Höjdsjuka

Sista natten på vår ökentur skulle vi tillbringa en bra bit över 4000 meter. Inget rinnande vatten, ingen värme, men en fantastisk omgivning bestående av vicuñas, flamingos och en röd lagun. När solen gick ner blev det snabbt bitande kallt så vi kurade ihop oss inomhus och åt en stabil kvällsmat. De flesta höll igen på maten för att undvika problem med höjden. Jag hade inte haft några som helst symptom och kände mig fortfarande tuff så jag rensade faten och hann även med ett par glas vin. Mådde som en prins.

Framåt två-tiden vaknade jag till lite lätt av att det bultade i huvudet. Som en fotboll i nedförsbacke tilltog det raskt och jag blev med ens klarvaken. Försökte hitta en position att vila huvudet på som inte gjorde så förtvivlat ont men det var lönlöst. Det var omkring 0 grader i sovsalen och jag började svettas och frysa samtidigt. Som en desperat åtgärd klev jag upp och började vanka av och an i baracken. Kroppen ville göra sig av med allt den kunde och tvingade mig in på en kolmörk toalett 2 gånger på en kvart. Under mitt monotona vandrande lyckades jag ibland lura in tankarna på annat och glömde för några korta sekunder mitt tillstånd, men lättnaden varade inte länge. Jag frös som en hund, och till sist fick jag darrande stappla ut i omkring -10 och snålblåst för att kräka. Reflexen var så kraftig och ihållande att jag blev yr av syrebrist. Och de förbannade stjärnorna var de samma som på Galapagos.

Ett par timmar senare lugnade kroppen sig och jag lyckades stjäla åt mig en halvtimmes feberdvala. Klockan 4 på morgonen bar det av mot gejsrar och varma källor, vilka vi nådde lagom till att det ljusnade. Mina resekamrater proppade mig full av höghöjdsmedicin och efter någon timme var jag på väg tillbaka till de levande. Att få sträcka ut sig i det 35-gradiga vattnet och tina upp isklumparna till fötter var mer än en njutning. När jag klev upp igen efter en halvtimmes lögande mådde jag helt ok och jag hade istappar i håret.