sin plats så jag hade nog tur i oturen.
När det hände var jag mest besviken och tog det inte så allvarligt. Skrattade mest åt det, strunt samma, vi har haft en grym kväll och hur många kan dra fram en story om hur de fått stryk på Sao Paolos fräschaste nattklubb? Det kan hända vem som helst och nu hände det mig, och det tjänar ingenting till att älta det hela.
Men nu ett dygn efteråt har det börjat komma ikapp mig och jag känner mig ganska ledsen och ensam. Jag trodde att en sån här sak skulle göra mig förbannad och hämndlysten men jag känner mig bara uppgiven och desillusionerad. Snacka om en helomvändning från de tidigare känslorna under dagen. Jag pratade med Viktoria en över en timme ikväll. Ska bli skönt när hon kommer hit så jag har någon nära att lita på för en tid, hon fattas mig mer än någonsin just nu.
Alla erfarenheter är bra erfarenheter - förhoppningsvis har jag lärt mig att vara försiktigare och hålla en lägre profil, även om det kanske inte borde behövas. Hur som helst sitter känslorna i tankarna och nu är det dags att lägga skiten åt sidan och gå vidare. Full fart framåt!
TV-reklam
Ny grym erfarenhet på gång! Jag ska köra igång produktion av TV-reklam. Efter att ha kollat upp alla möjligheter att återanvända utlandsproducerad reklam visar det sig administrativt krångligt och dessutom dyrt ur rättighetssynpunkt och slutsatsen blir att köra inhemskt producerad film. På så sätt kan vi bygga vidare på den starka tradition märket har inom dammsugarområdet och dessutom har vi möjligheter att sälja filmen vidare till andra länder inom regionen. Oerhört roligt och få förunnat att få styra en sådan process.
Fabrikerna
Gårdagen tillbringade jag vid fabriken för vitvaror. Franco, en välputsad ung kille med Zorro-skägg, mjuk och vänlig som smör, gav mig en heltäckande genomgång av hela produktlinjen tillgänglig för export. Nu vet jag allt om ugnar, tvättmaskiner och kyl/frys som jag behöver för att läxa upp hela Venezuela. Slående hur få skillnader det egentligen är mellan olika märken av kyl/frys, och för den delen olika modeller. Ugnar och tvättmaskiner däremot, där finns det mängder av varianter. Det jag tycker är coolast så här långt är frysar som inte frostar igen och självrengörande ugnar som drar på gasen upp till nära 400 grader vilket tillsammans med kalatysatorer gör att fettet förångas och ventileras ut.
Fabriken hade mängder av faciliteter för de anställda. Lunch för 4-5 dollar per månad, gym och… en fotbollsplan. Lite större än en handbollsplan, konstgräs och belysning. Med argumentet att min far inte skulle acceptera att jag kom hem från Brasilien utan att ha spelat fotboll fick jag tillåtelse att hoppa in i matchen. Sammanfattningsvis var den genomsnittliga nivån högre än i andra länder jag spelat i men det var inte den euforiska upplevelse jag väntat mig. Lite prestationsångest hade jag allt, det var länge sen jag spelat med vanlig boll och vi var trots allt i Brasilien. Därför var det skönt att få världens volleyträff på en hörna och hänga in den i burgaveln efter 2 minuters spel. Sen var jag hemma och trygg. Det är en enorm skillnad mot den så kallade fotbollen vi spelar i Caracas. Jag tror att fotboll för mig skapar en slutgiltig känsla av tillfredsställelse och stimulans. Det är helt enkelt underbart att fungera efter strikta regler och linjer men med obegränsade möjligheter till improvisation. Tekniken satt kvar och orken var förvånansvärt bra. Helt fantastiskt, nästan religiöst, att känna, förutse, röra sig och kommunicera med omgivningen utan ord. Men det är inte samma klipp i steget längre.
Nu är jag vid fabriken för dammsugare och mindre hushållsprodukter. Flyget går till Sao Paolo ikväll och imorgon lördag ska jag hugga tag i Marcus Larsson, controllern här. Han är full av förväntan inför mitt besök och dessutom gräsänkling för första gången på flera år vilket är en himlasänd välsignelse för mig. Jag räknar med en grundlig genomgång av stadens nattliv, som är bland de 5-6 största i världen.
Fabriken hade mängder av faciliteter för de anställda. Lunch för 4-5 dollar per månad, gym och… en fotbollsplan. Lite större än en handbollsplan, konstgräs och belysning. Med argumentet att min far inte skulle acceptera att jag kom hem från Brasilien utan att ha spelat fotboll fick jag tillåtelse att hoppa in i matchen. Sammanfattningsvis var den genomsnittliga nivån högre än i andra länder jag spelat i men det var inte den euforiska upplevelse jag väntat mig. Lite prestationsångest hade jag allt, det var länge sen jag spelat med vanlig boll och vi var trots allt i Brasilien. Därför var det skönt att få världens volleyträff på en hörna och hänga in den i burgaveln efter 2 minuters spel. Sen var jag hemma och trygg. Det är en enorm skillnad mot den så kallade fotbollen vi spelar i Caracas. Jag tror att fotboll för mig skapar en slutgiltig känsla av tillfredsställelse och stimulans. Det är helt enkelt underbart att fungera efter strikta regler och linjer men med obegränsade möjligheter till improvisation. Tekniken satt kvar och orken var förvånansvärt bra. Helt fantastiskt, nästan religiöst, att känna, förutse, röra sig och kommunicera med omgivningen utan ord. Men det är inte samma klipp i steget längre.
Nu är jag vid fabriken för dammsugare och mindre hushållsprodukter. Flyget går till Sao Paolo ikväll och imorgon lördag ska jag hugga tag i Marcus Larsson, controllern här. Han är full av förväntan inför mitt besök och dessutom gräsänkling för första gången på flera år vilket är en himlasänd välsignelse för mig. Jag räknar med en grundlig genomgång av stadens nattliv, som är bland de 5-6 största i världen.
Köttets förlovade land
På kvällen var det besök på en traditionell brasiliansk köttrestaurang, välkomstdrink i form av en äkta Caprinha och därefter avsmakning av diverse högkvalitativa köttbitar och korv med tillhörande teoretisk utbildning. På portugisiska… Det blev så många olika proteinstinna smakprov att njurarna började började gäspa ljudligt. Till och med måltidsdrycken var en blandning av tjurblod och ryggbiff som körts i mixer och efterrätten var sorbet på filet mignon.
Avslutningen var någon form av kräm/parfait/milkshake av mango och papaya som smakade så himmelskt att jag skulle kunna tänka mig det som enda födointag i en vecka. Som vanligt känns det som att både det boende och den förplägnad som erbjuds mig är slöseri med resurser. Visst är det härligt med en säng bred som Almaån och en frukostbuffé som är lika stor som en kombination av Bjurmans konditori och ICA Maxis fruktdisk, med tillhörande personlig kock som gör omelett och pannkakor på beställning. Men de pengarna kunde Elux använt till bättre saker. Till att höja min lön ytterligare till exempel.
I skrivande stund har jag faktiskt avbokat det hotell i Sao Paolo som Elux bokat till mig – eftersom det kostade en tusenlapp per natt – och bokat om till ett billigare.
Avslutningen var någon form av kräm/parfait/milkshake av mango och papaya som smakade så himmelskt att jag skulle kunna tänka mig det som enda födointag i en vecka. Som vanligt känns det som att både det boende och den förplägnad som erbjuds mig är slöseri med resurser. Visst är det härligt med en säng bred som Almaån och en frukostbuffé som är lika stor som en kombination av Bjurmans konditori och ICA Maxis fruktdisk, med tillhörande personlig kock som gör omelett och pannkakor på beställning. Men de pengarna kunde Elux använt till bättre saker. Till att höja min lön ytterligare till exempel.
I skrivande stund har jag faktiskt avbokat det hotell i Sao Paolo som Elux bokat till mig – eftersom det kostade en tusenlapp per natt – och bokat om till ett billigare.
Ledarskapsutbildningen i Curitiba
Ledarskapsutbildningen var väl som en liten kopp ljummet vatten efter en lång löptur. För lite, inte tillräckligt kallt men en bra början. I korthet är teorierna vi arbetade med internationella och gångbara, men genomgången var huvudsakligen övergripande och det saknades i det närmaste helt kopplingar till vardagen och praktiska rekommendationer. Det var mer av en orientering och ett tillfälle till personlig analys.
Det var väldigt jobbigt på ett personligt plan. Oerhört frustrerande att inte få det genomslag jag är van vid. Här är jag inte kursledare, jag är ung, ny i gänget och har svårt med språket. I praktiken ingen som helst maktbas att stå på. När jag dessutom handskas med erfarna gamla rävar som inte svarar på frågor utan kör strutsen och pratar om annat så håller jag på att explodera. Dock verkar de ha stort förtroende för mig och söker mina åsikter i mindre grupper.
Jag var faktiskt lite nedslagen efter att ha fått stora mothugg av kursledarna i frågor jag vet mig kunna. Hur tusan ska jag kunna förmedla det jag har i bagaget när jag saknar inflytande? Men det är såklart mitt vanliga problem, svårigheter med att anpassa mig till gruppen. Allt kräver sin tid. Jag kan inte komma rakt in i en ny grupp och räkna med att ha gruppens öra från början, utan att ha bevisat någonting. En erfarenhet jag faktiskt borde ha tagit med mig sedan tidigare eftersom det inte är första gången det händer mig. Far min sa ett par ord som tog mig tillbaka till mitt vanliga arroganta och självsäkra jag: nämligen att de faktiskt ligger en bra bit efter Europa vad gäller ledarskapsfrågor. Det har han helt rätt i. Flera av de tankar som förkastades av gruppen använder jag dessutom med stor framgång i Venezuela. Det är som Bengan skulle ha sagt med sitt försmädliga leende:
”Har du provat det någon gång? Annars kan du inte veta.”
Men det var svårt att säga till Jorge Mercado som har 30 år i branschen varav 25 som chef…
Det var väldigt jobbigt på ett personligt plan. Oerhört frustrerande att inte få det genomslag jag är van vid. Här är jag inte kursledare, jag är ung, ny i gänget och har svårt med språket. I praktiken ingen som helst maktbas att stå på. När jag dessutom handskas med erfarna gamla rävar som inte svarar på frågor utan kör strutsen och pratar om annat så håller jag på att explodera. Dock verkar de ha stort förtroende för mig och söker mina åsikter i mindre grupper.
Jag var faktiskt lite nedslagen efter att ha fått stora mothugg av kursledarna i frågor jag vet mig kunna. Hur tusan ska jag kunna förmedla det jag har i bagaget när jag saknar inflytande? Men det är såklart mitt vanliga problem, svårigheter med att anpassa mig till gruppen. Allt kräver sin tid. Jag kan inte komma rakt in i en ny grupp och räkna med att ha gruppens öra från början, utan att ha bevisat någonting. En erfarenhet jag faktiskt borde ha tagit med mig sedan tidigare eftersom det inte är första gången det händer mig. Far min sa ett par ord som tog mig tillbaka till mitt vanliga arroganta och självsäkra jag: nämligen att de faktiskt ligger en bra bit efter Europa vad gäller ledarskapsfrågor. Det har han helt rätt i. Flera av de tankar som förkastades av gruppen använder jag dessutom med stor framgång i Venezuela. Det är som Bengan skulle ha sagt med sitt försmädliga leende:
”Har du provat det någon gång? Annars kan du inte veta.”
Men det var svårt att säga till Jorge Mercado som har 30 år i branschen varav 25 som chef…
Linus Jonsson
På allmän begäran skriver jag om min gode vän och tidigare kollega Linus. Vi har tagit upp kontakten en del den senaste tiden och det är glädjande att märka att han så här långt inte verkar ha tagit så stor skada av sina eskapader i Asien. På kvällarna här i Curitiba slår jag mig ner på en restaurang och svarar på den bombmatta med mail som landat i inkorgen under dagen. Men det blir inte så mycket jobbat av, sitter mest och byter tankar med Linus när han är påloggad. Jag märker att det jag vill sätta på pränt om honom och våra gemensamma äventyr inte gör sig så bra i offentlig skrift utan är mer lämpat för en personlig dagbok. Låt oss nöja oss med att jag är glad att vi kommit att höra av oss till varandra igen och att det inte skulle förvåna mig om vi återförenas inom inte allt för lång tid. I vänskapligt och/eller professionellt syfte. Eller vad tror du Linus?
Kontemplation i Curitiba
Klockan är nu kvart över sex och jag sitter med en kopp kaffe på ett cafe på en gågata i Curitiba, en timmes flygning från Sao Paolo. Den trådlösa internetuppkopplingen stjäls från någon intet ont anande i något av de närliggande husen. Det är ljummet och börjar mörkna. En strid ström av människor passerar förbi. Mitt emot mig på andra sidan gatan sitter det en kille i keps på trottaren. Han har inga ben, och han spelar Broder Jakob på blockflöjt. Det är en bild långt ifrån känslan jag hittills fått av staden. Jag antar att de flyttar problemen utanför stadskärnan. En kille lägger ett flygblad med porr på mitt bord. Tackar.
En kväll på hotellet tog jag mig an friskvårdsutrustningen i källaren och den visade sig vara av undermålig kvalitet. En piccolo var imponerad av vikten på stången, och för att spela oberörd och cool la jag på ytterligare 20 kilo. Vilket var ett ordentligt misstag. Två repetitioner och ett halvt avslitet ledband i axeln senare fick jag med ett ansträngt leende krångla upp stången i ställningen. Jo, du vet, jag har kört en del nu och jag brukar tömma musklerna på sista. Han nickade imponerat och jag gned nonchalant axeln för att släcka elden som rev i muskelfibrerna.
När jag en joggade i en rät linje rakt ut ur centrum hade jag fortfarande svårt att röra armarna obehindrat, en halvtimme senare. Fortsatte rakt ut, så rakt som möjligt, för att jag när motivationen tröt skulle vara tvungen att springa lika långt till…
Ett par tre kilometer från hotellet kändes Curitiba som en amerikansk landsortshåla. Sparsamt upplyst med gult gatlampesken, låga bostadshus, rätvinkliga gator, många och lågt hängande telefonledningar, ljummen luft och en metallisk ljudmatta av cikador. Skymningsmörkt och förvånande folktomt. Jag satte mig på en låg mur och stretchade. Andades in djupt och försökte känna igen dofter. Jag lever min dröm. Har ingen aning om hur länge jag satt tyst och obemärkt och kontemplerade, i den brasilianska kvällningen.
En kväll på hotellet tog jag mig an friskvårdsutrustningen i källaren och den visade sig vara av undermålig kvalitet. En piccolo var imponerad av vikten på stången, och för att spela oberörd och cool la jag på ytterligare 20 kilo. Vilket var ett ordentligt misstag. Två repetitioner och ett halvt avslitet ledband i axeln senare fick jag med ett ansträngt leende krångla upp stången i ställningen. Jo, du vet, jag har kört en del nu och jag brukar tömma musklerna på sista. Han nickade imponerat och jag gned nonchalant axeln för att släcka elden som rev i muskelfibrerna.
När jag en joggade i en rät linje rakt ut ur centrum hade jag fortfarande svårt att röra armarna obehindrat, en halvtimme senare. Fortsatte rakt ut, så rakt som möjligt, för att jag när motivationen tröt skulle vara tvungen att springa lika långt till…
Ett par tre kilometer från hotellet kändes Curitiba som en amerikansk landsortshåla. Sparsamt upplyst med gult gatlampesken, låga bostadshus, rätvinkliga gator, många och lågt hängande telefonledningar, ljummen luft och en metallisk ljudmatta av cikador. Skymningsmörkt och förvånande folktomt. Jag satte mig på en låg mur och stretchade. Andades in djupt och försökte känna igen dofter. Jag lever min dröm. Har ingen aning om hur länge jag satt tyst och obemärkt och kontemplerade, i den brasilianska kvällningen.
Wednesday, March 21, 2007
Brasilien - Curitiba
Resan till Brasilien var tuff. Tog totalt 24 timmar.
Jag börjar bli så van vid att flyga nu så jag inte ens vaknade när vi skulle byta plan i Sao Paolo. Planet var nästan tomt och städerskorna sprang omkring mellan sätena när en flygvärdinna ruskade liv i mig. Å andra sidan var jag åtalbart trött. Somnade till och med i bussen från terminalen ut till flygplanet.
En timmes flygning från Sao Paolo ligger Curitiba. En liten stad med brasilianska mått mätt. Bara lite över två miljoner människor. Men sen är ju Brasilien större än Europa har jag hört.
Curitiba ger mig riktigt sköna vibbar. Välordnad, i-landsbetonad med tropiska inslag, parker med höga träd och tuktad djungelvegetation, trottoarer och vägar i gott skick. Ett för tillfället underbart klimat som minner om svensk sensommar.
Men det är inte det bästa. Jag tror att det är att människorna jag möter på gatorna känns ovanligt… vanliga. Jag klarar inte att med ord beskriva den atmosfäriska skillnaden i känslor mellan Curitiba och Caracas. Eller… kanske något i stil med att i Caracas utstrålar många människor vibrationer av småvresig strykarhund som tittar under lugg. De är inte en del av en personlig helhet, tillsammans skapar de ingen helhet, utan istället är de sitt eget lilla universum bland tusentals andra. Rakt fram och utan pardon och framför allt inget intresse. Det finns ingen gemensam personlighet utan det mesta är en stor och jämn massa. Det känns bra och ovant att de flesta människor här i Curitiba verkar ha en uppgift och en mening, en riktning. På något sätt verkar de mottagliga, intresserade och utan tydliga gränser mot omgivningen. I Caracas känns det ofta som att människor har sina skal som de bevakar, att omgivningen betraktas med misstänksamhet och bör hållas på avstånd. Faktiskt, jag tror jag är skillnaden på spåren. Människor i Caracas känns nästan lite rädda. Mannen på gatan i Caracas håller sig för sig själv, passar på andra i förebyggande syfte, för att inte bli påpassad. Det finns inga antenner ute, de är som små sniglar som sniglat in i för många väggar och nu föredrar att stanna i sina skal, tjurigt kikande på andra sniglar och på vad de tror är omgivande saltkar.
Jag hamnade på en parkbänk och kom där i samspråk med en pensionerad amerikan och en äldre brasiliansk herre. Som så många andra här förväxlade brassen Sverige med Schweiz och försökte prata franska med mig. I släptåg hade han en smal kille i min ålder som fungerade som väskbärare och troligen ställde upp med en del annat också. Jag smugglade ner några kex i väskan när ingen såg, mest i syfte att ge lite extra krydda i deras liv.
Jag börjar bli så van vid att flyga nu så jag inte ens vaknade när vi skulle byta plan i Sao Paolo. Planet var nästan tomt och städerskorna sprang omkring mellan sätena när en flygvärdinna ruskade liv i mig. Å andra sidan var jag åtalbart trött. Somnade till och med i bussen från terminalen ut till flygplanet.
En timmes flygning från Sao Paolo ligger Curitiba. En liten stad med brasilianska mått mätt. Bara lite över två miljoner människor. Men sen är ju Brasilien större än Europa har jag hört.
Curitiba ger mig riktigt sköna vibbar. Välordnad, i-landsbetonad med tropiska inslag, parker med höga träd och tuktad djungelvegetation, trottoarer och vägar i gott skick. Ett för tillfället underbart klimat som minner om svensk sensommar.
Men det är inte det bästa. Jag tror att det är att människorna jag möter på gatorna känns ovanligt… vanliga. Jag klarar inte att med ord beskriva den atmosfäriska skillnaden i känslor mellan Curitiba och Caracas. Eller… kanske något i stil med att i Caracas utstrålar många människor vibrationer av småvresig strykarhund som tittar under lugg. De är inte en del av en personlig helhet, tillsammans skapar de ingen helhet, utan istället är de sitt eget lilla universum bland tusentals andra. Rakt fram och utan pardon och framför allt inget intresse. Det finns ingen gemensam personlighet utan det mesta är en stor och jämn massa. Det känns bra och ovant att de flesta människor här i Curitiba verkar ha en uppgift och en mening, en riktning. På något sätt verkar de mottagliga, intresserade och utan tydliga gränser mot omgivningen. I Caracas känns det ofta som att människor har sina skal som de bevakar, att omgivningen betraktas med misstänksamhet och bör hållas på avstånd. Faktiskt, jag tror jag är skillnaden på spåren. Människor i Caracas känns nästan lite rädda. Mannen på gatan i Caracas håller sig för sig själv, passar på andra i förebyggande syfte, för att inte bli påpassad. Det finns inga antenner ute, de är som små sniglar som sniglat in i för många väggar och nu föredrar att stanna i sina skal, tjurigt kikande på andra sniglar och på vad de tror är omgivande saltkar.
Jag hamnade på en parkbänk och kom där i samspråk med en pensionerad amerikan och en äldre brasiliansk herre. Som så många andra här förväxlade brassen Sverige med Schweiz och försökte prata franska med mig. I släptåg hade han en smal kille i min ålder som fungerade som väskbärare och troligen ställde upp med en del annat också. Jag smugglade ner några kex i väskan när ingen såg, mest i syfte att ge lite extra krydda i deras liv.
Monday, March 19, 2007
Ledarskapsutmaning
Jag har inte lyckats ”uppfostra” alla på avdelningen ännu. Jag skulle hålla utbildning i presentationsteknik och en vecka i förväg bad jag om inköp av kabel och videoband. När vi skulle dra igång och jag frågar efter grejerna så fick jag svaret att de inte lyckats köpa dem. Nej, det fanns inga. Vi kollade i två affärer. Sånt beteende är ju för fan helt sjukt! Där stod vi nu utan utrustning och kunde inte genomföra utbildningen.
Jag satte av till närmaste galleria och kom tillbaka 20 minuter senare med alla grejer vi behövde. Så jävla gött. Fick hålla min första ordentligt förmanande föreläsning om ansvar för ålagda arbetsuppgifter och om hur vi bör kommunicera internt i god tid.
De utpekade blev skamsna men tog det på rätt sätt, och den efterföljande träningen i presentationsteknik blev mycket uppskattad.
Jag satte av till närmaste galleria och kom tillbaka 20 minuter senare med alla grejer vi behövde. Så jävla gött. Fick hålla min första ordentligt förmanande föreläsning om ansvar för ålagda arbetsuppgifter och om hur vi bör kommunicera internt i god tid.
De utpekade blev skamsna men tog det på rätt sätt, och den efterföljande träningen i presentationsteknik blev mycket uppskattad.
El Hato Cedral
El Hato Cedral. En av de mest berömda gårdarna i Venezuela. Dit ska Viktoria och jag åka i början av april. Nu snackar vi gård modell stor. En sån där sydamerikansk rackare med myriader av kor, enorma slätter, floder, minikrokodiler, anakondor, flockar med världens största gnagare som jag glömt namnet på, ödlor och fågelsvärmar. Ska bli så häftigt. www.elcedral.com
Vi tar nattbuss med Flamingo Express, vars kontor jag mot alla odds lyckades hitta trots att de tio personer jag frågade pekade i olika riktningar. 7-8 timmar i buss, av hög europeisk standard, för 90 kronor per person får sägas vara överkomligt.
Vi tar nattbuss med Flamingo Express, vars kontor jag mot alla odds lyckades hitta trots att de tio personer jag frågade pekade i olika riktningar. 7-8 timmar i buss, av hög europeisk standard, för 90 kronor per person får sägas vara överkomligt.
Ringar på vattnet
Min käre spansklärare Carlos Blanco är en svårflirtad kille. Han är smart, har ganska bestämda åsikter om hur saker och ting ser ut i världen, samlar på roliga historier om kulturkrockar som hans elever varit med om och drar ytterst sällan på smilbanden.
Mina busshistorier fick dock igång honom och trots att han försökte lyckades han inte undertrycka sitt breda leende. ”Sök din naturliga död Marcus.” var hans roade kommentar.
Men nu är ju världen en näsduk (motsv. världen är liten) och det bar sig inte bättre än att en av hans släktingar under en familjemiddag berättade att hans sekreterare varit med om något oväntat i busskön. Mycket riktigt hade hon sett min framfart, och hennes reflektion hade varit att det är ju för jäkligt att vi inte har kurage att styra upp vår skit själva, utan att det ska behövas en utlänning. Så jag är en kändis på stan!
Carlos nickade sakta och smålog mot mig när han erkände att han haft fel när han trott att mina ansträngningar var att vattna i öknen. Tydligen fanns det hopp.
Mina busshistorier fick dock igång honom och trots att han försökte lyckades han inte undertrycka sitt breda leende. ”Sök din naturliga död Marcus.” var hans roade kommentar.
Men nu är ju världen en näsduk (motsv. världen är liten) och det bar sig inte bättre än att en av hans släktingar under en familjemiddag berättade att hans sekreterare varit med om något oväntat i busskön. Mycket riktigt hade hon sett min framfart, och hennes reflektion hade varit att det är ju för jäkligt att vi inte har kurage att styra upp vår skit själva, utan att det ska behövas en utlänning. Så jag är en kändis på stan!
Carlos nickade sakta och smålog mot mig när han erkände att han haft fel när han trott att mina ansträngningar var att vattna i öknen. Tydligen fanns det hopp.
Ny uppsummering...
Jag har skrivit det förut, men jag trivs som chef. Det känns som att jag kommer in i det allt mer. Och ju mer jag kommer in i det, desto mer märker jag vilken nytta jag har av ledarskapsutbildningarna på Performax. Men samtidigt märker jag också att det handlar betydligt mer om personlighet och personliga förutsättningar än vad jag tidigare trott. Bengans eviga mässande om att alla har förutsättningar att bli tillräckligt bra säljare eller chef stämmer inte. Även om du förstår och behärskar all bakomliggande teori så kommer du aldrig att lyckas bli en bra ledare om du inte är duktig på att kommunicera. Och förmåga till kommunikation har oerhört mycket att göra med talang.
Och nu sitter jag på ett plan över något sydamerikanskt land på väg till Peru. På marken nedanför slingrar sig en blå djungelorm genom grönskan som sträcker ut sig så långt ögat når i alla riktningar. Mellanlandning i Lima, vidare till Sao Paolo och slutligen ny flygning till Curitiba, där jag ska delta på en ledarskapsutbildning för mellanchefer i tre och en halv dag.
Jag har kikat lite på kursinnehållet och det är allt lite komiskt att utbildningen bygger på samma teorier som jag själv lärde ut på Performax…
Därefter följer två dagar med besök på fabrikerna i Curitiba och produktträning för allt vad tygeln håller. Helgen tillbringar jag i Sao Paolo, en av Luis favoritstäder. Han har gett mig massor av tips om restauranger, sevärdheter och aktiviteter. Måndag-tisdag i Sao Paolo med marknadsavdelningen och hos återförsäljare för benchmarking och därefter hemfärd onsdag morgon. Och på fredagen kommer bebbi!
Noterbart är att när jag skulle checka in på flygplatsen så frågade de efter vaccinationsintyg för gula febern. Och jag hade ingen aning om att det var ett krav! Som tur var är jag vaccinerad sedan tidigare och av en ingivelse hade jag tagit med mig intyget, annars hade jag blivit stående på flygplatsen. Men en sån grej borde de berättat för mig på kontoret, speciellt eftersom jag inte är inblandad i inköp av biljetter.
Har varit ganska mycket jobb på sistone. Vi har avslutat arbetet med kvartalsrapporten, den nya prissättningen och säljarhandboken. Samtidigt driver jag projekt för inspelning av reklamfilm, genomförande av marknadsundersökningar, utveckling av nya säljkanaler, nylansering av ICON - vår linje av lyxprodukter, framtagande av produktkatalog för butikspersonal, tre nya brandbuilding-kampanjer per kvartal, utbildning av kundernas butikspersonal, inköp och design av billboards på strategiska ställen i Caracas, utveckling av intern personal, utveckling av best-practice för floorcare-avdelningen tillsammans med Ecuador och Colombia och jag fungerar även som bollplank för Victor – den nya marknadskillen på Frigidaire. För ett par veckor sedan fick jag också huvudansvaret för utveckling av vår tekniska service, som för tillfället är undermålig. Miami skickar över ett par killar som ska visa hur konceptet etablerats i andra länder och jag ska applicera det på den venezuelanska marknaden. Samtidigt har jag förstått att jag ska bli någon form av delansvarig för utbildningar på företaget… Men så har jag ju också fått 20% löneförhöjning i veckan. :-)
Det ser ganska maffigt ut så här på pränt och det känns som att jag har massor att göra, men i själva verket gör jag nästan ingenting! Skit samma, på något sätt blir saker gjorda, och så länge det stämmer och går framåt spelar det ingen större roll om det är tack vare eller trots mina insatser.
Och nu sitter jag på ett plan över något sydamerikanskt land på väg till Peru. På marken nedanför slingrar sig en blå djungelorm genom grönskan som sträcker ut sig så långt ögat når i alla riktningar. Mellanlandning i Lima, vidare till Sao Paolo och slutligen ny flygning till Curitiba, där jag ska delta på en ledarskapsutbildning för mellanchefer i tre och en halv dag.
Jag har kikat lite på kursinnehållet och det är allt lite komiskt att utbildningen bygger på samma teorier som jag själv lärde ut på Performax…
Därefter följer två dagar med besök på fabrikerna i Curitiba och produktträning för allt vad tygeln håller. Helgen tillbringar jag i Sao Paolo, en av Luis favoritstäder. Han har gett mig massor av tips om restauranger, sevärdheter och aktiviteter. Måndag-tisdag i Sao Paolo med marknadsavdelningen och hos återförsäljare för benchmarking och därefter hemfärd onsdag morgon. Och på fredagen kommer bebbi!
Noterbart är att när jag skulle checka in på flygplatsen så frågade de efter vaccinationsintyg för gula febern. Och jag hade ingen aning om att det var ett krav! Som tur var är jag vaccinerad sedan tidigare och av en ingivelse hade jag tagit med mig intyget, annars hade jag blivit stående på flygplatsen. Men en sån grej borde de berättat för mig på kontoret, speciellt eftersom jag inte är inblandad i inköp av biljetter.
Har varit ganska mycket jobb på sistone. Vi har avslutat arbetet med kvartalsrapporten, den nya prissättningen och säljarhandboken. Samtidigt driver jag projekt för inspelning av reklamfilm, genomförande av marknadsundersökningar, utveckling av nya säljkanaler, nylansering av ICON - vår linje av lyxprodukter, framtagande av produktkatalog för butikspersonal, tre nya brandbuilding-kampanjer per kvartal, utbildning av kundernas butikspersonal, inköp och design av billboards på strategiska ställen i Caracas, utveckling av intern personal, utveckling av best-practice för floorcare-avdelningen tillsammans med Ecuador och Colombia och jag fungerar även som bollplank för Victor – den nya marknadskillen på Frigidaire. För ett par veckor sedan fick jag också huvudansvaret för utveckling av vår tekniska service, som för tillfället är undermålig. Miami skickar över ett par killar som ska visa hur konceptet etablerats i andra länder och jag ska applicera det på den venezuelanska marknaden. Samtidigt har jag förstått att jag ska bli någon form av delansvarig för utbildningar på företaget… Men så har jag ju också fått 20% löneförhöjning i veckan. :-)
Det ser ganska maffigt ut så här på pränt och det känns som att jag har massor att göra, men i själva verket gör jag nästan ingenting! Skit samma, på något sätt blir saker gjorda, och så länge det stämmer och går framåt spelar det ingen större roll om det är tack vare eller trots mina insatser.
Tuesday, March 13, 2007
Bebbi kommer!
Så trevligt… Följande är på det flexibla programmet:
1. Resa till Los Llanos. En av de mest berömda gårdarna där vi kommer att få träffa babas (minikrokodiler), världens största gnagare som jag glömt namnet på, kanske en myrslok(!), sköldpaddor och med lite tur även anakondor. Ska bli sjukt häftigt. Egentligen kostar det 50% extra för oss som utlänningar men jag provade med work visa och fick hyfsat gehör. Sen bussade jag Luis på dem och vid nästa samtal var det mycket señor Marcus och samma pris som vilken venezuelan som helst.
2. Promenix upp på Avila. Blir nog en heldagstur med fika och grejer. Och så kan vi ta liften ner om vi vill.
3. Frukostar vid den lilla poolen i sällskap med Helgonet.
4. Prison Brajk! Glöm inte att bränna de sista avsnitten!
5. Spela mulle.
6. Besök på några av de lokala marknaderna. Där finns allt. Inte lika exotiska som de marockanska suksen men hyfsat intressanta och lagom ruffiga.
7. Kanske en tur till den koloniala delen av Petare – ett slumområde, om jag kan få en bekant till en bekant att ställa upp som guide.
8. Parque del Este. Promenader, picnic, fotboll(!), jogging.
9. Botaniska trädgården. Att rekommendera. Finns knappt en människa där. Åtminstone verkar det så när man åker förbi.
10. En tur till Juan Manuels gård där vi ska jaga kobror och klappa en åsna.
11. En dag vid Luis & Marias pool, middag antingen på stan eller hemma hos dem.
12. En tur till någon strand, om vi kan lura någon att ta med oss i bilen.
13. Äta sushi på kvällarna.
14. Utgång på Rajatabla eller Belle Epoque.
15. Träning på gymmet.
16. Dricka massa olika juicer.
Och nu är jag nere på sådan detaljnivå att det börjar bli ointressant. Får återkomma…
1. Resa till Los Llanos. En av de mest berömda gårdarna där vi kommer att få träffa babas (minikrokodiler), världens största gnagare som jag glömt namnet på, kanske en myrslok(!), sköldpaddor och med lite tur även anakondor. Ska bli sjukt häftigt. Egentligen kostar det 50% extra för oss som utlänningar men jag provade med work visa och fick hyfsat gehör. Sen bussade jag Luis på dem och vid nästa samtal var det mycket señor Marcus och samma pris som vilken venezuelan som helst.
2. Promenix upp på Avila. Blir nog en heldagstur med fika och grejer. Och så kan vi ta liften ner om vi vill.
3. Frukostar vid den lilla poolen i sällskap med Helgonet.
4. Prison Brajk! Glöm inte att bränna de sista avsnitten!
5. Spela mulle.
6. Besök på några av de lokala marknaderna. Där finns allt. Inte lika exotiska som de marockanska suksen men hyfsat intressanta och lagom ruffiga.
7. Kanske en tur till den koloniala delen av Petare – ett slumområde, om jag kan få en bekant till en bekant att ställa upp som guide.
8. Parque del Este. Promenader, picnic, fotboll(!), jogging.
9. Botaniska trädgården. Att rekommendera. Finns knappt en människa där. Åtminstone verkar det så när man åker förbi.
10. En tur till Juan Manuels gård där vi ska jaga kobror och klappa en åsna.
11. En dag vid Luis & Marias pool, middag antingen på stan eller hemma hos dem.
12. En tur till någon strand, om vi kan lura någon att ta med oss i bilen.
13. Äta sushi på kvällarna.
14. Utgång på Rajatabla eller Belle Epoque.
15. Träning på gymmet.
16. Dricka massa olika juicer.
Och nu är jag nere på sådan detaljnivå att det börjar bli ointressant. Får återkomma…
Hotel Continental
Två kvarter hemifrån ligger Hotel Continental. Ett relativt nedgånget ställe, med helt ok personal. Gammalt stuk, lite dammig känsla över det mesta men ändå filmestetiskt på något sätt. Kunde varit skådeplats för en gammal gangsterfilm. Franska ägare och en frukostvärd som troligen kört hela nedre tandraden genom underläppen en gång. Hon såg ut som en liten skogsmus, eller som någon som tagit en saftig tugga av en citron men som saknar smaklökar i övre delen av munnen. Vid ett bord satt en riktigt fläskig jude med stort skägg och kippa. Han smaskade i sig med god aptit och när han pratade med sina kompanjoner pep han så flöjtigt att jag trodde han gjorde sig till.
Ute på terassen, i anslutning till den lilla poolen, stod restaurangmöblemang av skrangligt gjutgärn under ett soltak, som tillsammans med riklig murgröna och gamla amforor som dekoration i rabatterna spädde på intrycket av engelska 70-tals tv-serier med Roger Moore. Och mycket riktigt låg det en gänglig, inoljad, tunnhårig och brunbränd man i 45-årsåldern utsträckt på en liggstol vid poolkanten. Guldlänk och slappa y-frontsbadbyxor som, liksom delar av hans kropp, hängde en aning på ostrategiska ställen. Trots begynnande skavanker skulle han med sin europeiska air fortfarande vara en fara för intet ont anande lokala damer, om det hade funnits några vid poolen vill säga. Istället fick han dela den och dess grusiga botten med mig. Han kastade några förstulna ögonkast när jag kom och satte mig för att undsätta myror i sjönöd men återgick snart till sitt svettande.
Frukost och badbiljett för en 50-lapp. Well, frukost och frukost. Men det är åtminstone en oas och en omväxling. Det häftigaste ögonblicket när man hänger vid en pool är den ogreppbara tidsrymden mellan torrt och vått. Det finns nog ingen som är vid fullt medvetande under de tiondelar som passerar mellan beslutet att låta sig falla och uppvaknandet när man hamnat i vattnet. Det är som en vit blixt, inga synintryck, egentligen ingenting alls, från den nanosekund jag tar det mentala steget till det att den relativa kylan omsluter mig. Så jag roade mig med att fatta beslutet i huvudet, framkalla det vita ljuset och nästan känna vattnet, för att precis innan avbryta händelsekedjan och med en svag flämtning komma tillbaka till livet. Men jag klarade bara några gånger innan det blev för påfrestande och jag plumsade i. Det var nästan som att hålla tillbaka en nysning eller gäspning. Underligt hur kroppen reagerar, och hur programmerad den är att svara fysiskt på våra tankar.
Ute på terassen, i anslutning till den lilla poolen, stod restaurangmöblemang av skrangligt gjutgärn under ett soltak, som tillsammans med riklig murgröna och gamla amforor som dekoration i rabatterna spädde på intrycket av engelska 70-tals tv-serier med Roger Moore. Och mycket riktigt låg det en gänglig, inoljad, tunnhårig och brunbränd man i 45-årsåldern utsträckt på en liggstol vid poolkanten. Guldlänk och slappa y-frontsbadbyxor som, liksom delar av hans kropp, hängde en aning på ostrategiska ställen. Trots begynnande skavanker skulle han med sin europeiska air fortfarande vara en fara för intet ont anande lokala damer, om det hade funnits några vid poolen vill säga. Istället fick han dela den och dess grusiga botten med mig. Han kastade några förstulna ögonkast när jag kom och satte mig för att undsätta myror i sjönöd men återgick snart till sitt svettande.
Frukost och badbiljett för en 50-lapp. Well, frukost och frukost. Men det är åtminstone en oas och en omväxling. Det häftigaste ögonblicket när man hänger vid en pool är den ogreppbara tidsrymden mellan torrt och vått. Det finns nog ingen som är vid fullt medvetande under de tiondelar som passerar mellan beslutet att låta sig falla och uppvaknandet när man hamnat i vattnet. Det är som en vit blixt, inga synintryck, egentligen ingenting alls, från den nanosekund jag tar det mentala steget till det att den relativa kylan omsluter mig. Så jag roade mig med att fatta beslutet i huvudet, framkalla det vita ljuset och nästan känna vattnet, för att precis innan avbryta händelsekedjan och med en svag flämtning komma tillbaka till livet. Men jag klarade bara några gånger innan det blev för påfrestande och jag plumsade i. Det var nästan som att hålla tillbaka en nysning eller gäspning. Underligt hur kroppen reagerar, och hur programmerad den är att svara fysiskt på våra tankar.
Erika
En rundlagd tjej i 30-35-årsåldern. Skäms över att hon röker. En skämtare och klassens clown. Lurar till och med sig själv med att hennes övervikt beror på ett dåligt knä. Hon är smart och kvick i truten vilket gör henne till en informell ledare. Dock verkar hon lida av uteblivna framgångar hos det motsatta könet och är bakom den glättiga fasaden ordentligt osäker.
Hon bor, som de flesta ogifta venezuelaner i hennes ålder, hos sina föräldrar som börjar komma till åren. Hennes tillvaro skakas i grunden av det faktum att inom några veckor kommer hon tvingas att lämna boet. Eller snarare, föräldrarna lämnar boet och lämnar henne kvar! De har gett upp landet och tänker söka lyckan i Miami. Erika är splittrad och självklart orolig över vad som kommer att hända. Shit, de blir ju aldrig vuxna här! Å andra sidan kanske det inte behövs heller. Du lever med dina föräldrar till du kan flytta ihop med dina barn...
Erika är väldigt kunnig och har stor erfarenhet inom sitt område. Ordentlig potential som inte lämnats utrymme att blomma. Hennes lön är dock för låg i relation till övriga anställda och jag har stått på mig för att hon ska bli rättvist behandlad. Det har medfört att i den nyligen genomförda revisionen var hennes ersättning den som höjdes mest procentuellt, även om det fortfarande fattas en smula för att jag ska kunna kalla det en rättvis lön.
Vi har egentligen inte någon särskilt bra relation ännu. Hon är van vid latinskt beslutsfattande och litar inte fullt ut på mig ännu. Vidare är hon lite blasé efter tre år i företaget. Jag jobbar, lite i taget, på att låta henne förstå att vår inställning och ambition spelar roll, även om vi ibland arbetar i motvind. När jag lämnade besked om hennes höjda lön, var jag också, som vanligt, noga med att låta henne få veta att jag står bakom henne och gör mitt bästa för att förbättra hennes villkor. Hon hade väntat sig en större höjning blev besviken på höjningens storlek. Jag var lyhörd för hennes farhågor och funderingar och gav några tips om karriärutveckling och strategiska drag. Jag försöker även vara generös med att visa förtroende för hennes färdigheter och erfarenhet, vilket jag har förstått är ganska ovanligt här. Som chef vill du inte visa svaghet och du vill gärna ha ett ord med i laget överallt, men det vore att lägga krokben för mig själv om jag skulle försöka övertrumfa henne inom hennes område.
En kvart efter vårt samtal stod hon i dörren igen.
- Vet du, jag är nog ganska nöjd ändå.
- Vad bra. Det kommer mer med tiden ska du se.
- En annan sak jag vill säga är att det här är första gången under min tid här som någon tar mig och mitt arbete i beaktande. Jag har haft många idéer som aldrig fått gehör och ingen har egentligen sett mina ansträningar. Jag blir överväldigad när du säger saker som du gjorde idag på mötet, när du säger till leverantörer att du har förtroende för mina beslut och det jag kan. Jag ville bara säga det.
Och jag min jävla idiot kunde inte nöja mig med att tolka det som ett bevis på uppskattning, utan jag ville ha det på ett större fat.
- Härligt. Jag tolkar det som en komplimang. Jag kan säga att det är första gången som någon ger mig en sådan komplimang här i företaget också. Men det är väl så det är, det är inte lika naturligt att chefer får beröm.
Hur dum i huvudet är jag? Suga tag i det hon säger och framhäva mig själv? Skit samma. Det är en lärdom. Antar att jag inte är helt på plats som chef ännu, suktar lite efter erkännande, vill veta om jag gör ett bra jobb. Nästa gång ska jag hålla käften och höja henne ännu mer, för hon förtjänar det och växer för varje gång.
Hon bor, som de flesta ogifta venezuelaner i hennes ålder, hos sina föräldrar som börjar komma till åren. Hennes tillvaro skakas i grunden av det faktum att inom några veckor kommer hon tvingas att lämna boet. Eller snarare, föräldrarna lämnar boet och lämnar henne kvar! De har gett upp landet och tänker söka lyckan i Miami. Erika är splittrad och självklart orolig över vad som kommer att hända. Shit, de blir ju aldrig vuxna här! Å andra sidan kanske det inte behövs heller. Du lever med dina föräldrar till du kan flytta ihop med dina barn...
Erika är väldigt kunnig och har stor erfarenhet inom sitt område. Ordentlig potential som inte lämnats utrymme att blomma. Hennes lön är dock för låg i relation till övriga anställda och jag har stått på mig för att hon ska bli rättvist behandlad. Det har medfört att i den nyligen genomförda revisionen var hennes ersättning den som höjdes mest procentuellt, även om det fortfarande fattas en smula för att jag ska kunna kalla det en rättvis lön.
Vi har egentligen inte någon särskilt bra relation ännu. Hon är van vid latinskt beslutsfattande och litar inte fullt ut på mig ännu. Vidare är hon lite blasé efter tre år i företaget. Jag jobbar, lite i taget, på att låta henne förstå att vår inställning och ambition spelar roll, även om vi ibland arbetar i motvind. När jag lämnade besked om hennes höjda lön, var jag också, som vanligt, noga med att låta henne få veta att jag står bakom henne och gör mitt bästa för att förbättra hennes villkor. Hon hade väntat sig en större höjning blev besviken på höjningens storlek. Jag var lyhörd för hennes farhågor och funderingar och gav några tips om karriärutveckling och strategiska drag. Jag försöker även vara generös med att visa förtroende för hennes färdigheter och erfarenhet, vilket jag har förstått är ganska ovanligt här. Som chef vill du inte visa svaghet och du vill gärna ha ett ord med i laget överallt, men det vore att lägga krokben för mig själv om jag skulle försöka övertrumfa henne inom hennes område.
En kvart efter vårt samtal stod hon i dörren igen.
- Vet du, jag är nog ganska nöjd ändå.
- Vad bra. Det kommer mer med tiden ska du se.
- En annan sak jag vill säga är att det här är första gången under min tid här som någon tar mig och mitt arbete i beaktande. Jag har haft många idéer som aldrig fått gehör och ingen har egentligen sett mina ansträningar. Jag blir överväldigad när du säger saker som du gjorde idag på mötet, när du säger till leverantörer att du har förtroende för mina beslut och det jag kan. Jag ville bara säga det.
Och jag min jävla idiot kunde inte nöja mig med att tolka det som ett bevis på uppskattning, utan jag ville ha det på ett större fat.
- Härligt. Jag tolkar det som en komplimang. Jag kan säga att det är första gången som någon ger mig en sådan komplimang här i företaget också. Men det är väl så det är, det är inte lika naturligt att chefer får beröm.
Hur dum i huvudet är jag? Suga tag i det hon säger och framhäva mig själv? Skit samma. Det är en lärdom. Antar att jag inte är helt på plats som chef ännu, suktar lite efter erkännande, vill veta om jag gör ett bra jobb. Nästa gång ska jag hålla käften och höja henne ännu mer, för hon förtjänar det och växer för varje gång.
Sunday, March 11, 2007
Uppgiven
Jag har tröttnat på att återge alla upplivande anekdoter från busskön. Nu har det gått så långt att jag ibland faktiskt promenerar till jobbet när kön är lång istället för att ta fighten. Och faktiskt, varför ska jag göra insatser för andra när de inte verkar bry sig?
Jag pratade med Maria Estrella för någon dag sedan och jag kände igen mig precis när hon berättade att när hon står på sig och hävdar sin och sin omgivnings rätt så känner hon ibland att det är hon som är the bad guy!
Även om jag nu till och med blivit igenkänd i tunnelbanan som "kö-killen" och fått ett par uppmuntrande ord så måste jag börja lägga energin på annat. Som min spansklärare sa när jag berättade för honom om mina eskapader: "Look for your natural death." Jag tror det är första gången som jag fått honom att skratta. Det blir en kul grej för honom att sprida bland sina andra studenter.
I själva verket är det en enorm paradox och höjden av hyckleri. De säger sig vara ett folk som vill ha socialism och revolution. Men det är bara läpparnas bekännelse. När det väl kommer till kritan är de de mest kapitalistiska bestar jag någonsin träffat på. De tar alla chanser att sko sig själva, oavsett om det är på andras bekostnad, och de ser det som en sådan grundläggande rättighet att de har mage att försvara sig och skuldbelägga de som hävdar just omtanke om och respekt för andra. Den enda delen av socialismen som de är intresserade av är bidrag. Eller som de så ofta säger: Vad har JAG fått av den här regeringen?
Well, fråga dig själv vad du har GETT i första hand, du som är så lyckligt lottad redan.
Många av dem är till och med förbannade på tiggare och smutsiga barn som står och jonglerar vid trafikljusen i hopp om några mynt. "De tjänar flera miljoner i månaden på att tigga och de är inte ett dugg intresserade av att studera eller arbeta. Jag blir så förbannad, lata är de. Varför skaffar de sig inte ett jobb? De kan åtminstone tvätta bilar eller göra någon nytta." Jag orkar inte ens ta diskussionen...
I stort är det bara en tidsfråga innan landet går åt skogen, om det inte händer något drastiskt. De rika föraktar de fattiga, och skyller dem för den situation de befinner sig i. De fattiga får inte hjälp till självhjälp, utan bara konstgjord andning, som de dessutom förväntar sig att få, utan prut och motprestation. De som har något att komma med vad gäller landets utveckling flyr utomlands, de rika isolerar sig allt mer och tar bil vart de än ska, om än bara ett par kvarter. Allt som inte är inhägnat eller har vakter är farligt och ska undvikas till varje pris. Få av de som jag träffar från "min" socialklass har ens någon aning om vad en bussbiljett kostar.
Ingen kommer att ta något första steg i någon positiv riktning och eftersom de fattiga är i överväldigande majoritet kommer Chavez, eller någon annan populist, att hänga kvar vid makten tills oljan tar slut. Sen återstår nog bara inbördeskrig eller diktatur i ett värsta scenario.
Men det är fan så intressant. Politik är för första gången ett frivilligt valt samtalsämne för mig. Här kan vi snacka skillnader mellan olika partier, till skillnad från Sverige där enda skillnaden mellan de partipolitiska agendorna är vilken blomma de ska ha på sina slipsnålar.
Jag pratade med Maria Estrella för någon dag sedan och jag kände igen mig precis när hon berättade att när hon står på sig och hävdar sin och sin omgivnings rätt så känner hon ibland att det är hon som är the bad guy!
Även om jag nu till och med blivit igenkänd i tunnelbanan som "kö-killen" och fått ett par uppmuntrande ord så måste jag börja lägga energin på annat. Som min spansklärare sa när jag berättade för honom om mina eskapader: "Look for your natural death." Jag tror det är första gången som jag fått honom att skratta. Det blir en kul grej för honom att sprida bland sina andra studenter.
I själva verket är det en enorm paradox och höjden av hyckleri. De säger sig vara ett folk som vill ha socialism och revolution. Men det är bara läpparnas bekännelse. När det väl kommer till kritan är de de mest kapitalistiska bestar jag någonsin träffat på. De tar alla chanser att sko sig själva, oavsett om det är på andras bekostnad, och de ser det som en sådan grundläggande rättighet att de har mage att försvara sig och skuldbelägga de som hävdar just omtanke om och respekt för andra. Den enda delen av socialismen som de är intresserade av är bidrag. Eller som de så ofta säger: Vad har JAG fått av den här regeringen?
Well, fråga dig själv vad du har GETT i första hand, du som är så lyckligt lottad redan.
Många av dem är till och med förbannade på tiggare och smutsiga barn som står och jonglerar vid trafikljusen i hopp om några mynt. "De tjänar flera miljoner i månaden på att tigga och de är inte ett dugg intresserade av att studera eller arbeta. Jag blir så förbannad, lata är de. Varför skaffar de sig inte ett jobb? De kan åtminstone tvätta bilar eller göra någon nytta." Jag orkar inte ens ta diskussionen...
I stort är det bara en tidsfråga innan landet går åt skogen, om det inte händer något drastiskt. De rika föraktar de fattiga, och skyller dem för den situation de befinner sig i. De fattiga får inte hjälp till självhjälp, utan bara konstgjord andning, som de dessutom förväntar sig att få, utan prut och motprestation. De som har något att komma med vad gäller landets utveckling flyr utomlands, de rika isolerar sig allt mer och tar bil vart de än ska, om än bara ett par kvarter. Allt som inte är inhägnat eller har vakter är farligt och ska undvikas till varje pris. Få av de som jag träffar från "min" socialklass har ens någon aning om vad en bussbiljett kostar.
Ingen kommer att ta något första steg i någon positiv riktning och eftersom de fattiga är i överväldigande majoritet kommer Chavez, eller någon annan populist, att hänga kvar vid makten tills oljan tar slut. Sen återstår nog bara inbördeskrig eller diktatur i ett värsta scenario.
Men det är fan så intressant. Politik är för första gången ett frivilligt valt samtalsämne för mig. Här kan vi snacka skillnader mellan olika partier, till skillnad från Sverige där enda skillnaden mellan de partipolitiska agendorna är vilken blomma de ska ha på sina slipsnålar.
För mycket?
Torsdag-fredag i förra veckan hade jag sjukt mycket i luften. Eller så stressar jag bara upp mig i tron att jag har mycket på gång. Bland annat hade jag en informationsdeadline utan koll på var informationen stod att finna. Och jag var ändå den person som hade bäst koll på området. Hur som helst tror jag att jag faktiskt kände tryck över bröstet när jag plockade ihop mina grejer för dagen.
Glädjande är dock att jag inte behövde mycket mer än en halvtimmes medveten nedvarvning för att känna mig lös och ledig igen.
Glädjande är dock att jag inte behövde mycket mer än en halvtimmes medveten nedvarvning för att känna mig lös och ledig igen.
Uppdatering Concept - mediabyrån
Samarbetet med reklambyrån har fungerat tveksamt. Dålig proaktivitet, stiltje i projekten, få uppdateringar och utebliven information. Jag hade skickat ett par hövliga påminnelser men utan resultat. Plan B var ett spelat ödmjukt mail med frågor som inte gick att ducka för men som inte heller gick att svara på utan att avslöja sig själv som slö myglare. Det tog inte fem minuter innan en av übercheferna ringde och smilade. Tre dagar senare hade vi en ny projektledare, som också är VD för byrån, och alla projekt var på banan igen. Så jävla gött!
Praktiskt ledarskap
Electrolux har massor av olika märken i sitt stall. Ett av dessa är Frigidaire, ett mycket populärt märke i USA. Vi hanterar inte det märket direkt här i Venezuela, med tanke på valutarisken vill vi inte exponera för stora mängder kapital. Istället sköts märket från Miami av en amerikansk herre i 60-årsåldern. Välsmort munläder och väldigt amerikansk.
Nu är Frigidaire lite av ett självsäljande märke så han åker mest runt och samlar in inköpsorder. Det här med marknadsföring och analyser kommer lite i bakvatten och det erkänner han själv. Så han plockade upp en kille från en tjänst motsvarande promoter, och ville ha honom till att sköta marktjänsten. Bara en månad senare vill han ha möte med oss för att killen inte fungerar. Efter att jag luskat lite kommer det fram att han inte gett den stackars killen varken förväntningar, utbildning eller riktlinjer. Hur fanken ska han då kunna göra ett bra jobb. Rätt kul att få nytta av mina erfarenheter och kunna hjälpa till. Inte mer än grundläggande tips och råd men han slurpade i sig som vore det guyabanajuice. Gött!Jag ska dessutom på ledarskapsutbildning i Brasilien om en vecka. Viktigt att vara mottaglig och inte tro sig kunna det redan. Jag har fått i uppgift av Miami att utvärdera utbildningen vilket såklart kommer att stärka mina aktier.
Nu är Frigidaire lite av ett självsäljande märke så han åker mest runt och samlar in inköpsorder. Det här med marknadsföring och analyser kommer lite i bakvatten och det erkänner han själv. Så han plockade upp en kille från en tjänst motsvarande promoter, och ville ha honom till att sköta marktjänsten. Bara en månad senare vill han ha möte med oss för att killen inte fungerar. Efter att jag luskat lite kommer det fram att han inte gett den stackars killen varken förväntningar, utbildning eller riktlinjer. Hur fanken ska han då kunna göra ett bra jobb. Rätt kul att få nytta av mina erfarenheter och kunna hjälpa till. Inte mer än grundläggande tips och råd men han slurpade i sig som vore det guyabanajuice. Gött!Jag ska dessutom på ledarskapsutbildning i Brasilien om en vecka. Viktigt att vara mottaglig och inte tro sig kunna det redan. Jag har fått i uppgift av Miami att utvärdera utbildningen vilket såklart kommer att stärka mina aktier.
Svenskt?
Jag är nog den ende i hela Venezuela som städar och plockar undan för att städtanten ska komma…
Fauna
En morgon hade något läckt från taket i min kokvrå. En svart vätska rann långsamt nerför väggen, fortsatte längs diskbänken och ner i diskhon. Det var myror. De har myror av alla storlekar här, och dessa var av modell oerhört små. De skickar ut spanare till alla tänkbara hörn och vrår och så snart de hittar något att äta så ropar de på resten. Nu hade jag glömt några bitar tonfisk i filtret och det hade inte gått dem förbi. Full fart på vattnet, plocka bort tonfiskarna och torka diskbänken där de troligen lagt ett väldoftande spår. Fem minuter senare fanns det inte en myra i hela köket. Helt sjukt.
Kvacksalvare
Någon dag efter att jag kommit till Venezuela i höstas ramlade Marianela i trappan och vrickade foten. Jag fixade lite tryck och högläge i äkta fotbollsstil.
Häromdagen kom Leanger, IT-chef med omfångsrikt midjemått, in på kontoret. Han bad om ursäkt för att han fanns på sitt överdrivet ödmjuka (men trevliga) sätt och bad om en personlig tjänst. En av hans medarbetare hade ont i ryggen, och eftersom jag hade fixat med Marianela så, kanske, ja, du vet? Ok… Kvacksalvare som jag är la jag upp killen på en bänk till alla omgivande venezuelaners förtjusning. Leanger tog det hela på största allvar, bry dig inte om att de fnissar, sa han till sin adept. Det här är minsann viktigare. Well, när jag klämde lite hade killen ont längs en muskel. Jag hummade och såg bekymrad ut. Tryckte lite extra och så knakade jag ut ryggen på honom, mest för ljudeffekternas skull. Sträckt muskel. Vila. Värme. All aktivitet ok. Smärtan bestämmer. Skakade hans hand och gick iväg låtsat oberörd. Inom mig rungade skrattet och jag kände de förundrade blickarna i nacken.
Häromdagen kom Leanger, IT-chef med omfångsrikt midjemått, in på kontoret. Han bad om ursäkt för att han fanns på sitt överdrivet ödmjuka (men trevliga) sätt och bad om en personlig tjänst. En av hans medarbetare hade ont i ryggen, och eftersom jag hade fixat med Marianela så, kanske, ja, du vet? Ok… Kvacksalvare som jag är la jag upp killen på en bänk till alla omgivande venezuelaners förtjusning. Leanger tog det hela på största allvar, bry dig inte om att de fnissar, sa han till sin adept. Det här är minsann viktigare. Well, när jag klämde lite hade killen ont längs en muskel. Jag hummade och såg bekymrad ut. Tryckte lite extra och så knakade jag ut ryggen på honom, mest för ljudeffekternas skull. Sträckt muskel. Vila. Värme. All aktivitet ok. Smärtan bestämmer. Skakade hans hand och gick iväg låtsat oberörd. Inom mig rungade skrattet och jag kände de förundrade blickarna i nacken.
Sunday, March 04, 2007
Uppsummering
Nu sitter jag på en terrass 100 meter från mitt hus, omgiven av lyckligt lottade människor. Ljus på borden, vi är omringade av grönska men genom lövverken ser jag bilarna spankulera förbi i maklig takt. En liten ödla pilade nyss upp på trädet bredvid mig, stannade plötsligt och knorrade på svansen som om han vore en orm. Fram och tillbaka, ringlande. Jag älskar ödlor!
Jag mår väldigt bra. Jag har mycket få negativa tankar. Jag trivs på jobbet, njuter av varje litet uns av framsteg, varje liten uppstrukturering på jobbet. Jag har slutat bita på naglarna efter 25 års kamp! Varför trivs jag så bra? Kanske för att jag är chef, för att jag kan delegera ut uppgifter som jag inte tycker om? Kanske för att det gör att jag kan koncentrera mig på vad jag anser vara viktigt och inte behöver lägga min tid på detaljer? De flesta tester jag gjort säger att jag är en igångsättare, en idégivare, men att jag är sämre på att avsluta. Det är ju perfekt! Här kan jag sätta igång hur mycket som helst och sen gå vidare till nästa igångsättning! Great. Det bekymrar mig inte ens att jag får mellan 50 och hundra mail varje dag…
En annan teori är att jag är en främmande fågel här. Att oavsett vad jag gör är jag ett exotiskt inslag i bilden. Det gör det lättare att verkligen köra sitt eget race. Ingen har egentligen några förväntningar på mig. Jag är lite av en stjärna här, mina råd är efterfrågade och min kunskap är attraktiv. Jag antar att det är min exhibitionistiska ådra som tillåts strömma fritt.
Jag mår väldigt bra. Jag har mycket få negativa tankar. Jag trivs på jobbet, njuter av varje litet uns av framsteg, varje liten uppstrukturering på jobbet. Jag har slutat bita på naglarna efter 25 års kamp! Varför trivs jag så bra? Kanske för att jag är chef, för att jag kan delegera ut uppgifter som jag inte tycker om? Kanske för att det gör att jag kan koncentrera mig på vad jag anser vara viktigt och inte behöver lägga min tid på detaljer? De flesta tester jag gjort säger att jag är en igångsättare, en idégivare, men att jag är sämre på att avsluta. Det är ju perfekt! Här kan jag sätta igång hur mycket som helst och sen gå vidare till nästa igångsättning! Great. Det bekymrar mig inte ens att jag får mellan 50 och hundra mail varje dag…
En annan teori är att jag är en främmande fågel här. Att oavsett vad jag gör är jag ett exotiskt inslag i bilden. Det gör det lättare att verkligen köra sitt eget race. Ingen har egentligen några förväntningar på mig. Jag är lite av en stjärna här, mina råd är efterfrågade och min kunskap är attraktiv. Jag antar att det är min exhibitionistiska ådra som tillåts strömma fritt.
La Pastora
För många år sedan var La Pastora en snobbig stadsdel. Nu gränsar det till en av de tuffaste slumområdena och det enda som minner om svunna tider är några kvarvarande slitna husfasader som försöker överleva på sin falnande glans. Jag passerade igenom området tillsammans med en av våra chaufförer, när han tog en genväg till flygplatsen. Häromdagen tog jag taxi dit, med kameran diskret dinglande, och gick på upptäcktsfärd. Ganska lugnt, slitet men väldigt charmigt med Avila, berget, i bakgrunden på vilket husen klättrar en bra bit upp på sluttningen. Jag har ingen aning om vem som ansvarar för installationen av el- och teleledningarna men sådana skatbon har jag aldrig tidigare sett. Och barn flög med drakar överallt…
Passerade över en bro nedanför vilken det rann kladdigt vatten. Vid sidan av vattnet låg sopor i drivor, regelbundet nedvälta från de ruckel som låg uppkastade på höjderna vid sidan av den lilla dalaktiga fördjupningen där vattnet rann. Jag hittade en smal trappa som ledde ner till vattnet och stegade behärskat nedåt. Vid sidan av trappan, som vindlade ordentligt några meter ner, låg skjul. I praktiken inte mer än fem flak av korrugerad plåt varav fyra tjänade som väggar och den sista som tak. Jag kunde se rakt in i människors hem, som inte var mer än 10-12 kvadrat stora. Nere vid vattnet studerade jag de omkringliggande sluttningarna och märkte att de flesta boningar var av samma katastrofala standard. Vatten sköt plötsligt ut från ett rör och plaskade ner i ån och i fallet hann jag tyvärr jag skymta den omisskännliga rosa färg som toalettpapper ofta har här. Två smutsiga små barn tittade förundrat på mig när jag tog mina bilder. De lekte med en liten glasburk och dess lock. Leken bestod av att de fyllde burken med sörja.
En salongsberusad kille kom snavande ner för trappan och varnade mig för att gå längre ner längs dalrännan. Där nere kommer de att råna dig direkt. Ok, tack. Och hej. Även i de bättre delarna av området blev jag lite senare tipsad om att hålla i grejerna jag hade med mig.
Längre upp mot berget var bebyggelsen mer ordnad och det var mer liv och rörelse på gatorna. En vanlig födokälla är att hyra ut mobiler, fastkedjade i ställningar, för samtal. Det ser förbaskat roligt ut där folk står i grupper och pratar i munnen på varandra.
Jag stannade och tittade på när några unga killar spelade schack på gatan. De tittade och frågade och jag svarade men avböjde erbjudandet om att få spela. En av killarna sopade mattan med samtliga av de andra och till sist tackade jag ja till en kraftmätning, till hans stora förnöjelse. Nu skulle kompisarna få se honom sopa mattan även med gringon. Jag kunde ju självklart inte riskera att förlora så jag hade sett till att studera honom en smula, men ändå rusade hela kroppen som ett expresståg. Helt fantastisk känsla! Schack för mig är fan ta mig det största allvar jag kan tänka mig. Varje gång jag spelar blottar jag strupen och hela min självkänsla. Det är konstigt, inget annat kan få mig så på alerten, orolig och entusiastisk och uppslukad som ett parti med någon jag inte känner. En förlust vore förödande, en vinst en bekräftelse på min ofelbarhet…
Tio minuter senare var den enda pjäs jag hade förlorat min häst - i utbyte mot hans dam - och resten av mina pjäser höll hans kvarvarande starkt decimerade styrka i ett järngrepp. De omgivande kamraterna stod med snålvattnet rinnande och insöp den triumf de själva aldrig fick uppleva när min antagonist självmant välte sin kung. Han sträckte låtsat obesvärat på sig och gick för att äta kvällsmat utan att säga hej till någon. Verkar som att vi var fler om att ta schack på allvar. Tilläggas bör att jag egentligen inte spelar särskilt bra, men han var faktiskt rätt risig…
Jag lovar att minst 90% av alla män över 18 hade en öl i handen. Och det är faktiskt ingen överdrift. Jag gick in och köpte vatten på en lokal pub och att döma av antalet gäster var det motsvarande svensk happy hour, trots att klockan inte var mer än tre på eftermiddagen. De är inte fulla, åtminstone verkar de inte vara det, men det är mer eller mindre standard att dricka öl dagen lång och att fördriva tiden på lokala, skabbiga barer, rotande under huven på gamla bilvrak (klassiskt lördagsnöjre) eller sittande högt och lågt på stolar utställda på gator och torg.
Jag tog bussen hem genom centrala Caracas längs den livliga huvudgatan, i god tid innan det började skymma. Första gången jag passerar igenom det området, som sägs vara väldigt osäkert. Jag tyckte att det såg mest sorgset ut. Fyllt av puffande bilar, bullrande bussar, otaliga butiker av odefinierbart slag, reklamskyltar som en gång var färgglada, grönsaksförsäljare, myllrande människor, en glänsande McDonaldsrestaurang, omkringsmygande hundar i varierande tillstånd, betongklumpar till hyreshus, påsar, skräp och kartonger överallt, galler för alla fönster och ingångar, piratkopierade filmer, skraltiga motorcyklar som kryssar fram genom de långsamt framåt strävande, tutande, bilkaravanerna. Känns som att människorna där endast håller sig flytande, lever där och nu utan några som helst ambitioner. De har troligen inte ens möjlighet att skaffa sig ambitioner. Ändå såg jag lekande barn och skrattande vuxna. Lyckan står inte att finna inte i våra omständigheter. Bara i våra huvuden.
Passerade över en bro nedanför vilken det rann kladdigt vatten. Vid sidan av vattnet låg sopor i drivor, regelbundet nedvälta från de ruckel som låg uppkastade på höjderna vid sidan av den lilla dalaktiga fördjupningen där vattnet rann. Jag hittade en smal trappa som ledde ner till vattnet och stegade behärskat nedåt. Vid sidan av trappan, som vindlade ordentligt några meter ner, låg skjul. I praktiken inte mer än fem flak av korrugerad plåt varav fyra tjänade som väggar och den sista som tak. Jag kunde se rakt in i människors hem, som inte var mer än 10-12 kvadrat stora. Nere vid vattnet studerade jag de omkringliggande sluttningarna och märkte att de flesta boningar var av samma katastrofala standard. Vatten sköt plötsligt ut från ett rör och plaskade ner i ån och i fallet hann jag tyvärr jag skymta den omisskännliga rosa färg som toalettpapper ofta har här. Två smutsiga små barn tittade förundrat på mig när jag tog mina bilder. De lekte med en liten glasburk och dess lock. Leken bestod av att de fyllde burken med sörja.
En salongsberusad kille kom snavande ner för trappan och varnade mig för att gå längre ner längs dalrännan. Där nere kommer de att råna dig direkt. Ok, tack. Och hej. Även i de bättre delarna av området blev jag lite senare tipsad om att hålla i grejerna jag hade med mig.
Längre upp mot berget var bebyggelsen mer ordnad och det var mer liv och rörelse på gatorna. En vanlig födokälla är att hyra ut mobiler, fastkedjade i ställningar, för samtal. Det ser förbaskat roligt ut där folk står i grupper och pratar i munnen på varandra.
Jag stannade och tittade på när några unga killar spelade schack på gatan. De tittade och frågade och jag svarade men avböjde erbjudandet om att få spela. En av killarna sopade mattan med samtliga av de andra och till sist tackade jag ja till en kraftmätning, till hans stora förnöjelse. Nu skulle kompisarna få se honom sopa mattan även med gringon. Jag kunde ju självklart inte riskera att förlora så jag hade sett till att studera honom en smula, men ändå rusade hela kroppen som ett expresståg. Helt fantastisk känsla! Schack för mig är fan ta mig det största allvar jag kan tänka mig. Varje gång jag spelar blottar jag strupen och hela min självkänsla. Det är konstigt, inget annat kan få mig så på alerten, orolig och entusiastisk och uppslukad som ett parti med någon jag inte känner. En förlust vore förödande, en vinst en bekräftelse på min ofelbarhet…
Tio minuter senare var den enda pjäs jag hade förlorat min häst - i utbyte mot hans dam - och resten av mina pjäser höll hans kvarvarande starkt decimerade styrka i ett järngrepp. De omgivande kamraterna stod med snålvattnet rinnande och insöp den triumf de själva aldrig fick uppleva när min antagonist självmant välte sin kung. Han sträckte låtsat obesvärat på sig och gick för att äta kvällsmat utan att säga hej till någon. Verkar som att vi var fler om att ta schack på allvar. Tilläggas bör att jag egentligen inte spelar särskilt bra, men han var faktiskt rätt risig…
Jag lovar att minst 90% av alla män över 18 hade en öl i handen. Och det är faktiskt ingen överdrift. Jag gick in och köpte vatten på en lokal pub och att döma av antalet gäster var det motsvarande svensk happy hour, trots att klockan inte var mer än tre på eftermiddagen. De är inte fulla, åtminstone verkar de inte vara det, men det är mer eller mindre standard att dricka öl dagen lång och att fördriva tiden på lokala, skabbiga barer, rotande under huven på gamla bilvrak (klassiskt lördagsnöjre) eller sittande högt och lågt på stolar utställda på gator och torg.
Jag tog bussen hem genom centrala Caracas längs den livliga huvudgatan, i god tid innan det började skymma. Första gången jag passerar igenom det området, som sägs vara väldigt osäkert. Jag tyckte att det såg mest sorgset ut. Fyllt av puffande bilar, bullrande bussar, otaliga butiker av odefinierbart slag, reklamskyltar som en gång var färgglada, grönsaksförsäljare, myllrande människor, en glänsande McDonaldsrestaurang, omkringsmygande hundar i varierande tillstånd, betongklumpar till hyreshus, påsar, skräp och kartonger överallt, galler för alla fönster och ingångar, piratkopierade filmer, skraltiga motorcyklar som kryssar fram genom de långsamt framåt strävande, tutande, bilkaravanerna. Känns som att människorna där endast håller sig flytande, lever där och nu utan några som helst ambitioner. De har troligen inte ens möjlighet att skaffa sig ambitioner. Ändå såg jag lekande barn och skrattande vuxna. Lyckan står inte att finna inte i våra omständigheter. Bara i våra huvuden.
Evig sommar och sol
I helgen var jag bjuden till stranden! För första gången sedan jag kom hit i oktober var det dags för en nöjesresa till vågor och sol. Juan Manuel, min kollega, hade dragit ihop två promoters och Zuleima (den nya tjejen jag anställt för att vara länken mellan promoters och oss) och Zuleimas pojkvän. Klockan 07 var det upphämtning utanför mitt hus. Juan var dock inte helt oväntat 45 minuter sen…
Sen visar det sig att alla andra hade hoppat av resan, vilket tydligen inte var helt ovanligt… Helt sjukt. Men stranden var över förväntan. Vågorna var de starkaste jag någonsin upplevt, jag kunde inte gå mer än 15-20 meter ut förrän de kastade omkull mig, hur mycket jag än höll emot. Enligt venezuelansk tradition hyrde vi en kylväska med is och öl som vi fyllde på med efter hand som den tog slut. Till sist somnade den blekhyade Marcus i solstolen (av trötthet) och vaknade en timme senare. Som tur var hade jag smort in mig ordentligt men shortsen hade hasat upp så låren var ordentligt svedda.
Enda negativa med stranden var en allt mer tilltagande blåst som drev upp hela sanddyner under mina ögonlock och gjorde chipsen extra knastriga. Jag har fortfarande rester kvar i öronen.
På vägen hem tog vi gamla vägen för att undvika köer. Den går högt uppe på bergssidan och vid ett par ställen ser man delar av Caracas uppifrån. Husen i de fattiga områdena ger samma intryck som när träd har lyckats få fäste i skrevor och på avsatser. Fantastisk utsikt som självklart inte gick att göra rättvisa på bild.
Sen visar det sig att alla andra hade hoppat av resan, vilket tydligen inte var helt ovanligt… Helt sjukt. Men stranden var över förväntan. Vågorna var de starkaste jag någonsin upplevt, jag kunde inte gå mer än 15-20 meter ut förrän de kastade omkull mig, hur mycket jag än höll emot. Enligt venezuelansk tradition hyrde vi en kylväska med is och öl som vi fyllde på med efter hand som den tog slut. Till sist somnade den blekhyade Marcus i solstolen (av trötthet) och vaknade en timme senare. Som tur var hade jag smort in mig ordentligt men shortsen hade hasat upp så låren var ordentligt svedda.
Enda negativa med stranden var en allt mer tilltagande blåst som drev upp hela sanddyner under mina ögonlock och gjorde chipsen extra knastriga. Jag har fortfarande rester kvar i öronen.
På vägen hem tog vi gamla vägen för att undvika köer. Den går högt uppe på bergssidan och vid ett par ställen ser man delar av Caracas uppifrån. Husen i de fattiga områdena ger samma intryck som när träd har lyckats få fäste i skrevor och på avsatser. Fantastisk utsikt som självklart inte gick att göra rättvisa på bild.
Ljugande Arthuro
Jag håller på att checka läget för att köpa mig en enklare motorcykel. På min löptur hem från gymmet passerade jag en licoreria, spritbutik, och såg en liten rackare, Yamaha, precis en sån jag var sugen på. Så jag högg en kille bakom disken och tror ni inte den var till salu. Nu var den en smula dyr och hade ett par bucklor så jag avvaktade.På jobbet raggade jag tag i vårt motorcykelbud Arthuro och förhörde mig. Visst, det var en grym cykel, men det låter lite dyrt. Låt mig sticka dit och testa den och se vad jag kan göra med priset.
Dan efter sa han på förfrågan att den var för dyr och att han inte ville sänka priset. Nej, jag testade inte ens cykeln, du ska ha något annat.
Så på kvällen hem från gymmet snackade jag med killen i licorerian igen och frågade vad min kompis hade sagt. Va? Här har inte varit någon kompis…
Dan efter sa han på förfrågan att den var för dyr och att han inte ville sänka priset. Nej, jag testade inte ens cykeln, du ska ha något annat.
Så på kvällen hem från gymmet snackade jag med killen i licorerian igen och frågade vad min kompis hade sagt. Va? Här har inte varit någon kompis…
Erkännande!
Idag i busskön kom jag i animerat samspråk med en belevad dam, som trots sin utbildning och välvårdade yttre förnedrade alla ordentliga människor som stod i kö. Ederna for som ilskna bin i luften. Men när bussen rullat iväg inträffade ett under. Hon trängde sig fram och sa att hon beundrade mig. Min ironiradar gick på högvarv men hittade faktiskt ingenting. Du har helt rätt, sa hon. Imorgon ska jag ställa mig i kön.
Utvecklingssamtal
I veckan hade jag utvecklingssamtal med Manuel. Det tog 10 minuter. I korthet frågade han hur jag trivs och därefter förklarade han sig väldigt nöjd med mitt jobb. Jag överträffade hans förväntningar sa han, vilket nog var det första egentliga berömmet jag fått av honom. Å andra sidan var det ett ganska schysst betyg. Mina utvecklingsområden var att jag borde beblanda mig mer med folket på jobbet. Sträva efter att skapa starkare sociala relationer. Det är tyvärr inte som i Europa eller USA. Här vill inte folk göra saker av plikt och ansvar, utan för att de tycker om det eller gillar personen som frågar. Det innebär att min raka stil kan falla i dålig jord. Han gav mig tipset att lirka lite mer, tjenare kompis, läget, och det var så sant, skulle du kunna göra detta och detta? Jag får försöka…
Vi kom överens om att jag ska få fler verktyg som marknadschef under våren, utbildning i trade marketing, eventuellt bättre inblick i den finansiella biten av verksamheten, produktutbildning och besök i Brasiliens och Chiles fabriker och organisationer. Spännande…
Vi kom överens om att jag ska få fler verktyg som marknadschef under våren, utbildning i trade marketing, eventuellt bättre inblick i den finansiella biten av verksamheten, produktutbildning och besök i Brasiliens och Chiles fabriker och organisationer. Spännande…
Santo Domingo
Stället gränsar till Los Llanos – De Platta. Vidsträckta områden med kor, torrt gräs, träsk, floder, anakondor och kajmaner. Coolt. Säljaren Miguel Alvarado hämtade upp mig vid flygplatsen och tog mig med till San Cristobal där vi skulle träffa en viktig kund. I hagarna, längs vägarna stod kor, och varje ko hade två kompisar. Två vaktande vita fåglar av storkformat, men mycket mindre. Ni vet sådana där fåglar som hänger efter noshörningar i Tintin-album? Där står de och väntar på att kon ska locka till sig bromsar, skrämma upp flygfän eller böka fram någon smaskig mask. Så jäkla schysst!
Vägen dit var krokig och landskapet var vackert. Trädbevuxna böljande berg, ibland skarpt lutande och trolska. Intressant att bergen så plötsligt övergick i slätter vid flygplatsen. Här och var stod enstaka träd av färgerna ilsket rapsgult och brinnande rödorange som extremt skarp kontrast till den i övrigt något matta grönskan på berget. Visste jag inte bättre skulle jag tro att någon pojkusling som busstreck målat ett helt träd i skrikfärg för att sätta myror i huvudet på folk.
På kvällen när jag lyfte från Santo Domingo på väg tillbaka mot Caracas låg åt ena hållet Los Llanos som en afrikansk savann under mig. Uppe i luften nådde solen oss fortfarande men nere på slätten var skuggorna långa. Åt andra hållet låg bergen och utspridda över skuggsidorna syntes här och var de flämtande flammorna av en handfull skogsbränder. De var en blandning av ilsket rapsgult och brinnande rödorange och en extremt skarp kontrast till den omgivande skymningen. Som vanligt somnade jag i min stol innan vi nått marschhöjd.
Vägen dit var krokig och landskapet var vackert. Trädbevuxna böljande berg, ibland skarpt lutande och trolska. Intressant att bergen så plötsligt övergick i slätter vid flygplatsen. Här och var stod enstaka träd av färgerna ilsket rapsgult och brinnande rödorange som extremt skarp kontrast till den i övrigt något matta grönskan på berget. Visste jag inte bättre skulle jag tro att någon pojkusling som busstreck målat ett helt träd i skrikfärg för att sätta myror i huvudet på folk.
På kvällen när jag lyfte från Santo Domingo på väg tillbaka mot Caracas låg åt ena hållet Los Llanos som en afrikansk savann under mig. Uppe i luften nådde solen oss fortfarande men nere på slätten var skuggorna långa. Åt andra hållet låg bergen och utspridda över skuggsidorna syntes här och var de flämtande flammorna av en handfull skogsbränder. De var en blandning av ilsket rapsgult och brinnande rödorange och en extremt skarp kontrast till den omgivande skymningen. Som vanligt somnade jag i min stol innan vi nått marschhöjd.
Saturday, March 03, 2007
Boarding time
På flygplatsen. Klockan är 10.27. Planet till Santo Domingo ska gå 10:30. Vi har inte börjat boarda ännu.
- Ursäkta fröken, är vi försenade?
- Nejdå.
- Men planet ska ju lyfta halv elva?
- Ja, men hon är inte halv elva ännu.
- Men vi har ju inte börjat boarda?
- Vi börjar boarda om fem minuter.
- Men då skulle ju planet redan ha lyft?
- Ja.
- Så då är vi alltså försenade.
- Ja.
- Hur mycket?- Inte mer än 10 minuter.
Och nu har det gått 10 minuter sedan jag frågade och vi har ännu inte börjat boarda ännu.
- Hur går det.
- Vi börjar boarda om 20 minuter.
- Aha, alltså inte inom 5 minuter som du sa nyss?
- Nej.
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
- Ursäkta fröken, är vi försenade?
- Nejdå.
- Men planet ska ju lyfta halv elva?
- Ja, men hon är inte halv elva ännu.
- Men vi har ju inte börjat boarda?
- Vi börjar boarda om fem minuter.
- Men då skulle ju planet redan ha lyft?
- Ja.
- Så då är vi alltså försenade.
- Ja.
- Hur mycket?- Inte mer än 10 minuter.
Och nu har det gått 10 minuter sedan jag frågade och vi har ännu inte börjat boarda ännu.
- Hur går det.
- Vi börjar boarda om 20 minuter.
- Aha, alltså inte inom 5 minuter som du sa nyss?
- Nej.
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Friday, March 02, 2007
Aggressioner
Jag tillåter olyckligtvis mig själv att bli uppretad och aggressiv av det här landet, eller snarare dess medborgare. Jag hugger stenhårt på varje integritetsintrång och tyvärr drar jag mig inte för direkt konfrontation, näsa mot näsa. Det är ingenting jag njuter av, tvärtom. Men jag blir förbannad, ledsen, frustrerad och känner mig oerhört förnedrad när jag blir illa bemött. Jag säger ifrån för att jag måste göra det om jag inte ska känna mig som en liten lort. Utan denna försvarsberedskap skulle jag skrumpna och dö och bli som en av de många i kön som står och blir trampade på med uttryckslösa ansikten. Som små lortar.
Idag hamnade jag till exempel nästan i slagsmål vid busskön! Kön var grymt lång, oerhört lång, och jag ställde mig sist, kokande av ilska över att det var så många som stod och skulle tränga sig.
Efter nästan en halvtimme hade kön knappt rört sig någonting eftersom folk hela tiden fyllde på från sidan. Till sist ropade jag till mig en av ”vakterna” men innan jag ens hade förklarat vad jag ville så sa han att jag hade fullständigt rätt men att människorna här inte lyssnade. De hade helt enkelt gett upp att försöka hålla ordning. Jag försökte med att det var hans jobb, att han hade auktoritet, men han gjorde ingenting... annat än att troppa av lite skamset.
Jag sa till mina kögrannar att de skulle hålla platsen till mig och så gick jag fram och ställde mig framför hopen av trängbögar och ropade högt:
- Jag skiter i om jag missar mitt jobb. Kön är där borta! Jag och alla de andra har väntat i över en halvtimme för att ni och andra som ni tränger er. Ni kommer aldrig att komma på den här bussen före mig, jag kommer att göra allt för att hindra er. Ni visar en oerhörd brist på respekt och det är lika bra att ni går härifrån och ställer er sist i kön för ni kommer ALDRIG att komma på före mig.
Uppskattande röster hördes från den ordinarie kön, men det var mest mummel, så jag sa till alla att problemet egentligen inte är de som tränger sig, utan att alla andra som stod i kön inte säger ifrån. En del av idioterna gick iväg, andra inte. Jag stirrade ut de kvarvarande och sa att det är inte lönt att ni står kvar, ni kommer ändå aldrig på före mig.
När bussen kom var det ett par stycken som försökte knuffa sig förbi men jag höll emot. Någon fet kärring med tandställning började skrika. Någon ropade att de trängde sig för att de var på väg till sjukhuset för en emergency. Ok, ta pengar här till taxi, för om det verkligen är en emergency så hade du inte stått här alls och väntat på bussen. Men de tog inga pengar utan stod bara kvar och luktade illa.
Någon ropade att jag var ett fantastiskt gott exempel och jag ropade tillbaka att han borde hjälpa mig. Vakten kom tillbaka när nästa buss rullade fram och bjöd mig att stiga på men jag tackade nej och hänvisade till att jag hade min plats i kön längre bak och tänkte respektera alla som stått före mig. Där hör ni, ropade han då till alla, det här är ett gott föredöme. Till sist gav jag den feta skrikande tjejen en ordentlig knuff tillbaka varpå hon blev skogstokig. Som en vilde ångvältade hon sig över alla i sin väg och när hon kommit ombord vände hon sig om och slog mot mig.
Det mest intressanta är att jag knappt berörs av en sån här händelse. Jag grubblar inte över den i efterhand, den ger mig knappt något adrenalin ens när den inträffar, utan jag ser det mest som ett konstigt minne och ett bevis på hur sjuk världen är. För vem är jag egentligen att gå in och styra upp andras liv?
Nu har jag köpt en elpistol. Inte särskilt kraftig men nog för att lugna den fetaste skrikkärring. Ska bli kul att se hur hon studsar nästa gång hon försöker äckla sig.
Idag hamnade jag till exempel nästan i slagsmål vid busskön! Kön var grymt lång, oerhört lång, och jag ställde mig sist, kokande av ilska över att det var så många som stod och skulle tränga sig.
Efter nästan en halvtimme hade kön knappt rört sig någonting eftersom folk hela tiden fyllde på från sidan. Till sist ropade jag till mig en av ”vakterna” men innan jag ens hade förklarat vad jag ville så sa han att jag hade fullständigt rätt men att människorna här inte lyssnade. De hade helt enkelt gett upp att försöka hålla ordning. Jag försökte med att det var hans jobb, att han hade auktoritet, men han gjorde ingenting... annat än att troppa av lite skamset.
Jag sa till mina kögrannar att de skulle hålla platsen till mig och så gick jag fram och ställde mig framför hopen av trängbögar och ropade högt:
- Jag skiter i om jag missar mitt jobb. Kön är där borta! Jag och alla de andra har väntat i över en halvtimme för att ni och andra som ni tränger er. Ni kommer aldrig att komma på den här bussen före mig, jag kommer att göra allt för att hindra er. Ni visar en oerhörd brist på respekt och det är lika bra att ni går härifrån och ställer er sist i kön för ni kommer ALDRIG att komma på före mig.
Uppskattande röster hördes från den ordinarie kön, men det var mest mummel, så jag sa till alla att problemet egentligen inte är de som tränger sig, utan att alla andra som stod i kön inte säger ifrån. En del av idioterna gick iväg, andra inte. Jag stirrade ut de kvarvarande och sa att det är inte lönt att ni står kvar, ni kommer ändå aldrig på före mig.
När bussen kom var det ett par stycken som försökte knuffa sig förbi men jag höll emot. Någon fet kärring med tandställning började skrika. Någon ropade att de trängde sig för att de var på väg till sjukhuset för en emergency. Ok, ta pengar här till taxi, för om det verkligen är en emergency så hade du inte stått här alls och väntat på bussen. Men de tog inga pengar utan stod bara kvar och luktade illa.
Någon ropade att jag var ett fantastiskt gott exempel och jag ropade tillbaka att han borde hjälpa mig. Vakten kom tillbaka när nästa buss rullade fram och bjöd mig att stiga på men jag tackade nej och hänvisade till att jag hade min plats i kön längre bak och tänkte respektera alla som stått före mig. Där hör ni, ropade han då till alla, det här är ett gott föredöme. Till sist gav jag den feta skrikande tjejen en ordentlig knuff tillbaka varpå hon blev skogstokig. Som en vilde ångvältade hon sig över alla i sin väg och när hon kommit ombord vände hon sig om och slog mot mig.
Det mest intressanta är att jag knappt berörs av en sån här händelse. Jag grubblar inte över den i efterhand, den ger mig knappt något adrenalin ens när den inträffar, utan jag ser det mest som ett konstigt minne och ett bevis på hur sjuk världen är. För vem är jag egentligen att gå in och styra upp andras liv?
Nu har jag köpt en elpistol. Inte särskilt kraftig men nog för att lugna den fetaste skrikkärring. Ska bli kul att se hur hon studsar nästa gång hon försöker äckla sig.
Sönderslagna tår
Fotbollen skördar sina offer. Eftersom vi spelar på så hårt underlag, med så tung boll som måste behandlas med tåfisar, så får fötterna vad de tål. Troligen har jag sprickor i minst 3 tår och det gör så jävla ont varje gång jag får en smäll. Dagen efter jag har spelat så kan jag knappt ha på mig vanliga skor, det börjar dunka och pulsera efter en kvart.
De vägrar förresten spela med vanlig boll. Finns det ingen liten, hård boll så sätter de sig vid sidan av planen och tjurar. Vid förfrågan säger de att det är för att ”ingen annan” vill spela med vanlig boll. Så jag gjorde en gallupundersökning som resulterade i mangrann uppslutning och så var spelet igång igen.
Igår kväll hakade jag på min franske gymkompis Philippe för att spela fotboll med hans landsmän på en privat klubb. Han hade varnat mig för att de inte var så duktiga. Jag trodde det var ödmjukhet men tyvärr var det allt annat än det. Snarare en underdrift. Jag har nog aldrig spelat med så dåliga lirare, det var näst intill åtalbart. Det blev åtminstone lite förbränningsträning.På vägen ut från klubben joggade jag rakt in i en metallribba med tårna före och spräckte troligen tre tår till. Haltade hem i den tropiska natten.
De vägrar förresten spela med vanlig boll. Finns det ingen liten, hård boll så sätter de sig vid sidan av planen och tjurar. Vid förfrågan säger de att det är för att ”ingen annan” vill spela med vanlig boll. Så jag gjorde en gallupundersökning som resulterade i mangrann uppslutning och så var spelet igång igen.
Igår kväll hakade jag på min franske gymkompis Philippe för att spela fotboll med hans landsmän på en privat klubb. Han hade varnat mig för att de inte var så duktiga. Jag trodde det var ödmjukhet men tyvärr var det allt annat än det. Snarare en underdrift. Jag har nog aldrig spelat med så dåliga lirare, det var näst intill åtalbart. Det blev åtminstone lite förbränningsträning.På vägen ut från klubben joggade jag rakt in i en metallribba med tårna före och spräckte troligen tre tår till. Haltade hem i den tropiska natten.
Tjäre bror!
Det var länge sedan jag hörde av Peter, ett bevis på vilket lyft Internet har inneburit för vardaglig kommunikation. Utan uppkoppling är de avskärmade från omvärlden, men det kanske känns bra i det läge de är i nu? Undrar hur det känns att vara tre?
Subscribe to:
Posts (Atom)