För första gången på länge kunde jag strosa omkring på gatorna utan att frysa. Äntligen var det sandaler på så att mina stackars vandringsdojjor kunde få några timmar på sig att torka. Lägre belägenhet än Uyuni och Potosí gav ordentligt fäste för grönska - träd och gräs i parkerna - och jag spann i solen. En våg av sommar slog emot mig i form av doften av nyslaget gräs och plötsligt höll jag på att spricka av känslor jag inte förstod. Alla ljumma, ljusa kvällar i Vankiva, skönt utmattade promenader efter fotbollsträningar, doften av grillkväll från en bakgård någonstans.
Livet är så kort, så kort. Vi har det bara till låns en liten stund. Det borde vara förbjudet att resa utan sina nära och kära.
Som vanligt var större delen av befolkningen indianer. Som olja och vatten är de två beståndsdelarna - indianer och ljushyade. Aldrig blandas de två. Agg som lever kvar efter förföljelse och århundraden av tvång och förtryck. Indianerna är fattiga, marginaliserade och inget annat än gråa skuggor som antingen skyndar förbi med sänkta huvuden, eller likgiltigt försöker sälja ett tuggummi, ett par vantar eller sin själ genom att apatiskt posera för ett "spontant" foto.
En tidslinje som visar hur härskare och civilisationer avlöser varandra avslöjar att väldigt få indiankulturer dominerat mer än några hundra år. Inte heller conquistadorernas välde varade särskilt länge. Och ändå har varje härskande kultur varit fullt och fast övertygad om att just den var oslagbar, att den var skapelsens krona och så skulle förbli i evighet. Och det äger ju sin rimlighet, för kunde en kultur med marginal kunna förutspå sitt eget fall skulle den förmodligen också kunnat avstyra fallet. Nästa länk i tankekedjan handlar om oss. Om vår kultur och världsordning. För den kommer som vi alla vet att bestå i evighet. Vad skulle kunna rubba oss?
I Sucre fick jag privilegiet att se en "morenada", vilket är ett följe av människor som iklädda folkdräkter ägnar sig åt traditionell dans för att hedra La Virgen de Guadeloupe. En vaggande och upprepande dans som mycket långsamt drar gata upp och gata ner åtföljd av en taktfast orkester.
(Morenadadansare.)I Sucre hoppade jag på en lokal buss och åkte ut till ett litet slott som hette La Glorieta. I den vackra slottsträdgården fanns bara njutning över att livet var perfekt, här och nu. Jag rös av att finnas till och av att må bra. Axeln är nästan helt återställd nu. Jag smög förbi några avspärrningar, in på en äng omgiven av höga och svala träd, där jag blev medbjuden i en fotbollsmatch med omgivande kor. Bollen var inte mer än ett läderskal, vilket inte hindrade samtliga spelare att lägga ner hela sina själar i spelet. Strax skrapade jag upp ena handflatan i gruset och fick polio.
I Sucre stod jag och betraktade världens längsta sammanhängande linje av fotspår av dinosaurier. Det gick ganska fort.
(Dinosauriespår.)I Sucre åt jag lunch för 8 kronor och betalade 2,50 kronor i timmen för att använda Internet.
På nattbussen till La Paz släppte jag återigen försiktigt ut mina fötter i det fria och oroade mig för att mina sura skor skulle förstöra nattsömnen för mina medpassagerare. I smyg duttade jag i dem (skorna) en ordentlig omgång eucalyptusdoftande talk vilket strax lade sig som pudrig nysnö i hela bussen.
No comments:
Post a Comment