Produktlansering i Colombia

Cartagena i Colombia. Fantastiskt härligt ställe. 1,2 miljoner människor, det vill säga i samma storleksordning som Stockholm, men det känns som 20.000. Troligen beroende på att jag är full.
Staden ligger vid vattnet och klimatet är… varmt, fuktigt och alldeles underbart. Varje svensk skulle döda OCH ge sitt vänstra lillfinger för att få bo här. Trots att genomsnittssvensken skulle svetta ögonen ur sig.
Jag kan inte beskriva staden utan att ha upplevt den i sin helhet men så här långt är intrycket kolonialt. Husen är låga och kolonnerna är många. Hotellet som vi bor på är av typen lyx. Även det i kolonial stil, med förbannat fräsch innergård med prunkande växter och öppet upp till himlen.
Själva invigningen var betydligt mer avancerad än vad jag väntat mig. Killar som klättrade i snören, laser, tjejer i kroppsnära kläder som dansade omkring med eldar på huvudena, rök, sångerskor som firades upp i taket, folk som bar runt drinkar och tilltugg, danserskor, rubbet. Därtill en hel kader av promotoras, unga, smala, vackra tjejer i korta svarta kjolar som rann omkring som en klick kvicksliver. Vart vi än gick rann de omkring oss, utan att egentligen göra någonting alls annat än att vara just kvicksilver.
Folk var nöjda med showen, så och jag, även om jag tyckte att de så kallade ”talen” kunde varit bättre. Med all respekt så håller det inte att ta hit en kille från Sverige som maler igenom några slides på engelska utan någon större inlevelse. Folk i gemen har ingen som helst koll på engelska. Jag kan bara tacka tidigare erfarenheter för att utan ödmjukhet kunna säga att jag kunnat göra det hela många gånger bättre än vad jag såg idag.

Efter att eldar, fyrverkerier och heta kvinnorkroppar svalnat vallade vi våra kunder till utställningen. Jag mådde som en prins när jag rapade upp diverse produktegenskaper jag nyss lärt mig. Ursäkta uttrycket, men fan vad jag njuter av kundkontakt, och av att ha full koll på information som andra efterfrågar.
Våra kunder var eld och lågor över flertalet produkter, framför allt de med ny design, och det stod klart att vår kommunikation med ”marknaden” lämnar en hel del övrigt att önska. Det är klart att vi borde beställa produkter i samråd med våra kunder, vem mer än de vet vilken typ av produkter som säljer. Jag har dragit igång något av ett informellt nätverk för att se vad det kan ge.

Efterföljande middag intogs på en fristående terrass i anslutning till stranden. Helt ok mat med DJ, uppträdanden och kvicksilver. Lokalbefolkningen stannade till utanför de osynliga avspärrningarna och tog del av uppträdandena. På vägen intill masade sig med jämna mellanrum turistbussar fram, öppna mot den tropiska natten. Plötsligt stannade en av dem till i höjd med oss. Den var tom och tutade irriterat. Tack vare frikostigt erbjudet vin tog det oss ett icke oansenligt antal sekunder innan vi förstod att den, och ytterligare två av dess likar, var ämnade åt oss.
Vi kravlade ombord och blev serverade hinkar med is, obegränsade mängder med odefinierbar sprit samt en mindre mängd Coca-Cola. Inte ämnad att smaksätta drinkarna med, utan snarare att skrämma eller färgsätta spriten…
Varje buss hade en guide som höll stämningen med hjälp av mikrofon och fåniga ramsor på spanska som jag dissade med visslingar och gester.
Vi gled majestätiskt fram igenom staden, som tedde sig mycket inbjudande ur turistisk synpunkt, och varje gång vi stannade för rött ljus (ja, man stannar för rött ljus här) gled medföljande bussar upp jämsides och vi utbytte kamratliga kaskader av isbitar och hejarop.

Vi stannade till vid en speciellt markerad bit av ringmuren där vårt följe av lokala musiker hoppade upp på en avsats för att spela spattiga latinamerikanska rytmer. De flesta av gästerna var tillräckligt i gasen för att trottoardansa i den 27-gradiga natten.
Jag sprang på svensken som varit föredragshållare och presenterade mig. Tydligen var han en riktig höjdare vad gäller produktutveckling world-wide, och när jag väl frågat honom om tidigare erfarenheter lyckades jag inte hejda honom i hans levnadsbeskrivning, trots idoga försök.
En intressant iakttagelse var hans kommentar över att jag med anledning av min tid på Lux menade att den typ av försäljning de sysslade med inte var min kopp te. ”Jaså, du har sådana betänkligheter?” Det ryckte i min uppfostran av att vara till lags och ta udden av min kommentar men jag betvingade impulsen och istället sa jag med eftertryck att försäljning för mig inte borde innehålla gråtande kunder. Jag fick snarare en undflyende kommentar än ett medhåll så jag upprepade mig för att försäkra mig om att han verkligen förstått att jag inte var intresserad av den typen av försäljning. Skit samma. Om han sågar mig för det så är det ändå fel företag!
Efter ett par shots på stående fot berättade han dock att han också knackat ett par dörrar i Lux regi och att även han fått betänkligheter. Jag var inte sen att med glimten i ögat hugga tillbaka som en rabiessmittad åkersork…

Säljchefen och jag regerade stort när vi klivit på bussen igen, och slutligen anlände vi till Discot med stort D. Någon beställde in ett par dussin flaskor med odefinierbar etikett och tillhörande läsk. Folk dansade högt och lågt och jag stod mest och njöt. Fanken, här står man salongsberusad och lutar sig mot en kolonn i Cartagena, Colombia, mitt bland gräddan av kunder och regionala beslutsfattare. Timman är sen, spriten är billig, inventarierna består av lokalt hantverk och stolar som hänger upp och ner i taket. Jag släpper uppmärksamheten på omgivningen och kikar ner på mina blänkande skor och blicken tappar fokus när jag höjer glaset till munnen. Natten är mer än ljum och musiken rycker i kläderna. Ojojoj… kan det bli bättre?

Efter att ha stärkt mina kort hos kunderna och även internt beslöt jag mig för att dra mig hemåt. Fick med mig ett par nyckelkunder och svensken och betalade hela 20 spänn för taxin hem.

Nu är klockan 2 på natten och jag längtar i säng, men inte lika mycket till imorgon klockan 08:00 när vi ska ses i lobbyn…