Generationsväxling

Efter lite påtryckningar fick jag slutligen mig tillskickat bilder på min brorsdotter Isolde. Att se henne var en tvetydig upplevelse. På samma sätt som det var mycket starkare än vad jag föreställt mig så skrämde det mig samtidigt. Det är en tydlig vink om min egen dödlighet, och hur utlämnade vi som människor är åt omvärldens nycker. Vilken oerhörd risk det innebär att leva, och ännu mer tänkvärt är det att när vi sätter någon annan till världen stjälper vi också över denna risk på någon som inte bett om den. Vi åtar oss ett ansvar som egentligen är för stort för att förstå, och tur är väl det att vi inte förstår, för då hade vi inte vågat skaffa barn. Självklart vill vi göra allt för att hjälpa denna nya varelse till ett bra liv och vår strävan är att alltid skapa de ultimata förutsättningarna för utveckling och blomstring. Men samtidigt brister vi i insikt om att vi är helt oförmögna att göra just detta. Oavsett hur mycket vi kämpar och försöker är vi begränsade, vi saknar förmåga att styra omvärlden, och får oftare koncentrera oss på att bygga vindskydd än att bygga segel.

Ganska logiskt egentligen. 6,2 miljarder människor som försöker styra livet så det passar just dem och deras närmaste. Hur stor sannolikhet är det att alla dessa människor ska lyckas? Vilken ofantlig slump det skulle vara om allas öden passade ihop så att alla verkligen fick det bästa. Eftersom vi alla är en del av samma system och påverkar varandra är det en logisk omöjlighet att vi alla ska lyckas skapa det vi vill. Det skulle snarare vara ett mirakel om ens någon lyckades, eftersom alla som strävar i omgivningen strävar åt andra håll än du.

Nu har jag Isolde som skärmsläckare på min dator och varje gång jag slår på datorn är hon en påminnelse om livets förgänglighet, skönhet och – utan att bli kvasiintellektuell – vår obetydlighet i det stora hela och det faktum att vi trots vår obetydlighet kan leva vackra liv genom att acceptera just vår obetydlighet.