La Paz

Jag lämnade Quito bakom mig och efter 4(!) flygningar kors och tvärs över sydamerikanska kontinenten anlände jag slutligen till Bolivia och La Paz. Det är ju ett jäkla ställe att ligga högt över havet, 3600 meter. Inte utan att det snurrade till lite i kupan när jag tog trapporna ett par steg för många i taget. I kön till passkontrollen simulerade en mesig dam ett svimningsanfall för att få syrgasassistans. I ärlighetens namn tror jag att hon helt enkelt ville mygla sig förbi kön.

La Paz har soligt men kyligt väder. Som svensk vår fast med en något mer värmande sol. Eftersom standarden på husen är betydligt sämre än i Sverige blir sänggående och kvällsumgänge lite ansträngda.
Tog den lokala folkabussen till centrum och slet med mig hela dörrlisten när jag krånglade mig ut med mina ryggsäckar. Ganska stökig stad La Paz. Dåliga trafiklösningar ger köer med segt framklättrande bilar i många och långa backar. Samtidigt finns inte många meter av trottoarerna som inte är belamrade med försäljare av allehanda varor. I 90% av fallen är försäljarna kvinnor och majoriteten av dessa klädda i traditionella indianska kläder. Även om det finns en hel del människor i farten på gatorna så är de alla mycket anonyma. En stor del av befolkningen är, liksom i Ecuador, indianer, och dessa visar inget större intresse av turister utan svarar i bästa fall korthugget. Sammantaget blir första intrycket lite kaotiskt.

(Hårdekoration.)

Staden är uppdelad i zoner efter typer av varor som bjuds ut till försäljning. En gata kan vara elektronik (främst stulna kameror med tillbehör), nästa gata rörmokeri, strax därpå chipsgrossister som avlöses av sportskobutiker. Inga lokaler är större än en väl tilltagen husvagnstoalett och jag förstår inte hur det går att tjäna några pengar på att sälja precis samma varor, till precis samma priser, på precis samma ställe som sina konkurrenter. Men de kanske inte vill tjäna några pengar på sin verksamhet, utan mest överleva och ha något att sysselsätta sig med? Ty när en bekant skulle göra en stor kvantitet färskpressad apelsinjuice sprang hon ut på gatan och frågade närmaste apelsingdam hur många apelsiner hon hade:

- Omkring 50.
- Ok, jag köper alla.
- Nej det går inte för sig.
- Varför då, säljer du inte apelsiner?
- Jo, men vad ska jag då göra resten av dan?

Eller:
- Vad kostar cigaretterna?
- 30 centimos stycket. Eller 3 stycken för 1 boliviano (=100 centimos)

(Apelsinförsäljerska. Ja, hon säljer päron också.)

Jag stannade några dagar i La Paz, som var en intressant stad. Något kvarter från mitt vandrarhem låg Häxornas Marknad, där jag fyndade bland torkade lamafoster, levande ödlor, malda kattklor förpackade i påsar och diverse annat smått och gott som kan komma väl till pass.

(Lamafoster, i väntan på att bli köpt och bränt.)

Andra lokala kuriositeter är såklart kläder gjorda av alpackornas ull. Lama används inte så mycket eftersom den ullen tenderar att bli lite "sticksig". Den allra finaste ullen är den som kommer av vicuñorna. Smäckra och gracila djur av lamafamiljen. De liknar nästan gaseller. Till skillnad från lamor och alpackor har vicuñorna aldrig blivit tämjda av människan. Det verkar som att de helt enkelt inte förökar sig i fångenskap.

Ett ovanligt inslag är ett virrvarr av skoputsare, vanligen maskerade. Anledningen är att de ofta är vanliga studenter som behöver dryga ut sin kassa, och för att slippa bli igenkända drar de på sig skidmasker.

I stort en skön stad, men som sagt lite jobbigt på kvällarna med kylan eftersom jag är van vid antingen ljumt klimat, eller vid hermetiskt tillslutna och uppvärmda boningar. Jag kände aldrig att jag kunde vila ordentligt, ständigt fuktiga och kalla fötter och en frusen nästipp.

I La Paz har jag:

Hjälpt en blind indiankvinna att hitta till banken.
Kommit i samspråk med en maskerad skoputsare som pratade hygglig svenska.
Fått ett äpple kastat efter mig när jag skulle ta ett foto av ett lekande barn.
Besökt världens troligen mest duvtäta torg.