Öknen söder om Salar de Uyuni

Efter saltöknen bar det av i riktning mot ingenting. Södra Bolivia består till stor del av stenöken. Vi korsade enorma, kala slätter med koniska bergstoppar vid horisonten. Sedan länge avslocknade vulkaner. På något håll pågick fortfarande vulkanisk aktivitet, vilket avslöjades av ett envist puffande av rök från en bergssida. Jag vill inte använda uttrycket religiös upplevelse, men den kraftiga ödmjukhet jag kände över hur förbannat liten och obetydlig jag är får nog sägas vara så nära jag någonsin kommer att vara religion.


På håll såg vi ett av de två dagliga tåg som korsar intigheten på väg mot Chile. Vi hann precis köra in i den spökstad som är det enda som återstår sedan tiden då järnvägen var statlig, innan tåget passerade. Då beboddes det tiotal husen av järnvägsarbetare och underhållspersonal. Idag finns det 7 stackars soldater utposterade som sägs hålla vakt mot chilenska invasionsförsök.

Ibland syntes dammoln från andra bilar på avstånd, och av och till under vår färd syntes spår som i bästa fall kunde tolkas som vägar. Jag vet faktiskt inte hur vår guide gjorde för att hitta rätt. På vår färd besökte vi flera olika laguner, röda, gröna, vars färger kom av olika typer av alger. Vissa av lagunerna befolkades av stora flockar av flamingos, hur de nu kunnat hitta dit.


Vi passerade slätter som om några tusen år också de skulle vara täckta av salt. I detta fall inte på grund av avdunstande have, utan beroende på att jordens höga salthalt lakades ur varje gång det regnade, och därefter stelnade i saltkristaller uppe på ytan. Eftersom det regnar löjligt sällan så lär det som sagt ta sina tusentals år innan jobbet är klart. Helt oväntat kom vi in bland höga klippor som bröt mot den omgivande slätten på ett sätt som enligt sägnen inspirerat Salvador Dalí till en av hans målningar.

När det började kvällas vår första dag hamnade vi i kö bakom en lamahjord och dess herdinna. Jag hoppade ur bilen och slöt mig till karavanen medan mina färdkamrater fortsatte till byn som var delmålet för dagsetappen. Jag gjorde nog större nytta än de så kallade vallhundar hon hade med sig där jag sprang och försökte hålla skocken på vägen. Trots mitt idoga arbete tog hon betalt för att låta mig ta bilder.


Vår övernattningsplats var ett litet vandrarhem helt uppfört i salt! Bord, stolar, sängar, väggar. Även golvet var täckt av salt, ungefär som grov sand. Det kylde snabbt på men inomhus var temperaturen dräglig. När vi serverades kvällsvard fick vi besök av en handfull barn från byn som spelade och sjöng för oss. De var fruktansvärt dåliga. Kanske världens sämsta. Och ett par av ungarna stod mest och knaprade på väggarna. De fick sina obligatoriska bolivianos och lämnade oss sedan till en uppskattad tystnad. En halvtimme senare kom det en ny, lite mindre, grupp. Som bestod av samma "musikanter" fast i nya kläder och solglasögon...
Jag kände mig tuff och speciell för till skillnad från mina reskamrater kände jag inte det minsta besvär av vår höga belägenhet. Omkring 4000 meter över havet. Det skulle jag komma att få äta upp ganska kraftigt bara lite mer än 24 timmar senare.

http://www.boliviatravel-queen.com/sp/mapa-uyuni.html