Snikna as

No llora, no mama. Den som inte gråter får ingen tröst av mamma. Det är signifikativt för hela flocken enligt Carlos, min spansklärare. Och det stämmer. De har ingen skam i kroppen. Du som är marknadschef, kan jag få en t-shirt? Var är våra kepsar? Nu när ni har köpt presenter till kunderna, har ni inga över? Kan du inte köpa något till mig i Sverige, jag ger dig pengar. (Betyder: jag vet att du inte kommer att ta emot några pengar så jag frågar egentligen efter en present från Sverige.)

Det rysliga är att de frågar på ett spelat skämtsamt sätt så det går inte att sucka åt dem. Tjejerna är nästan värst eftersom de spelar på sin så kallade kvinnlighet. Putar med läpparna och trycker upp brösten så de knappt ser var de går. I början blev jag helt ställd men nu säger jag att det ska vi fixa och så kollar jag hur lång tid det tar innan de börjar tjata igen. Alternativt spelar jag med och säger att det ska vi lösa, men att det kommer att kosta dem…

Jag har inget emot att ge dem grejer men det känns fel när de är så jäkla snikna. De vill ha precis allt, så länge det är gratis. Vi ska köra ett gig på stranden i februari med lite frågesport, gratis reklamprylar och tävlingar och sådär. Vi har blivit tipsade om att ha vakter med oss så vi inte blir övermannade av hugade spekulanter. Det finns en risk att folk helt enkelt övermannar oss och tar vad de vill ha!
Vi hade några tusen(!) multimediaskivor med jultema som låg och skräpade på lagret. De var i dåligt skick och föga representativa så vi slängde nog 90%. Folk som gick förbi på gatan och såg oss slänga dem plockade på sig hundratals skivor ur soprummet! Jag försökte skämtsamt ge bort ett par till några i personalen men de fattade ingenting och tog tacksamt emot dem. Då hämtade jag typ 20 till för att verkligen få skämtet att gå fram men de blev lika glada den gången. Tror att en typ på tekniska avdelningen gick hem med minst 50 skabbiga skivor. Gud vet vad han ska göra med dem.

Kulturkrockar

Det ska till en del tjatande innan man får saker gjorda. Inte inom marknadsavdelningen, de är nog för skraja, men i samarbete med andra avdelningar. Well, enda sättet att komma till rätta med det hela är att sätta hårt mot hårt och det har jag gjort också. Jag lägger bombmattor med påminnelser per mail och hugger folk så fort jag ser dem. Till sist slog jag i bassängkanten och fick tillbaka några småsyrliga mail där de ber mig vara ute i god tid och ha överseende med att de har annat att göra också. Men de vågar inte fronta mig personligen för de vet att de släpar efter. Jag trodde jag var ensam om min frustration men jag märker hur Marianela myser när jag driver på och häromdagen berättade hon hur glad hon var att jag hade kommit hit för det var så skönt när någon slutligen sätter ner foten.
På tal om fötterna så vill jag gärna ha mycket på dem. Så den sista veckan har jag inte följt upp några ärenden utan jag ska vänta tills deras insats blir försenad. Då kommer det att bli betydligt lättare att motivera mina påminnelser.Vidare ska jag framöver prova att formulera mig med förväntade deadlines som jag förutsätter att de accepterar om de inte hör av sig. Intressanta erfarenheter som jag hoppas slippa ha nytta av i framtiden.

Medarbetarsamtal

Nu har jag haft första utvecklingssamtalen med personalen på marknadsavdelningen. Det var intressant och ganska tråkigt. De är så förutsägbara och strömlinjeformade. Säger precis vad de tror jag vill höra. Så jag fick lirka och lirka för att få fram något matnyttigt.

Kortfattat har vi en del spänningar mellan Marianela och Erika, något som jag anat. Vidare har de ingen som helst koll på vad de behöver utveckla, ej heller egentligen vad de är bra på. De talar allihopa om att de lär sig mycket och utvecklas som personer och yrkesmänniskor, men de kan inte peka på en enda sak som de utvecklat den senaste tiden!

Feedback till mig var att jag var för strikt, Erika var nervös för att komma sent till möten och jobb och tyckte att jag skulle sänka mina krav. Jag sa att det var ok om hon kom 10 minuter för sent till mötena. På villkor att mötena började tio minuter tidigare för henne.

Jag fick också höra att jag borde ta till mig mer av deras förslag. Det var inget jag kände igen mig i, och jag kan tänka mig att det beror på att de tidigare varit vana vid att bestämma allting själva, men ingen rök utan eld och jag ska vara uppmärksam på det framöver.

Miami Meeting

Presentationen jag ska hålla i Miami är ganska tråkig. Mest uppräkning av siffror och en massa externa faktorer som förklaring till de få svaga punkter vi trots allt har att visa upp. Året har varit fantastiskt. Vi har slagit alla försäljningsrekord och budgetar och alla måltal ni kan tänka er. Nästa år kommer dock ekonomin att mattas. Vi kommer att ta stryk av en devalvering och växlingsförluster och priskontroller kommer att göra livet surt för oss. Problemet är att Sverige inte verkar titta på omständigheter när de sätter våra mål. De såg ett fantastiskt bra resultat detta året och så skruvar de upp de siffrorna några procent. Den budget vi skickade blev inte godkänd och det luriga är att de nya måltalen fick vi inte förrän igår! Det innebär att Manuel Rojas (VD:n) inte ens kommer att ha sett dem när jag ställer mig på podiet och ska kommentera. Kortfattat ska vi sälja fler varor, nå en högre marginal genom att skära kostnader, samtidigt som vi får minskade anslag till marknadsföring och administration. Dessutom har de nya målen tagit föga hänsyn till kommande växlingsförluster… Well, jag tycker det ska bli rätt kul faktiskt.

Men jag tror faktiskt att vi kommer att nå de högre målen! Jag tror att insatserna på marknadsföringssidan kommer att ge åtminstone en 10% extra. Lägger vi sen på det vi kan vinna på ökad träning av säljare och promoters, tillsammans med förbättrad distribution så är vi nog hemma. Men jag hade också gått lite försiktigt fram om jag vore Manuel Rojas. Bättre att slå i taket som underdog och överträffa förväntningarna.

Outlook

Världen är fantastisk. Nu när vi lyfter ser jag ljusen i San José i mörkret nedanför. De ser ut som glöd som långsamt falnar i takt med att vi stiger. Man kan ana silhuetterna av berg, lite svartare i färgen än himlen, som är stenhårt blåsvart. Jag har sett alldeles för lite av Costa Rica. Alla jag pratar med säger att det är fantastiskt. Det finns för mycket fantastiskt i världen för att jag ska få ro. Jag är nära att få kläm på vad jag behöver, men ändå inte. Varje gång jag tror mig kunna definiera min strävan så glider känslan undan. Jag tror den handlar om enkelhet, samhörighet, natur, tystnad och oberoende. Och där definierade jag strävan för 90% av alla människor! Utmaningen är att hitta det sammanhang där allt detta sammansmälter till en fungerade och varaktig enhet. Guatemala var bra nära. Utom det där med varaktighet…

Säkerhetskontroll

Vi mellanlandade något sena. Och nu var nästa stopp USA. Och självklart hade jag min klant inte tänkt på förbudet mot vätskor på planet… Inte nog med att de konfiskerade min Electroluxmärkta vinöppnare i Caracas, nu skulle de även sno min after shave, min hudkräm och min deo! Those bastards. Tydligen kunde de sälja en plastpåse till mig för en dollar – i vilken jag kunde ta med grejerna. Men nu var påsarna slut och jag var den ende som inte hade boardat… Sorry. Det är inte mitt fel att vi är sena. Ni kan ta deon och min hudkräm, men after shaven lämnar jag inte. Jag skämdes inte ens där jag stod och väntade på att den stackars yngling sprang över hela flygplatsen för att fixa mig en påse. Wtf. Har jag businessbiljett så har jag! :-)
Men egentligen borde jag inte ha businessbiljett, för jag uppskattar det inte. Det skulle varit Dogge eller Viktoria som satt här istället och tackade nej till påfyllningar, efterrätter och godis.

Pitstop

Nu har jag gjort 16% av det första året! Sitter i businessklass på planet mellan San José och Miami, knaprar lite blandade nötter och känner mig faktiskt lite sliten. Jag hinner knappt hämta mig från en infektion innan nästa knackar på. Jag undrar om det kan ha med lägenheten att göra? Jag har upptäckt att jag i sovrummet har mögliga trälådor.
Igår när jag skulle packa kunde jag knappt ta i min ryggsäck. Den fullkomligt stank av mögel. Jag hade lite handdukar och lakan i en av lådorna och det var bara att slänga dem i tvättmaskinen. Efter lite efterforskningar har jag en svag aning om att det kan vara en läcka från badrummet som ligger bakom.

Middag i Galipan

I fredags åkte ledningsgruppen upp med telekabin till toppen av Avila för att äta julmiddag. Byn Galipan, som ligger på andra sidan berget, är en stark kontrast till staden. Grusvägar av så dålig kvalitet att man måste ha 4X4-drift, branta bergssluttningar, eukalyptusträd och en mängd exklusiva restauranger.
Att restaurangen är exklusiv vet man när man inte får någon meny utan det kommer en person och reciterar menyn utantill. När man inte heller får se några priser gäller det att kontrollera saldot på kontot innan man hivar fram kreditkortet. Jag beställde något som lät gott men som visade sig vara lamm. För att vara lamm var det visserligen utsökt men det är inte riktigt min tekopp.

Myggor, återigen

Ärligt talat, nu får det vara bra. Jag vaknar varje natt i panik när det surrar i öronen. De är inte så många, max en 7-8 stycken per natt, men de är omöjliga att hitta när jag rusar upp och tänder lampan. Det är som att de lärt sig att ljus innebär exponering och så gömmer de sig i alla tänkbara mörka skrymslen och vrår.
Det kliar inte så mycket heller och betten bleknar snabbt, men det känns... påtagligt äckligt på något sätt. Jag känner mig utnyttjad!

När jag kommer tillbaka ska jag investera i ett myggnät.

Snuskiga kryp

Ok, det är inte lika illa som i Singapore. Men där räckte det å andra sidan med att lämna ett par tånaglar på ett bord i några timmar för att myrorna skulle bygga motorväg…
I morse blev jag smått förskräckt när jag skulle börja mumsa på min egenhändigt blandade musli. En liten bagge halkade förskräckt omkring på kanten av skålen och försökte se oskyldig ut. Ett par millimeter lång men ack som hans lilla snabel avslöjade honom. Jag vet inte på vilket sätt jag menar att det avslöjade honom men avslöjad blev han. Så jag fick gå igenom alla ingredienserna i muslin och hittade strax en livlig koloni snuskhumrar bland rågkornen. Vet inte hur mycket extra protein jag fått i mig de senaste dagarna men jag verkar må bra fortfarande. Men nu vilar de bland fiskarna de snabelbeklädda snytbaggarna.

Phyrruskväll

En sådan kväll till och jag är förlorad.

Vi gick på whiskybar, Juan Manuel, praktikanten på Electrolux, samt en rad kompisar till honom. Alla tjejer av någon anledning. Jag avgick med segern men attans vad det kostade. Köpte in en flaska rom till allmän förtäring men till min förtvivlan visade det sig att ingen ville ha! De föredrog whisky eller vodka så där stod jag ensam med en saftig utgift och alldeles för mycket sprit för mitt eget bästa… När kvällen började lida mot sitt slut fick jag dessutom stå för nattamat för en tjej och hennes taxi hem. Det kostar att ligga på topp här. Eller snarare, det kostar att vara kille här, och dessutom utlänning. ;-)

Besök från Brasilien

En duo från Brasilien har rumsterat bland våra finanser. Ena halvan, av duon då, var svensk och hette Marcus Larsson!

Vi har besök från andra Elux-länder några gånger i månaden och varje gång är det representation. Ledningsgruppen tar med gästerna på flådiga lunchrestauranger där vi bjuds knytnävsstora bitar av oxfilé, alternativt blir det middag på kvällen på restauranger med utsikt, service eller inredning som inte är av denna världen. Det läggs faktiskt en hel del pengar på den typen av representation vilket är intressant i relation till det allmänna löneläget.

Kul med fina restauranger och fint vin men jag har sällan mage att beställa det allra dyraste, vilket många andra har... :-)

Socialt samspel på arbetsplatsen

En smula raljant beskrivning av hur det fungerar på jobbet.

Som svensk smyger man gärna intill och väntar på att personen man söker ska bli ledig eller prata färdigt. Det fungerar dåligt här har jag märkt. Helst ska man storma in och verka viktig, ta över allt utrymme, ställa sina frågor och storma ut igen.

Inte heller kan man lita på att folk ger informationen man frågar efter. Ibland ställer jag samma fråga upp till fem gånger, utan att överdriva, för att få bekräftelse. Varje gång kommer ett nytt svepande svar tills det bara inte GÅR att undvika ett rakt svar.
Inte heller går det att använda deadlines på svenskt vis: ”Det vore bra om jag kunde få informationen så fort som möjligt.” För det betyder att de kan ta hur lång tid som helst på sig. Att skicka mail och be om saker går definitivt inte. Du får svar på precis alla mail du skickar, utom de där du frågar efter något. De försvinner på något oförklarligt sätt ut i cyberrymden där Fuglesang samlar upp dem och lagrar dem i ett svart hål. Och när du hugger personen i korridoren lyfter de handen och säger att de har det på gång…

Som svensk är det pinsamt att bli påmind om något som man inte gjort. Här är det mer standard. Och om man inte påminner blir ingenting gjort. Jag ska bli tuffare i min kommunikation, eller jag MÅSTE bli tuffare i min kommunikation. Ställa tydligare krav. Annars får jag gå runt och hålla inte bara mina uppgifter i huvudet utan dessutom måste jag hålla koll på om andra kommer ihåg de uppgifter jag gett dem. Som tur är gäller det mest när jag behöver något från andra avdelningar. Marknadsavdelningen sköter sig!

Världens äldsta ursäkt

Ni vet den med att ”klockan ringde inte”? Jag fick använda den idag. Och det värsta är att den var sann! Klockjäveln ringde inte. När jag vaknade med ett ryck var klockan fem minuter i arbetstid. Det sjuka var att när jag kontrollerade inställningarna så var telefonen faktiskt inställd på att ringa!Vore jag lite smartare skulle jag kommit sent och om någon frågat hade jag varit på möte. Jag är ju för tusan chef! Men korkad (ärlig) som jag var ringde jag och körde världens äldsta ursäkt. Som de såklart inte köpte. Förstå nesan i att komma för sent när jag själv försöker uppfostra hela Venezuela att komma i tid. Kollegorna pikade mig hela dan.

Fastighetsmäklare

Det pågår ett maktspel mellan min hyresvärd och fastighetsmäklaren. Och jag har hamnat mitt emellan.
Jag är överens med värden att jag sätter in AC och tvättmasking när jag har lust. Ingen press eller stress. Dessutom säger hon rakt ut att hon är kär i mig, vilket jag får henne att lova att inte berätta för sin man!
Fastighetsmäklaren däremot hänger mig som en terrier i hasorna för att jag ska sätta in sakerna så fort som möjligt! Jag har luskat ut att mäklaren inte har skött sig som hon borde och att värden därför håller inne pengarna tills sakerna är på plats. Vilket jäkla meck!

Lägenheten verkar dessutom vara i nedförsbacke. Den ser jäkligt frisk ut med stengolv och balkong och sådär. Men bakom fasaden döljer sig droppande rör, strömförande spis, ständigt spolande toalett, mögelangripet förvaringsutrymme…
Som tur var fick jag reda på att en månad efter inflyttning, det vill säga om bara ett par dagar, så är JAG ansvarig för att fixa alla problem med lägenheten. Så jag fick eld i baken i morse och skrev en lista på allt som behövde ordnas så jag slipper oroa mig.

Elräkningen

Jag har inte fått någon elräkning ännu. Däremot fick jag igår en vänlig men bestämd tillsägelse att om jag inte betalar den så stänger de av strömmen. Och enligt lappen skulle de ha stängt av den för fyra dagar sedan! Ehm… först får jag ingen elräkning, vilket jag skyller den snedtandade vaktmästarinnan för. Sen får jag en påminnelse med hot som enligt lappen skulle ha verkställts fyra dagar innan jag fick den!
Well, vi skickade budkillen med pengar till elbolaget för att betala. Tur var nog det eftersom när jag kom hem idag, en(1) dag efter påminnelsen kommit, låg det en ny påminnelse. Eller snarare en bekräftelse på att strömmen numera var avstängd. Men den fungerar fortfarande. Antar att budkillen kunde sina saker.

Avila

Det är för jäkligt att jag bor bara ett par kilometer ifrån en nationalpark utan att utnyttja det. Så idag efter jobbet tog jag det långa benet före för att hinna dit innan det blev mörkt.

Berget Avila är Caracas gröna lunga och ligger majestätiskt mellan staden och havet. Strax under 2000 meter högt och beklätt med regnskog är det en enorm kontrast till gyttret av betong och människor i dalen nedanför. Gränsen mellan bebyggelsen dras med hjälp av en motortrafikled, som går alldeles bakom Luis och Marias hus.

Att gå från bebyggelsen genom tunneln är som att gå in i Narnia-garderoben. På andra sidan får du djungeln rakt i ansiktet. Ett par hundra meters promenix in i grönskan dämpas trafikens brus och ger plats åt andra, mer exotiska ljud. Svårt att avgöra vad som är vad men jag utgår ifrån att det är främst fåglar, grodor och olika syrsor.

När skymningen kommer, den är kort och intensiv, täcks hela berget av en tjock matta av pipanden, kväkanden och porlande. Eller, det är fel att kalla det för skymning. Det är helt enkelt en kort period när dagen ersätts av natt. Svår att definiera och plötsligt har det bara hänt.

Jag gick långsamt uppför en stig och saktade in vid en oansenlig vattenströmning och lyssnade. Förlorade mig i tankar i vad som kändes som ett ögonblick, och när jag kom tillbaka till nu var det nästan mörkt och en stjärnhimmel låg för mina fötter. Stjärnor som försvann när jag sökte dem med blicken. Svaga ljuspunkter som tilltog och avtog med ojämna mellanrum. En del av en urgammal parningsritual. Jag följde bäckens svaga konturer med hjälp av de svagt flämtande lyktorna och kände mig som en del av en historia. Snabbt tilltagande mörker, behagligt ljum och fuktig luft. Lekande vatten, intensiv närvaro och lysmaskarnas skådespel.

Underbart men också påfrestande eftersom själva upptäckten av känslan jagade bort densamma. Det är den där förbannade självmedvetenheten som förstör allt. Att titta förstör känslan som kommer av att se. Att lyssna förstör känslan som kommer av att höra. Att smaka, lukta och känna förstör känslan av att bara förnimma. Ju äldre jag blir desto svårare har jag att låta bli att ställa mig utanför mig själv. Jag vill komma tillbaka till förmågan att vara kvar i mig själv och bara ta in omgivningen utan reflektion. Reflektionen föder strävan efter nästa steg. Men det finns ju inget nästa steg!

Jag undrar vad det är för fantastiskt i mig som får mig att känna så starkt. Och jag undrar vad det är för skit i mig som får mig att förstöra känslan.
När allt var klart famlade jag mig ner längs stigen i mörkret, mot stadens ljud och ljus.

Rasism och kultur

På fotbollsplanen är vi alla lika. Så sant som det är sagt. Men eftersom knappast någon känner de andra vid namn så blir det många smeknamn. Gringo, svarting, kines, smalis, gamling, tjockis. Ingen tar illa upp, utom jag då, när de kallar mig gringo. Jag är ingen gringo, jag är sueco!
De har fått för sig att rasism är vanligt i Europa och de har dessutom missförstått ordet. Det måste de ha gjort, eftersom de med bestämdhet menar att det inte förekommer rasism i Venezuela. Pyttsan. Ju mörkare i hyn du är desto svårare har du att ta dig fram. När Janet Jackson var på besök för några år sedan hade hon faktiskt problem enligt ryktet. Vem tror hon att hon är den där svarta!

Det var nära att det inte blev något spel i helgen. Det andra laget hade nämligen ingen målvakt. De skulle byta målvakt efter varje mål men ingen ville ta sitt ansvar så målet stod tomt. Så ni skiter hellre i att spela än att ni ställer er i mål i fem minuter? En liten mestis slog ut med armarna och sa att så är det här. Alla i venezuela är egoister. Well, jag kan gå över till ert lag och stå i mål så det blir något av. Men det gick ju inte heller, för då blev vi en man kort och ingen ville gå över till vårt lag…

Full fart fredag!

GT Promociones hade julfest idag. Och de som sa att de inte skulle ordna något i år. Precis som jag misstänkte var det bara skitsnack för att de ville att VI skulle fixa något för promotorerna…

Hur som helst var det trevligt och ett tillfälle att lära känna promotorerna ytterligare lite bättre. Så här långt har avståndet mellan mig och dem varit extremt långt, men när de hällt i sig lite whisky vågar de prata.
Har ni tänkt på hur många det är som pratar för pratandets skull? De har inget syfte med vad de säger utan de bara bubblar på om helt oväsentliga saker. Det tillför absolut ingenting utan det är bara ett sätt för dem att motionera käkmusklerna och passa in i den förväntade sociala mallen. Det är fascinerande hur jag har fulländat min förmåga att låtsas intresserad. Jag lyssnar inte ens på vad de säger utan kommer bara med leenden och nickanden på strategiska ställen, genom att bara lyssna på språkmelodin med ett halvt öra.

Marianela fyllde år samma dag och Juan Manuel (praktikanten på marknadsavdelningen) körde oss dit. Att han hade tagit sig ett par stadiga whisky/vatten bekymrade honom inte. Marianela har arabiskt påbrå och hennes mamma hade dukat upp ordentligt med läckerheter. Kippe, taboulet, falafel och liknande. Friskt och fräscht.

Hemresa

Det börjar faktiskt närma sig nu. Mindre än två veckor kvar. Helt otroligt vad fort det gått. Ikväll är luften från balkongen härligt kylslagen men jag ser fram emot den riktiga varan i Sverige!

Vad gör jag här egentligen...?

Låt er inte luras av titeln. Jag funderade mest över vad vi på marknadsavdelningen åstadkommit så här långt. Vad gör en marknadschef egentligen? Well, det vet jag knappt själv.
Kortfattat är min uppgift att tillsammans med övriga marknadsanställda hjälpa och stödja säljarna med material, kampanjer, information, säljargument, produktutbildning och i mitt fall även säljträning.

Nedanstående är vad vi gjort de första 1,5 månaderna.

• Skapat ett nytt kodsystem för produkterna.
• Gjort arbetsbeskrivning för promotorerna.
• Gjort arbetsbeskrivning för supervisorerna.
• Skapat veckorapporter för båda ovanstående personalgrupperna.
• Designat produktmärkningar.
• Skapat informationsinhämtningsformulär för personal som besöker försäljningsställena.
• Upprättat en must-stock list för att hjälpa säljarna att prioritera sina insatser.
• Gjort klart business folder – ett stöd för säljarna i kontakten med kunderna.
• Styrt upp och strukturerat mötena med promotorerna.
• Lärt mig dansa halvhyfsad salsa.
• Arbetat fram sex olika kampanjer för brand building och sales promotion.
• Upprättat utbildningsplaner för både säljare och promoters under 2007.
• Inventerat allt marknadsmaterial. (Tog en hel dag!)
• Anställt en person som ska ansvara för kontakten med promoters.
• Tecknat avtal med reklambyrå.
• Initierat projekt om samarbete med universitet och banker.
• Genomfört nödvändiga förändringar i prislistorna efter dollarkrisen.
• Upprättat en quarterly business review som stöd åt säljarna att motivera en fördjupad relation med nuvarande kunder.
• Initierat ett projekt om att tydliggöra den direkta kompetensen för varje enskild produkt.
• Initierat ett projekt för att förbättra produktmärkningen.

Och lite annat smått.

Dammsugarförsäljare!

Är vad jag är! Vi åkte ut till ett par affärer för att se hur den senaste kampanjen tog sig uttryck. Jag blev lite besviken över att se hur promotern arbetade så jag tog mig friheten att hugga tag i ett par kunder. På en kvart hade jag sålt en dammsugare, en fläkt och en air conditioner. Men föreställ er skammen när det visar sig att butiken inte hade en enda av produkterna på lager! Allt är nästan slut och vår logistik hinner inte med. I kombination med att det är jul, alla har fått bonus och oljepengarna rinner i strida strömmar så vore det väl tusan om vi inte slog försäljningsrekord, vilket vi mycket riktigt gjorde förra månaden.

Hund

När jag går av metron i Chacaito ser jag oftast en raggig, grå hund. Jag har knappt sett den röra på sig en enda gång. Den ligger gärna i en grop i asfalten för att inte bli trampad på, men ibland även mitt i folkmassan som myllrar förbi. Jag brukar tänka på hur mycket avgaser den andas in varje dag, hur obekvämt den tvingas ligga, så många sparkar den säkert får och det obegripliga att den överlevt till vuxen ålder.

Häromdagen var vi i ett närliggande köpcentrum och undersökte konkurrensen för vår kommande produktintroduktion. Marianela hade ätit pizza och skulle slänga de två sista bitarna. Knappast. Nu skulle raggis få sig sitt livs måltid. Jag hade lite svårt att hitta honom först men han låg på ett trappsteg och andades knappt. Med spänd förväntan höll jag upp pizzabiten framför nosen på honom, men han öppnade inte ögonen. Med ett slafs släppte jag ner slicen varpå han öppnade ena ögat till hälften. Han tittade på pizzan, han gav mig en slö blick, sniffade helt kort på godbiten, och la sig ner och sov igen. Vilket as…
Jag högg tag i en gammal kvinna som satt och sålde kaffe ur en termos och frågade henne om hunden. Lucky hette den, och var familj med skomakaren som satt där på lådan. Nej, nej. Lucky äter inte vad som helst. Han vet vad han vill ha. Bortskämda racka!

Ett sista ord om köteori...

Jag kommer allt närmare slutstriden! Att stå i kö och se folk smita förbi till höger och vänster irriterar mig fortfarande, men jag orkar inte göra något åt det när jag står långt bak i kön. Jag samlar på mig lite adrenalin istället och när jag börjar närma mig tätpositionen stoppar jag handgripligen folk som försöker tränga sig förbi mig. En bjässe i skjorta och slips stod bakom mig och försökte kasta sig fram. En snabb handflata i bröstet och en ättiksdrypande fråga om det här med att vänta på sin tur fick honom att vackla bakåt och resten av kön att fnissa. Folk här är verkligen dumma i huvudet. Men ett lika stort problem som bristen på moral är faktiskt bristen på reaktion. Folk skiter i vilket. Och då går det som det går…

Pål är smart!

Vi såg déja vu. En relativt ny film med Denzel Washington. Intressant tankeexperiment, men den brast något i logiken. Men å andra sidan är kanske logiken något vi människor kommit på för att kunna hantera omvärlden?

Efter filmen lät jag honom läsa en text jag skrivit med liknande tankeexperiment som i filmen, men applicerade på våra vanliga liv. Han är riktigt smart. Inte en fråga ställde han. Istället satte han sig och drog upp de grundantaganden som låg bakom mina resonemang och vi hade en mycket givande diskussion.
Jag minns någon gång under gymnasietiden när vi satt några klasskompisar och delade med oss av djupa tankar. Det var en ganska upprörande känsla när man för första gången kände att man delade mycket med andra. Många igenkännande nickar och tecken på acceptans och förståelse. Jag minns att jag darrade lite i kroppen efteråt.
Den känslan har jag inte haft på säkert 10 år. Men jag fick en skymt av den under samtalet med Pål. Han kanske är lika knäpp som jag!

Valets efterskalv

Marianela körde mig hem efter jobbet. Det blir en liten omväg för henne men idag var det nog ingen kö eftersom valet tagit så hårt på folk att många stannat hemma från jobbet. Trodde vi. Vägen upp mot Altamira Plaza var nästan helt igenkorkad. Av demonstranter! Det var ungdomar i 17-20-årsåldern som lagt ut saker på vägen och protesterade mot ett kommande socialistiskt/kommunistiskt land.
Två saker gör mig förbannad. Det ena är när någon protesterar mot någon de inte gillar, genom att förstöra för sina allierade! För det är precis vad de gör. Antalet chavister vid Plaza Altamira ryms förmodligen i en myggas navel så det enda de gör är att reta upp anhängare till Rosales. Åk för fanken ut till kåkstäderna och demonstrera istället era överklassyngel.
Det andra är när människor inte accepterar majoritetsbeslut. Tråkigt att ni ska behöva betala för de synder som era föräldrar och farföräldrar begick när de försummade de fattiga, men nu är det som det är. Jobba demokratiskt om ni vill förändra något. Till och med Rosales gick ut på TV och bad att demonstranterna vid Altamira skulle upplösa samligen eftersom Chavez vunnit fair and square.

Jag gick såklart ur bilen och skulle resonera med dem. Svårt att få till ett normalt samtal när de hoppar oupphörligen hoppar upp och ner framför mig och ropar att de inte bryr sig om vad jag tycker. Marianela blev eld och lågor och ville haka på, men sen tystnade hon och menade att ”Vi har ju egentligen inget att demonstrera mot…”. Vi fick köra en omväg och självklart ryckte jag åt mig kameran och rusade ner till torget.

Med lite överblick var det en futtig demonstration men det hindrade inte polisen att postera ut sig i alla fyra väderstrecken. Det kom någon typ av kommandostyrka med coola västar och pumphagel men allt gick lugnt till. Jag och Pål tröttnade ganska snabbt och gick hem och såg på film istället.

Innan vi gick tog jag mig för att intervjua en kille och lindade in min killer question riktigt ordentligt: Vad tycker du om demokrati?

Jag hade väntat mig att han skulle falla i fällan men han sa uppriktigt att han trodde att det var gammalmodigt och att vi borde hitta ett annat sätt.
Ok, om inte majoriteten ska bestämma, hur ska vi då avgöra vilka grundvärderingar vi ska fatta beslut efter? Är det en elit som ska bestämma vad som är bäst för andra? Och vad innebär "bäst"? Jag kan inte se några alternativ till demokrati. Dock bör den kombineras med utveckling av människor så de lättare kan avgöra vad som gynnar dem.

Dagen efter valet

Chavez no se va. Men Rosales visas på porten.

Dagen efter valet är stämningen dämpad i de finare områdena i Caracas. För första gången får jag plats att sitta på tunnelbanan på väg till jobbet. Trafiken är nere på hanterbar, nästan europeisk, nivå. Arbetsplatser och restauranger öppnar senare än vanligt, eller inte alls.

Marianela kommer in på mitt kontor med tårar i ögonen och ber om ursäkt i förväg för att hon inte kommer att vara särskilt produktiv idag. En utsträckt hand får henne att brista i gråt och för hundrade gången ventilera den oro och de farhågor hon känner inför framtiden. Hon vill inte bli mor i ett land som hon menar kommer att bli det nya Kuba. Hon vill inte känna att hennes barn indoktrineras i skolan, inte heller vill hon vara rädd att bli angiven av sina närmaste i en framtid som hon tror kommer att präglas av envälde och populism. Hellre vill hon fly landet, som så många andra, och leva med sina föräldrar eller släkt i Colombia eller USA. Men helst av allt hoppas hon kunna stanna. Det är ju hennes land. Här har hon sitt hjärta.

Människor som trots allt kommit till arbetet sitter med tom blick eller bearbetar gårdagens händelser med varandra. Hur kunde det hända?

Att samtliga opinionsundersökningar visat på överväldigande majoritet för Chavez har bortförklarats med köpta analytiker. Att tidigare prognoser visat sig vara korrekta har i sin tur bortförklarats med att valresultaten manipulerats i efterhand.
Den välutbildade delen av befolkningen har vågat hoppas, eftersom alla de känner stödjer Rosales. Men alla de känner tillhör de socioekonomiska skikten A, B eller C. Att 81% av befolkningen lever i relativ fattigdom i skikten D och E har de inte velat se.

Ingenting är värre än blindhet som kommer av att du inte vill se.

För tre år sedan var Chavez popularitet farligt låg varpå han sköt de offentliga utgifterna i höjden. Sedan dess gjuter Chavez dagligen oljepengar på vågorna. Istället för att lära sina ungar att jaga sin egen föda och försörja sig själva, matar han dem med bröd och skådespel som förgyller tillvaron och stillar oron för ögonblicket. Tankar på framtiden skjuts åt sidan. Symtomen döljs men problemen fortsätter att gro. Och när brödet en gång tar slut finns inga bakelser att äta.

I kåkstäderna är det fest idag. Deras commendante sitter kvar ytterligare en period, som enligt lagen är den sista. Men den lagen vill han ändra. Han vill fortsätta att spela rollen som massornas frälsare, på obestämd tid. Denne frälsare som är den förste som verkligen sett dem, de fattiga och behövande, och som fått dem att hävda sin rätt till det som kommer av oljan.

Ändåmålet är gott, eller var det åtminstone en gång. Medlen må därför vara helgade men ack så kortsiktiga. Eller som en yngling med trasiga skor som jag mötte på fotbollsplanen sa:

”Äsch, när oljan tar slut är det inte mitt problem längre. Då är jag borta för länge sen.”

Valdag

Nu är det nästan mörkt ute. Det småstrilar och åskar lite på avstånd och för första gången drar det en smula kyligt från balkongen. Hela landet står mer eller mindre stilla i väntan på valresultatet. Det är förmodligen svårt för mig att förstå hur de känner men jag tycker de överdriver. Marianela var vid vallokalen klockan 03.30 i morse. Hon gick tillsammans med alla de andra som bor i samma hus.
Alla affärer är stängda. Bara några restauranger och caféer öppna. Till och med Sambil, ”Vi har öppet 365 dagar om året”, var mörkt och tyst. Ikväll ska Electrolux dra igång en telefonkedja för att meddela om vi ska jobba imorgon eller inte. Många företag ska ha stängt oavsett valutgång för alla eventualiteter.
Jag lyckades mygla mig in i en vallokal för att ta några bilder genom att utge mig för att vara från en studenttidning. Det var inget spektakulärt men kul att ha sett det. Och sen har timmarna gått utan några större missöden.

Jag har nog skrivit det tidigare, men de skjuter budbäraren. När vi diskuterar och jag hänvisar till alla opinionsundersökningar blir de förbannade och kallar mig chavist. Lite skämtsamt men ändå. De vill inte höra sanningen.
Loly sa att alla undersökningar var betalda av regeringen varpå jag menade att jag inte för mitt liv kunde tänka mig att Luis skulle höra till den kategorin. Nej, men det måste du ju tro, han är ju din vän. Och det går inte att hänvisa till att prognoserna för tidigare val har visat sig stämma i efterhand. Nej, men du förstår inte Marcus, de manipulerar valresultatet i efterhand så det stämmer överens med undersökningarna. Jag har minsanna läst mycket psykologi, så jag vet att när de visar upp falska prognoser så påverkar de människor i den riktning de önskar.
Jag trodde hon skojade så jag log åt henne varpå hon fick ett utbrott och irriterat fräste att jag inte fattade. Och det gör jag kanske inte heller.

Hjälp, jag är rasist...

Venezuelanerna är ett skitfolk. Ursäkta att jag skriver det men fy fanken vad jag blir trött på dem ibland. Vad är egentligen en rasist? Är det någon som kopplar beteenden och egenskaper till ett visst folkslag eller till en nationalitet? Jag säger inte att venezuelanerna är idioter av naturen, men deras kultur är helt enkelt genomrutten. De tar precis alla chanser att sko sig på andra och att slippa ta eget ansvar. Bara jag klarar mig så skiter jag i resten. Det märks ända in i märgen på folk, exempelvis bara för en så enkel sak som att spela fotboll med rullande målvakt. Vi byter vid varje mål. Men vem ska börja stå i mål? Ingen. Alla vägrar, skriker på varandra och låtsas som ingenting. Det kan gå tio minuter innan vi kan dra igång. Det går inte att få kontakt med dem. De låtsas som att de inte hör, tittar bort, går iväg några meter. Börjar prata med någon annan och kollar sen förvånat på mig när jag ropar till dem. Jag får gå fram till dem och demonstrativt luta mig framåt och tydligt artikulerande fråga dem om de förstår spanska. De är idioter. Och som de fuskar sen.

Problemet ligger inte i första hand på politisk nivå. Den ligger på kulturell nivå. Jag har diskuterat med Pål, norrmannen, och han berättar att vänskap som vi definierar den inte finns här. Folk är sig själv och sin familj närmast. Det går inte att lita på utomstående. Jag kan bli riktigt trött ibland. Hur fanken ska det kunna bli bättre här när människor inte själva vill bidra till att det blir bättre? När i praktiken alla på Påls jobb skiter i att jobba och tillbringar all arbetstid hos läkaren för att utnyttja försäkringen innan det är för sent. Eftersom de vet att deras nytillträdde chef kommer att kicka ut dem allihop vid årsskiftet och ersätta dem med sina kompisar. Och den nytillträdde chefen, IT-chefen, kan inte ens skapa en genväg på skrivbordet. När han frågar Pål något så handlar det oftast om att översätta ord från engelska till spanska som han inte förstår när han spelar spel. Nej, de får vad de förtjänar säger jag.

Myggjävlar!

Nu har myggorna insett att det bor en svensk i lägenheten och bjuder därför till fest varje kväll. De är inte mer än en handfull (nåja, det får plats många i en hand, men en 4-5 stycken då) åt gången och de är klena och ganska små, men de är välutbildade och uthålliga. Som en flock hyenor. Till sist glömmer man sig och då sticker det till på vristen. De är smarta också, flyger lågt så de blir svåra att se mot det mörka golvet.
Jag har utrustat mig med en liten handduk som jag slår vilt omkring mig med när jag anar närvaron av denna ohyra. Slår jag ihjäl ett par stycken så blir kvällen lugn men om jag inte rensat på ett tag så sover jag illa.

Ett par gånger per natt vaknar jag till med tjutande tinnitus, inser att jag har en mygga i örat och betar frenetiskt av omgivningen med min handduk. Jag gör det visserligen fortfarande halvt sovande men kvaliteten på sömnen blir inte bra. Sömnen blir orolig.

Ibland sover jag för djupt för att märka vad som händer och jag vaknar därför med ett oförsvarligt antal myggbett på de kroppsdelar som legat utanför lakanet, ofta händerna.
Då är det en fördel att ha spelat mycket fotboll och därmed ha skrovliga hälar! Gudaskönt att halvvaken gnugga sin kliande tumme mot sin häl av sandpapper…

På morgonen när jag vaknar sitter myggsvinen på duschdraperiet eller på väggarna och försöker vila ut efter nattens bombräder. Sprängfyllda och ansträngt flåsande av sin egen tyngd tittar de surt och irriterat på mig.

Och morgonen är hämndens stund. De blundar och spänner sig mot slagen, och fräser triumferande när handduken är för klen för att rå på dem. Som feta sparvar vacklar de till men hänger sig kvar på väggen, svettiga och vresiga. Då blir det pekfingerknäpp och ommålning av väggen.

Om ni visste vilken tillfredsställelse jag känner varje gång jag kan räkna bort en ur fiendeskaran. Bäst är när jag fångar dem i luften!
Kortfattat bör jag stänga balkongdörren på natten… eller köpa ett myggljus eller ett myggnät.

Festismannen!

Sent igår på kvällen stod jag i linnebyxor och med bar överkropp på min balkong. Jag kände mig som killen i festisreklamen som står och tittar ut över staden och njuter av värmen och av situationen. Bara att min balkong bara ligger på första våningen, min lägenhet är mindre och att den vetter mot en parkeringsplats… :-)

De brukar köra en del fyrverkerier på kvällarna. Med 6 miljoner invånare är det alltid någon som har något att fira och jag bor dessutom i de livliga delarna av staden.
Men igår var det alldeles exceptionellt! Vid tio-tiden kulminerade det, folk började blåsa i visselpipor och det brändes av dynamitladdningar som drog igång billarmen på gatorna! När jag stod och tittade ut i dunklet såg jag människor på balkongerna som stod och slog på kastruller, ringde i bjällror och kastade ut smällare genom fönstren. Bilar tutade oupphörligt och himlen lystes upp av eld och raketer.

Det brukar föras väsen när presidenten talar på tv, för att protestera, men det här var såklart kulmen på utmanarens, Rosales, valkampanj! Klockan var mycket och jag var trött men det var för bra för att missa, så jag drog på mig en t-shirt, grabbade videokameran och stack ner till Plaza Altamira. Det var värre turbulens än väntat. Att gå i vimlet, kryssa mellan bilarna och låta kameran gå var grymt. Fanns ingen kapacitet över att tänka på sig själv, att vara självmedveten, utan all uppmärksamhet gick till omgivningen.

Det är det som är mitt-i-livet-ögonblick!

Jag glömde tid och mig själv och bara njöt, trots buller, blixtar, tjut och avgaser, eller kanske tack vare…

Alternativa försäljningskanaler

Nu är allt frid och fröjd och kommersen sprudlar. Men ingen vet vad som kommer att hända framöver. Så för att trygga framtiden har jag börjat kika på en del alternativa försäljningskanaler. En sak som inte är så utvecklad här ännu är kreditavtal med banker. Det skulle dessutom passa alldeles utmärkt med tanke på att vi vill rikta oss mer mot de lägre socialklasserna under nästa år.

Hur passande var det inte då att det under gårdagens presentation på Concept fanns en bankrepresentant! Jag tryckte på snabba ryck och han ska skicka mig information redan idag. Jag upplever att det finns massor av alternativ att välja mellan men att det sällan är värt besväret när jag väl fått ett bra intryck. Bättre att spara tid och tjäna pengar på att komma igång snabbare. Så jag tar snabba beslut hela tiden, massor av saker händer kontinuerligt och jag älskar det!

Nyanställning av personal

GT Promociones är byrån som tillhandahåller våra promoters. De har ett par direktanställda personer som är övergripande ansvariga för träning och kontroll av personalen. En av dem heter Suleima och är faktiskt väldigt duktig. En av de få i gänget som har någon potential. Tyvärr ska hon sluta fick jag reda på, men det är ingen på GT som känner till det.

Vi ska anställa en person till, som assistent till Erika på vitvaror, men jag vill hellre göra en omprioritering för att få bättre kontroll över våra promoters. Under julfesten fiskade jag därför en del med Suleima och antydde att jag visste att hon var på väg. Jag fick fram en del orsaker och önskningar och har därefter tagit tag i Manuel för att diskutera ärendet. Han blev förvånad och tyckte det var en bra idé att anställa henne. Så nu verkar det som att jag får en förläng arm i utbildningen av promoters. Så länge inte GT Promociones sätter sig på tvären…
När jag berättade för Suleima att vi hade henne i tankarna hade hon kastat sig på telefonen och ringt Marianela. Tydligen en väldigt positiv grej för henne. Hon har jobbar för GT i nio år och tjänar under en miljon bolivarer… Vi får hoppas att det går i lås.

Ett klart Concept!

Nu är allt klart med Concept! Som sagt, första gången i historien som Elux Venezuela jobbar med en byrå. Marianela och Erika är eld och lågor.

De verkar gillar mig på Concept också. Igår var jag inbjuden till mingel med ett föredrag om ekonomi och konsumtion i landet. Och vem tror ni höll i presentationen? Nej, faktiskt inte Luis, men hans kollega! Vi träffades för fyra år sedan när jag var här och han mindes mig när vi hälsade.

Han visade opinionsundersökningar som visade på jordskredsseger för Chavez. Men vanliga människor vägrar att tro på det, vägrar att inse det, och när någon tillhandahåller informationen blir de förbannade på budbäraren! Så du är chavist!? Som att skälla på Pohlman när han levererar nyheter om regn…

Concept försökte köra en latino när de skickade ett tillägg till kontraktet. Ett påslag på 3% utifrån performance, som vi inte hade diskuterat, men som tydligen är standard här. Under kvällens cocktail tog jag på mig svenska minen och spelade oförstående och policybunden vilket fick dem att backa på den punkten.

Presentationen stödde vår strategi inför det kommande året. Vi vill växa framför allt i de lägre socialklasserna. De flesta lägger för lite resurser på den gruppen men med tanke på att de utgör 80% av befolkningen så räcker det om endast en liten procent blir kunder för att det ska vara värt investeringen. Ett företag tjänar inte mer pengar bara för att de har rika kunder, det är såklart den totala försäljningen som räknas.

Den ballaste killen på Concept heter Gerardo och vi kommer bra överens. Det var bland annat han som visade mig 360. Igår var han på topp, hade just fått sin nya bil och skulle kapat ena armen för att få visa mig den. Men det behövdes inte, jag hängde med ändå. Jag väntade mig värsta racern men döm om min förvåning när han med stolthet i blicken visade upp en… Renault Megane. Ehm… Wow, den är jättefin. :-)