Uyuni - ett salt ställe

Turen spelade in och tog 35 kronor extra betalt för bussen från La Paz till Uyuni, detta i utbyte mot något så ovanligt som värme i bussen. Det visade sig vara en vettig investering eftersom temperaturen sjönk drastiskt ju längre söderut vi kom. 12 timmar skulle bussresan ta varav de flesta på vägar vi med svenska mått skulle klassa som åkrar. Faktum är att Bolivia enligt obekräftade uppgifter inte har mer än 200 mil asfalterad landsväg.

Det var lite surrealistiskt att ta en 15-minuters nattlig rast mitt ute i bolivianska ödemarken. Snålblåst, kompakt mörker och samma intensiva stjärnhimmel som på Galapagos var det enda sällskap som erbjöds under toalettbesöket. En rykande buss skramlade förbi i motsatt riktning och drog med sig ett moln av ökendamm. I brist på andra sinnesintryck var den nästan skrämmande.

Kanske är vägen mellan La Paz och Uyuni en av de sämsta i världen. När jag kör den gamla gräsklipparen i Vankiva på full maskin vibrerar den så kraftigt att det börjar klia i händerna efter en stund. Vissa stycken fick jag denna kliande känsla i ryggen där jag satt i den halvdvala jag till sist lyckats åstadkomma. Att trycka huvudet mot nackstödet var som att få kraftiga slag av boxhandskbeklädda händer i symaskinstakt. Alltså något jag gjorde endast en gång. När vi äntligen kom fram tidigt på morgonen gick folk omkring i gångarna och letade efter skor och andra tillhörigheter som bokstavligt talat skakat bort under färden.

Uyuni ligger mitt ute i ingenstans. De vidsträckta, blåsiga slätter som är standard i westernfilmer har med stor sannolikhet hämtat sin förebild härifrån. Runt omkring byn finns inget annat än knappt knähög buskvegetation, grus, sten och sand. Inte ett träd i sikte. Varje liten buske har med tiden lyckats samlat på sig en personlig plastpåse som blåst ut från bebyggelsen. Det enda som saknades var de klot av ris som enligt stereotypen rullar fram över dylika slätter. Få byggnader är högre än två våningar, och de flesta är ordentligt nedgångna. För att hålla liv i stället har det förlagts en militärförläggning hit. Lägg till en hjord resebyråer och saltframställning så har vi de alternativ som uyuniborna kan ägna sig åt om de inte vill svälta ihjäl. Den saltöken som ligger ett par kilometer utanför staden är en av världens största, enligt uppgift i storleksordningen Skåne med över 10.000 kvadratkilometer.

Nätterna är kyliga, jag sov på ett vandrarhem som erbjöd 5(!) filtar och ett överkast som standard på sina sängar. Logi väljs efter standarden på duscharna och det varmvatten som erbjuds, eftersom isolering eller värmeinstallationer inte existerar. Dagarna är soliga, det har inte regnat hittills i år, och fram på dagen blir det så varmt att man helst söker skuggan. Luften är så torr att mina ben ser ut som pergament och det faller ett ymnigt moln av hud var gång jag drar upp byxorna över vaderna. Näsan blir ruskigt torr och för att inte få näsblod smörjde jag dess insida med militärsalva någon gång per dag. Typiskt ökenklimat således. Konstigt nog gillade jag Uyuni. Det kändes så överväldigande friskt att kliva ut i kylan, trots solskenet, på morgonen, njuta av den tilltagande värmen och köpa frukost för 4 kronor i ett gathörn. Att stanna där mer än en dag räckte dock inte mitt gillande till.