En upplevelse. Kortfattat och heltäckande uttryckt. Kommer inte ihåg namnet på ön men det sägs vara Colombias motsvarighet till Los Roques. Rent utseendemässigt är skillnaderna dock enorma. Frodig växtlighet, skog och betydligt mindre sand. Kontrasten till stadslivet tog nästan andan ur mig. När vi med kanoter stilla gled fram i naturliga tunnlar i mangroveskogen gjorde det nästan ont. Hur kan jag ens acceptera att bo i en storstad, när jag vet hur själen frodas i omgivningar som dessa?
Varmt men skugga och bris. Torra skogar, helt öde. Prassel överallt från osynliga ödlor. Fjärilar. Lianer som håller för min tyngd. Luft och ljus. Här och var skymtar det brinnande turkosa vattnet igenom buskagen. Smala stigar och helt plötsligt ett regelbundet prasslande av löv som fick mig att stanna och lyssna lite extra. En svag rörelse på väg mot mig och jag stod stilla och skärpte blicken. En mer än knytnävsstor snäcka banade i maklig takt väg mot mig genom torra blad. Långsamt satte jag mig på huk och lät kameran gå. En halv meter framför mig stannade eremitkräftan och studerade mig. Tvekade en smula och när jag flyttade foten ryckte den till och började sakta backa.
Det är förbjudet att bosätta sig på öarna så de enda som är bofasta är ursprungsbefolkningen. En anhopning av skjul utgjorde öns största och enda by. Barnen var välnärda men påtagligt smutsiga, kanske för att det inte finns någon färskvattenkälla på ön. Även el saknas så de 4 hotell som finns där har egna generatorer. Trots de i våra ögon sett bristfälliga förhållandena lever de cirka 350 personerna relativt ok på fiske och turism. Inte undra på när till och med de ”certifierade” eko-guiderna försöker lura turisterna. Vår guide trixade till sig 15 spänn extra per person men snål som jag är luskade jag ut hans tilltag och spelade sårad för hans kollega som genast mulnade och satte av i trav. Strax kom vår vindögde guide tillbaka och beklagade att det blivit ett missförstånd och ville ge pengar tillbaka. Vilket han inte fick. Men en läxa fick han i alla fall och bror duktig hade slagit till igen!
Jag ville stanna kvar på ön. Bo där. Tänk så underbart att vakna när kroppen är färdig med att sova. Gå ner till vattnet, ut med en kanot och fiska till lunchen. Odla frukter. Lyssna. Känna. Lära byborna engelska. Hmm… varför inte?Så jag tog tag i ett par grabbar och frågade om de ville att jag skulle komma och lära dem engelska. Översatt till svenska så frågade de om björnar skiter i skogen. Så jag tog tag i ansvarig ö-chef som även hon gick igång på idén. Fanken, vore det inte grymt att åka dit ett par månader efter att jag lämnat Venezuela åt sitt öde?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment