Var jag än befinner mig...

Lusten att skriva minskar för varje dag som går. Jag har redan skrivit det som är värt att nämnas. Av naturliga skäl har Venezuelas exotiska skimmer avtagit, och det börjar kännas hemtamt.

Det jag letar efter på alla dessa olika platser finns egentligen inte. När jag väl vant mig vid en plats sysselsätter den inte längre mina tankar, den slutar att erbjuda nyhetens kittlande stimulerering, och förr eller senare kommer jag tillbaka till samma plats, till mina egna tankar. Och de tankarna är likadana oavsett lokalisering i världen.

Härom kvällen spelade jag fotboll på upplyst plan nere i parken. Bollen for ut i mörkret, och när jag sprang för att hämta den åkte jag hela vägen tillbaka till Vankiva på bråkdelen av en sekund. Samma känsla som att en svalnande sommarnatt, när det egentligen är för mörkt för att fortsätta spela, hämta bollen när den kommit in på Anders och Åsas tomt. Som senare blev bara Åsas tomt. Och som nu är Micke och Malins tomt.

Någon sa att det inte finns någon framtid, och inte heller någon förfluten tid, utan bara ett nu. Bästa sättet att bli nöjd och lycklig i något som paradoxalt nog kan kallas för framtiden, skulle i så fall vara att vara lycklig och nöjd nu. Att planera för framtiden är då att inte leva livet. I ärlighetens namn handlar den absoluta majoriteten av negativa känslor om tankar inför framtiden. Nästan aldrig om nuet. Att leva här och nu skulle i så fall per definition innebära färre negativa känslor, och därmed ett ökat välbehag.

Det är fascinerande. Vi är ingenting annat än våra tankar. Och även om tankarna triggas av omständigheter, händelser och omgivningar, så är vi aldrig något annat än det vi bestämmer oss för att vara.