Så sa man förr i världen när något var riktigt värdefullt. Det sägs att det silver som utvunnits ur Cerro Rico, det berg som tornar upp sig över staden Potosí, skulle räcka för att tillverka en bro som räckte hela vägen till Spanien. Det ter sig som en smärre överdrift. Men faktum är att för några hundra år sedan sträckte sig berget hela 5200 meter upp i himlen, och sedan dess har hungriga hackor och spadar karvat bort en hel kilometers av massivets höjd. Under sin blomstringstid var staden den näst största i världen, efter Neapel!
I begynnelsen tvingades urbefolkningen att arbeta i gruvorna under fruktansvärda förhållanden. Enligt tradition betalade indianerna "mita" till inkan (härskaren), vilket kan sägas motsvara kristendomens tionde. Spanjorerna var inte sena att haka på traditionen och kallade slavarbetet i gruvorna för just mita för att minska motståndet från urbefolkningen. Obekräftade uppgifter säger att hela 8 miljoner människor har dött under utvinningsarbetet, vilket även det låter överdrivet. Men även om det riktiga antalet döda inte skulle uppgå till mer än en tiondel av det påstådda skulle historien vara nog så grotesk. För mitan fick indianerna en lön av förolämpande storlek. Knappt räckte den till ljus för att lysa upp de klaustrofobiska gångarna där de levde, svettades och dog i smuts och mörker.
Gruvan är fortfarande i drift och förhållandena är förbättrade, om än fortfarande mycket svåra. Uteslutande indianer jobbar i bergets djup, ensamma eller i kooperativ. De har lön efter fyndigheterna de spränger fram, varför arbetet har mycket gemensamt med ett livsfarligt lotteri. De använder ingen skyddsutrustning utöver att tugga kokablad, vilket de anser skyddar luftrören. Så är inte heller medellivslängden mer än omkring 50 år.
Jag fick tillfälle att besöka gruvorna. Vi köpte med oss kokablad, läsk och dynamit som vi skulle ha till presenter till arbetarna. De äter nämligen ingenting under de vanligen 8 timmarna de är nere i gångarna. Endast dryck och kokablad står på menyn.
Berget ligger som sagt på omkring 4000 meters höjd vilket redan det borgar för pressad andhämtning. När dessutom gruvgångarna tvingar dig att gå hukande och ibland på alla fyra är det som upplagt för andnöd. Mörkt, dammigt och på vissa håll svettigt varmt när vi väl kommit en bit in i berggrunden. Den gruva vi besökte hade tydligen 6 nivåer. Vi kom ner till tredje nivån med hjälp av rangliga stegar och hasande nedför slänter. På tredje nivån träffade vi en pojke på 13 år som arbetat i gruvan i ett halvår. Han skulle gärna gått i skolan sa han, men familjen hade inte pengar till böcker och skoluniformer. Uppstigningen mot ytan var fruktansvärd, varje litet steg uppför fick bröstet att häva sig som en blåsbälg. Eftersom syreskulden kommer några sekunder efter själva ansträngningen kändes det ibland som att döden var nära och många slet av sig andningsskydden i ett hopplöst försök att återfå syrejämvikt. Och där kravlade vi fram i max någon timme, ynkliga turister, medan bolivianerna gjorde dagliga 8-timmarsskift med kinderna sprängfyllda av kokablad.
Vid närmare eftertanke måste en icke oansenlig del av den europeiska industriella revolutionen ha finansierats av silver som stals från Bolivia och Potosí. När erövrarna var nöjda med sitt värv lämnades landet och befolkningen åt sitt öde med slaktade generationer av arbetsföra människor, sönderslagen kultur, förbjudna seder och ett samhälle i förfall och fattigdom.
Det är ofattbart hur dessa fruktansvärda missgärningar som skedde i Guds namn inte har hindrat att korset som symbol är allomstädes närvarande i både Peru och Bolivia. Och att det dessutom är älskat och vördat inte bara av den vita befolkningen, utan också av den stora majoriteten av indianerna. Ett motsvarande tankeexperiment med nazism skulle innebära solkors burna som smycken runt mängder av halsar, och i form av monument och statyer på offentliga platser.
(Cerro Rico, historiens kanske rikaste silverfyndighet.)
No comments:
Post a Comment