Öarna har fått sitt namn efter ett gammalt spanskt ord för sadel. Anledningen är att de stora landsköldpaddorna har ett skal som i mångt och mycket påminner om just en gammal spansk sadel. Ögruppen – som fortfarande är under konstruktion - består av 19 öar av varierande storlek, och varje ö är en ny värld i sig. Troligen bedjurades området då stora anhopningar av slam, träd och andra växtdelar som brutits loss av någon flod på fastlandet kom flytande och strandade 100 mil ut i Stilla Havet. De djur och växter som överlevde färden blev Galapagos första invånare och satte därefter igång med sitt arbete att bli ett av de klarast lysande bevisen för evolutionsprocessen.
(Gammal padda med sköld)Öarna är hemvist för ett enormt antal endemiska arter av både djur och växter. Det är helt fascinerande att vandra på de karga slätterna och se individer som inte återfinns någon annan stans på jorden. Den parallella utvecklingen av arter har också lett till att exempelvis samma typ av kaktus ser helt olika ut beroende på vilken ö du hittar den. På de öar där det inte finns landiguanor eller landsköldpaddor är kaktusen lågt växande och har mjukare taggar. Där nämnda djur härjar skulle den typen av kaktus inte överleva särskilt länge, varför den där växer ståtlig och provocerande taggig. Fåglar skiftar i färger mellan öarna, ödlor likaså, jättesköldpaddornas skal skiljer sig åt, till och med mellan olika vulkankratrar på samma ö.
Det var först på 1500-talet som människan gjorde sitt intrång i området och som vanligt har vår inverkan på de ekologiska systemen varit brutal. Djuren som lever på öarna hade/har inte den naturliga skygghet som vi är vana vid, och under de tidiga åren av koloniseringen sågs bland annat landsköldpaddorna som levande skafferier. Besättningarna på skeppen “skördade" djuren och lade dem på rygg på däck, att användas som föda när hungern föll på. Otaliga arter utrotades, och inplanterade djur, såsom hundar, katter, duvor, getter och råttor går fortfarande hårt åt de befintliga bestånden av den ursprungliga floran och faunan. I takt med ökande medvetenhet har det införts begränsningar och förbud av olika slag för att skydda öarnas unikitet. Det bedrivs idogt arbete för att utrota nämnda inplanterade arter från öarna, och allt gods som förs in på ön utsätts för ingående granskningar. Tyvärr verkar det inte vara tillräckligt. Bara för ett par månader sedan fick en form av citrusstekel fäste på ön, vilken forskarna nu försöker kontrollera genom att lägga ut bombmattor av insektsfällor. Att använda biologisk bekämpning fungerar inte eftersom den biologiska bekämpningen i sig, till exempel med hjälp av rovinsekter såsom nyckelpigor eller rovsteklar, i sig skulle innebära ett lika stort hot för öarna. Inte heller går det att stå emot naturens krafter. För ett antal år sedan fick en vulkan ett kraftigt utbrott, vilket utplånade en hel art jättesköldpaddor från den aktuella ön.
Kvar finns 14 olika arter om jag inte missminner mig, av vilka det snart återstår bara 13. Den 14:e arten har nämligen bara en medlem, Lonesome George. Trots frenetiska försök att bokstavligen para ihop honom med närbesläktade arter har samtliga ägg visat sig vara infertila. Nu återstår bara väntan tills det att världen minskar ytterligare ett snäpp i sin variationsrikedom.
Under tiden som jag befann mig i farvattnen fick faktiskt ytterligare en vulkan ett utbrott. Det var relativt omfattande, så pass att lava nådde hela vägen ner till havet. En geologisk kuriositet är att i takt med att lavan svalnar av så bildar den ett skal, under vilket lava fortsätter att maka sig fram ett bra tag till. Ibland så pass att den lämnar ett hålrum efter sig, en lavatunnel. En sådan, av storlek väldigt stor, fick jag tillfälle att besöka och promenera igenom.
Från flygplatsen bar det av till en väntande båt, i mitt fall en 15-meters med plats för 10 passagerare och 4 besättningsmän. Varje dag gjorde vi 2 landstigningar och minst 1 snorklingstur. Allt ätande av mat och allt sovande utförs ombord på båten.
Att komma iland på någon av öarna i arla morgonstund är magiskt. Det enda som hörs är vågors brus och vindars sus. På stranden ligger oftast sjölejon och latar sig, och vägrar att flytta sig när vi kliver i land. Tvärtom är de nyfikna, och det är bara om du kommer inom bekvämt bitavstånd som de kan bröla lite irriterat. De allra minsta är lekfulla och kan till och med börja kravla efter dig längs stranden. Den enda marint levande ödlan som existerar i världen, som till och med företar sig undervattensmåltider genom att smaska alger från stenar, är inte riktigt lika oskygg. Visst sitter de kvar fram tills det att avståndet näsa-ödlenos är omkring en halvmeter, men därefter vänder de den taggiga ryggen till och makar sig bort mot vattnet. Måste erkänna att trots att man inte får röra vid djuren så kunde jag inte motstå att snorkla bort till en i vattnet nedhängande ödlesvans och peta på den. Fick knappt något gensvar, annat att den trött halade upp extremiteten på klippan.
Albatrossar och Blue-footed Boobies sitter en meter ifrån dig, visar stöddigt upp sina fötter eller klapprar med näbbarna. Lavaödlorna är så orädda (tankspridda) att du får se upp så att du inte trampar på dem, och en dag när jag satt och stödde mig på armarna i sanden kom en mocking bird och pickade mig på pekfingernageln då jag vände bort uppmärksamheten ett ögonblick.
Det var väldigt speciellt att snorkla med sjölejon, pingviner och havssköldpaddor. För att inte tala om rockor och white tip reef sharks. Första gången ett sjölejon kom farande mot mig brände det till ordentligt av adrenalin i magen. Han susade förbi under mig med några centimeter till godo. Sen blev det snabbt vardagsmat. Samma sak med hajarna. Första gången sket jag knäck i spiral, sen blev det mer till att jaga efter dem så länge jag orkade. Närheten till faunan gick kanske lite över gränsen när jag satt på koncentrerad huk med kameran i högsta hugg och ett närliggande sjölejon plötsligt harklade sig ljudligt, med resultat att han fräste sin motsvarighet till snor i min mun. De är sköna sjölejonen. Fräser, hostar och harklar oupphörligen. Lutar huvudet bakåt 180 grader och rullar sig i sanden. Tycker det är spännande att virvla omkring snorklare och dykare, och är sinsemellan väldigt kärvänliga. Det ser för härligt ut när de ligger och dåsar sida vid sida strax ovanför vattenbrynet, med fenan lagd över sin kamrat i en kär omfamning. Jag såg vid ett tillfälle två stycken stiga mot ytan, tätt omslingrade med fenorna omkring varandra, kanske för att värma sig, kanske för att kela.
Det var varmt, och utan AC tänkte jag, kungen av Galapagos, sova uppe på däck. Det gick helt ok de första timmarna, trots att det vaggade makligt av och an. Visst kände jag ett stänk av kölvatten i ansiktet då och då, men det var mest charmigt. Tills det att jag märkte att överdelen av min kudde och mitt lakan hade fått mer än sin beskärda del av nämnda kölvatten och var helt genomsura. Så kungen av Galapagos fick lomma tillbaka till hytten och maka ihop sig i överslafen ovanför en svettluktande dansk.
Kungen av Galapagos hade fler upptåg för sig. En kväll när vågorna gick högre än vanligt var stjärnhimlen så tydlig att det skulle gått att skriva serenader om den i vilket versmått som helst. Lycklig och stjärntagen trotsade han sjögången och ställde sig i fören för att titta upp i det svarta. En ljum havsbris i håret, och en slutlig förståelse för varför det heter Vintergatan. Den tydlighet med vilken stjärnbandet framträdde har jag aldrig tidigare skådat. Där stod han en stund och njöt, insåg sin litenhet och obetydlighet, men tyckte sig ändå förträfflig och herre över elementen. Tills det att horisonten började pendla i 3-4 meters intervall. Då började kungen av Galapagos krampaktigt klänga sig fast vid relingen, och återigen lomma tillbaka till sin hytt och maka ihop sig i överslafen. Jag var nog inte sjösjuk, men så nära man kan komma. Hela kroppen sjöd av adrenalin där jag orolig låg i min säng, kroppen inklusive magen var spända och benen skakade så smått. Men när jag efter en kvalmig natt vaknade upp till en ny stilla morgon, med nästan blankt hav, var jag frisk som en fisk.
Jag bokade om mina flygbiljetter för att hinna med att dyka, för ve den som besöker Galapagosöarna utan att ta detta unika tillfälle i akt. Vattnet var förvånansvärt svalt och sikten var inte helt överväldigande klar. Djurlivet saknade dock motstycke, och jag tror aldrig att jag kommer att komma så nära hammarhajar och enorma havssköldpaddor igen. Dykturen delade jag med ett franskt par, en skotska och en kille från Hawaii. Dessa fyra förtjänar ett speciellt omnämnande.
Speciellt omnämnande:
Den fantastiska fyran reste omkring på samma båt. En 30-meters
segelbåt. Fransmannen var kapten, hans fru kock, skotskan allmän uppasserska (stewardess) och hawaiianen maskinist-kock-alltiallo. Paketet var enkelt, båten - som betingade ett värde på omkring 120 miljoner kronor, ägdes av en tysk/turk. För att göra livet enkelt för sig hade han anställt de fyra för att segla jorden runt så att han själv skulle kunna besöka båten när den angjorde en för honom intressant hamn. De fyra behövde inte betala någonting för uppehälle eller mat, och de hade dessutom bra löner, speciellt fransmannen som var handplockad till tjänsten. På båten hade de ALLT, fullt utrustat kök med extremt dyra märken, ismaskin, tvättmaskin, torktumlare, dykutrustning med kompressorer för att fylla flaskorna, surfbrädor, kitesegel, en liten zodiac för utflykter, fiskeutrustning, kameror,
datorer, you name it. Kaptenshytten var inredd som ett lyxigt hotellrum och övriga utrymmen var i bästa loungestil. Turen var planerad för 3,5 år, och de bestämde själva rutt och tid de skulle tillbringa på varje ställe, och vem de skulle bjuda ombord på båten. Ett helt fantastiskt upplägg, om du inte har anlag för sjösjuka. Jag
var den lycklige inbjudne denna min sista natt på öarna, och det var ett bra avslut på en bra vistelse.
(Kaptenshytten)En galapagosbo i 65-årsåldern, som var en exakt kopia av Charles Bronson, körde mig via ett par sevärdheter till flygplatsen mycket tidigt denna min sista morgon på öarna. Självklart pumpade jag honom på diverse intressant information. Efter lite lirkande fick jag ur honom att han en gång en gång för länge sedan smakat landsköldpadda. Havssköldpadda hade han ätit flera gånger. Smakar som skaldjur sa han. Sjölejon äter man inte, sa han med bestämdhet. I sin ungdom hade han dykt med slang efter hummer varje dag i veckan. De kvantiteter de hade hivat upp på båtarna var imponerande, och de tjänade tydligen bra på att sälja dem till fastlandet. Jag frågade om han varit med om några spännande historier. Nej, det hade han inte. Har det aldrig hänt något som skrämde dig? Nej. Aldrig blivit attackerad av något djur. Jodå, en gång var det en grön muräna som högg mig i läppen och klängde sig fast. Så den fick jag slita loss. (Han visade ett saftigt ärr.) En annan gång var han inne i en grott-tunnel, nära 50 meter lång, när kompressorn som pumpade luft ner i slangen, la av. Han kom ganska långt, nästan till utgången, när han började andas in vatten och kräkas. Men så plötsligt gick kompressorn igång igen och han överlevde. Men inte hade han varit med om något spännande inte.
Han hade också ingått i en grupp av 300 ekvatorianer som blivit inbjudna till Venezuela av Chavez för att genomgå ögonoperationer. Det tyckte han var riktigt hyggligt, men han förstod sig inte på en president som inte först och främst inriktade sig på sin egen befolkning. Det fanns så mycket elände i Venezuela tyckte han, att presidenten inte borde vara så fåfäng och lägga pengar på att visa upp sig för alla grannländerna. Det kan han kanske ha lite rätt i.
(Charles Bronson)(Fler bilder finns på min facebooksida. Kompletterar mer här vid senare tillfälle.)
No comments:
Post a Comment