Att i full karriär cykla mountainbike nedför vägen är en av Bolivias "måste-attraktioner", även om det inte är en lika adrenalinstinn upplevelse sedan den nya vägen öppnades och biltrafiken i praktiken eliminerades. Åtgången på cyklister är heller inte lika strykande som den var på bilister. Endast 20-25 stycken har tagit den snabba vägen ner de senaste åren.
Något överreklamerad är den måste jag tillstå, dödens väg. De första kilometrarna lutar det visserligen ganska bra och det krävs lite koncentration. Resterande 80% är mer av en rask cykelpromenad, med vidunderlig utsikt ska tillstås. Dock fick jag mer än min behövda dos av äventyr när jag för någon vecka sedan försökte mig på vågstycket.
Den frukost som ingick i priset bestod av blaskigt kaffe och ett par tekakor.
- Ursäkta, den frukost ni sa skulle ingå i priset, är det bara kaffe och bröd?
- Nej, det finns smör där i skålen också.
- Åh, jaha, då så.
Vår guide sköt iväg en salva engelska glosor som skulle föreställa säkerhetsinstruktioner och satte sedan fart nerför. Jag gjorde mitt bästa för att matcha honom(som gjort turen VARJE DAG det funnits turister sedan 2005!) och lyckades helt ok. Det handlade nog mer om att inte bromsa så mycket än att vara tekniskt duktig på att hantera cykeln. Det skumpade på ganska bra, och som tur var hade jag hunnit ner till något planare väg och befann mig på en raksträcka när plötsligt mitt bakhjul lossnar och faller av cykeln! De första ögonblicken tyckte jag mest det var komiskt, men sen gick det upp för mig att det med lite otur i timingen kunde inneburit förlorade pensionspengar! När följebilen hann upp mig klev de ut och inspekterade det hela, men sa inte ett ord. Något förnärmad frågade jag vad de tyckte om det hela.
- Vadå?
- Ehh... tycker du inte att det hela är ganska allvarligt?
- Nej, inte särskilt.
- ..... va? ... skämtar du?
- Nej, det är ingen fara med det här.
- Men... om det hade hänt i en kurva där uppe i det branta partiet?
- Nej, nej, men det hände ju här. På plan mark. Och dessutom har vi aldrig haft någon olycka med vårt företag på 10 år.
- ¤&#(%(&/#(&(#&!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
De försökte med allt, till och med att skylla på mig, att jag hade hanterat cykeln fel. Jag lade av den värsta svada hittills under min tid i regionen, vilket inte vill säga lite, och till sist anade de nog allvaret i det hela. Men något ärligt beklagande fick jag inte. Jag har nu kommit på vad det är med den latinska kulturen som jag inte klarar av. Det är den fullständiga bristen på vilja att axla sitt ansvar och att be om ursäkt. Oförmågan att erkänna att man gjort något fel. Att ständigt skylla på externa faktorer utan att fundera över vad som kunde gjorts annorlunda för att de externa faktorerna inte skulle inverkat negativt på situationen.
Exempel från ett vandrarhem där frukosten skulle serveras klockan 08:00 och en av mig betald utflykt skulle starta 08:30:
- Godmorgon, var serveras frukosten?
- Här inne, men den är inte klar.
- Ok, vad är klockan?
- Kvart i åtta.
- Mja, min klocka, och den som hänger där på väggen, är 08:00.
- Ja, men du får vänta, för vattnet kokar inte ännu.
- ... ursäkta, men vems ansvar är det att vattnet kokar i tid?
- Vattnet är inte klart ännu. Du får vänta.
- "Smack!"
No comments:
Post a Comment