Cross-cultural Management

Jag har sprungit på min första ordentliga arbetsrelaterade mina. På kvällen ville jag som god chef visa min uppskattning för gruppen. Men det gick åt helvete. I korthet idkade jag tystnad och förklarade mig mycket glad och nöjd med jobbet som visat sig ge bättre resultat än väntat. Jag tackade speciellt ett par personer som gjort ett hästjobb och sa att för mig är det så kul att jag inte ser det som ett jobb utan snarare som fritid det vi gjort under dagen.

Och med det trodde jag att jag gjort något bra men så var icke fallet. Någon minut efteråt sa Marianela högt att hon talade för alla när hon sa att det här visst var jobb för dem, och att de hade jobbat hårt hela dagen. Jag fattade ingenting.

Morgonen efter frågade jag Marianela vad det hela handlade om och hon menade att jag som chef borde fatta. Att det var väldigt fult det jag hade sagt. Varför? Jo, när jag sa att det inte var jobb så nedvärderade jag deras insatser. Jag borde förstå att de minsann offrade sin fritid och sin semester (observera att de är här frivilligt och att hälften får en halv månadslön extra för de tre dagarna…) för att vara här och ställa upp för Electrolux när de lika väl kunde ha varit med sin familj. Nu kände hon att stämningen var som bortblåst och alla kände sig demotiverade. Hmm… här gick jag och trodde att JAG hade gjort dem en tjänst som bjöd på resa, mat, sprit och husrum och trevlig samvaro. Och jag trodde att fler än jag hade kul och inte upplevde det som jobb utan att alla istället kände att det var en social grej som inte var särskilt jobbig.

Det var inte mycket annat att göra än att ta tag i det hela, samla alla på stranden och förklara det hela. Att min intention varit den helt motsatta, att som svensk finns det inget bättre än att känna att jobbet är lika roligt som fritid och att det absolut inte handlat om att nedvärdera deras insatser, tvärtom. Förklaringen skingrade molnen och alla blev nöjda och glada, till och med Marianela. De är galna… =D