Nu sitter vi i en bilkö som började några kilometer utanför Higuerote, staden där vi genomfört aktiviteten. Vi hade planerat att åka hem innan bilköerna börjat materialisera sig men det var vi inte ensamma om. Normalt sett tar det 2,5-3 timmar mellan Caracas och Higuerote, utan köer. Men nu står bilarna i en i det närmaste obruten rad mellan de båda städerna så vi får se om vi hinner hem till jobbet imorgon bitti…
Jag hoppade ur bilen och promenixade framåt genom kön. Passade på att dela ut reklam till folk som satt och hade tråkigt. Efter en bra stund kom ett helt koppel motorcykelhundar farande i motsatt fil. Jag håller med om att det är ett ovanligt ord för att beskriva motorcykelpoliser, men just det ordet känns rätt den här gången. De såg ut som framtida gangsters i sina opolisiära glasögon, pumphagelgevär och hjälmar av tyskt format. De forsade fram med eld i svansarna och höll upp två fingrar i ett snett segertecken varpå alla i bilen blev som galna och vi girade tvärt ut i fel fil och satte fart. Hundgänget hade gett tecken för ”flow” vilket betyder att de stängt av vägen längre fram och öppnat för tvåfilig trafik från vårt håll.
Wednesday, February 21, 2007
Tidens tand
Den här så kallade långhelgen med minimalt med sömn har gått hårt åt mig. Tillsammans med 32 år har den tydliggjort tidens tand. Rynkorna blir allt tydligare och skavankerna blir fler och hänger kvar längre. På flygplatsen investerade jag i en professionell hudvårdsprodukt för män som stötdämpare mot det oundvikliga fallet. Den innehåller alger så jag har stora förväntningar.
Hur man slappnar av i Venezuela
Sista halva dagen tillbringade vi på hotellet i poolen, med mycket is, drinkar och bad. Det är slående hur olika vi ser på bad, strand, pool och semester. Inte ens på hotellet är det någonsin lugnt och tyst. Dunkande reggaeton och salsa vid poolen gör avslappning omöjlig. Råmanden i högtalare som bjuder in till allt från skönhetstävlingar och dominoturneringar. Vinnarna utses genom allmänna gallup-undersökningar där den tävlande som har flest vrålande, skrikande, hoppande kompisar och familj vinner. Fortfarande när jag gick och la mig vid halv tolv på natten spelade de musik som om det varit i rummet intill.
Skönhetstävlingar förresten. Även det en oerhört bred kulturell klyfta. Varje hotell, förening eller för den sakens skull samling med mer än tre personer anordnar någon form av utseendemässig tävling, och tjejerna ställer upp med glädje. Finns ingen som helst gnutta av det vi i Sverige kallar personlig integritet eller värdighet. När en svenska skämtsamt putar med rumpan eller poserar är det just det. Skämtsamt. Men här är det fullt allvar. De låtsas lite generade och motsträviga, men i nästa andetag ber de mig ta bilder när de sträcker ut sig på någon klippa i värsta mjukpornografiska ställningarna. Och under tävlingarna står de på podier och slingrar sig värre än anakondor som försöker kväva inoljade grisar. Borde vara barnförbjudet… Efteråt står de stolta med sina certifikat som intygar deras förträfflighet för att bli tagna på kort, återigen med rumpan putande som om de lidit av ryggskott. Underhållande och annorlunda.
Skönhetstävlingar förresten. Även det en oerhört bred kulturell klyfta. Varje hotell, förening eller för den sakens skull samling med mer än tre personer anordnar någon form av utseendemässig tävling, och tjejerna ställer upp med glädje. Finns ingen som helst gnutta av det vi i Sverige kallar personlig integritet eller värdighet. När en svenska skämtsamt putar med rumpan eller poserar är det just det. Skämtsamt. Men här är det fullt allvar. De låtsas lite generade och motsträviga, men i nästa andetag ber de mig ta bilder när de sträcker ut sig på någon klippa i värsta mjukpornografiska ställningarna. Och under tävlingarna står de på podier och slingrar sig värre än anakondor som försöker kväva inoljade grisar. Borde vara barnförbjudet… Efteråt står de stolta med sina certifikat som intygar deras förträfflighet för att bli tagna på kort, återigen med rumpan putande som om de lidit av ryggskott. Underhållande och annorlunda.
Cross-cultural Management
Jag har sprungit på min första ordentliga arbetsrelaterade mina. På kvällen ville jag som god chef visa min uppskattning för gruppen. Men det gick åt helvete. I korthet idkade jag tystnad och förklarade mig mycket glad och nöjd med jobbet som visat sig ge bättre resultat än väntat. Jag tackade speciellt ett par personer som gjort ett hästjobb och sa att för mig är det så kul att jag inte ser det som ett jobb utan snarare som fritid det vi gjort under dagen.
Och med det trodde jag att jag gjort något bra men så var icke fallet. Någon minut efteråt sa Marianela högt att hon talade för alla när hon sa att det här visst var jobb för dem, och att de hade jobbat hårt hela dagen. Jag fattade ingenting.
Morgonen efter frågade jag Marianela vad det hela handlade om och hon menade att jag som chef borde fatta. Att det var väldigt fult det jag hade sagt. Varför? Jo, när jag sa att det inte var jobb så nedvärderade jag deras insatser. Jag borde förstå att de minsann offrade sin fritid och sin semester (observera att de är här frivilligt och att hälften får en halv månadslön extra för de tre dagarna…) för att vara här och ställa upp för Electrolux när de lika väl kunde ha varit med sin familj. Nu kände hon att stämningen var som bortblåst och alla kände sig demotiverade. Hmm… här gick jag och trodde att JAG hade gjort dem en tjänst som bjöd på resa, mat, sprit och husrum och trevlig samvaro. Och jag trodde att fler än jag hade kul och inte upplevde det som jobb utan att alla istället kände att det var en social grej som inte var särskilt jobbig.
Det var inte mycket annat att göra än att ta tag i det hela, samla alla på stranden och förklara det hela. Att min intention varit den helt motsatta, att som svensk finns det inget bättre än att känna att jobbet är lika roligt som fritid och att det absolut inte handlat om att nedvärdera deras insatser, tvärtom. Förklaringen skingrade molnen och alla blev nöjda och glada, till och med Marianela. De är galna… =D
Och med det trodde jag att jag gjort något bra men så var icke fallet. Någon minut efteråt sa Marianela högt att hon talade för alla när hon sa att det här visst var jobb för dem, och att de hade jobbat hårt hela dagen. Jag fattade ingenting.
Morgonen efter frågade jag Marianela vad det hela handlade om och hon menade att jag som chef borde fatta. Att det var väldigt fult det jag hade sagt. Varför? Jo, när jag sa att det inte var jobb så nedvärderade jag deras insatser. Jag borde förstå att de minsann offrade sin fritid och sin semester (observera att de är här frivilligt och att hälften får en halv månadslön extra för de tre dagarna…) för att vara här och ställa upp för Electrolux när de lika väl kunde ha varit med sin familj. Nu kände hon att stämningen var som bortblåst och alla kände sig demotiverade. Hmm… här gick jag och trodde att JAG hade gjort dem en tjänst som bjöd på resa, mat, sprit och husrum och trevlig samvaro. Och jag trodde att fler än jag hade kul och inte upplevde det som jobb utan att alla istället kände att det var en social grej som inte var särskilt jobbig.
Det var inte mycket annat att göra än att ta tag i det hela, samla alla på stranden och förklara det hela. Att min intention varit den helt motsatta, att som svensk finns det inget bättre än att känna att jobbet är lika roligt som fritid och att det absolut inte handlat om att nedvärdera deras insatser, tvärtom. Förklaringen skingrade molnen och alla blev nöjda och glada, till och med Marianela. De är galna… =D
Carnaval
En av grejerna jag ville testa är personlig direktmarknadsföring. Som vanligt är mina kära medarbetare lite motsträviga och tror inte på idén, men som vanligt blev det också betydligt bättre än vad de hade tänkt sig. Men då låtsas de som att de älskat idén från första början…
Vi har varit ett gäng på tio personer som under tre dagar intagit olika stränder med tält, ballonger, frågeformulär, tävlingar, lekar, lotterier och gratis marknadsmaterial såsom kepsar, t-shirts och dricksflaskor. Strandlivet är lite annorlunda än i Sverige. Massor av öl och sprit och ju högre musik desto bättre. Minimikravet är högre än grannen…
Hela aktiviteten var väldigt populär och alla i gruppen var nöjda. Som svensk är det dock svårt att fördra med det faktum att folk ropar oss till sig och i praktiken beställer grejer. Ge mig en t-shirt. Och när de inte får allt de vill ha, om färgen är fel eller om någon fått något annat än de själva, så blir de sura. Att visa tacksamhet finns inte. Tvärtom ska vi vara jävligt glada att vi ens FÅR ge dem saker. Jag kommer aldrig att bli klok på dem.
Vi har varit ett gäng på tio personer som under tre dagar intagit olika stränder med tält, ballonger, frågeformulär, tävlingar, lekar, lotterier och gratis marknadsmaterial såsom kepsar, t-shirts och dricksflaskor. Strandlivet är lite annorlunda än i Sverige. Massor av öl och sprit och ju högre musik desto bättre. Minimikravet är högre än grannen…
Hela aktiviteten var väldigt populär och alla i gruppen var nöjda. Som svensk är det dock svårt att fördra med det faktum att folk ropar oss till sig och i praktiken beställer grejer. Ge mig en t-shirt. Och när de inte får allt de vill ha, om färgen är fel eller om någon fått något annat än de själva, så blir de sura. Att visa tacksamhet finns inte. Tvärtom ska vi vara jävligt glada att vi ens FÅR ge dem saker. Jag kommer aldrig att bli klok på dem.
Hemfärd från Cartagena
Cartagena som stad var intressant. Mer välordnat än i Venezuela och bättre service. Ganska kolonialt, relativt låga hus, vinkelräta gator som gjorde det svårt att orientera sig och faktiskt fler gatuförsäljare än i Caracas. Närheten till havet gör luften lite klibbig och saltmättad. En bra stad att turista i, stanna några dagar och upptäcka den ordentligt.
När vi klev upp klockan fyra för att åka hem fick jag slutligen tag på Salvador, en kund vi inte sett röken av sedan invigningsmiddagen. Mycket riktigt hade han haft damsällskap och de andra skrattade uppmuntrande. Well, han är ung och ser bra ut, inget konstigt med det. Trodde jag. Tills en av de andra frågade hur mycket det kostat och han utan att blinka svarade 100 dollar. Tydligen helt normalt och utan skam! Han ville tydligen prova en colombianska… Som svensk bara gapade jag.
Sammanfattningsvis var resan nyttig. Främst för att jag fick lite bättre koll på några nyckelkunder. Jag fick bra kontakt med de flesta och jag kommer att nyttja relationerna till att skaffa mig en bättre förståelse för marknaden, vilka produkter vi bör ta hem och hur vi kan förbättra oss i stort jämfört med konkurrenterna.
När vi klev upp klockan fyra för att åka hem fick jag slutligen tag på Salvador, en kund vi inte sett röken av sedan invigningsmiddagen. Mycket riktigt hade han haft damsällskap och de andra skrattade uppmuntrande. Well, han är ung och ser bra ut, inget konstigt med det. Trodde jag. Tills en av de andra frågade hur mycket det kostat och han utan att blinka svarade 100 dollar. Tydligen helt normalt och utan skam! Han ville tydligen prova en colombianska… Som svensk bara gapade jag.
Sammanfattningsvis var resan nyttig. Främst för att jag fick lite bättre koll på några nyckelkunder. Jag fick bra kontakt med de flesta och jag kommer att nyttja relationerna till att skaffa mig en bättre förståelse för marknaden, vilka produkter vi bör ta hem och hur vi kan förbättra oss i stort jämfört med konkurrenterna.
Själva ön...
En upplevelse. Kortfattat och heltäckande uttryckt. Kommer inte ihåg namnet på ön men det sägs vara Colombias motsvarighet till Los Roques. Rent utseendemässigt är skillnaderna dock enorma. Frodig växtlighet, skog och betydligt mindre sand. Kontrasten till stadslivet tog nästan andan ur mig. När vi med kanoter stilla gled fram i naturliga tunnlar i mangroveskogen gjorde det nästan ont. Hur kan jag ens acceptera att bo i en storstad, när jag vet hur själen frodas i omgivningar som dessa?
Varmt men skugga och bris. Torra skogar, helt öde. Prassel överallt från osynliga ödlor. Fjärilar. Lianer som håller för min tyngd. Luft och ljus. Här och var skymtar det brinnande turkosa vattnet igenom buskagen. Smala stigar och helt plötsligt ett regelbundet prasslande av löv som fick mig att stanna och lyssna lite extra. En svag rörelse på väg mot mig och jag stod stilla och skärpte blicken. En mer än knytnävsstor snäcka banade i maklig takt väg mot mig genom torra blad. Långsamt satte jag mig på huk och lät kameran gå. En halv meter framför mig stannade eremitkräftan och studerade mig. Tvekade en smula och när jag flyttade foten ryckte den till och började sakta backa.
Det är förbjudet att bosätta sig på öarna så de enda som är bofasta är ursprungsbefolkningen. En anhopning av skjul utgjorde öns största och enda by. Barnen var välnärda men påtagligt smutsiga, kanske för att det inte finns någon färskvattenkälla på ön. Även el saknas så de 4 hotell som finns där har egna generatorer. Trots de i våra ögon sett bristfälliga förhållandena lever de cirka 350 personerna relativt ok på fiske och turism. Inte undra på när till och med de ”certifierade” eko-guiderna försöker lura turisterna. Vår guide trixade till sig 15 spänn extra per person men snål som jag är luskade jag ut hans tilltag och spelade sårad för hans kollega som genast mulnade och satte av i trav. Strax kom vår vindögde guide tillbaka och beklagade att det blivit ett missförstånd och ville ge pengar tillbaka. Vilket han inte fick. Men en läxa fick han i alla fall och bror duktig hade slagit till igen!
Jag ville stanna kvar på ön. Bo där. Tänk så underbart att vakna när kroppen är färdig med att sova. Gå ner till vattnet, ut med en kanot och fiska till lunchen. Odla frukter. Lyssna. Känna. Lära byborna engelska. Hmm… varför inte?Så jag tog tag i ett par grabbar och frågade om de ville att jag skulle komma och lära dem engelska. Översatt till svenska så frågade de om björnar skiter i skogen. Så jag tog tag i ansvarig ö-chef som även hon gick igång på idén. Fanken, vore det inte grymt att åka dit ett par månader efter att jag lämnat Venezuela åt sitt öde?
Varmt men skugga och bris. Torra skogar, helt öde. Prassel överallt från osynliga ödlor. Fjärilar. Lianer som håller för min tyngd. Luft och ljus. Här och var skymtar det brinnande turkosa vattnet igenom buskagen. Smala stigar och helt plötsligt ett regelbundet prasslande av löv som fick mig att stanna och lyssna lite extra. En svag rörelse på väg mot mig och jag stod stilla och skärpte blicken. En mer än knytnävsstor snäcka banade i maklig takt väg mot mig genom torra blad. Långsamt satte jag mig på huk och lät kameran gå. En halv meter framför mig stannade eremitkräftan och studerade mig. Tvekade en smula och när jag flyttade foten ryckte den till och började sakta backa.
Det är förbjudet att bosätta sig på öarna så de enda som är bofasta är ursprungsbefolkningen. En anhopning av skjul utgjorde öns största och enda by. Barnen var välnärda men påtagligt smutsiga, kanske för att det inte finns någon färskvattenkälla på ön. Även el saknas så de 4 hotell som finns där har egna generatorer. Trots de i våra ögon sett bristfälliga förhållandena lever de cirka 350 personerna relativt ok på fiske och turism. Inte undra på när till och med de ”certifierade” eko-guiderna försöker lura turisterna. Vår guide trixade till sig 15 spänn extra per person men snål som jag är luskade jag ut hans tilltag och spelade sårad för hans kollega som genast mulnade och satte av i trav. Strax kom vår vindögde guide tillbaka och beklagade att det blivit ett missförstånd och ville ge pengar tillbaka. Vilket han inte fick. Men en läxa fick han i alla fall och bror duktig hade slagit till igen!
Jag ville stanna kvar på ön. Bo där. Tänk så underbart att vakna när kroppen är färdig med att sova. Gå ner till vattnet, ut med en kanot och fiska till lunchen. Odla frukter. Lyssna. Känna. Lära byborna engelska. Hmm… varför inte?Så jag tog tag i ett par grabbar och frågade om de ville att jag skulle komma och lära dem engelska. Översatt till svenska så frågade de om björnar skiter i skogen. Så jag tog tag i ansvarig ö-chef som även hon gick igång på idén. Fanken, vore det inte grymt att åka dit ett par månader efter att jag lämnat Venezuela åt sitt öde?
Saturday, February 17, 2007
Ö-utflykt
Visst, samling klockan åtta på morgonen för utflykt till en marin nationalpark. Det var bara att glömma. Jag rusade som en iller för att hinna i tid men var i praktiken ensam i lobbyn när klockan slog.
Venezuelanerna var värst, och jag kommer aldrig att förstå hur de kan leva med en för oss så total avsaknad av respekt för andra.
När klockan var halv nio släntrar de fortfarande. Sitter och äter frukost i lugn och ro. Ursäkta grabbar, bussen går nu. Ok, ge mig tio minuter så kommer jag. Det är ju helt SJUKT!! Problemet är att man inte heller kan åka ifrån dem. En svensk hade skämts som två raggiga hundar om de blivit ifrånåkta. Här skulle de blivit sura och lagt skulden på oss. Vilken jävla dålig stil att åka ifrån oss. Och det utan att ägna en tanke på att det är de som ligger 45 minuter efter schemat.
När de sista slutligen kom spankulerande ut till bussen så var det några som ville upp på rummet först. Aldrig i livet, måttet var rågat och jag föste dem handgripligen ut till bussarna med ett påklistrat leende och en glimt i ögat som var svår att skilja från otyglad vrede. Det är högst komiskt, men jag skäms troligen mer för deras skull än vad de gör själva...
Den tredje och sista bussen till båtarna innehöll 15 personer varav nio var från Venezuela...
Venezuelanerna var värst, och jag kommer aldrig att förstå hur de kan leva med en för oss så total avsaknad av respekt för andra.
När klockan var halv nio släntrar de fortfarande. Sitter och äter frukost i lugn och ro. Ursäkta grabbar, bussen går nu. Ok, ge mig tio minuter så kommer jag. Det är ju helt SJUKT!! Problemet är att man inte heller kan åka ifrån dem. En svensk hade skämts som två raggiga hundar om de blivit ifrånåkta. Här skulle de blivit sura och lagt skulden på oss. Vilken jävla dålig stil att åka ifrån oss. Och det utan att ägna en tanke på att det är de som ligger 45 minuter efter schemat.
När de sista slutligen kom spankulerande ut till bussen så var det några som ville upp på rummet först. Aldrig i livet, måttet var rågat och jag föste dem handgripligen ut till bussarna med ett påklistrat leende och en glimt i ögat som var svår att skilja från otyglad vrede. Det är högst komiskt, men jag skäms troligen mer för deras skull än vad de gör själva...
Den tredje och sista bussen till båtarna innehöll 15 personer varav nio var från Venezuela...
Produktlansering i Colombia
Cartagena i Colombia. Fantastiskt härligt ställe. 1,2 miljoner människor, det vill säga i samma storleksordning som Stockholm, men det känns som 20.000. Troligen beroende på att jag är full.
Staden ligger vid vattnet och klimatet är… varmt, fuktigt och alldeles underbart. Varje svensk skulle döda OCH ge sitt vänstra lillfinger för att få bo här. Trots att genomsnittssvensken skulle svetta ögonen ur sig.
Jag kan inte beskriva staden utan att ha upplevt den i sin helhet men så här långt är intrycket kolonialt. Husen är låga och kolonnerna är många. Hotellet som vi bor på är av typen lyx. Även det i kolonial stil, med förbannat fräsch innergård med prunkande växter och öppet upp till himlen.
Själva invigningen var betydligt mer avancerad än vad jag väntat mig. Killar som klättrade i snören, laser, tjejer i kroppsnära kläder som dansade omkring med eldar på huvudena, rök, sångerskor som firades upp i taket, folk som bar runt drinkar och tilltugg, danserskor, rubbet. Därtill en hel kader av promotoras, unga, smala, vackra tjejer i korta svarta kjolar som rann omkring som en klick kvicksliver. Vart vi än gick rann de omkring oss, utan att egentligen göra någonting alls annat än att vara just kvicksilver.
Folk var nöjda med showen, så och jag, även om jag tyckte att de så kallade ”talen” kunde varit bättre. Med all respekt så håller det inte att ta hit en kille från Sverige som maler igenom några slides på engelska utan någon större inlevelse. Folk i gemen har ingen som helst koll på engelska. Jag kan bara tacka tidigare erfarenheter för att utan ödmjukhet kunna säga att jag kunnat göra det hela många gånger bättre än vad jag såg idag.
Efter att eldar, fyrverkerier och heta kvinnorkroppar svalnat vallade vi våra kunder till utställningen. Jag mådde som en prins när jag rapade upp diverse produktegenskaper jag nyss lärt mig. Ursäkta uttrycket, men fan vad jag njuter av kundkontakt, och av att ha full koll på information som andra efterfrågar.
Våra kunder var eld och lågor över flertalet produkter, framför allt de med ny design, och det stod klart att vår kommunikation med ”marknaden” lämnar en hel del övrigt att önska. Det är klart att vi borde beställa produkter i samråd med våra kunder, vem mer än de vet vilken typ av produkter som säljer. Jag har dragit igång något av ett informellt nätverk för att se vad det kan ge.
Efterföljande middag intogs på en fristående terrass i anslutning till stranden. Helt ok mat med DJ, uppträdanden och kvicksilver. Lokalbefolkningen stannade till utanför de osynliga avspärrningarna och tog del av uppträdandena. På vägen intill masade sig med jämna mellanrum turistbussar fram, öppna mot den tropiska natten. Plötsligt stannade en av dem till i höjd med oss. Den var tom och tutade irriterat. Tack vare frikostigt erbjudet vin tog det oss ett icke oansenligt antal sekunder innan vi förstod att den, och ytterligare två av dess likar, var ämnade åt oss.
Vi kravlade ombord och blev serverade hinkar med is, obegränsade mängder med odefinierbar sprit samt en mindre mängd Coca-Cola. Inte ämnad att smaksätta drinkarna med, utan snarare att skrämma eller färgsätta spriten…
Varje buss hade en guide som höll stämningen med hjälp av mikrofon och fåniga ramsor på spanska som jag dissade med visslingar och gester.
Vi gled majestätiskt fram igenom staden, som tedde sig mycket inbjudande ur turistisk synpunkt, och varje gång vi stannade för rött ljus (ja, man stannar för rött ljus här) gled medföljande bussar upp jämsides och vi utbytte kamratliga kaskader av isbitar och hejarop.
Vi stannade till vid en speciellt markerad bit av ringmuren där vårt följe av lokala musiker hoppade upp på en avsats för att spela spattiga latinamerikanska rytmer. De flesta av gästerna var tillräckligt i gasen för att trottoardansa i den 27-gradiga natten.
Jag sprang på svensken som varit föredragshållare och presenterade mig. Tydligen var han en riktig höjdare vad gäller produktutveckling world-wide, och när jag väl frågat honom om tidigare erfarenheter lyckades jag inte hejda honom i hans levnadsbeskrivning, trots idoga försök.
En intressant iakttagelse var hans kommentar över att jag med anledning av min tid på Lux menade att den typ av försäljning de sysslade med inte var min kopp te. ”Jaså, du har sådana betänkligheter?” Det ryckte i min uppfostran av att vara till lags och ta udden av min kommentar men jag betvingade impulsen och istället sa jag med eftertryck att försäljning för mig inte borde innehålla gråtande kunder. Jag fick snarare en undflyende kommentar än ett medhåll så jag upprepade mig för att försäkra mig om att han verkligen förstått att jag inte var intresserad av den typen av försäljning. Skit samma. Om han sågar mig för det så är det ändå fel företag!
Efter ett par shots på stående fot berättade han dock att han också knackat ett par dörrar i Lux regi och att även han fått betänkligheter. Jag var inte sen att med glimten i ögat hugga tillbaka som en rabiessmittad åkersork…
Säljchefen och jag regerade stort när vi klivit på bussen igen, och slutligen anlände vi till Discot med stort D. Någon beställde in ett par dussin flaskor med odefinierbar etikett och tillhörande läsk. Folk dansade högt och lågt och jag stod mest och njöt. Fanken, här står man salongsberusad och lutar sig mot en kolonn i Cartagena, Colombia, mitt bland gräddan av kunder och regionala beslutsfattare. Timman är sen, spriten är billig, inventarierna består av lokalt hantverk och stolar som hänger upp och ner i taket. Jag släpper uppmärksamheten på omgivningen och kikar ner på mina blänkande skor och blicken tappar fokus när jag höjer glaset till munnen. Natten är mer än ljum och musiken rycker i kläderna. Ojojoj… kan det bli bättre?
Efter att ha stärkt mina kort hos kunderna och även internt beslöt jag mig för att dra mig hemåt. Fick med mig ett par nyckelkunder och svensken och betalade hela 20 spänn för taxin hem.
Nu är klockan 2 på natten och jag längtar i säng, men inte lika mycket till imorgon klockan 08:00 när vi ska ses i lobbyn…
Staden ligger vid vattnet och klimatet är… varmt, fuktigt och alldeles underbart. Varje svensk skulle döda OCH ge sitt vänstra lillfinger för att få bo här. Trots att genomsnittssvensken skulle svetta ögonen ur sig.
Jag kan inte beskriva staden utan att ha upplevt den i sin helhet men så här långt är intrycket kolonialt. Husen är låga och kolonnerna är många. Hotellet som vi bor på är av typen lyx. Även det i kolonial stil, med förbannat fräsch innergård med prunkande växter och öppet upp till himlen.
Själva invigningen var betydligt mer avancerad än vad jag väntat mig. Killar som klättrade i snören, laser, tjejer i kroppsnära kläder som dansade omkring med eldar på huvudena, rök, sångerskor som firades upp i taket, folk som bar runt drinkar och tilltugg, danserskor, rubbet. Därtill en hel kader av promotoras, unga, smala, vackra tjejer i korta svarta kjolar som rann omkring som en klick kvicksliver. Vart vi än gick rann de omkring oss, utan att egentligen göra någonting alls annat än att vara just kvicksilver.
Folk var nöjda med showen, så och jag, även om jag tyckte att de så kallade ”talen” kunde varit bättre. Med all respekt så håller det inte att ta hit en kille från Sverige som maler igenom några slides på engelska utan någon större inlevelse. Folk i gemen har ingen som helst koll på engelska. Jag kan bara tacka tidigare erfarenheter för att utan ödmjukhet kunna säga att jag kunnat göra det hela många gånger bättre än vad jag såg idag.
Efter att eldar, fyrverkerier och heta kvinnorkroppar svalnat vallade vi våra kunder till utställningen. Jag mådde som en prins när jag rapade upp diverse produktegenskaper jag nyss lärt mig. Ursäkta uttrycket, men fan vad jag njuter av kundkontakt, och av att ha full koll på information som andra efterfrågar.
Våra kunder var eld och lågor över flertalet produkter, framför allt de med ny design, och det stod klart att vår kommunikation med ”marknaden” lämnar en hel del övrigt att önska. Det är klart att vi borde beställa produkter i samråd med våra kunder, vem mer än de vet vilken typ av produkter som säljer. Jag har dragit igång något av ett informellt nätverk för att se vad det kan ge.
Efterföljande middag intogs på en fristående terrass i anslutning till stranden. Helt ok mat med DJ, uppträdanden och kvicksilver. Lokalbefolkningen stannade till utanför de osynliga avspärrningarna och tog del av uppträdandena. På vägen intill masade sig med jämna mellanrum turistbussar fram, öppna mot den tropiska natten. Plötsligt stannade en av dem till i höjd med oss. Den var tom och tutade irriterat. Tack vare frikostigt erbjudet vin tog det oss ett icke oansenligt antal sekunder innan vi förstod att den, och ytterligare två av dess likar, var ämnade åt oss.
Vi kravlade ombord och blev serverade hinkar med is, obegränsade mängder med odefinierbar sprit samt en mindre mängd Coca-Cola. Inte ämnad att smaksätta drinkarna med, utan snarare att skrämma eller färgsätta spriten…
Varje buss hade en guide som höll stämningen med hjälp av mikrofon och fåniga ramsor på spanska som jag dissade med visslingar och gester.
Vi gled majestätiskt fram igenom staden, som tedde sig mycket inbjudande ur turistisk synpunkt, och varje gång vi stannade för rött ljus (ja, man stannar för rött ljus här) gled medföljande bussar upp jämsides och vi utbytte kamratliga kaskader av isbitar och hejarop.
Vi stannade till vid en speciellt markerad bit av ringmuren där vårt följe av lokala musiker hoppade upp på en avsats för att spela spattiga latinamerikanska rytmer. De flesta av gästerna var tillräckligt i gasen för att trottoardansa i den 27-gradiga natten.
Jag sprang på svensken som varit föredragshållare och presenterade mig. Tydligen var han en riktig höjdare vad gäller produktutveckling world-wide, och när jag väl frågat honom om tidigare erfarenheter lyckades jag inte hejda honom i hans levnadsbeskrivning, trots idoga försök.
En intressant iakttagelse var hans kommentar över att jag med anledning av min tid på Lux menade att den typ av försäljning de sysslade med inte var min kopp te. ”Jaså, du har sådana betänkligheter?” Det ryckte i min uppfostran av att vara till lags och ta udden av min kommentar men jag betvingade impulsen och istället sa jag med eftertryck att försäljning för mig inte borde innehålla gråtande kunder. Jag fick snarare en undflyende kommentar än ett medhåll så jag upprepade mig för att försäkra mig om att han verkligen förstått att jag inte var intresserad av den typen av försäljning. Skit samma. Om han sågar mig för det så är det ändå fel företag!
Efter ett par shots på stående fot berättade han dock att han också knackat ett par dörrar i Lux regi och att även han fått betänkligheter. Jag var inte sen att med glimten i ögat hugga tillbaka som en rabiessmittad åkersork…
Säljchefen och jag regerade stort när vi klivit på bussen igen, och slutligen anlände vi till Discot med stort D. Någon beställde in ett par dussin flaskor med odefinierbar etikett och tillhörande läsk. Folk dansade högt och lågt och jag stod mest och njöt. Fanken, här står man salongsberusad och lutar sig mot en kolonn i Cartagena, Colombia, mitt bland gräddan av kunder och regionala beslutsfattare. Timman är sen, spriten är billig, inventarierna består av lokalt hantverk och stolar som hänger upp och ner i taket. Jag släpper uppmärksamheten på omgivningen och kikar ner på mina blänkande skor och blicken tappar fokus när jag höjer glaset till munnen. Natten är mer än ljum och musiken rycker i kläderna. Ojojoj… kan det bli bättre?
Efter att ha stärkt mina kort hos kunderna och även internt beslöt jag mig för att dra mig hemåt. Fick med mig ett par nyckelkunder och svensken och betalade hela 20 spänn för taxin hem.
Nu är klockan 2 på natten och jag längtar i säng, men inte lika mycket till imorgon klockan 08:00 när vi ska ses i lobbyn…
Ekonomisk framtid...
Jag är bekymrad över det allt sämre valutaläget. Med den väntade devalveringen blir min finansiella situation närapå ohållbar. Inom landet lever jag mer än gott men det finns inte en chans att jag skulle kunna lägga på hög för att använda i exempelvis Sverige. Det är förbannat tråkigt, för jag trivs verkligen här, jag mår bra, har roligt, utvecklas och njuter. Men jag kan bara inte försätta mig i samma situation som venezuelanerna själva befinner sig i. Nämligen den att mycket av deras energi går åt till att försöka trygga sin framtid på olika sätt.
Colombia
I Colombia ska vi besöka staden Carthagena och delta i lanseringen av en ny typ av tvättmaskiner. De innebär en revolution på området och vi är ensamma i världen om att kunna erbjuda teknologin i åtminstone sex månader framåt. Personligen tycker jag de ser ut som lusigt designade plastburkar.
Det är säljchefen och jag som åker, och med oss har vi åtta av våra bästa kunder, som troligen inte gör så mycket annat än att åka på liknande event världen över. Säljchefen förresten. Nu hänger jag med så pass bra i spanskan att jag fattar när han försöker köra valser. Häromdagen hänvisade han till beslut från VD som vid min efterföljande kontroll inte alls var fattade. Ingen anledning att konfrontera honom nu, han menar ju troligen väl, men det är inte helt omöjligt att han hamnar i trångmål framöver och eftersom kulturen här bjuder att man försöker lägga skulden på omgivningen kan det vara bra att ha lite på fötterna om han försöker sälja ut mig. Nu tror jag inte det om honom men alla tips och råd jag fått av utlänningar här handlar om att se om sitt eget hus.
Hur som helst fungerar vi bra ihop, säljchefen och jag. Han är en rolig prick, seriös och social, även om hans latinska personlighet gör honom lite opålitlig ur svensk synvinkel.
Det är säljchefen och jag som åker, och med oss har vi åtta av våra bästa kunder, som troligen inte gör så mycket annat än att åka på liknande event världen över. Säljchefen förresten. Nu hänger jag med så pass bra i spanskan att jag fattar när han försöker köra valser. Häromdagen hänvisade han till beslut från VD som vid min efterföljande kontroll inte alls var fattade. Ingen anledning att konfrontera honom nu, han menar ju troligen väl, men det är inte helt omöjligt att han hamnar i trångmål framöver och eftersom kulturen här bjuder att man försöker lägga skulden på omgivningen kan det vara bra att ha lite på fötterna om han försöker sälja ut mig. Nu tror jag inte det om honom men alla tips och råd jag fått av utlänningar här handlar om att se om sitt eget hus.
Hur som helst fungerar vi bra ihop, säljchefen och jag. Han är en rolig prick, seriös och social, även om hans latinska personlighet gör honom lite opålitlig ur svensk synvinkel.
Regionala klimatvariationer
Nu är det torrperiod. Tror jag. Det har iaf inte regnat på länge. Blommorna på balkongen är nog vana men jag vattnar dem med ojämna mellanrum, oftast på kvällarna. När jag går ut i mörkret på balkongen är plattorna fortfarande varma. Balkongen är kanske en meter djup och löper längs hela lägenheten, totalt en 6-7 meter. Det går åt en 4-5 vattenkannor varje vattning och det är en lika stor njutning varje gång. Det är helt fantastiskt vilka dofter som frigörs när vattnet river runt i den torra jorden.
Nu sitter jag på flygplatsen och väntar på att flyget till Colombia ska infinna sig. Panoramafönster ut över landningsbanorna som är helt extremt upplysta av solen, och havet bakom en vall. Det virvlar ett par ensamma papper längs de nästan helt tomma betongvidderna och het darrande luft suddar horisonten. Här inne under luftkonditioneringens förtrollning går det inte att föreställa sig temperaturen där ute. Caracas borde med tanke på breddgraden vara betydligt varmare än vad som är fallet. Stadens belägenhet på nära 1000 meters höjd skänker dock svalka och uthärdlighet. Här nere vid havet är det andra visor.
Likadant när jag åkte till Puerto Ordaz, söderut inåt landet, i måndags. Luftkonditioneringen i bilen räckte inte till för att hålla hettan på avstånd. Det kändes som att väggarna bågnade och jag fick luta mig fram in i sfären av frenetiskt kämpande sval luft som för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Fem minuter utanför bilen och svetten trängde fram i pannan som blod ur ett nyskuret sår. Mötet med Grupo Palestina hölls i en lokal med ett tvärdrag som höll på att slita kläderna av kroppen men ändå rann det längs bröstet på mig varje gång jag lutade mig fram. Jag ska aldrig mer klaga på värmen i Caracas.
Min motpart under mötet, en fet arab, klippte oupphörligen med ögonen och såg ut som att han höll på att somna vid flera tillfällen så jag tryckte på så att butikspersonalen samlades för att se vad som stod på. Resultatet blev dock gott. Säljaren jag skulle stötta var nöjd och araben kallade mig amigo Marcus och sa att han gillade det han hörde och att han såg fram mot resultatet av de pågående förändringarna och ett fördjupat samarbete.
Nu sitter jag på flygplatsen och väntar på att flyget till Colombia ska infinna sig. Panoramafönster ut över landningsbanorna som är helt extremt upplysta av solen, och havet bakom en vall. Det virvlar ett par ensamma papper längs de nästan helt tomma betongvidderna och het darrande luft suddar horisonten. Här inne under luftkonditioneringens förtrollning går det inte att föreställa sig temperaturen där ute. Caracas borde med tanke på breddgraden vara betydligt varmare än vad som är fallet. Stadens belägenhet på nära 1000 meters höjd skänker dock svalka och uthärdlighet. Här nere vid havet är det andra visor.
Likadant när jag åkte till Puerto Ordaz, söderut inåt landet, i måndags. Luftkonditioneringen i bilen räckte inte till för att hålla hettan på avstånd. Det kändes som att väggarna bågnade och jag fick luta mig fram in i sfären av frenetiskt kämpande sval luft som för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Fem minuter utanför bilen och svetten trängde fram i pannan som blod ur ett nyskuret sår. Mötet med Grupo Palestina hölls i en lokal med ett tvärdrag som höll på att slita kläderna av kroppen men ändå rann det längs bröstet på mig varje gång jag lutade mig fram. Jag ska aldrig mer klaga på värmen i Caracas.
Min motpart under mötet, en fet arab, klippte oupphörligen med ögonen och såg ut som att han höll på att somna vid flera tillfällen så jag tryckte på så att butikspersonalen samlades för att se vad som stod på. Resultatet blev dock gott. Säljaren jag skulle stötta var nöjd och araben kallade mig amigo Marcus och sa att han gillade det han hörde och att han såg fram mot resultatet av de pågående förändringarna och ett fördjupat samarbete.
Saturday, February 10, 2007
Comments!
Döm om min förvåning (och glädje) när jag loggar in och har 9 kommentarer på min blogg!
Jag kände mig nästan som en proffsbloggare. (Thanks A)
Jag kände mig nästan som en proffsbloggare. (Thanks A)
Rökelse
När jag kom upp ur tunnelbanan vid Plaza Altamira var det mörkt och ljummet i luften och jag gick som vanligt förbi rökelseförsäljaren. Vände halvvägs upp i trappan och investerade en hel tia i väldoftande pinnar. Pinnarna förtärs nu i jämn takt på min balkong när jag sitter i mörkret och lyssnar på Keane. Jag har gått igenom ett par politiska och ekonomiska analyser av Venezuela och känner mig lugn och avslappnad. Dricker vatten i lugna och djupa klunkar och ska nog gå till sängs tidigt för att vara i parken tidigt imorgon och spela fotboll.
Grymma grejer…
Grymma grejer…
Cool kille
På gående fot i ett livligt kvarter passerade jag en sliten skomakare i en hörna. Bakom honom fanns en rostig grind som en gång i tiden varit mäktig, men nu bara fungerade som gräns mellan en samling otuktad och troligen farofylld grönska, och den heta och gropiga trottoaren. Då slogs jag av att jag är precis är en sån cool kille som jag med illa dold fascination hade imponerats av förr i världen. En kille med ett stereotypt bra jobb, skön utbildning, härliga upplevelser i bagaget och ett relativt etablerat och välordnat liv i ett land som skiljer sig kapitalt från det svenska folkhemmet. För 10-15 år sen, som jag önskade att det varit min situation, att jag skulle lyckas ta mig dit. För attan vad det verkade coolt.
Men nu slog det mig att coolhet bara finns i förväntningar, inte i varandet. Det finns inget som är coolt i verkligheten. Coolt finns bara i huvudet. Det går inte att ta emot utifrån, det går bara att skapa själv. En tänkt situation kan verka cool och eftersträvansvärd. Men det som är eftersträvansvärt är just bara eftersträvansvärt. Lyssna på ordet. Eftersträvansvärt betyder värt att sträva efter, men det betyder inte värt att ha. När du väl har det eftersträvansvärda, måste det antingen förändras till något ”ha-värt” eller så förlorar det sin lyster. Och det är precis vad som hänt mig. Den situation jag önskade så hett en gång är precis vad jag har nu, men i mitt huvud hade jag ännu inte lyckats skapa känslan. Därför var det så fantastiskt och underbart att på gående fot i ett livligt kvarter passera en sliten skomakare i en hörna. Se grinden och grönskan och – med illa dold fascination – slås av att jag kommit dit jag önskade. Och att när jag tänker på det så är det faktiskt rätt coolt.
Men nu slog det mig att coolhet bara finns i förväntningar, inte i varandet. Det finns inget som är coolt i verkligheten. Coolt finns bara i huvudet. Det går inte att ta emot utifrån, det går bara att skapa själv. En tänkt situation kan verka cool och eftersträvansvärd. Men det som är eftersträvansvärt är just bara eftersträvansvärt. Lyssna på ordet. Eftersträvansvärt betyder värt att sträva efter, men det betyder inte värt att ha. När du väl har det eftersträvansvärda, måste det antingen förändras till något ”ha-värt” eller så förlorar det sin lyster. Och det är precis vad som hänt mig. Den situation jag önskade så hett en gång är precis vad jag har nu, men i mitt huvud hade jag ännu inte lyckats skapa känslan. Därför var det så fantastiskt och underbart att på gående fot i ett livligt kvarter passera en sliten skomakare i en hörna. Se grinden och grönskan och – med illa dold fascination – slås av att jag kommit dit jag önskade. Och att när jag tänker på det så är det faktiskt rätt coolt.
Chinatown
Enligt ryktet skulle det gå att hitta kokosmjölk och liknande på ett ställe norr om Chacaito. Under min strövtur frågade jag lite på måfå och plötsligt befann jag mig närmare Kina än jag någonsin tidigare varit. Inte ens Singapore var mer kinesiskt. Inom ett kvarter fanns minst fem vräkiga kinarestauranger och jag fattade inte ens vad katterna sa där de sprang omkring med sina rishattar på sned. Snart hittade jag en stekhet lokal och jag visste att jag kommit rätt när jag överväldigades av lukten av torkad fisk och hundmat. Utan att generalisera så var affärspersonalen väldigt kinesisk. Helt ointresserade av kunderna och svarade knappt på frågor eftersom de var upptagna med att om och om igen kontrollräkna kassan, med snålvattnet hängande i sega strängar från mungiporna.
Glädjande nog hittade jag både grön curry och kokosmjölk som rymdes inom min budget och nöjd med att ha stärkt min kinesiska stereotyp strosade jag tillbaka mot mer latinska områden.
Glädjande nog hittade jag både grön curry och kokosmjölk som rymdes inom min budget och nöjd med att ha stärkt min kinesiska stereotyp strosade jag tillbaka mot mer latinska områden.
The American Dream
Förr i världen var venezuelanerna latinamerikas araber. Rika och spendervilliga tog de helgflyget till Miami, där de kallades ”damedos”. Que barrato, dame dos! (Vad billigt, ge mig två!) Just Miami, lättillgängligt och spansktalande, var shoppinghålet nummer ett. Denna idealisering av konsumtion och billighet lever kvar hos venezuelanerna, trots att de numera bara är spendervilliga. Jag blev besviken när jag insåg att deras ständiga idealiserande inte var annat än kvardröjande efterskalv. Visserligen är utbudet enormt mycket större än i Caracas, men priserna är minst lika höga som här.
Däremot är Caracas flygplats stället. Jag har redan nämnt mitt förnämliga inköp av headset för IP-telefoni men vill gärna lägga till en liter Bailey’s för 85 spänn. Naaams…
Däremot är Caracas flygplats stället. Jag har redan nämnt mitt förnämliga inköp av headset för IP-telefoni men vill gärna lägga till en liter Bailey’s för 85 spänn. Naaams…
3-sovare
Oförklarligt sov jag till 15:20 dan efter festen. Jag förstod ingenting, så länge har jag inte sovit på år och dag. Resan till Miami slet nog mer än vad jag trodde.
Lite besviken över att ha sumpat dagens fotbollsträning skyndade jag mig ut på stadspromenad. Letade efter smågator i områden där jag aldrig varit tidigare. Sprang på en lokal talangtävling där småfeta venezuelanskor dansade tafflig gruppdans till publikens vilda jubel. I kulisserna väntade ytterligare underhållare i skrämmande kostymer och dräkter. Hela torget vibrerade, felstavade banderoller vajade och Marcus svettades. Inte bara av värmen utan också av ansträningen över att hålla sig för fniss.
Hittade en fotbollsplan som låg inklämd mellan två ruffiga hyreshus. För en gångs skulle hade de vanlig boll! Satte mig och tittade och förstod ganska snabbt varför de vanligen använder andra bollar. Så fort som det studsar lite har de ingen chans att kontrollera bollen och spelet splittras upp i ständiga inkast och flipperspelsliknande bollbanor. Trodde aldrig jag skulle säga det men jag föredrar att spela med en mesig, förlåtande, tung boll av handbollstyp – som dessutom inte studsar – framför att vara bidragande till sparka-och-spring och fotbollens fördärv.
Lite besviken över att ha sumpat dagens fotbollsträning skyndade jag mig ut på stadspromenad. Letade efter smågator i områden där jag aldrig varit tidigare. Sprang på en lokal talangtävling där småfeta venezuelanskor dansade tafflig gruppdans till publikens vilda jubel. I kulisserna väntade ytterligare underhållare i skrämmande kostymer och dräkter. Hela torget vibrerade, felstavade banderoller vajade och Marcus svettades. Inte bara av värmen utan också av ansträningen över att hålla sig för fniss.
Hittade en fotbollsplan som låg inklämd mellan två ruffiga hyreshus. För en gångs skulle hade de vanlig boll! Satte mig och tittade och förstod ganska snabbt varför de vanligen använder andra bollar. Så fort som det studsar lite har de ingen chans att kontrollera bollen och spelet splittras upp i ständiga inkast och flipperspelsliknande bollbanor. Trodde aldrig jag skulle säga det men jag föredrar att spela med en mesig, förlåtande, tung boll av handbollstyp – som dessutom inte studsar – framför att vara bidragande till sparka-och-spring och fotbollens fördärv.
Multikulti
Helt spontant råkade jag ordna en fest i min lägenhet i går. Pål, Tatiana och Jenifer kom först. Juan från jobbet hörde av sig och blev inbjuden. Två holländare smög in tillsammans med en kille på besök från Argentina. Tatianas syster anslöt. Juans kusin kom med taxi, och slutligen när klockan närmade sig ett kom även Carolina och hennes rumskompis för en blixtvisit.
Fem nationaliteter i min lägenhet, och deras olikheter suddades ut i takt med att mina öl- och vinreserver minskade. I själva verket är det slående hur få skillnader som egentligen märks på ytan. Visserligen var de flesta relativa fritänkare, inte särskilt starkt kulturellt präglade och vana resenärer men det är ändå fantastiskt hur många grundläggande mänskliga värden som delas av människor i hela världen.
Spännande nog sprack fasaden innan kvällen var slut, och min första reaktion var besvikelse. Min andra reaktion var eftertänksamhet och en aha-upplevelse.
När folk började röra på sig hade jag samlat ihop ett antal påsar med skräp och sönderslaget glas. Just det sönderslagna glaset kan jag inte slänga i sopnedkastet och jag bad därför en venezuelansk tjej att lägga påsen i en container ute på gatan när hon och några andra ändå skulle ut och ta taxi. Nej. Det kan du göra själv imorgon. Jag trodde knappt mina öron. Ok, sa jag och tog på mig skor och gick demonstrativt ut och slängde den. När jag kom tillbaka gav jag henne ett syrligt tack för hjälpen och fortsatte ställa iordning.
I efterhand har jag fått förklarat för mig att reaktionen var helt naturlig. I Venezuela ber man inte någon om dylika tjänster om han eller hon inte är kontrakterad för att göra det. Att be henne om hjälp att slänga soporna på väg ut uppfattades troligen som ganska offensivt och arrogant, som om jag såg henne som tjänstefolk! Det är först vid sådana tillfällen som det verkligen märks att det finns kulturella skillnader. Jag är faktiskt uppriktigt fascinerad och lycklig över att få ha varit med om ovanstående.
Fem nationaliteter i min lägenhet, och deras olikheter suddades ut i takt med att mina öl- och vinreserver minskade. I själva verket är det slående hur få skillnader som egentligen märks på ytan. Visserligen var de flesta relativa fritänkare, inte särskilt starkt kulturellt präglade och vana resenärer men det är ändå fantastiskt hur många grundläggande mänskliga värden som delas av människor i hela världen.
Spännande nog sprack fasaden innan kvällen var slut, och min första reaktion var besvikelse. Min andra reaktion var eftertänksamhet och en aha-upplevelse.
När folk började röra på sig hade jag samlat ihop ett antal påsar med skräp och sönderslaget glas. Just det sönderslagna glaset kan jag inte slänga i sopnedkastet och jag bad därför en venezuelansk tjej att lägga påsen i en container ute på gatan när hon och några andra ändå skulle ut och ta taxi. Nej. Det kan du göra själv imorgon. Jag trodde knappt mina öron. Ok, sa jag och tog på mig skor och gick demonstrativt ut och slängde den. När jag kom tillbaka gav jag henne ett syrligt tack för hjälpen och fortsatte ställa iordning.
I efterhand har jag fått förklarat för mig att reaktionen var helt naturlig. I Venezuela ber man inte någon om dylika tjänster om han eller hon inte är kontrakterad för att göra det. Att be henne om hjälp att slänga soporna på väg ut uppfattades troligen som ganska offensivt och arrogant, som om jag såg henne som tjänstefolk! Det är först vid sådana tillfällen som det verkligen märks att det finns kulturella skillnader. Jag är faktiskt uppriktigt fascinerad och lycklig över att få ha varit med om ovanstående.
Generationsväxling
Efter lite påtryckningar fick jag slutligen mig tillskickat bilder på min brorsdotter Isolde. Att se henne var en tvetydig upplevelse. På samma sätt som det var mycket starkare än vad jag föreställt mig så skrämde det mig samtidigt. Det är en tydlig vink om min egen dödlighet, och hur utlämnade vi som människor är åt omvärldens nycker. Vilken oerhörd risk det innebär att leva, och ännu mer tänkvärt är det att när vi sätter någon annan till världen stjälper vi också över denna risk på någon som inte bett om den. Vi åtar oss ett ansvar som egentligen är för stort för att förstå, och tur är väl det att vi inte förstår, för då hade vi inte vågat skaffa barn. Självklart vill vi göra allt för att hjälpa denna nya varelse till ett bra liv och vår strävan är att alltid skapa de ultimata förutsättningarna för utveckling och blomstring. Men samtidigt brister vi i insikt om att vi är helt oförmögna att göra just detta. Oavsett hur mycket vi kämpar och försöker är vi begränsade, vi saknar förmåga att styra omvärlden, och får oftare koncentrera oss på att bygga vindskydd än att bygga segel.
Ganska logiskt egentligen. 6,2 miljarder människor som försöker styra livet så det passar just dem och deras närmaste. Hur stor sannolikhet är det att alla dessa människor ska lyckas? Vilken ofantlig slump det skulle vara om allas öden passade ihop så att alla verkligen fick det bästa. Eftersom vi alla är en del av samma system och påverkar varandra är det en logisk omöjlighet att vi alla ska lyckas skapa det vi vill. Det skulle snarare vara ett mirakel om ens någon lyckades, eftersom alla som strävar i omgivningen strävar åt andra håll än du.
Nu har jag Isolde som skärmsläckare på min dator och varje gång jag slår på datorn är hon en påminnelse om livets förgänglighet, skönhet och – utan att bli kvasiintellektuell – vår obetydlighet i det stora hela och det faktum att vi trots vår obetydlighet kan leva vackra liv genom att acceptera just vår obetydlighet.
Ganska logiskt egentligen. 6,2 miljarder människor som försöker styra livet så det passar just dem och deras närmaste. Hur stor sannolikhet är det att alla dessa människor ska lyckas? Vilken ofantlig slump det skulle vara om allas öden passade ihop så att alla verkligen fick det bästa. Eftersom vi alla är en del av samma system och påverkar varandra är det en logisk omöjlighet att vi alla ska lyckas skapa det vi vill. Det skulle snarare vara ett mirakel om ens någon lyckades, eftersom alla som strävar i omgivningen strävar åt andra håll än du.
Nu har jag Isolde som skärmsläckare på min dator och varje gång jag slår på datorn är hon en påminnelse om livets förgänglighet, skönhet och – utan att bli kvasiintellektuell – vår obetydlighet i det stora hela och det faktum att vi trots vår obetydlighet kan leva vackra liv genom att acceptera just vår obetydlighet.
Kolonialherre
Så då är jag slutligen kolonialherre. Jag låter min finansiella styrka regna över lokalbefolkningen i form av inköp av städtjänster. Tänk om någon fick veta att jag använder mig av svart arbetskraft (gick ironin fram?).
80 spänn fick hon för att stryka mina skjortor och städa min lägenhet inifrån och ut, och det var ändå en höjning med 35% gentemot vad hon brukar tjäna. Det var en ovan men väldigt lyxig känsla att komma hem till ett redan städat hem och bara ägna sig åt helgens trevligheter. Inte helt omöjligt att det blir ett återkommande inköp.
80 spänn fick hon för att stryka mina skjortor och städa min lägenhet inifrån och ut, och det var ändå en höjning med 35% gentemot vad hon brukar tjäna. Det var en ovan men väldigt lyxig känsla att komma hem till ett redan städat hem och bara ägna sig åt helgens trevligheter. Inte helt omöjligt att det blir ett återkommande inköp.
Monday, February 05, 2007
Taxfree
Regeringen försöker upprätthålla någon sorts fasad vad gäller valutan och har därför fixerat växlingskursen till ett belopp som ligger ungefär på hälften av vad svarta marknaden erbjuder. Därför är det högeligen intressant att handla taxfree på flygplatsen eftersom priserna som anges i dollar räknas om till officiell växlingskurs och är därför oerhört mycket billigare än på andra flygplatser.
Nu är dollarpriserna visserligen högre satta än på andra internationella flygplatser men det hindrar inte att vinsterna som står att göra är avsevärda.
Jag köpte ett headset med mikrofon av märket GE till det facila priset av 12.500 Bs. Det motsvarar vad jag betalar för en enklare lunch på stan. Och det bästa av allt var att det fungerade utmärkt!
Nu är dollarpriserna visserligen högre satta än på andra internationella flygplatser men det hindrar inte att vinsterna som står att göra är avsevärda.
Jag köpte ett headset med mikrofon av märket GE till det facila priset av 12.500 Bs. Det motsvarar vad jag betalar för en enklare lunch på stan. Och det bästa av allt var att det fungerade utmärkt!
Kväll i Miami
Hotel Sofitel. Skön höjning av priset. Från 119 till omkring 200 dollar per natt på bara en månad...
Uppstigning klockan 03:45 och taxi till flygplatsen. Sov hela resan till min stora lättnad.
Stora delar av marknads- och försäljningsteamen var på plats och dagen gick till genomgång av befintliga och nya produkter. Tyvärr var bara 15% relevanta för oss som bara marknadsför Electroluxmarket.
I Venezuela är jag sugen på att hjälpa till med min utbildningserfarenhet i större utsträckning än vad jag gjort hittills. Jag har erbjudit mina tjänster men det är mycket på gång och jag vill inte pressa på. Det är inte min förlust. När jag bytte om till middagen här på hotellet blev jag sugen på att utmana regionsledningen och få dem att avsätta tid till en genomgång med mig. Men nu sitter jag i lobbyn, väntar på att vi ska åka på middag och är förbannad som fan. Undrar om jag någonsing kommer att skaffa mig ett hanterbart ego? Jag kom ner lite tidigare till lobbyn och gick och satte mig vid regionschefen och ett par landschefer, men diskussionen var inte menad för mina öron så de tystnade och sa menande att de diskuterade ett HR-fall i Colombia. Visst, självklart, lugnt, sa jag och reste mig. Vi får prata under middagen menade de, men det kan de glömma. :-)
Jag blir så oerhört provocerad av att inte få tillgång till alla arenor och all information. Det påminner mig om Lux i Singapore där allt var på "need-to-know-basis" och jag "didn't need to know". Jag ser liksom inte anledningen när man spelar i samma lag. De jag inte delar information med är de jag inte har förtroende för så jag tar det som en förolämpning så nu surar jag.
Åtminstone i minst tio minuter till.
Uppstigning klockan 03:45 och taxi till flygplatsen. Sov hela resan till min stora lättnad.
Stora delar av marknads- och försäljningsteamen var på plats och dagen gick till genomgång av befintliga och nya produkter. Tyvärr var bara 15% relevanta för oss som bara marknadsför Electroluxmarket.
I Venezuela är jag sugen på att hjälpa till med min utbildningserfarenhet i större utsträckning än vad jag gjort hittills. Jag har erbjudit mina tjänster men det är mycket på gång och jag vill inte pressa på. Det är inte min förlust. När jag bytte om till middagen här på hotellet blev jag sugen på att utmana regionsledningen och få dem att avsätta tid till en genomgång med mig. Men nu sitter jag i lobbyn, väntar på att vi ska åka på middag och är förbannad som fan. Undrar om jag någonsing kommer att skaffa mig ett hanterbart ego? Jag kom ner lite tidigare till lobbyn och gick och satte mig vid regionschefen och ett par landschefer, men diskussionen var inte menad för mina öron så de tystnade och sa menande att de diskuterade ett HR-fall i Colombia. Visst, självklart, lugnt, sa jag och reste mig. Vi får prata under middagen menade de, men det kan de glömma. :-)
Jag blir så oerhört provocerad av att inte få tillgång till alla arenor och all information. Det påminner mig om Lux i Singapore där allt var på "need-to-know-basis" och jag "didn't need to know". Jag ser liksom inte anledningen när man spelar i samma lag. De jag inte delar information med är de jag inte har förtroende för så jag tar det som en förolämpning så nu surar jag.
Åtminstone i minst tio minuter till.
Sunday, February 04, 2007
Miami igen
Och imorgon bär det av till Miami igen. Taxin hämtar mig 04:15. Det kommer att bli ett möte som förra gången och även en del produktträning. Det sistnämnda är vad jag ser fram emot i första hand. Jag saknar fortfarande ingående produktkunskap och borde nog ta mig tid att verkligen lära mig dem.
Gitarr
Så har jag äntligen gjort slag i saken och tagit tag i gitarrspelandet på allvar. Eller åtminstone nästan. Jag har kontaktat och kontrakterat en lärare som ska komma hem till mig och ge mig privatlektioner två timmar varje söndag, mer om jag vill.
Han är dock hutlöst dyr. 60 kronor i timmen…
Och han är som alla andra venezuelaner. För han skulle varit här för 40 minuter sen för den första lektionen… Jag messade honom för att kolla så han var på väg och fick som svar att han var på begravning. Well. Vi får se nästa vecka.
Han är dock hutlöst dyr. 60 kronor i timmen…
Och han är som alla andra venezuelaner. För han skulle varit här för 40 minuter sen för den första lektionen… Jag messade honom för att kolla så han var på väg och fick som svar att han var på begravning. Well. Vi får se nästa vecka.
Larvigt
När jag promenixar till tunnelbanan varje morgon passerar jag någon typ av kulturcentrum. Utanför gnor två killar frenetiskt för att hålla trottoaren ren från löv och skräp. Deras största utmaning är gula, kladdiga frukter av något slag. Åtminstone trodde jag att det var frukter, tills jag en dag trampade på något mjukt och kladdigt. Som visade sig vara en larv. När jag tittade lite närmare låg där flera stycken, stora som Alice avträden. Men mer estetiska. Svart- och gulrandiga rullade de fram på trottoaren framför killarnas sopkvastar. De flesta slås sönder mot trottaren när de ramlar ner men några överlever mirakulöst. Vore en spännande upplevelse att få en av dem nedsmaskande i skallen på väg till jobbet.
Jobbet
I veckan har jag haft mina två hittills stressigaste dagar i mitt liv. Och jag menar allvar. Problemet är inte mängden arbetsuppgifter. Problemet är istället att jag är beroende av andra för att kunna utföra dem. Det är lögn i helvete att få fram den information man behöver. Folk lovar att de ska skicka filer på direkten och sen springer de från kontoret så man inte kan nå dem, utan att ha skickat filerna. Andra svarar tvärsäkert att den information jag behöver inte står att finna. När jag sen nosar upp den på annat håll och konfronterar dem med den så säger de att jaja, den informationen såklart. Och i nästa andetag när jag behöver mer av samma sort så finns den inte igen.
Jag blev så irriterade på en tjej som skulle hjälpa mig med prislistor att jag pressade henne till att svära på att informationen inte fanns och inte gick att skaffa på några villkor, och att den information jag redan fått var ett estimat och inte gick att räkna på. Sen gick jag och skaffade bevis på att ”estimatet” var exakt och skakade även fram de dokument jag hade frågat efter.
Sen kunde jag inte låta bli att bevisa för henne att estimatet var korrekt och med stor njutning väntade jag in hennes: ”Ja, men den andra informationen går inte att skaffa.” Då slängde jag en kopia av informationen på hennes bord, log och vände på klacken.
På marknadsavdelningen har vi skapat ett dokument till stöd för säljarna i kontakten med kunderna. Det är lite av en kvartalsrapport som visar hur marknaden utvecklas, vilka kampanjer vi ska köra, lite nya produkter och så vidare. Det är första gången Electrolux utvecklar något liknande och för att hjälpa säljarna igång med det hela är det tänkt att vi ska följa med dem ut de första gångerna och stötta dem under presentationerna. I fredags eftermiddag skickar så säljchefen ut ett mail med ett schema som beskrev vem som ska åka med vilken säljare och när. Problemet var att första mötet var på måndag morgon och alla de övriga skulle äga rum senare i veckan. Och detta utan att konsultera oss och våra planeringar. Helt omöjligt för oss att planera om alla möten och projekt. Och det går inte att nå honom. Jag har ringt honom, lämnat meddelande på svararen, mailat honom två gånger men han återkommer inte. Helt sjukt…
Men fy fanken vad jag lär mig. Personalansvar är oerhört nyttigt. I början kändes det som att det egentligen inte var för mig, att jag borde jobba på egen front, men nu känns det riktigt bra. Attan vad stimulerande det är att hålla igång hela avdelningen, och vad skönt det är att kunna delegera! Varje idé till projekt kan jag lobba vidare och finnas i bakgrunden som stöttare och facilitator. Skitkul.
Ännu är jag allt lite oorganiserad och naiv men varje dag för med sig nya lärdomar.
Jag blev så irriterade på en tjej som skulle hjälpa mig med prislistor att jag pressade henne till att svära på att informationen inte fanns och inte gick att skaffa på några villkor, och att den information jag redan fått var ett estimat och inte gick att räkna på. Sen gick jag och skaffade bevis på att ”estimatet” var exakt och skakade även fram de dokument jag hade frågat efter.
Sen kunde jag inte låta bli att bevisa för henne att estimatet var korrekt och med stor njutning väntade jag in hennes: ”Ja, men den andra informationen går inte att skaffa.” Då slängde jag en kopia av informationen på hennes bord, log och vände på klacken.
På marknadsavdelningen har vi skapat ett dokument till stöd för säljarna i kontakten med kunderna. Det är lite av en kvartalsrapport som visar hur marknaden utvecklas, vilka kampanjer vi ska köra, lite nya produkter och så vidare. Det är första gången Electrolux utvecklar något liknande och för att hjälpa säljarna igång med det hela är det tänkt att vi ska följa med dem ut de första gångerna och stötta dem under presentationerna. I fredags eftermiddag skickar så säljchefen ut ett mail med ett schema som beskrev vem som ska åka med vilken säljare och när. Problemet var att första mötet var på måndag morgon och alla de övriga skulle äga rum senare i veckan. Och detta utan att konsultera oss och våra planeringar. Helt omöjligt för oss att planera om alla möten och projekt. Och det går inte att nå honom. Jag har ringt honom, lämnat meddelande på svararen, mailat honom två gånger men han återkommer inte. Helt sjukt…
Men fy fanken vad jag lär mig. Personalansvar är oerhört nyttigt. I början kändes det som att det egentligen inte var för mig, att jag borde jobba på egen front, men nu känns det riktigt bra. Attan vad stimulerande det är att hålla igång hela avdelningen, och vad skönt det är att kunna delegera! Varje idé till projekt kan jag lobba vidare och finnas i bakgrunden som stöttare och facilitator. Skitkul.
Ännu är jag allt lite oorganiserad och naiv men varje dag för med sig nya lärdomar.
Leva livet
Jag har det verkligen fantastiskt bra här. Klimatet är skönt. Jag har nära till träning och fotboll. Jag kan äta ute med gott samvete. Kvällarna är underbart ljumma. Jag har massor av musik, film och fräscha högtalare. Frukter och juice i överflöd om jag vill. Och mina tjänster, åsikter och närvaro är högt önskade av omgivningen.
Jag njuter av uppmärksamheten som kommer av att vara en främmande fågel. Både i jobbsammanhang men även på stan.
De bästa stunderna är när jag spelat fotboll eller kommer hem från jobbet. Dricker något friskt, slänger av mig kläderna i en hög och lägger mig i duschen och slappnar av. Schampo med mint som sticker lite i huden.Tar på mig mjuka linnekläder och petar lite i något från jobbet eller sätter mig på balkongen och pillar naveln i det tilltagande kvällsmörkret.
Det låter nog lite futtigt men jag känner mig sjukt nöjd med det. Inga direkta måsten, inga speciella förväntningar utan bara stora möjligheter att ta vara på nuet. Jag njuter av att tömma hela energireserven på jobbet. Jobbar gärna mycket och massor av järn i elden. Och när helgen sen kommer så går jag på autopilot och njuter av känslor och stämningar som kommer av fysisk aktivitet och strosande i grannskapet.
Jag njuter av uppmärksamheten som kommer av att vara en främmande fågel. Både i jobbsammanhang men även på stan.
De bästa stunderna är när jag spelat fotboll eller kommer hem från jobbet. Dricker något friskt, slänger av mig kläderna i en hög och lägger mig i duschen och slappnar av. Schampo med mint som sticker lite i huden.Tar på mig mjuka linnekläder och petar lite i något från jobbet eller sätter mig på balkongen och pillar naveln i det tilltagande kvällsmörkret.
Det låter nog lite futtigt men jag känner mig sjukt nöjd med det. Inga direkta måsten, inga speciella förväntningar utan bara stora möjligheter att ta vara på nuet. Jag njuter av att tömma hela energireserven på jobbet. Jobbar gärna mycket och massor av järn i elden. Och när helgen sen kommer så går jag på autopilot och njuter av känslor och stämningar som kommer av fysisk aktivitet och strosande i grannskapet.
Rajatabla
I lördags hängde jag på Pål och Tatiana och några av deras kompisar till Rajatabla. Det ligger i ett lite skumt område men stället var toppen. Ganska udda människor, ingen strömlinjeform någonstans, en fruktansvärt stinkande toalett, en stor öppen innergård, öl för fyra kronor burken, många olika varianter på sexuella läggningar och en hel del intressanta kläder. Och SJUKT duktiga salsadansare.
Min själ hör hemma i den typen av omgivningar, men inte min approach eller min stil. Jag har förresten aldrig blivit så explicit raggad på av en kille förut. Det han frågade och föreslog gör sig inte så bra i skrift men oavsett källa så är det alltid smickrande att bli uppskattad.
Min själ hör hemma i den typen av omgivningar, men inte min approach eller min stil. Jag har förresten aldrig blivit så explicit raggad på av en kille förut. Det han frågade och föreslog gör sig inte så bra i skrift men oavsett källa så är det alltid smickrande att bli uppskattad.
Blå tå
Fotbollen spelas på hårt underlag och med hårda bollar. Det smäller ganska ordentligt också, och jag har en del skavanker på fötterna. Idag noterade jag att stortån är relativt blå, kanske har jag skaffat mig en spricka?
Värmen tär ganska bra på mig när jag spelar. Infödingarna verkar relativt vana, de springer som om det gällde ett jobbvisum till USA. När jag efteråt sätter mig i skuggan med en kall flaska vatten är det en svårslagen känsla.
Sätta sig i det torra gräset i skuggan. Slappna av och strectcha. En svag bris, doft av solvarma, torra löv och karg vegetation. Varm jord, myror och färgrika fåglar. Helt grymt blå himmel och en utmattad kropp som längtar hem till duschen och tonfisk. Det är verkligen en ynnest att kunna ta del av hela processen, spela fotboll, trötta ut sig, slappna av och njuta av utmattningen, återhämtning med dryck och vatten.
Vad ska jag ta mig till när kroppen inte klarar det längre?
Värmen tär ganska bra på mig när jag spelar. Infödingarna verkar relativt vana, de springer som om det gällde ett jobbvisum till USA. När jag efteråt sätter mig i skuggan med en kall flaska vatten är det en svårslagen känsla.
Sätta sig i det torra gräset i skuggan. Slappna av och strectcha. En svag bris, doft av solvarma, torra löv och karg vegetation. Varm jord, myror och färgrika fåglar. Helt grymt blå himmel och en utmattad kropp som längtar hem till duschen och tonfisk. Det är verkligen en ynnest att kunna ta del av hela processen, spela fotboll, trötta ut sig, slappna av och njuta av utmattningen, återhämtning med dryck och vatten.
Vad ska jag ta mig till när kroppen inte klarar det längre?
Myggkriget
Äntligen har jag gjort slag i saken och köpt en myggdödare. Den består av en dosa i vilken man sätter in en platta som utsöndrar antimyggrejer när man pluggar in dosan i elutaget. Härligt. Äntligen kunde jag sova lugnt. Trodde jag. Vaknade med sju myggbett på armen. Men det luktade faktiskt riktigt gott… Nu återstår bara myggnätet.
Ordföranden för huset knackade på häromdagen och ville hyra min parkeringsplats. Lite taktiskt erbjöd jag honom den gratis och passade samtidigt på att i målande ordalag beskriva min myggsituation. Han såg förfärad ut och lovade att ta upp det hela på nästa möte.
Ordföranden för huset knackade på häromdagen och ville hyra min parkeringsplats. Lite taktiskt erbjöd jag honom den gratis och passade samtidigt på att i målande ordalag beskriva min myggsituation. Han såg förfärad ut och lovade att ta upp det hela på nästa möte.
Städhjälp
Ska jag skaffa mig nu. Lat som jag är. Marianelas familj anlitar en kvinna sedan lång tid och hon behöver mer jobb. De har nyss höjt hennes lön till 80 kronor om dagen. Så den städutrustning jag köpte kostade mer än vad hon tjänar om dagen…
Vattna
Det har inte regnat på ett tag nu, och jag har stora växter och något litet träd på balkongen. Fem-sex stora vattenkannor går det åt varje gång. Och när vattnet träffar jorden stiger ångorna upp och fyller hela luften. Jag andas in i stora klunkar och det känns som ett sommarregn i Sverige.
Subscribe to:
Posts (Atom)