Namnkultur

Det sägs att vissa namn är överrepresenterade i svenska fängelser, utöver Muhammed då om det politiskt inkorrekta skämtet tillåts. Klassknytningen är således stark. Speciellt i slummen, som exempelvis i Petare nedan, finns det lika många namn som det finns felstavningsmöjligheter.


Noreherkys, Disleyby, Yubeira, Siulnade, Norky, Jhionny, Yubiry, Yamileth, Jesus de Nasareth... Det är bara fantasin som sätter gränser. Eller vad sägs om Usnavy. Den stackarns föräldrar satt förmodligen på playan och drack whiskey - som sig bör på stranden här - när ett stolt skepp från amerikanska flottan stävade förbi.

Sen har vi min favorit, Wolgfagn, som inte låter sitt handikapp hindra honom från att ställa upp i valet till borgmästare i en avlägsen landsortshåla.

Djur och natur

I detta land bebott av 27 miljoner 15-åringar - som Pål så träffande beskrev det hela - är det mesta spännande. Till och med a walk in the park. Motorcykeln ger oanade förflyttningsmöjligheter och jag utforskar nya skrymslen och parker så fort jag är ledig.

Parque del Este välter kanske inte så många kiosker vad gäller fauna, men häromkvällen gjordes ett undantag. Infödingarna skyllde på regnet, men jag tror nog helt enkelt att tiden var inne för svärmning. Luften i höjd med gatlamporna var så full av flygmyror att det såg ut som en rasande snöstorm. De där bilderna på afrikanska svärmande gräshoppor i OÄ-böckerna fick verklig form. Det var svårt att låta bli, men jag undvek av förklarliga skäl att stå och gapa.

Idag tog jag en ny stig uppe på Avila, och hittade kromatiskt blåa fjärilar, myror i massor, och framför ett litet vattenfall hittade jag den här lille gynnaren:




Härförleden satt jag och läste när jag hörde hur en flock svanar började slåss inne i köket så att fjädrarna rök all världens väg. Vid närmare inspektion var det inte värre än en fjäril i dasslockstorlek, men den skulle nog ha kunnat örfila upp en vuxen man om den velat:



I en liten park vid sidan av motorvägen samsades enorma mangos med någon form av vävarfågel och en koloni av vad jag antar var mördarbin. Personligen var jag fascinerad av fågelns hantverksskicklighet och mäkta stolt över mitt foto, men min kamrat John, ornitolog, var måttligt imponerad:




















Vi har relativt ont om publik när vi spelar fotboll. Men utöver de närmast sörjande går det att dela bänk med bönsyrsor och andra suspekta läktarhuliganer. Jag ville inte komma för nära kräket, för av någon anledning gav den mycket otäcka vibbar. Kanske den mest suspekta insekt jag sett.

Livets olika faser

Min gode vän Ronny satte nyligen ord på något jag ofta famlat efter, men inte riktigt kunnat konkretisera, eller kanske snarare inte känt mig riktigt bekväm med att tänka fullt ut. Han sa att när tvivlet ibland smög sig på, så tänkte han något i stil med:

"Det är bara ett jobb. Det spelar inte så stor roll, jag kan ta vilket annat jobb som helst, så länge jag har det bra med min familj."

Och så är det såklart. Oavsett vad som händer har han lyckan och kärleken i sin familj. Att våga lägga sitt liv i händerna på någon annan skrämmer mig en smula, men jag inser också att det ger en hamn där det alltid går att söka skydd från stormar och vågor. Där trygghet, vila, värme och torra kläder alltid finns.

Livets faser är olika långa för olika personer. Men förr eller senare hamnar de flesta i en situation när nyfikenheten över världen och det egna jaget börjar avta, för att ersättas av en växande nyfikenhet över vad livet skulle innehålla om vi skänkte främsta platsen till någon annan. Härom natten drömde jag att jag gick och höll mitt eget barn i famnen. I drömmen var jag förbryllad över att jag inte visste vem modern var. Men känslan var stark, och har funnits med allt oftare i funderingarna de senaste månaderna.

Personalomsättning

Carolina jobbar som rådgivare till VD:n på en statlig utvecklingsbank. Den förre finansministern satt som bankens "president", vad nu det innebär. När denne finansminister bestämde sig för att kandidera till någon form av landshövdingstitel var han tvungen att avsäga sig både posten som minister och bankpresident. När en ny bankpresident träder in på arenan är det brukligt att denne i släptåg har med sig en hel armada av förtroliga medarbetare. Det innebär i sin tur att i det närmaste samtliga chefer byts ut på banken, och även många ur den övriga personalen.

Carolinas chef blev skickad till en annan mindre bank med ett par veckors varsel, och Carolina berättade att hon därför vilken dag som helst kunde komma till jobbet och mötas av någon som övertagit tjänst och skrivbord från henne.

Som ni förstår handlar större delen av aktiviteten på banken om att skapa sig allianser och se om sina egna hus. Och med tanke på att det är den 12:e bankpresidenten på 6 år som stormar in och tar över bygget så är det ett under om institutionen alls får något gjort som har med huvudverksamheten att göra...

Inte heller Carolina sitter med armarna i kors. Den nye finansministern i Venezuela är den förre venezuelanske ambassadören på Kuba. Ryktena går att dennes stol på Kuba eventuellt kommer att fyllas av nuvarande ambassadören i Ecuador, till vilken Carolina har ett gott förhållande. Carolina har tillbringat de senaste dagarna i Quito och diskuterat möjligheten att jobba på Kuba med den nye ambassadören om ryktena nu blir sanna. Hon har även blivit uppmanad att skicka sina meriter till den nye finansministern, eftersom allt här handlar om förtroende och att kunna lita på folk, snarare än tunga meriter.

Oavsett vilket utfallet blir så är hon nöjd och glad, för den sista tiden på utvecklingsbanken var inget annat än ett ständigt kikande över axeln. Helt otroligt sorgligt hur verkligheten ser ut, i alla skikt.

Kontraktskrivande

Venezuelas moraliska nivå är så låg att ingen litar på någon. För att kunna förlänga mitt hyreskontrakt räcker det inte med att göra ett tillägg och skriva under det mellan parterna. Tillägget måste göras av en advokat.
Därefter måste det lämnas in till en notarius publicus för översyn och därefter ger notarien dig ett "kostnadsförslag". Något jag lärde mig är att kostnadsförslaget blir betydligt högre om du svarar på frågan om när du vill skriva under dokumentet. Så fort du uttalar en preferens för tidpunkt lägger de till 200 kronor för att "påskynda processen".
Det går sen inte att betala direkt på plats, utan betalningen måste erläggas på en bank. Och inte vilken bank som helst, utan en speciell bank som knappt har några kontor.
Med kvittot i hand måste du därefter lämna in papperna till notarien för översyn - igen - och återkomma dagen därpå för att sätta din namnteckning på ungefär 10 ställen, allt under översyn av en gammal kvinna med glasögonen på nästippen.
Allt detta till det facila priset av 600 kronor. Då ingår överlägset bemötande, köande vid alla instanser, himlande med ögonen och ungefär 30 oläsliga stämplar.

Men nu känner jag mig åtminstone trygg!

Öppet krig

För att använda en underdrift så är relationen till min underställde fältsäljchef inte den bästa. Det är en underlig taktik att som nyanställd öppet motarbeta givna order och de rådande arbetssätten. Och ännu underligare är att han fortsätter på inslagen linje, trots att jag sträckt upp honom vid ett flertal tillfällen.

Det börjar nå smått komiska nivåer. När han inte får gehör från mig så vänder han sig i smyg till MIN chef, eller till chefer på min nivå som inte har med ärendet att göra. Ett beteende som är närapå grund till uppsägning. Och de hänvisar såklart tillbaka till mig.

Han försöker köra en total enmansshow, vilket får övriga medlemmar av teamet att avskärma sig från honom. Det enda som hindrar mig från att avskeda killen är att han MÅSTE ha stöd från högre nivå. Det är helt enkelt omöjligt att han kan stå på sin egen tuva gungfly och bete sig som han gör utan ett par stadiga händer som håller honom om ryggen.

Dessa skarpa lägen av extrema korrigeringssamtal är såklart enormt värdefulla erfarenheter inför framtiden. Jag lär mig nytt efter varje gång.

Förändringens vindar

Jag har märkt att när jag går i stå så söker jag förändring på ett personligt plan. Så en sen natt åkte trimmern fram och håret av. Skägget lika långt som håret, det är grejer det. Åtminstone på sina ställen. För den lilla trimmer jag har orkade inte med hela kalufsen, utan stannade med rykande batterier efter cirka 80% av utfört arbete.

Det låter ju inte så farligt, men eftersom den behöver 220V för att ladda på kortare tid än ett dygn, och jag dessutom skulle upp i svinottan för att ta flyget, så var situationen relativt prekär. Carolina sa att jag såg ut som en "perro de taller" - verkstadshund. De brukar tydligen vara skabbiga och toviga.

Vi får se hur länge jag kan hålla omväxlingsbehovet i schack med ny look. Nästa steg kommer med stor sannolikhet att röra jobbet, och blir förmodligen betydligt mer drastiskt.

Superlimmets livräddande egenskaper - uppdatering

Finns det något alls som det inte går att använda superlim till?

Det går under artistnamnet Pega Loca - galet lim, och kostar väl en femma per tub. Utöver det jag tidigare nämnt har jag använt det till:

• Axelremmen på min sportväska
• Vadderingen till min datorväska
• En sprucken toalettring
• Att lägga upp mina byxor
• Att limma ihop en parfymflaska som gått i bitar, och den håller ihop!
• Mina träningsskor
• Halssmycke
• En penna

Vem behöver vänner när det galna limmet finns?

Personlig säkerhet

Min kamrat som jobbar för Ericsson här har haft inbrott i sin lägenhet. De snodde dator, märkeskostymer, parfymer och annat smått och gott.
Killen är såklart skakad, för med största sannolikhet är det någon som han är bekant med som på något sätt fått tag på nycklarna och kopierat dem.

Tänk vilka kräk det finns i världen.

Så oerhört larvigt!

En dag i staden, jag gick där och tänkte, på esplanaden, då såg jag nå’t som… kravlade? Ett stort palmblad låg på trottoaren intill en hög mur och guppade lite oregelbundet fram och tillbaka. När jag kikade lite närmare låg det tiotals svarta, håriga larver runt bladet. De stektes långsamt i solen utan reträttväg till grönska eller skugga. Förutom den tillfälliga respiten som bladet kunde ge då. När jag lite försiktigt lyfte på det med foten höll jag på att ramla baklänges. Undersidan var i det närmaste helt svart av en krälande massa av larver. På andra sidan muren stod några palmer i en trädgård. Förmodligen hade tyngden av larverna fått bladet att falla till marken.

Eftersom jag drabbades av ihållande tvångstankar för några månader sedan, när jag lämnade ett skadat bi i sticket, att dö i sin ensamhet på en trottoar, tänkte jag inte begå samma misstag igen. Oändligt försiktigt lyfte jag upp bladet och hivade det över muren med en lång, svepande rörelse. Där på andra sidan hade de åtminstone tillgång till fukt och gräs. Flygturen fick en ansenlig klunga larver att tappa fotfästena och de regnade irriterade ner över mig. En snabb krigsdans med tillhörande macarena för att inte få någon av dem innanför kläderna, och så kände jag mig tillfreds med min goda gärning. Tills jag insåg att om ett ynka bi kunde rubba min själsliga balans i flera dagar, så skulle de kvarvarande 50 larverna, lidande på trottaren, troligen driva mig till vansinnets brant på en kvartsrast. Så det var att ta på sig huvan och göra om krigsdansen, men med tydliga mål för steppen. Jag kände mig hyfsat mentalt störd där jag stod och trampade vin av larverna, folk gick oroliga över till andra sidan vägen och jag fick kväljningar av den grönt skvättande palmbladssaften som rann i strida strömmar ner i rännstenen.

Uppsägning

Nu har jag tagit ett ordentligt kliv mot en effektivare säljorganisation. Det innebär bland annat anställning av en ny säljare i Puerto La Cruz. Tyvärr innebär det också ett avskedande av den tidigarevarande säljaren i samma stad. Som ansvarig för det hela känns det lite jobbigt att det hela sköttes väldigt klantigt. Eftersom jag hade skruvat upp trycket och kraven på säljarna till en mer anständig nivå än vad som hade varit fallet hittintills var det bara en tidsfråga innan någon skulle välja att kasta in handduken. Jag hade skickat personalchefen att känna några av de svaga korten på pulsen, och när hon berättade att den aktuelle 62-årige säljaren hade bett om avgångsvederlag – eftersom ”Marcus driver mig från vettet med alla sina samtal, projekt och kontroller.” – var det trots allt goda nyheter. Alltid mycket bättre för alla parter när initiativet kommer från den anställde.

Vi påskyndade rekryteringen av en ersättare och blixtinkallade honom till en säljutbildning. Syftet var att samköra honom och den gamle säljaren under ett par veckor för att göra en bra överlämning. Dagen innan utbildningen skulle dra igång ringer den gamle säljaren och säger att han inte vill säga upp sig, att han hade trott att det var vi som ville avskeda honom. Ren och skär lögn för att kunna tilltvinga sig ett högre avgångsvederlag, och personalchefen hade inte sett till att få saker och ting på papper…

Det fanns ingen väg tillbaka, ny säljare på väg in och avgångsvederlaget framräknat. Uppsägningsmötet blev kliniskt och effektivt, om än relativt tufft. Ska jag vara cynisk var det en bra erfarenhet ur professionell synvinkel.

Parque Los Chorros

Axeln var något bättre så för att bota min rastlöshet övertalade jag mig att det nog vore bra att ge den lite blodgenomströmning. Raskt ner till fotbollsplanen med motorcykeln. Den svarta springaren är nog den fräsigaste i hela norra Caracas! Efter fotbollen bar den mig upp till en lite avlägset liggande urbanisation som heter Los Chorros. Aldrig varit där tidigare. Uteslutande bostäder, höga murar, allt frodigare grönska, och plötsligt en skylt som helt oväntat aviserade ingången till en park! Kanske världens smalaste park, på sina ställen mindre än 25 meter bred, med en liten bäck som rann i mitten. Några barnfamiljer badade fötterna bland de små fiskarna, var de nu hade kommit ifrån, fiskarna då va. Cirka 500 meter in i parken slutade den abrubt i ett 15 meter högt vattenfall som oblygt magplaskade sig ner från en höjd jag förstod var början på berget Avila. Mitt i Caracas hade jag hittat en undanskymd, grön, sparsamt besökt park med ett vattenfall! Det fanns till och med en liten restaurang gömd bland den lårtjocka bambun, vilken blev ett perfekt ställe för lunch.

Aprikosslöja och basebolldiskussioner

Häromkvällen när jag kom från jobbet badade allt i ett sken av aprikos. Ett molnlock hade lagt sig att ruva över Caracas, och när nu solen gick ner passade den på att kika in på staden från sidan, och resultatet blev att allt täcktes av en mjuk slöja av just aprikos.

Jag bjöd Jorge i kiosken på en öl och ställde mig och tittade på ingenting. Folk kom och gick, pratade och teg. Till sist blev gamlingstolen ledig, och jag slog mig ner. Gamlingstolen är en ranglig form av sittmöbel, den enda i sitt slag, som står vid disken, och på den slår sig gamlingar eller salongsberusade krabater ner för att slå ihjäl några timmar, tittande på, just det, ingenting. Först till kvarn får först sitta, alternativt om du är tålmodig.

Iliro och Jorge, de två som jobbar i boden, försedde mig med all möjlig intressant information. Bland annat fick jag reda på att Iliros farbror, som hyr ut boden, har omkring 30 barn! En av dessa kom förbi och bekräftade, men visste inte exakt. Mellan 30 och 35 var det i alla fall...

Annan kuriosa var att de flesta av dessa 30 hade passerat som driftledare av butiken, men ingen hade lyckats få det att gå runt. Nåja, en av dem hade tjänat bra med pengar på att använda boden till att sälja droger, men det fick polisen reda på vilket kostade en enorm muta för att få fortsätta verksamheten.

Jag övade mig på att initiera animerade diskussioner mellan kunderna. Det var enkelt när jag väl kommit på knepet. Här kommer instruktionerna:

1. Säg högt, till slumpvis utvald person, att du har hört att Caracas (eller Magallanes) är Venezuelas bästa lag i baseball.
2. Luta dig tillbaka och småle när samtliga inom hörhåll börjar gnabbas och kasta statistik på varandra.
3. Om debatten går i stå, vilket tar minst 20 minuter, kasta fram någon av följande frågor:
- Vem leder serien nu?
- Vem vann förra gången lagen möttes?
- Vem har vunnit flest titlar?

Med denna enkla metod har du flera timmars underhållning att se fram emot. Jag hann med att dricka tre öl, mitt på blanka onsdagkvällen. Mitt-i-livet-ögonblick, att få sitta och ta del av venezuelansk kultur, utan oro eller undran inför vad som måste göras härnäst.

Röka ut skiten!

Tror ni inte att jag gick en timme tidigare från jobbet idag! De skulle nämligen röka rent i hörnen på kontoret. Med ojämna mellanrum rings det efter en snubbe iklädd gasmask och med en gifttank under armen. Klimatet här är såklart favorabelt för allehanda småkryp, och nu när chipon har börjat härja antar jag att de ville ta det säkra före det osäkra.

Sjukt skönt att få lite dagsljus för en gångs skull. Men samtidigt fick jag också min månatliga dos avgaser. Mellan 16 och 17:30 rusar alla venezuelaner från jobbet. Jag brukar stanna ett par timmar till, och upplever därför aldrig paniken och frustrationen som uppstår när gatorna fullkomligt proppas igen med trafik. Nu fick jag paddla mig fram mellan köerna på min motorcykel allt medan porerna i ansiktet proppades igen av kadmium, bly och sot.


Upp till Avila en sväng hann jag med. Vilken lisa för själen det är. 3 minuters körning från mitt hus och så vips är jag i fuktig grönska. Träffade en köttig mask, en fantastisk blomma och ett träd som ovänligt och bestämt avvisade alla som försökte klättra upp i det. Här kan vi prata om skillnader mellan länder vad gäller flora och fauna.

Regn, hyra och fotboll...

Regn:
Regnperioden har börjat.

Det föll sådana mängder för ett par veckor sedan att vattnet sprutade som fontäner i nedförsbackarna när det slog emot stenar som låg i vägbanorna.

Denna första genomblötning av jorden har väckt saker och ting till liv. Någon form av insekter som bidat sin tid i marken, och nu uppfriskade kryper upp i träden och sätter sig för att skrika efter en partner. Skrika är verkligen ordet. Det tjuter och piper som Radio Luxemburg på rundgång. Jag antar att de är små till formatet, för ännu har jag inte fått syn på någon, men röstresurser har de, något helt otroligt.

Och till säsongen hör också en speciell typ av eldflugor. I djungeln uppe vid foten av Avila svävar de vanligen omkring med baklyktorna svagt blinkande. De sedan ett par veckor nyanlända kusinerna stoltserar däremot med ett bestämt och ihållande sken där de guppar omkring på nattens vågor. Jag lyckades fånga en av krabaterna på den bifogade filmsnutten. På fullskärm dyker den upp efter cirka 14 sekunders mörker, men här i den lilla rutan syns den knappt. Om inte annat går det att höra hur djungeln låter.



Hyra:
Min hyra sprang i höjden igen, och har nu fördubblats under den tid jag varit här. Enligt den officiella växlingskursen betalar jag omkring 2.300 dollar. Helt skamlöst.

Och så slutligen fotboll:
Jag grips av bitterljuva känslor och ett oerhört sug när jag ser bilderna på Vankiva IF på nätet efter varje match. Även om jag inte känner igen mer än hälften av spelarna så önskar jag att jag kunde varit med. Åtminstone under sommarhalvåret...

Nu i helgen spelade vi mot serieledarna. Jag börjar få lite styr på spelet igen, troligen mycket tack vare det okvalificerade motståndet. Trots att jag lite turligt placerade in ett mål så förlorade vi med 2-1.

Förra matchen slog en kille mig på truten, men fick inte mer än gult kort. I omilda ordalag påtalade jag för domaren att det var väl ändå konstigt att han inte åkt ut, varpå han gav ett gult kort till. Till mig. Så före helgens match fick jag skamsen betala 2 dollar i böter för att få spela. Kvittot har jag kvar som trofé.

Även denna match fick jag mig en ordentlig smäll. En sen glidtackling fullföljdes med kraft strax under knät och jag föll som en fura på vänster axel. Killen åkte ut direkt och jag kunde fortsätta spela trots allt, men idag är hela vänsterarmen obrukbar. Det är väl priset för att få göra något så underbart som att spela 11-mannafotboll.

Och hur går det på jobbet då?

Jotack, bara bra.

Har precis kommit tillbaka från en produktlansering i Mexico. För ett par månader sedan lanserades en helt ny kökslinje i Nordamerika. Den största lanseringen i Elux historia. Nu har turen kommit till vår del av världen. Mexarna hade gjort ett hyfsat jobb med lanseringen, men vår lansering av ICON förra året var bättre... :-)

De största förändringarna jag tvingat igenom med säljarna är veckorapport, ökad besöksfrekvens, administrativ kontroll över kunderna och mötesutvärderingar. Till detta kommer uppföljning, uppföljning och åter uppföljning.

Det första och jobbigaste hindret blev, lite oväntat, den nye fältsäljchefen. Han satte sig på tvären direkt, ville hantera säljarna ensam, kritiserade både mig och mina arbetsmetoder inför säljarna och bakom ryggen på mig. Det var intressant och lärorikt, för i början visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera situationen. En person som rapporterar till mig och ändå visar upp den typen av attityd måste ha någon form av stöd uppifrån. Var det måhända ett medvetet led i ett försök att få mig att flytta till Miami? Min chef har under två års tid lite i taget bytt ut i det närmaste all personal och ersatt dem med personer han jobbat med tidigare. Det återstår inte mer än en handfull "gamlingar".

Jag åtnjuter en enorm frihet i mitt arbete så länge det ger resultat, men det innebär också att mina metoder saknar detaljerad förankring hos min chef. Min kanske viktigaste lärdom här blev därför att se till att konkret inhämta accept vad gäller arbetssätt och processer från högre ledning. Med detta på plats var det en enkel match att sträcka upp fältsäljchefen.

De återstående hindren består av säljare som inte vill/kan/orkar rätta in sig i ledet och anamma de nya idéerna. Men de blir färre och färre. Två stycken har kastat in handduken under maj, och jag räknar med att åtminstone en till kommer att välja att lämna inom ett par månader. Återstår två svaga kort som är fullständigt omedvetet inkompetenta. Hade jag nått samma resultat som de gör hade jag skämts ögonen ur mig och sagt upp mig för länge sen. Men de vägrar att se resultaten som sprungna ur egna insatser, utan de skyller istället på allt och alla runtomkring.

Var jag än befinner mig...

Lusten att skriva minskar för varje dag som går. Jag har redan skrivit det som är värt att nämnas. Av naturliga skäl har Venezuelas exotiska skimmer avtagit, och det börjar kännas hemtamt.

Det jag letar efter på alla dessa olika platser finns egentligen inte. När jag väl vant mig vid en plats sysselsätter den inte längre mina tankar, den slutar att erbjuda nyhetens kittlande stimulerering, och förr eller senare kommer jag tillbaka till samma plats, till mina egna tankar. Och de tankarna är likadana oavsett lokalisering i världen.

Härom kvällen spelade jag fotboll på upplyst plan nere i parken. Bollen for ut i mörkret, och när jag sprang för att hämta den åkte jag hela vägen tillbaka till Vankiva på bråkdelen av en sekund. Samma känsla som att en svalnande sommarnatt, när det egentligen är för mörkt för att fortsätta spela, hämta bollen när den kommit in på Anders och Åsas tomt. Som senare blev bara Åsas tomt. Och som nu är Micke och Malins tomt.

Någon sa att det inte finns någon framtid, och inte heller någon förfluten tid, utan bara ett nu. Bästa sättet att bli nöjd och lycklig i något som paradoxalt nog kan kallas för framtiden, skulle i så fall vara att vara lycklig och nöjd nu. Att planera för framtiden är då att inte leva livet. I ärlighetens namn handlar den absoluta majoriteten av negativa känslor om tankar inför framtiden. Nästan aldrig om nuet. Att leva här och nu skulle i så fall per definition innebära färre negativa känslor, och därmed ett ökat välbehag.

Det är fascinerande. Vi är ingenting annat än våra tankar. Och även om tankarna triggas av omständigheter, händelser och omgivningar, så är vi aldrig något annat än det vi bestämmer oss för att vara.

Mexico City

När conquistadorerna kom till den plats där Mexico City ligger idag, möttes de av en stad med närmare 200.000 invånare. Samtidigt ståtade exempelvis Paris och London med omkring en tiondel av den siffran.

Idag bor det omkring 23 miljoner människor i staden, och i det organiserade kaoset cirkulerar 5 miljoner bilar. När vi gick in för landning hade jag inte sett annat än stad på bra länge. Myriader av skyskrapor, var och en innehållande fler människor än hela Vankiva.

Området är sankt, vilket gör att byggnaderna sjunker och spricker på många ställen. Till monumentet uppe till höger läggs det ett trappsteg vart sjunde år, eftersom de omkringliggande byggnaderna pressar upp marken som monumentet står på.

Grönsaker och mongoler

- Hej bäste kypare, vad har ni för mat en söndag som denna?
- Grillad kyckling med allacas.
- Vad har ni mer?
- Det är det enda vi har.
- Hmm... ni har ingenting annat, något i still med sallad?
- Nej, tyvärr.
- Ok, inga grönsaker?
- Nej, inga.
- Inget alls? Exempelvis tomat, sallad, lök, gurka?
- Vi har en sallad.
- Vad innehåller den?
- Tomat, sallad, lök, avokado och gurka.
- *smack*