Cool kille

På gående fot i ett livligt kvarter passerade jag en sliten skomakare i en hörna. Bakom honom fanns en rostig grind som en gång i tiden varit mäktig, men nu bara fungerade som gräns mellan en samling otuktad och troligen farofylld grönska, och den heta och gropiga trottoaren. Då slogs jag av att jag är precis är en sån cool kille som jag med illa dold fascination hade imponerats av förr i världen. En kille med ett stereotypt bra jobb, skön utbildning, härliga upplevelser i bagaget och ett relativt etablerat och välordnat liv i ett land som skiljer sig kapitalt från det svenska folkhemmet. För 10-15 år sen, som jag önskade att det varit min situation, att jag skulle lyckas ta mig dit. För attan vad det verkade coolt.

Men nu slog det mig att coolhet bara finns i förväntningar, inte i varandet. Det finns inget som är coolt i verkligheten. Coolt finns bara i huvudet. Det går inte att ta emot utifrån, det går bara att skapa själv. En tänkt situation kan verka cool och eftersträvansvärd. Men det som är eftersträvansvärt är just bara eftersträvansvärt. Lyssna på ordet. Eftersträvansvärt betyder värt att sträva efter, men det betyder inte värt att ha. När du väl har det eftersträvansvärda, måste det antingen förändras till något ”ha-värt” eller så förlorar det sin lyster. Och det är precis vad som hänt mig. Den situation jag önskade så hett en gång är precis vad jag har nu, men i mitt huvud hade jag ännu inte lyckats skapa känslan. Därför var det så fantastiskt och underbart att på gående fot i ett livligt kvarter passera en sliten skomakare i en hörna. Se grinden och grönskan och – med illa dold fascination – slås av att jag kommit dit jag önskade. Och att när jag tänker på det så är det faktiskt rätt coolt.