... lånat en stege av en målare för att kunna ta bilder av morenadadansare.
... smygåkt på en lastbil.
... klättrat upp på en byggnadsställning och småpratat med murare för att få bra utsikt över Sucre.
... blivit uppbjuden på läsk i en lägenhet tillsammans med en gammal kvinna och två studenter.
... sprängt dynamit.
... lärt mig hur instrumentet matracas ser ut, och hur det låter (som en förstärkt pepparkvarn).
... betalat en busskatt på 2 kronor och 50 öre.
Monday, May 18, 2009
Sucre - Bolivias huvudstad
Bolivias formella huvudstad är INTE La Paz, utan Sucre. Dock har områdets ekonomiska tillbakagång (Potosís silver är på upphällningen) gjort att La Paz i praktiken fungerar som huvudstad och även hyser regeringens säte.
För första gången på länge kunde jag strosa omkring på gatorna utan att frysa. Äntligen var det sandaler på så att mina stackars vandringsdojjor kunde få några timmar på sig att torka. Lägre belägenhet än Uyuni och Potosí gav ordentligt fäste för grönska - träd och gräs i parkerna - och jag spann i solen. En våg av sommar slog emot mig i form av doften av nyslaget gräs och plötsligt höll jag på att spricka av känslor jag inte förstod. Alla ljumma, ljusa kvällar i Vankiva, skönt utmattade promenader efter fotbollsträningar, doften av grillkväll från en bakgård någonstans.
Livet är så kort, så kort. Vi har det bara till låns en liten stund. Det borde vara förbjudet att resa utan sina nära och kära.
Som vanligt var större delen av befolkningen indianer. Som olja och vatten är de två beståndsdelarna - indianer och ljushyade. Aldrig blandas de två. Agg som lever kvar efter förföljelse och århundraden av tvång och förtryck. Indianerna är fattiga, marginaliserade och inget annat än gråa skuggor som antingen skyndar förbi med sänkta huvuden, eller likgiltigt försöker sälja ett tuggummi, ett par vantar eller sin själ genom att apatiskt posera för ett "spontant" foto.
En tidslinje som visar hur härskare och civilisationer avlöser varandra avslöjar att väldigt få indiankulturer dominerat mer än några hundra år. Inte heller conquistadorernas välde varade särskilt länge. Och ändå har varje härskande kultur varit fullt och fast övertygad om att just den var oslagbar, att den var skapelsens krona och så skulle förbli i evighet. Och det äger ju sin rimlighet, för kunde en kultur med marginal kunna förutspå sitt eget fall skulle den förmodligen också kunnat avstyra fallet. Nästa länk i tankekedjan handlar om oss. Om vår kultur och världsordning. För den kommer som vi alla vet att bestå i evighet. Vad skulle kunna rubba oss?
I Sucre fick jag privilegiet att se en "morenada", vilket är ett följe av människor som iklädda folkdräkter ägnar sig åt traditionell dans för att hedra La Virgen de Guadeloupe. En vaggande och upprepande dans som mycket långsamt drar gata upp och gata ner åtföljd av en taktfast orkester.
(Morenadadansare.)
I Sucre hoppade jag på en lokal buss och åkte ut till ett litet slott som hette La Glorieta. I den vackra slottsträdgården fanns bara njutning över att livet var perfekt, här och nu. Jag rös av att finnas till och av att må bra. Axeln är nästan helt återställd nu. Jag smög förbi några avspärrningar, in på en äng omgiven av höga och svala träd, där jag blev medbjuden i en fotbollsmatch med omgivande kor. Bollen var inte mer än ett läderskal, vilket inte hindrade samtliga spelare att lägga ner hela sina själar i spelet. Strax skrapade jag upp ena handflatan i gruset och fick polio.
I Sucre stod jag och betraktade världens längsta sammanhängande linje av fotspår av dinosaurier. Det gick ganska fort.
(Dinosauriespår.)
I Sucre åt jag lunch för 8 kronor och betalade 2,50 kronor i timmen för att använda Internet.
På nattbussen till La Paz släppte jag återigen försiktigt ut mina fötter i det fria och oroade mig för att mina sura skor skulle förstöra nattsömnen för mina medpassagerare. I smyg duttade jag i dem (skorna) en ordentlig omgång eucalyptusdoftande talk vilket strax lade sig som pudrig nysnö i hela bussen.
För första gången på länge kunde jag strosa omkring på gatorna utan att frysa. Äntligen var det sandaler på så att mina stackars vandringsdojjor kunde få några timmar på sig att torka. Lägre belägenhet än Uyuni och Potosí gav ordentligt fäste för grönska - träd och gräs i parkerna - och jag spann i solen. En våg av sommar slog emot mig i form av doften av nyslaget gräs och plötsligt höll jag på att spricka av känslor jag inte förstod. Alla ljumma, ljusa kvällar i Vankiva, skönt utmattade promenader efter fotbollsträningar, doften av grillkväll från en bakgård någonstans.
Livet är så kort, så kort. Vi har det bara till låns en liten stund. Det borde vara förbjudet att resa utan sina nära och kära.
Som vanligt var större delen av befolkningen indianer. Som olja och vatten är de två beståndsdelarna - indianer och ljushyade. Aldrig blandas de två. Agg som lever kvar efter förföljelse och århundraden av tvång och förtryck. Indianerna är fattiga, marginaliserade och inget annat än gråa skuggor som antingen skyndar förbi med sänkta huvuden, eller likgiltigt försöker sälja ett tuggummi, ett par vantar eller sin själ genom att apatiskt posera för ett "spontant" foto.
En tidslinje som visar hur härskare och civilisationer avlöser varandra avslöjar att väldigt få indiankulturer dominerat mer än några hundra år. Inte heller conquistadorernas välde varade särskilt länge. Och ändå har varje härskande kultur varit fullt och fast övertygad om att just den var oslagbar, att den var skapelsens krona och så skulle förbli i evighet. Och det äger ju sin rimlighet, för kunde en kultur med marginal kunna förutspå sitt eget fall skulle den förmodligen också kunnat avstyra fallet. Nästa länk i tankekedjan handlar om oss. Om vår kultur och världsordning. För den kommer som vi alla vet att bestå i evighet. Vad skulle kunna rubba oss?
I Sucre fick jag privilegiet att se en "morenada", vilket är ett följe av människor som iklädda folkdräkter ägnar sig åt traditionell dans för att hedra La Virgen de Guadeloupe. En vaggande och upprepande dans som mycket långsamt drar gata upp och gata ner åtföljd av en taktfast orkester.
(Morenadadansare.)I Sucre hoppade jag på en lokal buss och åkte ut till ett litet slott som hette La Glorieta. I den vackra slottsträdgården fanns bara njutning över att livet var perfekt, här och nu. Jag rös av att finnas till och av att må bra. Axeln är nästan helt återställd nu. Jag smög förbi några avspärrningar, in på en äng omgiven av höga och svala träd, där jag blev medbjuden i en fotbollsmatch med omgivande kor. Bollen var inte mer än ett läderskal, vilket inte hindrade samtliga spelare att lägga ner hela sina själar i spelet. Strax skrapade jag upp ena handflatan i gruset och fick polio.
I Sucre stod jag och betraktade världens längsta sammanhängande linje av fotspår av dinosaurier. Det gick ganska fort.
(Dinosauriespår.)I Sucre åt jag lunch för 8 kronor och betalade 2,50 kronor i timmen för att använda Internet.
På nattbussen till La Paz släppte jag återigen försiktigt ut mina fötter i det fria och oroade mig för att mina sura skor skulle förstöra nattsömnen för mina medpassagerare. I smyg duttade jag i dem (skorna) en ordentlig omgång eucalyptusdoftande talk vilket strax lade sig som pudrig nysnö i hela bussen.
Potosís silver
"Vale un Potosí." Det är värt ett Potosí.
Så sa man förr i världen när något var riktigt värdefullt. Det sägs att det silver som utvunnits ur Cerro Rico, det berg som tornar upp sig över staden Potosí, skulle räcka för att tillverka en bro som räckte hela vägen till Spanien. Det ter sig som en smärre överdrift. Men faktum är att för några hundra år sedan sträckte sig berget hela 5200 meter upp i himlen, och sedan dess har hungriga hackor och spadar karvat bort en hel kilometers av massivets höjd. Under sin blomstringstid var staden den näst största i världen, efter Neapel!
I begynnelsen tvingades urbefolkningen att arbeta i gruvorna under fruktansvärda förhållanden. Enligt tradition betalade indianerna "mita" till inkan (härskaren), vilket kan sägas motsvara kristendomens tionde. Spanjorerna var inte sena att haka på traditionen och kallade slavarbetet i gruvorna för just mita för att minska motståndet från urbefolkningen. Obekräftade uppgifter säger att hela 8 miljoner människor har dött under utvinningsarbetet, vilket även det låter överdrivet. Men även om det riktiga antalet döda inte skulle uppgå till mer än en tiondel av det påstådda skulle historien vara nog så grotesk. För mitan fick indianerna en lön av förolämpande storlek. Knappt räckte den till ljus för att lysa upp de klaustrofobiska gångarna där de levde, svettades och dog i smuts och mörker.
Gruvan är fortfarande i drift och förhållandena är förbättrade, om än fortfarande mycket svåra. Uteslutande indianer jobbar i bergets djup, ensamma eller i kooperativ. De har lön efter fyndigheterna de spränger fram, varför arbetet har mycket gemensamt med ett livsfarligt lotteri. De använder ingen skyddsutrustning utöver att tugga kokablad, vilket de anser skyddar luftrören. Så är inte heller medellivslängden mer än omkring 50 år.
Jag fick tillfälle att besöka gruvorna. Vi köpte med oss kokablad, läsk och dynamit som vi skulle ha till presenter till arbetarna. De äter nämligen ingenting under de vanligen 8 timmarna de är nere i gångarna. Endast dryck och kokablad står på menyn.
Berget ligger som sagt på omkring 4000 meters höjd vilket redan det borgar för pressad andhämtning. När dessutom gruvgångarna tvingar dig att gå hukande och ibland på alla fyra är det som upplagt för andnöd. Mörkt, dammigt och på vissa håll svettigt varmt när vi väl kommit en bit in i berggrunden. Den gruva vi besökte hade tydligen 6 nivåer. Vi kom ner till tredje nivån med hjälp av rangliga stegar och hasande nedför slänter. På tredje nivån träffade vi en pojke på 13 år som arbetat i gruvan i ett halvår. Han skulle gärna gått i skolan sa han, men familjen hade inte pengar till böcker och skoluniformer. Uppstigningen mot ytan var fruktansvärd, varje litet steg uppför fick bröstet att häva sig som en blåsbälg. Eftersom syreskulden kommer några sekunder efter själva ansträngningen kändes det ibland som att döden var nära och många slet av sig andningsskydden i ett hopplöst försök att återfå syrejämvikt. Och där kravlade vi fram i max någon timme, ynkliga turister, medan bolivianerna gjorde dagliga 8-timmarsskift med kinderna sprängfyllda av kokablad.
Vid närmare eftertanke måste en icke oansenlig del av den europeiska industriella revolutionen ha finansierats av silver som stals från Bolivia och Potosí. När erövrarna var nöjda med sitt värv lämnades landet och befolkningen åt sitt öde med slaktade generationer av arbetsföra människor, sönderslagen kultur, förbjudna seder och ett samhälle i förfall och fattigdom.
Det är ofattbart hur dessa fruktansvärda missgärningar som skedde i Guds namn inte har hindrat att korset som symbol är allomstädes närvarande i både Peru och Bolivia. Och att det dessutom är älskat och vördat inte bara av den vita befolkningen, utan också av den stora majoriteten av indianerna. Ett motsvarande tankeexperiment med nazism skulle innebära solkors burna som smycken runt mängder av halsar, och i form av monument och statyer på offentliga platser.
(Cerro Rico, historiens kanske rikaste silverfyndighet.)
Så sa man förr i världen när något var riktigt värdefullt. Det sägs att det silver som utvunnits ur Cerro Rico, det berg som tornar upp sig över staden Potosí, skulle räcka för att tillverka en bro som räckte hela vägen till Spanien. Det ter sig som en smärre överdrift. Men faktum är att för några hundra år sedan sträckte sig berget hela 5200 meter upp i himlen, och sedan dess har hungriga hackor och spadar karvat bort en hel kilometers av massivets höjd. Under sin blomstringstid var staden den näst största i världen, efter Neapel!
I begynnelsen tvingades urbefolkningen att arbeta i gruvorna under fruktansvärda förhållanden. Enligt tradition betalade indianerna "mita" till inkan (härskaren), vilket kan sägas motsvara kristendomens tionde. Spanjorerna var inte sena att haka på traditionen och kallade slavarbetet i gruvorna för just mita för att minska motståndet från urbefolkningen. Obekräftade uppgifter säger att hela 8 miljoner människor har dött under utvinningsarbetet, vilket även det låter överdrivet. Men även om det riktiga antalet döda inte skulle uppgå till mer än en tiondel av det påstådda skulle historien vara nog så grotesk. För mitan fick indianerna en lön av förolämpande storlek. Knappt räckte den till ljus för att lysa upp de klaustrofobiska gångarna där de levde, svettades och dog i smuts och mörker.
Gruvan är fortfarande i drift och förhållandena är förbättrade, om än fortfarande mycket svåra. Uteslutande indianer jobbar i bergets djup, ensamma eller i kooperativ. De har lön efter fyndigheterna de spränger fram, varför arbetet har mycket gemensamt med ett livsfarligt lotteri. De använder ingen skyddsutrustning utöver att tugga kokablad, vilket de anser skyddar luftrören. Så är inte heller medellivslängden mer än omkring 50 år.
Jag fick tillfälle att besöka gruvorna. Vi köpte med oss kokablad, läsk och dynamit som vi skulle ha till presenter till arbetarna. De äter nämligen ingenting under de vanligen 8 timmarna de är nere i gångarna. Endast dryck och kokablad står på menyn.
Berget ligger som sagt på omkring 4000 meters höjd vilket redan det borgar för pressad andhämtning. När dessutom gruvgångarna tvingar dig att gå hukande och ibland på alla fyra är det som upplagt för andnöd. Mörkt, dammigt och på vissa håll svettigt varmt när vi väl kommit en bit in i berggrunden. Den gruva vi besökte hade tydligen 6 nivåer. Vi kom ner till tredje nivån med hjälp av rangliga stegar och hasande nedför slänter. På tredje nivån träffade vi en pojke på 13 år som arbetat i gruvan i ett halvår. Han skulle gärna gått i skolan sa han, men familjen hade inte pengar till böcker och skoluniformer. Uppstigningen mot ytan var fruktansvärd, varje litet steg uppför fick bröstet att häva sig som en blåsbälg. Eftersom syreskulden kommer några sekunder efter själva ansträngningen kändes det ibland som att döden var nära och många slet av sig andningsskydden i ett hopplöst försök att återfå syrejämvikt. Och där kravlade vi fram i max någon timme, ynkliga turister, medan bolivianerna gjorde dagliga 8-timmarsskift med kinderna sprängfyllda av kokablad.
Vid närmare eftertanke måste en icke oansenlig del av den europeiska industriella revolutionen ha finansierats av silver som stals från Bolivia och Potosí. När erövrarna var nöjda med sitt värv lämnades landet och befolkningen åt sitt öde med slaktade generationer av arbetsföra människor, sönderslagen kultur, förbjudna seder och ett samhälle i förfall och fattigdom.
Det är ofattbart hur dessa fruktansvärda missgärningar som skedde i Guds namn inte har hindrat att korset som symbol är allomstädes närvarande i både Peru och Bolivia. Och att det dessutom är älskat och vördat inte bara av den vita befolkningen, utan också av den stora majoriteten av indianerna. Ett motsvarande tankeexperiment med nazism skulle innebära solkors burna som smycken runt mängder av halsar, och i form av monument och statyer på offentliga platser.
(Cerro Rico, historiens kanske rikaste silverfyndighet.)
Saturday, May 02, 2009
Höjdsjuka
Sista natten på vår ökentur skulle vi tillbringa en bra bit över 4000 meter. Inget rinnande vatten, ingen värme, men en fantastisk omgivning bestående av vicuñas, flamingos och en röd lagun. När solen gick ner blev det snabbt bitande kallt så vi kurade ihop oss inomhus och åt en stabil kvällsmat. De flesta höll igen på maten för att undvika problem med höjden. Jag hade inte haft några som helst symptom och kände mig fortfarande tuff så jag rensade faten och hann även med ett par glas vin. Mådde som en prins.
Framåt två-tiden vaknade jag till lite lätt av att det bultade i huvudet. Som en fotboll i nedförsbacke tilltog det raskt och jag blev med ens klarvaken. Försökte hitta en position att vila huvudet på som inte gjorde så förtvivlat ont men det var lönlöst. Det var omkring 0 grader i sovsalen och jag började svettas och frysa samtidigt. Som en desperat åtgärd klev jag upp och började vanka av och an i baracken. Kroppen ville göra sig av med allt den kunde och tvingade mig in på en kolmörk toalett 2 gånger på en kvart. Under mitt monotona vandrande lyckades jag ibland lura in tankarna på annat och glömde för några korta sekunder mitt tillstånd, men lättnaden varade inte länge. Jag frös som en hund, och till sist fick jag darrande stappla ut i omkring -10 och snålblåst för att kräka. Reflexen var så kraftig och ihållande att jag blev yr av syrebrist. Och de förbannade stjärnorna var de samma som på Galapagos.
Ett par timmar senare lugnade kroppen sig och jag lyckades stjäla åt mig en halvtimmes feberdvala. Klockan 4 på morgonen bar det av mot gejsrar och varma källor, vilka vi nådde lagom till att det ljusnade. Mina resekamrater proppade mig full av höghöjdsmedicin och efter någon timme var jag på väg tillbaka till de levande. Att få sträcka ut sig i det 35-gradiga vattnet och tina upp isklumparna till fötter var mer än en njutning. När jag klev upp igen efter en halvtimmes lögande mådde jag helt ok och jag hade istappar i håret.
Framåt två-tiden vaknade jag till lite lätt av att det bultade i huvudet. Som en fotboll i nedförsbacke tilltog det raskt och jag blev med ens klarvaken. Försökte hitta en position att vila huvudet på som inte gjorde så förtvivlat ont men det var lönlöst. Det var omkring 0 grader i sovsalen och jag började svettas och frysa samtidigt. Som en desperat åtgärd klev jag upp och började vanka av och an i baracken. Kroppen ville göra sig av med allt den kunde och tvingade mig in på en kolmörk toalett 2 gånger på en kvart. Under mitt monotona vandrande lyckades jag ibland lura in tankarna på annat och glömde för några korta sekunder mitt tillstånd, men lättnaden varade inte länge. Jag frös som en hund, och till sist fick jag darrande stappla ut i omkring -10 och snålblåst för att kräka. Reflexen var så kraftig och ihållande att jag blev yr av syrebrist. Och de förbannade stjärnorna var de samma som på Galapagos.
Ett par timmar senare lugnade kroppen sig och jag lyckades stjäla åt mig en halvtimmes feberdvala. Klockan 4 på morgonen bar det av mot gejsrar och varma källor, vilka vi nådde lagom till att det ljusnade. Mina resekamrater proppade mig full av höghöjdsmedicin och efter någon timme var jag på väg tillbaka till de levande. Att få sträcka ut sig i det 35-gradiga vattnet och tina upp isklumparna till fötter var mer än en njutning. När jag klev upp igen efter en halvtimmes lögande mådde jag helt ok och jag hade istappar i håret.
Friday, May 01, 2009
Öknen söder om Salar de Uyuni
Efter saltöknen bar det av i riktning mot ingenting. Södra Bolivia består till stor del av stenöken. Vi korsade enorma, kala slätter med koniska bergstoppar vid horisonten. Sedan länge avslocknade vulkaner. På något håll pågick fortfarande vulkanisk aktivitet, vilket avslöjades av ett envist puffande av rök från en bergssida. Jag vill inte använda uttrycket religiös upplevelse, men den kraftiga ödmjukhet jag kände över hur förbannat liten och obetydlig jag är får nog sägas vara så nära jag någonsin kommer att vara religion.
På håll såg vi ett av de två dagliga tåg som korsar intigheten på väg mot Chile. Vi hann precis köra in i den spökstad som är det enda som återstår sedan tiden då järnvägen var statlig, innan tåget passerade. Då beboddes det tiotal husen av järnvägsarbetare och underhållspersonal. Idag finns det 7 stackars soldater utposterade som sägs hålla vakt mot chilenska invasionsförsök.
Ibland syntes dammoln från andra bilar på avstånd, och av och till under vår färd syntes spår som i bästa fall kunde tolkas som vägar. Jag vet faktiskt inte hur vår guide gjorde för att hitta rätt. På vår färd besökte vi flera olika laguner, röda, gröna, vars färger kom av olika typer av alger. Vissa av lagunerna befolkades av stora flockar av flamingos, hur de nu kunnat hitta dit.
Vi passerade slätter som om några tusen år också de skulle vara täckta av salt. I detta fall inte på grund av avdunstande have, utan beroende på att jordens höga salthalt lakades ur varje gång det regnade, och därefter stelnade i saltkristaller uppe på ytan. Eftersom det regnar löjligt sällan så lär det som sagt ta sina tusentals år innan jobbet är klart. Helt oväntat kom vi in bland höga klippor som bröt mot den omgivande slätten på ett sätt som enligt sägnen inspirerat Salvador Dalí till en av hans målningar.
När det började kvällas vår första dag hamnade vi i kö bakom en lamahjord och dess herdinna. Jag hoppade ur bilen och slöt mig till karavanen medan mina färdkamrater fortsatte till byn som var delmålet för dagsetappen. Jag gjorde nog större nytta än de så kallade vallhundar hon hade med sig där jag sprang och försökte hålla skocken på vägen. Trots mitt idoga arbete tog hon betalt för att låta mig ta bilder.
Vår övernattningsplats var ett litet vandrarhem helt uppfört i salt! Bord, stolar, sängar, väggar. Även golvet var täckt av salt, ungefär som grov sand. Det kylde snabbt på men inomhus var temperaturen dräglig. När vi serverades kvällsvard fick vi besök av en handfull barn från byn som spelade och sjöng för oss. De var fruktansvärt dåliga. Kanske världens sämsta. Och ett par av ungarna stod mest och knaprade på väggarna. De fick sina obligatoriska bolivianos och lämnade oss sedan till en uppskattad tystnad. En halvtimme senare kom det en ny, lite mindre, grupp. Som bestod av samma "musikanter" fast i nya kläder och solglasögon...
Jag kände mig tuff och speciell för till skillnad från mina reskamrater kände jag inte det minsta besvär av vår höga belägenhet. Omkring 4000 meter över havet. Det skulle jag komma att få äta upp ganska kraftigt bara lite mer än 24 timmar senare.
http://www.boliviatravel-queen.com/sp/mapa-uyuni.html
På håll såg vi ett av de två dagliga tåg som korsar intigheten på väg mot Chile. Vi hann precis köra in i den spökstad som är det enda som återstår sedan tiden då järnvägen var statlig, innan tåget passerade. Då beboddes det tiotal husen av järnvägsarbetare och underhållspersonal. Idag finns det 7 stackars soldater utposterade som sägs hålla vakt mot chilenska invasionsförsök.
Ibland syntes dammoln från andra bilar på avstånd, och av och till under vår färd syntes spår som i bästa fall kunde tolkas som vägar. Jag vet faktiskt inte hur vår guide gjorde för att hitta rätt. På vår färd besökte vi flera olika laguner, röda, gröna, vars färger kom av olika typer av alger. Vissa av lagunerna befolkades av stora flockar av flamingos, hur de nu kunnat hitta dit.
Vi passerade slätter som om några tusen år också de skulle vara täckta av salt. I detta fall inte på grund av avdunstande have, utan beroende på att jordens höga salthalt lakades ur varje gång det regnade, och därefter stelnade i saltkristaller uppe på ytan. Eftersom det regnar löjligt sällan så lär det som sagt ta sina tusentals år innan jobbet är klart. Helt oväntat kom vi in bland höga klippor som bröt mot den omgivande slätten på ett sätt som enligt sägnen inspirerat Salvador Dalí till en av hans målningar.
När det började kvällas vår första dag hamnade vi i kö bakom en lamahjord och dess herdinna. Jag hoppade ur bilen och slöt mig till karavanen medan mina färdkamrater fortsatte till byn som var delmålet för dagsetappen. Jag gjorde nog större nytta än de så kallade vallhundar hon hade med sig där jag sprang och försökte hålla skocken på vägen. Trots mitt idoga arbete tog hon betalt för att låta mig ta bilder.
Vår övernattningsplats var ett litet vandrarhem helt uppfört i salt! Bord, stolar, sängar, väggar. Även golvet var täckt av salt, ungefär som grov sand. Det kylde snabbt på men inomhus var temperaturen dräglig. När vi serverades kvällsvard fick vi besök av en handfull barn från byn som spelade och sjöng för oss. De var fruktansvärt dåliga. Kanske världens sämsta. Och ett par av ungarna stod mest och knaprade på väggarna. De fick sina obligatoriska bolivianos och lämnade oss sedan till en uppskattad tystnad. En halvtimme senare kom det en ny, lite mindre, grupp. Som bestod av samma "musikanter" fast i nya kläder och solglasögon...
Jag kände mig tuff och speciell för till skillnad från mina reskamrater kände jag inte det minsta besvär av vår höga belägenhet. Omkring 4000 meter över havet. Det skulle jag komma att få äta upp ganska kraftigt bara lite mer än 24 timmar senare.
http://www.boliviatravel-queen.com/sp/mapa-uyuni.html
Thursday, April 30, 2009
Idag!
Idag har jag:
- Badat i en vattenfylld, perfekt cirkelrund vulkankrater.
- Tuggat kokablad.
- Blivit biten i fingret av en lama.
- Blivit utskälld för att ha tagit foton av druvor.
- Haft en restaurang helt för mig själv när jag tittade på semifinal i Champions League.
- Badat i en vattenfylld, perfekt cirkelrund vulkankrater.
- Tuggat kokablad.
- Blivit biten i fingret av en lama.
- Blivit utskälld för att ha tagit foton av druvor.
- Haft en restaurang helt för mig själv när jag tittade på semifinal i Champions League.
Salar de Uyuni
För väldigt länge sedan, när Sydamerika inte såg ut som vi är vana vid, gick havet långt in i vad som nu är Bolivia. I takt med att kontinentalplattor krockade och höjde sig snörptes vattentillflöden av, varpå det bildades ett salt innanhav. Detta innanhav avdunstade för omkring 40.000 år sedan och efterlämnade sig ett område med oerhörda mängder salt, det som idag kallas El Salar de Uyuni.
(Salar de Uyuni och del av Fiskön.)
När jag kom till La Paz stod jag i kö med en lagom fransk fransman som med godtagbar skrytsamhet berättade att han skulle träffa president Evo Morales inför en expedition de skulle göra ut i saltöknen. Upplägget var en samaktivitet med den bolivianska staten med syfte att hitta och utvinna litium i saltöknen. Saltet i dess nuvarande form är inte helt rent utan innehåller stora mängder mineraler, bland annat litium, och just litium spås en framtida roll lika framträdande som den olja innehar idag, i det att det brukas i produktionen av hybridbilar. Många tror att Bolivia framöver kommer att överta Venezuelas dominerande ställning i regionen då uppskattningsvis hälften av världens kända litiumtillgångar finns i saltöknen.
Det ligger en liten by alldeles vid saltbrynet, vars invånare helt och hållet ägnar sig åt brytning och salthantverk.
(Salthantverk.)
Ungefär 25.000 ton salt bryts årligen, och priset det därefter betingar ligger på ungefär 30 centimos per kilo, i runda slängar 35 öre. Saltet torkas i stora ugnar före användning och export, och under denna process frigörs mer eller mindre gifta ångor och mineraler. Den ständiga exponeringen för dessa hälsorisker har lett till en medellivslängd bland saltarbetarna på ungefär 50 år.
(Brutet salt i väntan på lastning och torkning.)
Öknen är som tidigare nämnts i storleksordningen Skåne och har en tjocklek på omkring 150 meter. Allt är platt, platt och vitt, vitt. Bitande skarpt ljus och det behövs inte många minuter på slätten för att bränna skinnet av näsan. Mitt ute i ingenting dyker det upp en klippansamling som kallas för Fiskön.
(Försök att bränna skinnet av näsan.)
Bland klipporna växer uråldriga kaktusar, över 1000 år gamla, och utsikten från klipporna bjuder på fascinerande ljusskådespel med saltet i bakgrunden.
(Salar de Uyuni och del av Fiskön.)När jag kom till La Paz stod jag i kö med en lagom fransk fransman som med godtagbar skrytsamhet berättade att han skulle träffa president Evo Morales inför en expedition de skulle göra ut i saltöknen. Upplägget var en samaktivitet med den bolivianska staten med syfte att hitta och utvinna litium i saltöknen. Saltet i dess nuvarande form är inte helt rent utan innehåller stora mängder mineraler, bland annat litium, och just litium spås en framtida roll lika framträdande som den olja innehar idag, i det att det brukas i produktionen av hybridbilar. Många tror att Bolivia framöver kommer att överta Venezuelas dominerande ställning i regionen då uppskattningsvis hälften av världens kända litiumtillgångar finns i saltöknen.
Det ligger en liten by alldeles vid saltbrynet, vars invånare helt och hållet ägnar sig åt brytning och salthantverk.
(Salthantverk.)Ungefär 25.000 ton salt bryts årligen, och priset det därefter betingar ligger på ungefär 30 centimos per kilo, i runda slängar 35 öre. Saltet torkas i stora ugnar före användning och export, och under denna process frigörs mer eller mindre gifta ångor och mineraler. Den ständiga exponeringen för dessa hälsorisker har lett till en medellivslängd bland saltarbetarna på ungefär 50 år.
(Brutet salt i väntan på lastning och torkning.)Öknen är som tidigare nämnts i storleksordningen Skåne och har en tjocklek på omkring 150 meter. Allt är platt, platt och vitt, vitt. Bitande skarpt ljus och det behövs inte många minuter på slätten för att bränna skinnet av näsan. Mitt ute i ingenting dyker det upp en klippansamling som kallas för Fiskön.
(Försök att bränna skinnet av näsan.)Bland klipporna växer uråldriga kaktusar, över 1000 år gamla, och utsikten från klipporna bjuder på fascinerande ljusskådespel med saltet i bakgrunden.
The Death Road
På sina smalaste ställen är den, trots trafik i båda riktningarna, inte mer än 3 meter bred, utan några skyddsräcken att tala om, och den stupar något 100-tal meter rakt ner i dödens käftar. Tidigare var den omkring 5-6 mil långa vägen den enda kommunikationen mellan La Paz och Coroico som fanns och den blev utnämnd till världens farligaste väg. Under de sista 10 åren den var i bruk (fram till 2006) mötte 4400 människor sitt öde på den.
Att i full karriär cykla mountainbike nedför vägen är en av Bolivias "måste-attraktioner", även om det inte är en lika adrenalinstinn upplevelse sedan den nya vägen öppnades och biltrafiken i praktiken eliminerades. Åtgången på cyklister är heller inte lika strykande som den var på bilister. Endast 20-25 stycken har tagit den snabba vägen ner de senaste åren.
Något överreklamerad är den måste jag tillstå, dödens väg. De första kilometrarna lutar det visserligen ganska bra och det krävs lite koncentration. Resterande 80% är mer av en rask cykelpromenad, med vidunderlig utsikt ska tillstås. Dock fick jag mer än min behövda dos av äventyr när jag för någon vecka sedan försökte mig på vågstycket.
Den frukost som ingick i priset bestod av blaskigt kaffe och ett par tekakor.
- Ursäkta, den frukost ni sa skulle ingå i priset, är det bara kaffe och bröd?
- Nej, det finns smör där i skålen också.
- Åh, jaha, då så.
Vår guide sköt iväg en salva engelska glosor som skulle föreställa säkerhetsinstruktioner och satte sedan fart nerför. Jag gjorde mitt bästa för att matcha honom(som gjort turen VARJE DAG det funnits turister sedan 2005!) och lyckades helt ok. Det handlade nog mer om att inte bromsa så mycket än att vara tekniskt duktig på att hantera cykeln. Det skumpade på ganska bra, och som tur var hade jag hunnit ner till något planare väg och befann mig på en raksträcka när plötsligt mitt bakhjul lossnar och faller av cykeln! De första ögonblicken tyckte jag mest det var komiskt, men sen gick det upp för mig att det med lite otur i timingen kunde inneburit förlorade pensionspengar! När följebilen hann upp mig klev de ut och inspekterade det hela, men sa inte ett ord. Något förnärmad frågade jag vad de tyckte om det hela.
- Vadå?
- Ehh... tycker du inte att det hela är ganska allvarligt?
- Nej, inte särskilt.
- ..... va? ... skämtar du?
- Nej, det är ingen fara med det här.
- Men... om det hade hänt i en kurva där uppe i det branta partiet?
- Nej, nej, men det hände ju här. På plan mark. Och dessutom har vi aldrig haft någon olycka med vårt företag på 10 år.
- ¤&#(%(&/#(&(#&!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
De försökte med allt, till och med att skylla på mig, att jag hade hanterat cykeln fel. Jag lade av den värsta svada hittills under min tid i regionen, vilket inte vill säga lite, och till sist anade de nog allvaret i det hela. Men något ärligt beklagande fick jag inte. Jag har nu kommit på vad det är med den latinska kulturen som jag inte klarar av. Det är den fullständiga bristen på vilja att axla sitt ansvar och att be om ursäkt. Oförmågan att erkänna att man gjort något fel. Att ständigt skylla på externa faktorer utan att fundera över vad som kunde gjorts annorlunda för att de externa faktorerna inte skulle inverkat negativt på situationen.
Exempel från ett vandrarhem där frukosten skulle serveras klockan 08:00 och en av mig betald utflykt skulle starta 08:30:
- Godmorgon, var serveras frukosten?
- Här inne, men den är inte klar.
- Ok, vad är klockan?
- Kvart i åtta.
- Mja, min klocka, och den som hänger där på väggen, är 08:00.
- Ja, men du får vänta, för vattnet kokar inte ännu.
- ... ursäkta, men vems ansvar är det att vattnet kokar i tid?
- Vattnet är inte klart ännu. Du får vänta.
- "Smack!"
Att i full karriär cykla mountainbike nedför vägen är en av Bolivias "måste-attraktioner", även om det inte är en lika adrenalinstinn upplevelse sedan den nya vägen öppnades och biltrafiken i praktiken eliminerades. Åtgången på cyklister är heller inte lika strykande som den var på bilister. Endast 20-25 stycken har tagit den snabba vägen ner de senaste åren.
Något överreklamerad är den måste jag tillstå, dödens väg. De första kilometrarna lutar det visserligen ganska bra och det krävs lite koncentration. Resterande 80% är mer av en rask cykelpromenad, med vidunderlig utsikt ska tillstås. Dock fick jag mer än min behövda dos av äventyr när jag för någon vecka sedan försökte mig på vågstycket.
Den frukost som ingick i priset bestod av blaskigt kaffe och ett par tekakor.
- Ursäkta, den frukost ni sa skulle ingå i priset, är det bara kaffe och bröd?
- Nej, det finns smör där i skålen också.
- Åh, jaha, då så.
Vår guide sköt iväg en salva engelska glosor som skulle föreställa säkerhetsinstruktioner och satte sedan fart nerför. Jag gjorde mitt bästa för att matcha honom(som gjort turen VARJE DAG det funnits turister sedan 2005!) och lyckades helt ok. Det handlade nog mer om att inte bromsa så mycket än att vara tekniskt duktig på att hantera cykeln. Det skumpade på ganska bra, och som tur var hade jag hunnit ner till något planare väg och befann mig på en raksträcka när plötsligt mitt bakhjul lossnar och faller av cykeln! De första ögonblicken tyckte jag mest det var komiskt, men sen gick det upp för mig att det med lite otur i timingen kunde inneburit förlorade pensionspengar! När följebilen hann upp mig klev de ut och inspekterade det hela, men sa inte ett ord. Något förnärmad frågade jag vad de tyckte om det hela.
- Vadå?
- Ehh... tycker du inte att det hela är ganska allvarligt?
- Nej, inte särskilt.
- ..... va? ... skämtar du?
- Nej, det är ingen fara med det här.
- Men... om det hade hänt i en kurva där uppe i det branta partiet?
- Nej, nej, men det hände ju här. På plan mark. Och dessutom har vi aldrig haft någon olycka med vårt företag på 10 år.
- ¤&#(%(&/#(&(#&!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
De försökte med allt, till och med att skylla på mig, att jag hade hanterat cykeln fel. Jag lade av den värsta svada hittills under min tid i regionen, vilket inte vill säga lite, och till sist anade de nog allvaret i det hela. Men något ärligt beklagande fick jag inte. Jag har nu kommit på vad det är med den latinska kulturen som jag inte klarar av. Det är den fullständiga bristen på vilja att axla sitt ansvar och att be om ursäkt. Oförmågan att erkänna att man gjort något fel. Att ständigt skylla på externa faktorer utan att fundera över vad som kunde gjorts annorlunda för att de externa faktorerna inte skulle inverkat negativt på situationen.
Exempel från ett vandrarhem där frukosten skulle serveras klockan 08:00 och en av mig betald utflykt skulle starta 08:30:
- Godmorgon, var serveras frukosten?
- Här inne, men den är inte klar.
- Ok, vad är klockan?
- Kvart i åtta.
- Mja, min klocka, och den som hänger där på väggen, är 08:00.
- Ja, men du får vänta, för vattnet kokar inte ännu.
- ... ursäkta, men vems ansvar är det att vattnet kokar i tid?
- Vattnet är inte klart ännu. Du får vänta.
- "Smack!"
Tuesday, April 28, 2009
Uyuni - ett salt ställe
Turen spelade in och tog 35 kronor extra betalt för bussen från La Paz till Uyuni, detta i utbyte mot något så ovanligt som värme i bussen. Det visade sig vara en vettig investering eftersom temperaturen sjönk drastiskt ju längre söderut vi kom. 12 timmar skulle bussresan ta varav de flesta på vägar vi med svenska mått skulle klassa som åkrar. Faktum är att Bolivia enligt obekräftade uppgifter inte har mer än 200 mil asfalterad landsväg.
Det var lite surrealistiskt att ta en 15-minuters nattlig rast mitt ute i bolivianska ödemarken. Snålblåst, kompakt mörker och samma intensiva stjärnhimmel som på Galapagos var det enda sällskap som erbjöds under toalettbesöket. En rykande buss skramlade förbi i motsatt riktning och drog med sig ett moln av ökendamm. I brist på andra sinnesintryck var den nästan skrämmande.
Kanske är vägen mellan La Paz och Uyuni en av de sämsta i världen. När jag kör den gamla gräsklipparen i Vankiva på full maskin vibrerar den så kraftigt att det börjar klia i händerna efter en stund. Vissa stycken fick jag denna kliande känsla i ryggen där jag satt i den halvdvala jag till sist lyckats åstadkomma. Att trycka huvudet mot nackstödet var som att få kraftiga slag av boxhandskbeklädda händer i symaskinstakt. Alltså något jag gjorde endast en gång. När vi äntligen kom fram tidigt på morgonen gick folk omkring i gångarna och letade efter skor och andra tillhörigheter som bokstavligt talat skakat bort under färden.
Uyuni ligger mitt ute i ingenstans. De vidsträckta, blåsiga slätter som är standard i westernfilmer har med stor sannolikhet hämtat sin förebild härifrån. Runt omkring byn finns inget annat än knappt knähög buskvegetation, grus, sten och sand. Inte ett träd i sikte. Varje liten buske har med tiden lyckats samlat på sig en personlig plastpåse som blåst ut från bebyggelsen. Det enda som saknades var de klot av ris som enligt stereotypen rullar fram över dylika slätter. Få byggnader är högre än två våningar, och de flesta är ordentligt nedgångna. För att hålla liv i stället har det förlagts en militärförläggning hit. Lägg till en hjord resebyråer och saltframställning så har vi de alternativ som uyuniborna kan ägna sig åt om de inte vill svälta ihjäl. Den saltöken som ligger ett par kilometer utanför staden är en av världens största, enligt uppgift i storleksordningen Skåne med över 10.000 kvadratkilometer.
Nätterna är kyliga, jag sov på ett vandrarhem som erbjöd 5(!) filtar och ett överkast som standard på sina sängar. Logi väljs efter standarden på duscharna och det varmvatten som erbjuds, eftersom isolering eller värmeinstallationer inte existerar. Dagarna är soliga, det har inte regnat hittills i år, och fram på dagen blir det så varmt att man helst söker skuggan. Luften är så torr att mina ben ser ut som pergament och det faller ett ymnigt moln av hud var gång jag drar upp byxorna över vaderna. Näsan blir ruskigt torr och för att inte få näsblod smörjde jag dess insida med militärsalva någon gång per dag. Typiskt ökenklimat således. Konstigt nog gillade jag Uyuni. Det kändes så överväldigande friskt att kliva ut i kylan, trots solskenet, på morgonen, njuta av den tilltagande värmen och köpa frukost för 4 kronor i ett gathörn. Att stanna där mer än en dag räckte dock inte mitt gillande till.
Det var lite surrealistiskt att ta en 15-minuters nattlig rast mitt ute i bolivianska ödemarken. Snålblåst, kompakt mörker och samma intensiva stjärnhimmel som på Galapagos var det enda sällskap som erbjöds under toalettbesöket. En rykande buss skramlade förbi i motsatt riktning och drog med sig ett moln av ökendamm. I brist på andra sinnesintryck var den nästan skrämmande.
Kanske är vägen mellan La Paz och Uyuni en av de sämsta i världen. När jag kör den gamla gräsklipparen i Vankiva på full maskin vibrerar den så kraftigt att det börjar klia i händerna efter en stund. Vissa stycken fick jag denna kliande känsla i ryggen där jag satt i den halvdvala jag till sist lyckats åstadkomma. Att trycka huvudet mot nackstödet var som att få kraftiga slag av boxhandskbeklädda händer i symaskinstakt. Alltså något jag gjorde endast en gång. När vi äntligen kom fram tidigt på morgonen gick folk omkring i gångarna och letade efter skor och andra tillhörigheter som bokstavligt talat skakat bort under färden.
Uyuni ligger mitt ute i ingenstans. De vidsträckta, blåsiga slätter som är standard i westernfilmer har med stor sannolikhet hämtat sin förebild härifrån. Runt omkring byn finns inget annat än knappt knähög buskvegetation, grus, sten och sand. Inte ett träd i sikte. Varje liten buske har med tiden lyckats samlat på sig en personlig plastpåse som blåst ut från bebyggelsen. Det enda som saknades var de klot av ris som enligt stereotypen rullar fram över dylika slätter. Få byggnader är högre än två våningar, och de flesta är ordentligt nedgångna. För att hålla liv i stället har det förlagts en militärförläggning hit. Lägg till en hjord resebyråer och saltframställning så har vi de alternativ som uyuniborna kan ägna sig åt om de inte vill svälta ihjäl. Den saltöken som ligger ett par kilometer utanför staden är en av världens största, enligt uppgift i storleksordningen Skåne med över 10.000 kvadratkilometer.
Nätterna är kyliga, jag sov på ett vandrarhem som erbjöd 5(!) filtar och ett överkast som standard på sina sängar. Logi väljs efter standarden på duscharna och det varmvatten som erbjuds, eftersom isolering eller värmeinstallationer inte existerar. Dagarna är soliga, det har inte regnat hittills i år, och fram på dagen blir det så varmt att man helst söker skuggan. Luften är så torr att mina ben ser ut som pergament och det faller ett ymnigt moln av hud var gång jag drar upp byxorna över vaderna. Näsan blir ruskigt torr och för att inte få näsblod smörjde jag dess insida med militärsalva någon gång per dag. Typiskt ökenklimat således. Konstigt nog gillade jag Uyuni. Det kändes så överväldigande friskt att kliva ut i kylan, trots solskenet, på morgonen, njuta av den tilltagande värmen och köpa frukost för 4 kronor i ett gathörn. Att stanna där mer än en dag räckte dock inte mitt gillande till.
Monday, April 27, 2009
La Paz
Jag lämnade Quito bakom mig och efter 4(!) flygningar kors och tvärs över sydamerikanska kontinenten anlände jag slutligen till Bolivia och La Paz. Det är ju ett jäkla ställe att ligga högt över havet, 3600 meter. Inte utan att det snurrade till lite i kupan när jag tog trapporna ett par steg för många i taget. I kön till passkontrollen simulerade en mesig dam ett svimningsanfall för att få syrgasassistans. I ärlighetens namn tror jag att hon helt enkelt ville mygla sig förbi kön.
La Paz har soligt men kyligt väder. Som svensk vår fast med en något mer värmande sol. Eftersom standarden på husen är betydligt sämre än i Sverige blir sänggående och kvällsumgänge lite ansträngda.
Tog den lokala folkabussen till centrum och slet med mig hela dörrlisten när jag krånglade mig ut med mina ryggsäckar. Ganska stökig stad La Paz. Dåliga trafiklösningar ger köer med segt framklättrande bilar i många och långa backar. Samtidigt finns inte många meter av trottoarerna som inte är belamrade med försäljare av allehanda varor. I 90% av fallen är försäljarna kvinnor och majoriteten av dessa klädda i traditionella indianska kläder. Även om det finns en hel del människor i farten på gatorna så är de alla mycket anonyma. En stor del av befolkningen är, liksom i Ecuador, indianer, och dessa visar inget större intresse av turister utan svarar i bästa fall korthugget. Sammantaget blir första intrycket lite kaotiskt.
(Hårdekoration.)
Staden är uppdelad i zoner efter typer av varor som bjuds ut till försäljning. En gata kan vara elektronik (främst stulna kameror med tillbehör), nästa gata rörmokeri, strax därpå chipsgrossister som avlöses av sportskobutiker. Inga lokaler är större än en väl tilltagen husvagnstoalett och jag förstår inte hur det går att tjäna några pengar på att sälja precis samma varor, till precis samma priser, på precis samma ställe som sina konkurrenter. Men de kanske inte vill tjäna några pengar på sin verksamhet, utan mest överleva och ha något att sysselsätta sig med? Ty när en bekant skulle göra en stor kvantitet färskpressad apelsinjuice sprang hon ut på gatan och frågade närmaste apelsingdam hur många apelsiner hon hade:
- Omkring 50.
- Ok, jag köper alla.
- Nej det går inte för sig.
- Varför då, säljer du inte apelsiner?
- Jo, men vad ska jag då göra resten av dan?
Eller:
- Vad kostar cigaretterna?
- 30 centimos stycket. Eller 3 stycken för 1 boliviano (=100 centimos)
(Apelsinförsäljerska. Ja, hon säljer päron också.)
Jag stannade några dagar i La Paz, som var en intressant stad. Något kvarter från mitt vandrarhem låg Häxornas Marknad, där jag fyndade bland torkade lamafoster, levande ödlor, malda kattklor förpackade i påsar och diverse annat smått och gott som kan komma väl till pass.
(Lamafoster, i väntan på att bli köpt och bränt.)
Andra lokala kuriositeter är såklart kläder gjorda av alpackornas ull. Lama används inte så mycket eftersom den ullen tenderar att bli lite "sticksig". Den allra finaste ullen är den som kommer av vicuñorna. Smäckra och gracila djur av lamafamiljen. De liknar nästan gaseller. Till skillnad från lamor och alpackor har vicuñorna aldrig blivit tämjda av människan. Det verkar som att de helt enkelt inte förökar sig i fångenskap.
Ett ovanligt inslag är ett virrvarr av skoputsare, vanligen maskerade. Anledningen är att de ofta är vanliga studenter som behöver dryga ut sin kassa, och för att slippa bli igenkända drar de på sig skidmasker.
I stort en skön stad, men som sagt lite jobbigt på kvällarna med kylan eftersom jag är van vid antingen ljumt klimat, eller vid hermetiskt tillslutna och uppvärmda boningar. Jag kände aldrig att jag kunde vila ordentligt, ständigt fuktiga och kalla fötter och en frusen nästipp.
I La Paz har jag:
Hjälpt en blind indiankvinna att hitta till banken.
Kommit i samspråk med en maskerad skoputsare som pratade hygglig svenska.
Fått ett äpple kastat efter mig när jag skulle ta ett foto av ett lekande barn.
Besökt världens troligen mest duvtäta torg.
La Paz har soligt men kyligt väder. Som svensk vår fast med en något mer värmande sol. Eftersom standarden på husen är betydligt sämre än i Sverige blir sänggående och kvällsumgänge lite ansträngda.
Tog den lokala folkabussen till centrum och slet med mig hela dörrlisten när jag krånglade mig ut med mina ryggsäckar. Ganska stökig stad La Paz. Dåliga trafiklösningar ger köer med segt framklättrande bilar i många och långa backar. Samtidigt finns inte många meter av trottoarerna som inte är belamrade med försäljare av allehanda varor. I 90% av fallen är försäljarna kvinnor och majoriteten av dessa klädda i traditionella indianska kläder. Även om det finns en hel del människor i farten på gatorna så är de alla mycket anonyma. En stor del av befolkningen är, liksom i Ecuador, indianer, och dessa visar inget större intresse av turister utan svarar i bästa fall korthugget. Sammantaget blir första intrycket lite kaotiskt.
(Hårdekoration.)Staden är uppdelad i zoner efter typer av varor som bjuds ut till försäljning. En gata kan vara elektronik (främst stulna kameror med tillbehör), nästa gata rörmokeri, strax därpå chipsgrossister som avlöses av sportskobutiker. Inga lokaler är större än en väl tilltagen husvagnstoalett och jag förstår inte hur det går att tjäna några pengar på att sälja precis samma varor, till precis samma priser, på precis samma ställe som sina konkurrenter. Men de kanske inte vill tjäna några pengar på sin verksamhet, utan mest överleva och ha något att sysselsätta sig med? Ty när en bekant skulle göra en stor kvantitet färskpressad apelsinjuice sprang hon ut på gatan och frågade närmaste apelsingdam hur många apelsiner hon hade:
- Omkring 50.
- Ok, jag köper alla.
- Nej det går inte för sig.
- Varför då, säljer du inte apelsiner?
- Jo, men vad ska jag då göra resten av dan?
Eller:
- Vad kostar cigaretterna?
- 30 centimos stycket. Eller 3 stycken för 1 boliviano (=100 centimos)
(Apelsinförsäljerska. Ja, hon säljer päron också.)Jag stannade några dagar i La Paz, som var en intressant stad. Något kvarter från mitt vandrarhem låg Häxornas Marknad, där jag fyndade bland torkade lamafoster, levande ödlor, malda kattklor förpackade i påsar och diverse annat smått och gott som kan komma väl till pass.
(Lamafoster, i väntan på att bli köpt och bränt.)Andra lokala kuriositeter är såklart kläder gjorda av alpackornas ull. Lama används inte så mycket eftersom den ullen tenderar att bli lite "sticksig". Den allra finaste ullen är den som kommer av vicuñorna. Smäckra och gracila djur av lamafamiljen. De liknar nästan gaseller. Till skillnad från lamor och alpackor har vicuñorna aldrig blivit tämjda av människan. Det verkar som att de helt enkelt inte förökar sig i fångenskap.
Ett ovanligt inslag är ett virrvarr av skoputsare, vanligen maskerade. Anledningen är att de ofta är vanliga studenter som behöver dryga ut sin kassa, och för att slippa bli igenkända drar de på sig skidmasker.
I stort en skön stad, men som sagt lite jobbigt på kvällarna med kylan eftersom jag är van vid antingen ljumt klimat, eller vid hermetiskt tillslutna och uppvärmda boningar. Jag kände aldrig att jag kunde vila ordentligt, ständigt fuktiga och kalla fötter och en frusen nästipp.
I La Paz har jag:
Hjälpt en blind indiankvinna att hitta till banken.
Kommit i samspråk med en maskerad skoputsare som pratade hygglig svenska.
Fått ett äpple kastat efter mig när jag skulle ta ett foto av ett lekande barn.
Besökt världens troligen mest duvtäta torg.
Quito
Quito hade faktiskt inte så mycket att stoltsera med. Åtminstone inte under de 36 timmar jag tillbringade där. 5 timmars enveten och frustrerande kamp på flygplatsen för att få igenom ändringen som jag hade blivit lovad gjorde kanske sitt till för att färga mitt intryck.
Staden ligger ungefär 2800 meter över havet, bara några kilometer söder om ekvatorn, och solens inverkan är därefter. Väldigt intensivt ljus mitt på dagen när solen står i zenit i det närmaste rakt över mitt huvud. Av förklarliga skäl kastade jag nästan ingen skugga under en kort tid, vilket faktiskt såg lite lustigt ut.
Luften är kyligt frisk på grund av höjden, och mot kvällningen till gick temperaturen ner mot en 10 grader. Höjden gör också luften något tunn, vilket jag kände av ett par gånger när jag gick i trappor. Mycket behagligt klimat för promenader, vilket jag tog fasta på.
Den "rosa" delen av Quito är välutvecklad, ett myller av nattflanérare, och utbudet till synes väldigt liberalt. Alla typer av lokaler, för alla typer av människor.
(Saxspelare på nattöppet café.)
Till skillnad från Venezuela är en stor del av befolkningen indianer, och det är slående hur tydlig uppdelningen mellan folkgrupperna är. Indianerna är väldigt svåra att få kontakt med och av vad jag såg lever de som andra klassens invånare.
Jag hann med att besöka den lokala hantverksmarknaden där jag lärde mig om Panamahattar, den koloniala delen av Quito där det vimlar av kyrkor, en promenad upp på bergssidan där utsikten över staden var fascinerande, och slutligen en stor park med försäljare högt och lågt. Kort, gott och intensivt.
(Textiler på marknaden.)
Staden ligger ungefär 2800 meter över havet, bara några kilometer söder om ekvatorn, och solens inverkan är därefter. Väldigt intensivt ljus mitt på dagen när solen står i zenit i det närmaste rakt över mitt huvud. Av förklarliga skäl kastade jag nästan ingen skugga under en kort tid, vilket faktiskt såg lite lustigt ut.
Luften är kyligt frisk på grund av höjden, och mot kvällningen till gick temperaturen ner mot en 10 grader. Höjden gör också luften något tunn, vilket jag kände av ett par gånger när jag gick i trappor. Mycket behagligt klimat för promenader, vilket jag tog fasta på.
Den "rosa" delen av Quito är välutvecklad, ett myller av nattflanérare, och utbudet till synes väldigt liberalt. Alla typer av lokaler, för alla typer av människor.
(Saxspelare på nattöppet café.)Till skillnad från Venezuela är en stor del av befolkningen indianer, och det är slående hur tydlig uppdelningen mellan folkgrupperna är. Indianerna är väldigt svåra att få kontakt med och av vad jag såg lever de som andra klassens invånare.
Jag hann med att besöka den lokala hantverksmarknaden där jag lärde mig om Panamahattar, den koloniala delen av Quito där det vimlar av kyrkor, en promenad upp på bergssidan där utsikten över staden var fascinerande, och slutligen en stor park med försäljare högt och lågt. Kort, gott och intensivt.
(Textiler på marknaden.)
Galapagos - Special Edition
En förmiddag vikt för snorkling tog Xavier, vår guide, gummibåten och satte full fart mot ett par höga klippor som stack upp ur ett något irriterat hav. Snorklingen verkade allt annat än lovande, botten var helt mörk, vattnet var riktigt kyligt och dessutom strömt. Det var först när jag hoppat i som jag förstod. Den mörka botten var inget annat än fiskar! Fiskar, fiskar och åter fiskar. Det gick inte ens att SE botten! Vi la oss motströms och paddlade långsamt för att inte driva iväg, njöt av att studera sjölejonen som vildsint kastade sig in i stimmen och plöjde fåror i fiskmassorna som Moses vid Röda Havet.
För övrigt intressant kuriosa att sjöLEJON heter varg på spanska, och katt på ryska.
Sista dagen på båten hade vi en flera timmars lång transportsträcka mellan två öar. Alla låg och dåsade när mistluren ljöd. Allmän rusning till fördäck där två delfiner slagit följe med oss och for som torpeder genom våra svallvågor. En blick ut över havet, där kom en till och sällade sig till kamraterna, och en till, och en till. De hoppade, tumlade runt och frustade vatten genom sina blåshål. Helt ofattbart med vilken liten ansträngning de verkar röra sig. En av dem la sig på sidan och visade upp en trumpetfisk han hade fångat. Trumpetfisken såg relativt skräckslagen ut där han hängde till hälften ut ur gapet på sin plågoande. Efter cirka 20 minuter tröttnade de och i ett slag var de alla försvunna.
Vi fick se allt under vår vecka. Det saknades bara valar.
För övrigt intressant kuriosa att sjöLEJON heter varg på spanska, och katt på ryska.
Sista dagen på båten hade vi en flera timmars lång transportsträcka mellan två öar. Alla låg och dåsade när mistluren ljöd. Allmän rusning till fördäck där två delfiner slagit följe med oss och for som torpeder genom våra svallvågor. En blick ut över havet, där kom en till och sällade sig till kamraterna, och en till, och en till. De hoppade, tumlade runt och frustade vatten genom sina blåshål. Helt ofattbart med vilken liten ansträngning de verkar röra sig. En av dem la sig på sidan och visade upp en trumpetfisk han hade fångat. Trumpetfisken såg relativt skräckslagen ut där han hängde till hälften ut ur gapet på sin plågoande. Efter cirka 20 minuter tröttnade de och i ett slag var de alla försvunna.
Vi fick se allt under vår vecka. Det saknades bara valar.
Wednesday, April 22, 2009
Galapagos
En ny värld. Något så när i den stilen uttryckte sig Darwin när han besökte Galapagosöarna med sitt skepp Beagle. Och visst är det så.
Öarna har fått sitt namn efter ett gammalt spanskt ord för sadel. Anledningen är att de stora landsköldpaddorna har ett skal som i mångt och mycket påminner om just en gammal spansk sadel. Ögruppen – som fortfarande är under konstruktion - består av 19 öar av varierande storlek, och varje ö är en ny värld i sig. Troligen bedjurades området då stora anhopningar av slam, träd och andra växtdelar som brutits loss av någon flod på fastlandet kom flytande och strandade 100 mil ut i Stilla Havet. De djur och växter som överlevde färden blev Galapagos första invånare och satte därefter igång med sitt arbete att bli ett av de klarast lysande bevisen för evolutionsprocessen.
(Gammal padda med sköld)
Öarna är hemvist för ett enormt antal endemiska arter av både djur och växter. Det är helt fascinerande att vandra på de karga slätterna och se individer som inte återfinns någon annan stans på jorden. Den parallella utvecklingen av arter har också lett till att exempelvis samma typ av kaktus ser helt olika ut beroende på vilken ö du hittar den. På de öar där det inte finns landiguanor eller landsköldpaddor är kaktusen lågt växande och har mjukare taggar. Där nämnda djur härjar skulle den typen av kaktus inte överleva särskilt länge, varför den där växer ståtlig och provocerande taggig. Fåglar skiftar i färger mellan öarna, ödlor likaså, jättesköldpaddornas skal skiljer sig åt, till och med mellan olika vulkankratrar på samma ö.
Det var först på 1500-talet som människan gjorde sitt intrång i området och som vanligt har vår inverkan på de ekologiska systemen varit brutal. Djuren som lever på öarna hade/har inte den naturliga skygghet som vi är vana vid, och under de tidiga åren av koloniseringen sågs bland annat landsköldpaddorna som levande skafferier. Besättningarna på skeppen “skördade" djuren och lade dem på rygg på däck, att användas som föda när hungern föll på. Otaliga arter utrotades, och inplanterade djur, såsom hundar, katter, duvor, getter och råttor går fortfarande hårt åt de befintliga bestånden av den ursprungliga floran och faunan. I takt med ökande medvetenhet har det införts begränsningar och förbud av olika slag för att skydda öarnas unikitet. Det bedrivs idogt arbete för att utrota nämnda inplanterade arter från öarna, och allt gods som förs in på ön utsätts för ingående granskningar. Tyvärr verkar det inte vara tillräckligt. Bara för ett par månader sedan fick en form av citrusstekel fäste på ön, vilken forskarna nu försöker kontrollera genom att lägga ut bombmattor av insektsfällor. Att använda biologisk bekämpning fungerar inte eftersom den biologiska bekämpningen i sig, till exempel med hjälp av rovinsekter såsom nyckelpigor eller rovsteklar, i sig skulle innebära ett lika stort hot för öarna. Inte heller går det att stå emot naturens krafter. För ett antal år sedan fick en vulkan ett kraftigt utbrott, vilket utplånade en hel art jättesköldpaddor från den aktuella ön.
Kvar finns 14 olika arter om jag inte missminner mig, av vilka det snart återstår bara 13. Den 14:e arten har nämligen bara en medlem, Lonesome George. Trots frenetiska försök att bokstavligen para ihop honom med närbesläktade arter har samtliga ägg visat sig vara infertila. Nu återstår bara väntan tills det att världen minskar ytterligare ett snäpp i sin variationsrikedom.
Under tiden som jag befann mig i farvattnen fick faktiskt ytterligare en vulkan ett utbrott. Det var relativt omfattande, så pass att lava nådde hela vägen ner till havet. En geologisk kuriositet är att i takt med att lavan svalnar av så bildar den ett skal, under vilket lava fortsätter att maka sig fram ett bra tag till. Ibland så pass att den lämnar ett hålrum efter sig, en lavatunnel. En sådan, av storlek väldigt stor, fick jag tillfälle att besöka och promenera igenom.
Från flygplatsen bar det av till en väntande båt, i mitt fall en 15-meters med plats för 10 passagerare och 4 besättningsmän. Varje dag gjorde vi 2 landstigningar och minst 1 snorklingstur. Allt ätande av mat och allt sovande utförs ombord på båten.
Att komma iland på någon av öarna i arla morgonstund är magiskt. Det enda som hörs är vågors brus och vindars sus. På stranden ligger oftast sjölejon och latar sig, och vägrar att flytta sig när vi kliver i land. Tvärtom är de nyfikna, och det är bara om du kommer inom bekvämt bitavstånd som de kan bröla lite irriterat. De allra minsta är lekfulla och kan till och med börja kravla efter dig längs stranden. Den enda marint levande ödlan som existerar i världen, som till och med företar sig undervattensmåltider genom att smaska alger från stenar, är inte riktigt lika oskygg. Visst sitter de kvar fram tills det att avståndet näsa-ödlenos är omkring en halvmeter, men därefter vänder de den taggiga ryggen till och makar sig bort mot vattnet. Måste erkänna att trots att man inte får röra vid djuren så kunde jag inte motstå att snorkla bort till en i vattnet nedhängande ödlesvans och peta på den. Fick knappt något gensvar, annat att den trött halade upp extremiteten på klippan.
Albatrossar och Blue-footed Boobies sitter en meter ifrån dig, visar stöddigt upp sina fötter eller klapprar med näbbarna. Lavaödlorna är så orädda (tankspridda) att du får se upp så att du inte trampar på dem, och en dag när jag satt och stödde mig på armarna i sanden kom en mocking bird och pickade mig på pekfingernageln då jag vände bort uppmärksamheten ett ögonblick.
Det var väldigt speciellt att snorkla med sjölejon, pingviner och havssköldpaddor. För att inte tala om rockor och white tip reef sharks. Första gången ett sjölejon kom farande mot mig brände det till ordentligt av adrenalin i magen. Han susade förbi under mig med några centimeter till godo. Sen blev det snabbt vardagsmat. Samma sak med hajarna. Första gången sket jag knäck i spiral, sen blev det mer till att jaga efter dem så länge jag orkade. Närheten till faunan gick kanske lite över gränsen när jag satt på koncentrerad huk med kameran i högsta hugg och ett närliggande sjölejon plötsligt harklade sig ljudligt, med resultat att han fräste sin motsvarighet till snor i min mun. De är sköna sjölejonen. Fräser, hostar och harklar oupphörligen. Lutar huvudet bakåt 180 grader och rullar sig i sanden. Tycker det är spännande att virvla omkring snorklare och dykare, och är sinsemellan väldigt kärvänliga. Det ser för härligt ut när de ligger och dåsar sida vid sida strax ovanför vattenbrynet, med fenan lagd över sin kamrat i en kär omfamning. Jag såg vid ett tillfälle två stycken stiga mot ytan, tätt omslingrade med fenorna omkring varandra, kanske för att värma sig, kanske för att kela.
Det var varmt, och utan AC tänkte jag, kungen av Galapagos, sova uppe på däck. Det gick helt ok de första timmarna, trots att det vaggade makligt av och an. Visst kände jag ett stänk av kölvatten i ansiktet då och då, men det var mest charmigt. Tills det att jag märkte att överdelen av min kudde och mitt lakan hade fått mer än sin beskärda del av nämnda kölvatten och var helt genomsura. Så kungen av Galapagos fick lomma tillbaka till hytten och maka ihop sig i överslafen ovanför en svettluktande dansk.
Kungen av Galapagos hade fler upptåg för sig. En kväll när vågorna gick högre än vanligt var stjärnhimlen så tydlig att det skulle gått att skriva serenader om den i vilket versmått som helst. Lycklig och stjärntagen trotsade han sjögången och ställde sig i fören för att titta upp i det svarta. En ljum havsbris i håret, och en slutlig förståelse för varför det heter Vintergatan. Den tydlighet med vilken stjärnbandet framträdde har jag aldrig tidigare skådat. Där stod han en stund och njöt, insåg sin litenhet och obetydlighet, men tyckte sig ändå förträfflig och herre över elementen. Tills det att horisonten började pendla i 3-4 meters intervall. Då började kungen av Galapagos krampaktigt klänga sig fast vid relingen, och återigen lomma tillbaka till sin hytt och maka ihop sig i överslafen. Jag var nog inte sjösjuk, men så nära man kan komma. Hela kroppen sjöd av adrenalin där jag orolig låg i min säng, kroppen inklusive magen var spända och benen skakade så smått. Men när jag efter en kvalmig natt vaknade upp till en ny stilla morgon, med nästan blankt hav, var jag frisk som en fisk.
Jag bokade om mina flygbiljetter för att hinna med att dyka, för ve den som besöker Galapagosöarna utan att ta detta unika tillfälle i akt. Vattnet var förvånansvärt svalt och sikten var inte helt överväldigande klar. Djurlivet saknade dock motstycke, och jag tror aldrig att jag kommer att komma så nära hammarhajar och enorma havssköldpaddor igen. Dykturen delade jag med ett franskt par, en skotska och en kille från Hawaii. Dessa fyra förtjänar ett speciellt omnämnande.
Speciellt omnämnande:
Den fantastiska fyran reste omkring på samma båt. En 30-meters
segelbåt. Fransmannen var kapten, hans fru kock, skotskan allmän uppasserska (stewardess) och hawaiianen maskinist-kock-alltiallo. Paketet var enkelt, båten - som betingade ett värde på omkring 120 miljoner kronor, ägdes av en tysk/turk. För att göra livet enkelt för sig hade han anställt de fyra för att segla jorden runt så att han själv skulle kunna besöka båten när den angjorde en för honom intressant hamn. De fyra behövde inte betala någonting för uppehälle eller mat, och de hade dessutom bra löner, speciellt fransmannen som var handplockad till tjänsten. På båten hade de ALLT, fullt utrustat kök med extremt dyra märken, ismaskin, tvättmaskin, torktumlare, dykutrustning med kompressorer för att fylla flaskorna, surfbrädor, kitesegel, en liten zodiac för utflykter, fiskeutrustning, kameror,
datorer, you name it. Kaptenshytten var inredd som ett lyxigt hotellrum och övriga utrymmen var i bästa loungestil. Turen var planerad för 3,5 år, och de bestämde själva rutt och tid de skulle tillbringa på varje ställe, och vem de skulle bjuda ombord på båten. Ett helt fantastiskt upplägg, om du inte har anlag för sjösjuka. Jag
var den lycklige inbjudne denna min sista natt på öarna, och det var ett bra avslut på en bra vistelse.
(Kaptenshytten)
En galapagosbo i 65-årsåldern, som var en exakt kopia av Charles Bronson, körde mig via ett par sevärdheter till flygplatsen mycket tidigt denna min sista morgon på öarna. Självklart pumpade jag honom på diverse intressant information. Efter lite lirkande fick jag ur honom att han en gång en gång för länge sedan smakat landsköldpadda. Havssköldpadda hade han ätit flera gånger. Smakar som skaldjur sa han. Sjölejon äter man inte, sa han med bestämdhet. I sin ungdom hade han dykt med slang efter hummer varje dag i veckan. De kvantiteter de hade hivat upp på båtarna var imponerande, och de tjänade tydligen bra på att sälja dem till fastlandet. Jag frågade om han varit med om några spännande historier. Nej, det hade han inte. Har det aldrig hänt något som skrämde dig? Nej. Aldrig blivit attackerad av något djur. Jodå, en gång var det en grön muräna som högg mig i läppen och klängde sig fast. Så den fick jag slita loss. (Han visade ett saftigt ärr.) En annan gång var han inne i en grott-tunnel, nära 50 meter lång, när kompressorn som pumpade luft ner i slangen, la av. Han kom ganska långt, nästan till utgången, när han började andas in vatten och kräkas. Men så plötsligt gick kompressorn igång igen och han överlevde. Men inte hade han varit med om något spännande inte.
Han hade också ingått i en grupp av 300 ekvatorianer som blivit inbjudna till Venezuela av Chavez för att genomgå ögonoperationer. Det tyckte han var riktigt hyggligt, men han förstod sig inte på en president som inte först och främst inriktade sig på sin egen befolkning. Det fanns så mycket elände i Venezuela tyckte han, att presidenten inte borde vara så fåfäng och lägga pengar på att visa upp sig för alla grannländerna. Det kan han kanske ha lite rätt i.
(Charles Bronson)
(Fler bilder finns på min facebooksida. Kompletterar mer här vid senare tillfälle.)
Öarna har fått sitt namn efter ett gammalt spanskt ord för sadel. Anledningen är att de stora landsköldpaddorna har ett skal som i mångt och mycket påminner om just en gammal spansk sadel. Ögruppen – som fortfarande är under konstruktion - består av 19 öar av varierande storlek, och varje ö är en ny värld i sig. Troligen bedjurades området då stora anhopningar av slam, träd och andra växtdelar som brutits loss av någon flod på fastlandet kom flytande och strandade 100 mil ut i Stilla Havet. De djur och växter som överlevde färden blev Galapagos första invånare och satte därefter igång med sitt arbete att bli ett av de klarast lysande bevisen för evolutionsprocessen.
(Gammal padda med sköld)Öarna är hemvist för ett enormt antal endemiska arter av både djur och växter. Det är helt fascinerande att vandra på de karga slätterna och se individer som inte återfinns någon annan stans på jorden. Den parallella utvecklingen av arter har också lett till att exempelvis samma typ av kaktus ser helt olika ut beroende på vilken ö du hittar den. På de öar där det inte finns landiguanor eller landsköldpaddor är kaktusen lågt växande och har mjukare taggar. Där nämnda djur härjar skulle den typen av kaktus inte överleva särskilt länge, varför den där växer ståtlig och provocerande taggig. Fåglar skiftar i färger mellan öarna, ödlor likaså, jättesköldpaddornas skal skiljer sig åt, till och med mellan olika vulkankratrar på samma ö.
Det var först på 1500-talet som människan gjorde sitt intrång i området och som vanligt har vår inverkan på de ekologiska systemen varit brutal. Djuren som lever på öarna hade/har inte den naturliga skygghet som vi är vana vid, och under de tidiga åren av koloniseringen sågs bland annat landsköldpaddorna som levande skafferier. Besättningarna på skeppen “skördade" djuren och lade dem på rygg på däck, att användas som föda när hungern föll på. Otaliga arter utrotades, och inplanterade djur, såsom hundar, katter, duvor, getter och råttor går fortfarande hårt åt de befintliga bestånden av den ursprungliga floran och faunan. I takt med ökande medvetenhet har det införts begränsningar och förbud av olika slag för att skydda öarnas unikitet. Det bedrivs idogt arbete för att utrota nämnda inplanterade arter från öarna, och allt gods som förs in på ön utsätts för ingående granskningar. Tyvärr verkar det inte vara tillräckligt. Bara för ett par månader sedan fick en form av citrusstekel fäste på ön, vilken forskarna nu försöker kontrollera genom att lägga ut bombmattor av insektsfällor. Att använda biologisk bekämpning fungerar inte eftersom den biologiska bekämpningen i sig, till exempel med hjälp av rovinsekter såsom nyckelpigor eller rovsteklar, i sig skulle innebära ett lika stort hot för öarna. Inte heller går det att stå emot naturens krafter. För ett antal år sedan fick en vulkan ett kraftigt utbrott, vilket utplånade en hel art jättesköldpaddor från den aktuella ön.
Kvar finns 14 olika arter om jag inte missminner mig, av vilka det snart återstår bara 13. Den 14:e arten har nämligen bara en medlem, Lonesome George. Trots frenetiska försök att bokstavligen para ihop honom med närbesläktade arter har samtliga ägg visat sig vara infertila. Nu återstår bara väntan tills det att världen minskar ytterligare ett snäpp i sin variationsrikedom.
Under tiden som jag befann mig i farvattnen fick faktiskt ytterligare en vulkan ett utbrott. Det var relativt omfattande, så pass att lava nådde hela vägen ner till havet. En geologisk kuriositet är att i takt med att lavan svalnar av så bildar den ett skal, under vilket lava fortsätter att maka sig fram ett bra tag till. Ibland så pass att den lämnar ett hålrum efter sig, en lavatunnel. En sådan, av storlek väldigt stor, fick jag tillfälle att besöka och promenera igenom.
Från flygplatsen bar det av till en väntande båt, i mitt fall en 15-meters med plats för 10 passagerare och 4 besättningsmän. Varje dag gjorde vi 2 landstigningar och minst 1 snorklingstur. Allt ätande av mat och allt sovande utförs ombord på båten.
Att komma iland på någon av öarna i arla morgonstund är magiskt. Det enda som hörs är vågors brus och vindars sus. På stranden ligger oftast sjölejon och latar sig, och vägrar att flytta sig när vi kliver i land. Tvärtom är de nyfikna, och det är bara om du kommer inom bekvämt bitavstånd som de kan bröla lite irriterat. De allra minsta är lekfulla och kan till och med börja kravla efter dig längs stranden. Den enda marint levande ödlan som existerar i världen, som till och med företar sig undervattensmåltider genom att smaska alger från stenar, är inte riktigt lika oskygg. Visst sitter de kvar fram tills det att avståndet näsa-ödlenos är omkring en halvmeter, men därefter vänder de den taggiga ryggen till och makar sig bort mot vattnet. Måste erkänna att trots att man inte får röra vid djuren så kunde jag inte motstå att snorkla bort till en i vattnet nedhängande ödlesvans och peta på den. Fick knappt något gensvar, annat att den trött halade upp extremiteten på klippan.
Albatrossar och Blue-footed Boobies sitter en meter ifrån dig, visar stöddigt upp sina fötter eller klapprar med näbbarna. Lavaödlorna är så orädda (tankspridda) att du får se upp så att du inte trampar på dem, och en dag när jag satt och stödde mig på armarna i sanden kom en mocking bird och pickade mig på pekfingernageln då jag vände bort uppmärksamheten ett ögonblick.
Det var väldigt speciellt att snorkla med sjölejon, pingviner och havssköldpaddor. För att inte tala om rockor och white tip reef sharks. Första gången ett sjölejon kom farande mot mig brände det till ordentligt av adrenalin i magen. Han susade förbi under mig med några centimeter till godo. Sen blev det snabbt vardagsmat. Samma sak med hajarna. Första gången sket jag knäck i spiral, sen blev det mer till att jaga efter dem så länge jag orkade. Närheten till faunan gick kanske lite över gränsen när jag satt på koncentrerad huk med kameran i högsta hugg och ett närliggande sjölejon plötsligt harklade sig ljudligt, med resultat att han fräste sin motsvarighet till snor i min mun. De är sköna sjölejonen. Fräser, hostar och harklar oupphörligen. Lutar huvudet bakåt 180 grader och rullar sig i sanden. Tycker det är spännande att virvla omkring snorklare och dykare, och är sinsemellan väldigt kärvänliga. Det ser för härligt ut när de ligger och dåsar sida vid sida strax ovanför vattenbrynet, med fenan lagd över sin kamrat i en kär omfamning. Jag såg vid ett tillfälle två stycken stiga mot ytan, tätt omslingrade med fenorna omkring varandra, kanske för att värma sig, kanske för att kela.
Det var varmt, och utan AC tänkte jag, kungen av Galapagos, sova uppe på däck. Det gick helt ok de första timmarna, trots att det vaggade makligt av och an. Visst kände jag ett stänk av kölvatten i ansiktet då och då, men det var mest charmigt. Tills det att jag märkte att överdelen av min kudde och mitt lakan hade fått mer än sin beskärda del av nämnda kölvatten och var helt genomsura. Så kungen av Galapagos fick lomma tillbaka till hytten och maka ihop sig i överslafen ovanför en svettluktande dansk.
Kungen av Galapagos hade fler upptåg för sig. En kväll när vågorna gick högre än vanligt var stjärnhimlen så tydlig att det skulle gått att skriva serenader om den i vilket versmått som helst. Lycklig och stjärntagen trotsade han sjögången och ställde sig i fören för att titta upp i det svarta. En ljum havsbris i håret, och en slutlig förståelse för varför det heter Vintergatan. Den tydlighet med vilken stjärnbandet framträdde har jag aldrig tidigare skådat. Där stod han en stund och njöt, insåg sin litenhet och obetydlighet, men tyckte sig ändå förträfflig och herre över elementen. Tills det att horisonten började pendla i 3-4 meters intervall. Då började kungen av Galapagos krampaktigt klänga sig fast vid relingen, och återigen lomma tillbaka till sin hytt och maka ihop sig i överslafen. Jag var nog inte sjösjuk, men så nära man kan komma. Hela kroppen sjöd av adrenalin där jag orolig låg i min säng, kroppen inklusive magen var spända och benen skakade så smått. Men när jag efter en kvalmig natt vaknade upp till en ny stilla morgon, med nästan blankt hav, var jag frisk som en fisk.
Jag bokade om mina flygbiljetter för att hinna med att dyka, för ve den som besöker Galapagosöarna utan att ta detta unika tillfälle i akt. Vattnet var förvånansvärt svalt och sikten var inte helt överväldigande klar. Djurlivet saknade dock motstycke, och jag tror aldrig att jag kommer att komma så nära hammarhajar och enorma havssköldpaddor igen. Dykturen delade jag med ett franskt par, en skotska och en kille från Hawaii. Dessa fyra förtjänar ett speciellt omnämnande.
Speciellt omnämnande:
Den fantastiska fyran reste omkring på samma båt. En 30-meters
segelbåt. Fransmannen var kapten, hans fru kock, skotskan allmän uppasserska (stewardess) och hawaiianen maskinist-kock-alltiallo. Paketet var enkelt, båten - som betingade ett värde på omkring 120 miljoner kronor, ägdes av en tysk/turk. För att göra livet enkelt för sig hade han anställt de fyra för att segla jorden runt så att han själv skulle kunna besöka båten när den angjorde en för honom intressant hamn. De fyra behövde inte betala någonting för uppehälle eller mat, och de hade dessutom bra löner, speciellt fransmannen som var handplockad till tjänsten. På båten hade de ALLT, fullt utrustat kök med extremt dyra märken, ismaskin, tvättmaskin, torktumlare, dykutrustning med kompressorer för att fylla flaskorna, surfbrädor, kitesegel, en liten zodiac för utflykter, fiskeutrustning, kameror,
datorer, you name it. Kaptenshytten var inredd som ett lyxigt hotellrum och övriga utrymmen var i bästa loungestil. Turen var planerad för 3,5 år, och de bestämde själva rutt och tid de skulle tillbringa på varje ställe, och vem de skulle bjuda ombord på båten. Ett helt fantastiskt upplägg, om du inte har anlag för sjösjuka. Jag
var den lycklige inbjudne denna min sista natt på öarna, och det var ett bra avslut på en bra vistelse.
(Kaptenshytten)En galapagosbo i 65-årsåldern, som var en exakt kopia av Charles Bronson, körde mig via ett par sevärdheter till flygplatsen mycket tidigt denna min sista morgon på öarna. Självklart pumpade jag honom på diverse intressant information. Efter lite lirkande fick jag ur honom att han en gång en gång för länge sedan smakat landsköldpadda. Havssköldpadda hade han ätit flera gånger. Smakar som skaldjur sa han. Sjölejon äter man inte, sa han med bestämdhet. I sin ungdom hade han dykt med slang efter hummer varje dag i veckan. De kvantiteter de hade hivat upp på båtarna var imponerande, och de tjänade tydligen bra på att sälja dem till fastlandet. Jag frågade om han varit med om några spännande historier. Nej, det hade han inte. Har det aldrig hänt något som skrämde dig? Nej. Aldrig blivit attackerad av något djur. Jodå, en gång var det en grön muräna som högg mig i läppen och klängde sig fast. Så den fick jag slita loss. (Han visade ett saftigt ärr.) En annan gång var han inne i en grott-tunnel, nära 50 meter lång, när kompressorn som pumpade luft ner i slangen, la av. Han kom ganska långt, nästan till utgången, när han började andas in vatten och kräkas. Men så plötsligt gick kompressorn igång igen och han överlevde. Men inte hade han varit med om något spännande inte.
Han hade också ingått i en grupp av 300 ekvatorianer som blivit inbjudna till Venezuela av Chavez för att genomgå ögonoperationer. Det tyckte han var riktigt hyggligt, men han förstod sig inte på en president som inte först och främst inriktade sig på sin egen befolkning. Det fanns så mycket elände i Venezuela tyckte han, att presidenten inte borde vara så fåfäng och lägga pengar på att visa upp sig för alla grannländerna. Det kan han kanske ha lite rätt i.
(Charles Bronson)(Fler bilder finns på min facebooksida. Kompletterar mer här vid senare tillfälle.)
Subscribe to:
Posts (Atom)